Hugenotterna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel behandlar operan. För den kalvinistiska rörelsen, se Hugenotter.
Dekor till första akten från 1874.

Hugenotterna (franska: Les Huguenots) är en opera i fem akter med musik av Giacomo Meyerbeer. Libretto av Eugène Scribe och Émile Deschamps.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Hugenotterna var Meyerbeers andra samarbete tillsammans med Scribe. De ville ha en effektfull text med politisk och religiös bakgrund, kombinerad med en kärlekshistoria. Verket blev en stor succé. Det är Meyerbeers mästerverk och överhuvudtaget det bästa exemplet på fransk Grand opéra. Innan seklet var slut så hade Hugenotterna spelats ettusen gånger på Parisoperan. DEt är en opera som kräver sju sångare i världsklass. De ska även fullständigt behärska italiensk belcanto med alla dess insmickrande infall och obesvärade virtuositet. Exempel på detta är drottningens aria i andra akten som präglas av virtuos koloratur, O beau pays de la Touraine! Riants jardins, verte fontaine! och Marcel, Meyerbeers mest originella karaktär, som i första akten sjunger Luthers koral Vår Gud är oss en väldig borg (Seignur, rempart et seul soutien Du faiblequi t'adore!) där han förolämpar katolikerna.

Operan uruppfördes den 29 februari 1836 på Opéra i Paris.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 10 maj 1842 i en version översatt av Pehr Westerstrand och den iscensattes åter med premiär den 5 december 1900 och den 11 februari 1928.[1]

Personer[redigera | redigera wikitext]

Pianonoter frpn omkring 1900.
  • Marguerite de Valois, drottning av Navarra (sopran)
  • Greve de Saint-Bris, katolikernas ledare (bas)
  • Valentine de Saint-Bris, hans dotter, katolsk adelsdam (sopran)
  • Greve de Nevers, katolsk adelsman (bas)
  • Raoul de Nangis, adelsman och hugenott (tenor)
  • Marcel, hans tjänare (bas)
  • Urbain, drottningens page (mezzosopran)
  • Bois Rosé, soldat och hugenott (tenor)
  • Maurevert, katolsk adelsman (bas)

Adelsmän, hovdamer, studenter, soldater, parisiska borgare, zigenare, munkar, katolska dråpare, hugenottkvinnor och hugenotbarn

Handling[redigera | redigera wikitext]

Operan utspelar sig i Frankrike i augusti 1572 före och under Bartolomeinatten. Den domineras av ensembler och masscener, vilket är typiskt för Meyerbeers operor. Ensemblerna överträffar med god marginal solonumren och bland dem finns mansseptetten i tredje akten (En mon droit j'ai confiance! J'ai confiance! En mon bon druit j'ai confiance!) som lika gärna kunde ha kommit från den mogne Verdis penna. I fjärde aktens centrala masscen, där katolikerna svär att hämnas på hugenotterna, löftet stäms upp av Saint-Bris och sedan tas upp av kören, finns en hotfull högstämdhet som ger uttryck för ondskan. Sammansvärjningen kröns av att munkar åkallar Gud för de planerade dåden (Pour cette cause sainte, j'obéirai sans crainte).

Efter den stora eden kommer fjärde aktens höjdpunkt, den stora duetten mellan Raoul och Valentine, där de till sist bekänner sina känslor för varandra (C'est la mort! Voici l'heure! - Tu l'as dit! Oui, tu m'aimes!). I femton minuter får man följa Raouls vankelmod och impulser: han vill fly och hjälpa sina vänner att strida, men Valentine håller honom tillbaka och varnar honom. Till slut säger hon, som sitt sista argument, att hon älskar honom. Han vaknar då upp ur sin dröm och inser att han står på tröskeln till lyckan. Valentine sjunger, att detta är dödens timma och stämmorna flyter samman till en underbar melodi. En euforisk, oändlig dialog utvecklas i dödens skugga.

I femte akten knyts allt samman och allt leder till en tillbakagång. I Tyskland utelämnas ofta femte akten och man låter fjärde akten sluta med Raouls självmord, då han kastar sig ut genom ett fönster, något som vore otänkbart för Scribe. Men här bjuds ändå på vackra melodier. Sålunda kan välsignelseterzetten, den överjordiska visionen där himlen öppnar sig för massakerns offer och de bedjande hugenotternas koralsång dör bort, även röra en modern härdad publik till tårar.

I operan förekommer ovanlig instrumentation, något som Meyerbeer var känd för. Sålunda karakteriserar basklarinetten med sin mörka klang den enkle Marcel och Raouls aria är utformad som en dialog mellan honom och en gammaldags viola d'amore.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Meyerbeer, Giacomo; Scribe, Eugène; Deschamps, Émile (1883). Hugenotterna : opera i 5 akter. Opera-repertoire 99-1618791-6 ; 25. Stockholm: Bonnier. Libris 9070435 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 125-126. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hallgren, Karin (2006). ”Individens lust och kollektivets krav : Meyerbeers Hugenotterna”. Operavärldar från Monteverdi till Gershwin : tjugo uppsatser redigerade av Torsten Petterson (2006): sid. 141-[156].  Libris 10286317