Kvinnlig rösträtt i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svenska sufragetten Signe Bergman, cirka 1910.
Ett demonstrationståg för kvinnorösträtten i Göteborg i början av 1900-talet.

Kvinnlig rösträtt i Sverige var i sin första form möjlig genom frihetstidens konstitution 1718[1]. Denna tillerkände skattebetalande och myndiga medborgare, med medlemskap i städernas burskap, rösträtt. Bestämmelsen att en röstberättigad person måste vara myndig innebar att en kvinnlig röstberättigad måste vara änka, eftersom gifta och ogifta kvinnor under denna tid stod under förmynderskap. Denna bestämmelse innebar att kvinnor deltog i 30 procent av valen under perioden 1726–1742.[1] Valdeltagandet bland dessa kvinnor ökade efter bestämmelsen med graderad röstskala 1743.[1] Det fanns dock en opposition mot detta, och 1758 uteslöts kvinnliga väljare från lokalvalen av borgmästare.[1] De fortsatte dock att rösta i riksdagsvalen fram till att detta förbjöds med hänvisning till kön genom 1771 års konstitution.[1]

Genom 1862 års kommunalförordningar skapades landstingen. Rätt att delta i val till landsting samt stadsfullmäktige i de städer som stod utanför landstingen och som i sin tur fungerade som elektorer för val till riksdagens första kammare var beroende av inkomst. Rösträtten var dessutom graderad, ju högre inkomst desto fler röster. Kommunal rösträtt hade den svenske medborgare som var bosatt i kommunen, myndig, att man hade taxerats för kommunalskatt och att kommunalskatten var erlagd. Bestämmelserna utestängde majoriteten av svenskarna, men i princip fick kvinnor rösta om de uppnådde kraven. Myndighetsåldern för kvinnor var enligt 1863 års lag 25 år under förutsättning att hon var ogift. Redan förut blev änkor oavsett ålder myndiga vid makens död. Antalet kvinnor som hade rösträtt var försumbart.[2]

Vid prästval hade dock alla kvinnor vars män var röstberättigade lika rösträtt som sina män, vilket skiljde sig från rösträtten inom andra delar av det svenska samhället. Rösträtt vid prästval tillkom också tidigt de kvinnor som ägde hemman. Prästvalet kom sedan också att bli de första valen i Sverige med både allmän och lika rösträtt för såväl kvinnor som män.

Den första motion i Sveriges riksdag om kvinnlig rösträtt till andra kammaren kom 1884, men förslaget fick klent stöd. Den verkliga kampen för kvinnlig rösträtt startas runt år 1900, och 1903 bildas Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Föreningen bildades på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. Den var bara öppen för kvinnliga medlemmar och samlade kvinnor från olika politiska håll.

Föreningen hade som mest 17 000 medlemmar och lyckades i en stor masspetition 1913 samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Vid andrakammarvalet 1917 fanns en majoritet för kvinnlig rösträtt, 1919 togs det första beslutet för allmän kvinnlig rösträtt i kommunala val och grundlagsändringen genomförs slutligen 1921, när också andrakammarvalet 1921 hölls. När saken var avklarad upplöstes förbundet och de flesta medlemmar gick med i Fredrika-Bremer-Förbundet, medan ledningen bildade Svenska Kvinnors Medborgarförbund.

Den 24 maj 1919, då liberalen Nils Edén var statsminister, beslutade man i Sverige att införa lika och allmän rösträtt för kvinnor, när det gällde val till riksdagens andra kammare i plenum. År 1921 genomfördes dock det första valet till andra kammaren där kvinnor deltog. Rösträtt till andra kammaren hade den svenska medborgare som fyllt 23 år året före valåret. Rösträtt saknade den som inte fullgjort värnplikten, var förklarad omyndig, var satt i konkurs, var varaktigt försörjd av fattigvården eller som dömts enligt brottsbalken att förlora sin rösträtt.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Åsa Karlsson-Sjögren: Männen, kvinnorna och rösträtten : medborgarskap och representation 1723-1866
  2. ^ Stjernquist (1996) s. 25
  3. ^ Stjernquist (1996) s. 100

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]