Kvinnlig rösträtt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En organisation för kvinnlig rösträtt i USA.

Kvinnlig rösträtt innebär att kvinnor får rösta vid myndig ålder.

Kvinnlig rösträtt i olika länder[redigera | redigera wikitext]

1838 infördes kvinnlig rösträtt i den brittiska kolonin Pitcairn. Den första självständiga nationen i världen att införa kvinnlig rösträtt på nationell nivå var Nya Zeeland, som införde kvinnlig rösträtt 1893. Grannlandet Australien följde efter 1902; Australiens urinvånare aboriginer fick dock inte allmän rösträtt förrän 1962.

I Finland (då ett storfurstendöme under ryska tsaren) infördes kvinnlig rösträtt 1906, Norge 1913 och Danmark och Island 1915 (Island tillhörde då Danmark). I Tyskland antogs en lag om allmän rösträtt för män och kvinnor i november 1918. I januari 1919 kunde tyska kvinnor för första gången rösta och när den valda nationalförsamlingen hade sitt första möte i februari var nästan tio procent av ledamöterna kvinnor.[1]

Vid USA:s grundande 1776 införde New Jersey könsneutral rösträtt, även om rösträtten var begränsad på socioekonomiska och etniska grunder, vilket 1807 ersattes med allmän manlig rösträtt. Wyomingterritoriet införde fullständig rösträtt för alla myndiga 1869, inklusive kvinnor, och har behållit det sedan dess. Det första presidentvalet i USA där samtliga kvinnor tilläts delta var i november 1920, efter beslut från högsta domstolen. Tre år tidigare hade republikanen Jeannette Rankin invalts som första kvinna i den federala kongressen. Svarta kvinnor fick (på samma villkor som män) i vissa delstater vänta till 1965, då Voting Rights Act genomdrevs.

I Nederländerna infördes rösträtt för män 1917 och för kvinnor två år senare. I Belgien fick vissa kategorier av kvinnor rösträtt i samband med en författningsrevision 1920-1921. Allmän rösträtt för kvinnor infördes först 1947.[2]

Den första kvinnan som röstade i ett val i Storbritannien var Lily Maxwell 1867. En domstol slog dock fast att kvinnor inte hade rösträtt. Rörelsen för kvinnlig rösträtt i England tog fart 1897 då Milicent Fawcett bildade National Union of Women’s Suffrage. I Storbritannien infördes kvinnlig rösträtt 1918, på lika villkor som männen dock först år 1928 (annan rösträttsålder).

I Italien var fascistpartiet bland de första att kräva allmän manlig och kvinnlig rösträtt, och "kvalificerade" kvinnor fick rösträtt 1925, som eftergift åt rörelsens feministiska aktivister. Full rösträtt infördes sedan republiken utropats 1946.[3] Även i Frankrike infördes kvinnlig rösträtt efter befrielsen 1944.[4]

Den 24 maj 1919 beslutade man i Sverige att införa lika och allmän rösträtt för kvinnor, när det gällde val till riksdagens andra kammare i plenum. År 1921 genomfördes dock det första valet till andra kammaren där kvinnor deltog.

I Schweiz infördes kvinnlig rösträtt från 1959 i en rad kantoner, och infördes på federal nivå genom en folkomröstning i februari 1971 (i kantonen Appenzell-Innerrhodens Landsgemeinde fick kvinnor inte rösträtt förrän 1990, efter beslut från högsta domstolen). I Österrike infördes allmänna val för män och kvinnor till Abgeordnetenhaus 1907[2]

Sist i Europa med att införa kvinnlig rösträtt på nationell nivå var Liechtenstein, där det infördes 1984.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Åsa Karlsson-Sjögren, "Männen, kvinnorna och rösträtten : medborgarskap och representation 1723-1866".
  • Nils Stjernquist (1996). Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970. Stockholm: Sveriges riksdag. ISBN 91-88398-19-6 

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frauenbewegung, Bpb.de
  2. ^ [a b] Stjernquist (1996) s. 50
  3. ^ Kevin Passmore Women, Gender and Fascism, sida 16
  4. ^ http://fr.wikipedia.org/wiki/Droit_de_vote_des_femmes#En_France
  5. ^ AROUND THE WORLD; Liechtenstein Women Win Right to Vote - nytimes.com 2 juli 1984

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]