Marsvin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om gnagaren marsvin. För andra betydelser, se Marsvin (olika betydelser).
Marsvin
Two adult Guinea Pigs (Cavia porcellus).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Piggsvinsartade gnagare
Hystricomorpha
Familj Marsvin
Caviidae
Släkte Egentliga marsvin
Cavia
Art Marsvin
C. porcellus
Vetenskapligt namn
§ Cavia porcellus
Auktor Linné, 1758
Synonymer
  • Mus porcellus
  • Cavia cobaya
  • Cavia anolaimae
  • Cavia cutleri
  • Cavia leucopyga
  • Cavia longipilis
Hitta fler artiklar om djur med

Marsvin (Cavia porcellus) är ett däggdjur i ordningen gnagare som hålls som husdjur, både som sällskapsdjur och som matdjur. Marsvinet härstammar från Anderna i Sydamerika och domesticerades redan 5000 f.Kr, främst för köttets skull. DNA-studier har visat att den domesticerade arten härstammar från hybrider av andra marsvinsarter och därför inte förekommer naturligt i det vilda. Till Europa och resten av världen kom den på 1500-talet. Där fick de aldrig någon betydelse som matdjur, men hölls som sällskapsdjur och senare även som försöksdjur. Idag är den ett populärt och lättskött sällskapsdjur som finns i flera färger och färgkombinationer. Vuxna marsvin väger vanligtvis drygt ett kilo, men det händer även att de väger runt 800 gram även om det inte är någon som eftersträvas i aveln. De lever vanligtvis mellan fyra och sju år. Trivialnamnet marsvin kommer från tyska Meerschweinchen som betyder "liten havsgris".

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Marsvin har sitt ursprungliga utbredningsområde i Anderna, Sydamerika. DNA-studier indikerar att marsvinet härstammar från hybrider av de närbesläktade arterna Cavia aperea, Cavia fulgida och Cavia tschudii och därför inte existerar naturligt i det vilda.[1][2] De vilda marsvinsarterna lever i öppna områden med låg växtlighet där de kan gömma sig.

Redan 5000 f.Kr förekom det domesticerade marsvin hos Indianer i Anderna.[3] Marsvinet, som fortfarande spelar en viktig roll inom många Indiankulturer, användes främst som föda, men även inom traditionell medicin och religiösa ceremonier.[3] Som mat konsumeras marsvin främst i Peru, Bolivia och Ecuador. Spanska, nederländska och engelska köpmän tog med sig marsvin till Europa under 1500-talet, där de snabbt blev populära bland överklassen och kungahusen, exempelvis hos Drottning Elizabeth I.[3] I Sverige hade kung Karl XI ett marsvin när han var barn.[4] I Europa har de aldrig haft någon betydelse som köttdjur men har senare, utöver husdjur, även använts som försöksdjur. Redan på 1700-talet började man använda marsvinet som laboratoriedjur[5] och de används i dag bland annat i allergitester.

Trivialnamnet marsvin kommer från tyska Meerschweinchen som betyder "liten havsgris". Namnet har förklarats med att de första djuren som importerades till Europa kom med skepp över haven och lät som små grisar.

Marsvin som husdjur[redigera | redigera wikitext]

Marsvinet är ett populärt och lättskött sällskapsdjur som finns i flera färger och färgkombinationer. Marsvin har lugnt temperament, är lätta att sköta, renliga, men relativt högljudda (de piper, kurrar och visslar). Marsvin biter mycket sällan människor. De har ett mycket utvecklat ljudspråk för att kommunicera och kan även försöka kommunicera med människor via qiuit-ljud. Marsvin är flockdjur och ska bo tillsammans med minst ett annat marsvin av samma kön. I vilt tillstånd består en marsvinsflock av åtta till tio marsvin, varav en hane och resten honor och ungar. Om flera hanar tvingas ihop i samma flock är det den som är störst och starkast som får högst rang. Hanen med högst rang får para sig med honorna, de lägre stående hanarna får bara para sig med överblivna honor.[källa behövs] Ensamma marsvin blir ofta deprimerade, mår psykiskt dåligt och blir skygga samt är svårare att domesticera. Ensamma marsvin kan även svälta sig själva till döds. Om man har honor eller hanar spelar ingen roll då de i regel trivs lika bra tillsammans vilket som, man ska dock aldrig ha en hona och en hane ihop permanent.

Marsvin ska heller inte bo tillsammans med kaniner av flera olika anledningar, exempelvis bär kaninen en bakterie, Bordetella bronchiseptica som de bär på naturligt men vilket hos marsvin kan orsaka svårbehandlad lunginflammation. Vidare har de inte samma näringsbehov och det är inte ovanligt att kaninen skadar marsvinet med sina starka bakben. Enligt svensk djurskyddslag måste marsvin hållas med minst en artfrände om inte särskilda skäl föreligger (som smittsam sjukdom eller onormalt aggressivt beteende).


Föda[redigera | redigera wikitext]

Hö är den viktigaste delen av marsvinets kost, det slipar ner tänderna samt är viktigt för matsmältningen. Födan bör bestå till 80 procent av hö och bör vara grönsaker och eventuellt kraftfoder. Marsvin kan inte tillverka C-vitamin varför den dagligen behöver tillgodogöras sig C-vitaminrika grönsaker för att inte drabbas av bristsjukdomar, som skörbjugg eller förlamning i bakbenen. Marsvinet är även koprofag och äter sin egen avföring, blindtarmsinnehållet, för att få i sig de näringsämnen som inte tagits upp av kroppen. En för högt intag av salter ökar risken för urinstenar och njurproblem.

Parning[redigera | redigera wikitext]

En marsvinshona är brunstig ungefär var femtonde dag och dräktig i omkring 70 dygn. Riskerna under dräktighet och förlossning ökar med åldern. Det rekommenderas att honan är minst sju månader när hon får sin första kull, gärna runt nio-tio månader men att hon ska få en kull under första levnadsåret.[källa behövs] Hanen bör gå tillsammans med honan i ungefär fem veckor, om han är kvar vid förlossningen parar han sig i regel med honan direkt efter. Toxicos (havandeskapsförgiftning) är en relativ vanlig komplikation vid marsvinsuppfödning varför honan inte bör utsättas för stress under dräktigheten. Om honan utvecklar toxicos är det i princip omöjligt att häva tillståndet och det slutar oftast att honan och hennes oftast ofödda ungar dör.

Kullen[redigera | redigera wikitext]

Honan föder normalt sin kull på natten eller tidig morgon, utan att bygga bo. Om det finns ett bo kan det hända att hon föder i det. Kullen består normalt av två till sex ungar, men större kullar förekommer sällsynt. Ungarna väger normalt mellan 60 och 120 gram. Marsvinsungen föds med öppna ögon och päls, och kan mycket snart springa. Marsvinsungens öron är korta, lite som grisöron fast utan grisöronens så kallade spets. Marsvinsungarna bör stanna hos sin mor i sex veckor. Om en hane ingår i kullen finns det risk att han parar sig med sina systrar eller sin mamma om han stannar längre än sex veckor. En hanunge bör inte skiljas från sin mamma tidigare än vid sex veckors ålder. Ofta sätts hanar ihop med andra hanar som är lika gamla, med risk att de börjar slåss när de är könsmogna, eller med en äldre hane. Ibland placeras de med äldre honor som är för gamla för att kunna bli dräktiga.

Raser[redigera | redigera wikitext]

Inom Svenska Marsvinsföreningen (SMF) är marsvinsraserna, eller varianterna som är ett mer passande ord, indelade i tre huvudkategorier: strävhåriga, korthåriga och långhåriga. Det finns även raser med "guidestandard" och "ostandardiserade" marsvin. Samtliga raser finns i många olika färger och teckningar.

Strävhåriga raser[redigera | redigera wikitext]

Abessinier, har en päls som växer i 8–10 virvlar eller rosetter i ett mönster. Deras temperament skiljer sig något från de släthåriga, de är mer livliga och nyfikna, i vissa fall på gränsen till aggressiva. På kroppen ska åsar och rosetter sitta och bilda ett rutigt mönster. Abessiniern ska ge strävt, stickigt, borstigt och robust intryck. Välbalanserade och välplacerade rosetter och raka höga åsar samt en päls och sträv och grov kvalitet gör en bra abessinier. Ett "virvelmarsvin" är inte detsamma som en abessinier.

Rex har en tät, sträv päls som växer rakt ut och får marsvinet att se ut som en liten björn. Rasen kommer från England. Det är inte färgerna som är det viktigaste utan pälsen. När ungarna föds har de lockig "baby-päls" som de fäller, men ibland fortsätter pälsen locka sig på magen.

Teddy är en strävhårsras och därför är pälsen det mest väsentliga hos en teddy. Den skall ha mjuka former med en korrekt kroppsform och ett vackert huvud samt ge ett runt intryck. Pälsens riktning, dess kvalitet och tätheten är det mest rastypiska hos en Teddy. En teddy ser ut som en Rex men raserna är inte besläktade. Teddyn kommer från USA. Teddysar är ofta väldigt lugna, nyfikna och trevliga.

Skinny är en naken ras som endast är behårad på tassar, ben och nos, samt kring kön. Skinnyn dök först upp i ett forskningslaboratorium i USA. Därifrån smugglades rasen troligtvis senare ut.

CH-teddy (Schweizier-teddy)

Korthåriga raser[redigera | redigera wikitext]

Self betyder att marsvinet har endast en färg, exempelvis svart. Det finns 14 olika färger som är godkända vid utställning.

Nonself betyder att marsvinet inte är enfärgat. Det kan antingen vara i en speciell teckning eller i flera olika färger.

Crested är släthårig och har en virvel (engelska: crest) i pannan. Det mest rastypiska för crested är virveln, som ska vara placerad mellan öronen och ögonen, vara rund och djup med ett fint centrerat centrum. Det finns två olika sorters crested, English Crested som är helt enfärgad och godkänd i alla godkända färger samt American Crested som ska ha en avvikande färg på cresten (oftast vit), American Crested kan ha enfärgad kropp i någon av de godkända färgerna eller vara tecknad i någon av de godkända teckningarna.

Satin* har tunna, ihåliga hårstrån som gör att pälsen glänser. De är godkända i alla godkända färger och teckningar.

Satincrested* har samma sorts päls som en satin men med en virvel i pannan som en crested. Är godkänd i samma färger och teckningar som English och American crested.

Långhåriga raser[redigera | redigera wikitext]

Lunkarya har vågig sträv päls. Pälsen växer hela livet. Det är en ras som har sitt ursprung i Sverige. Den upptäcktes i en djuraffär för försäljning och ägarna till djuraffären tyckte att den var så söt så de valde att behålla den och para den med en peruan de hade. De kända generna hos marsvin som ger lockig päls är recessiva men det visade sig att det bara blev lockiga ungar i den här kullen och fler parningar gjordes med honom visade det sig att samtliga avkommor (och senare även deras avkommor) blev lockiga, med andra ord hade ett dominant strävhårsanlag upptäckts bland marsvin. Idag är lunkaryan en etablerad ras som dock inte har riktigt så sträv päls som vore önskvärt för att få rätt stadga i pälsen. Rasen blev mycket populär i hela världen sedan den introducerats i Tyskland. Rasens namn uttalas precis som det stavas.

Peruan är långhårig, och därför är också pälsen det viktigaste hos en Peruan. För att ge en Peruan det så typiskt mäktiga och “runda” uttrycket är en fyllig lugg och kroppsformen av stor betydelse. En lång, jämn och tät päls av utmärkt kvalitet är det mest rastypiska hos en Peruan. En peruan ska ha två virvlar på rumpan som gör att pälsen växer framåt och ger dem lugg. Det finns även alpaca, den ser ut som en peruan men har lockig (recessiv) päls i stället för rak.

Sheltie har lång, slät päls som växer bakåt. Pälsen på huvudet är kortare, och marsvinet har inga virvlar. Pälsen det viktigaste i bedömningen av en sheltie på utställning. En lång, jämn och tät päls är det mest typiska hos denna marsvinsras. Vackert huvud och kroppsform är också av stor betydelse för en shelties typiska utseende. En texel ser ut som en sheltie fast har lockig päls istället (samma anlag som ger alpacan dess lockiga päls).

Texelmarsvin.

En coronet har en lång och rak päls som växer bakåt. Till skillnad från sheltien har coroneten en virvel (crest/coronet)mitt på huvudet, placerad mitt emellan ögonen och öronen och ser ut som cresten hos en Crested. Coronetens namn kommer från engelskans coronet vilket betyder liten krona.

Merino heter Coronetens lockiga motsvarighet och de ska se likadana ut förutom att Merinon har en lockig päls (samma anlag som den lockiga pälsen hos Alpaca och Texel).

Satinsheltie* ska se ut som en vanlig Sheltie fast deras päls ska vara av samma glansiga typ som hos en satin.

Vanliga sjukdomar och hälsoproblem[redigera | redigera wikitext]

  • Flytningar från nosen och nysningar är symptom på förkylning, snuva och influensa. Sjukdomen har troligen uppkommit på grund av drag. Ställ buren på ett varmt, dragfritt ställe. Om symptomen blir värre kan förkylningen kan leda till dödlig lunginflammation.
  • Munsvamp kan uppstå om marsvinet fått för mycket syrlig mat, till exempel äpple och tomat.
  • Nossvamp är något helt annat men blandas ofta ihop med munsvamp. Nossvamp är som ett litet vitt skorvigt sträck uppe på nosen. Det är rätt svårt att bli av med, men är å andra sidan ingenting som marsvinet känner av och mår dåligt av heller.
  • Avbruten framtand kan uppkomma till exempel om marsvinet släppts ner snabbt i buren och sprungit in i motstående vägg. Marsvinständer växer alltid så om det inte skiljer för mycket i längd behöver man i regel inte göra något så länge marsvinet äter normalt, om inte måste veterinär uppsökas som slipar ner den andra tanden.
  • För långa tänder Marsvinets framtänder blir för långa om marsvinet inte kan slipa dem mot varandra ordentligt. För långa framtänder är ofta ett tecken på att även marsvinets kindtänder är för långa. Kindtänderna kan man inte se utan att ge marsvinet lite lugnande och undersöka det med ett speciellt instrument så om man misstänker långa kindtänder är ett veterinärbesök tvunget. Andra symptom på för långa kindtänder är att djuret dreglar. Detta hindrar djuret från att äta ordentligt och kan även orsaka sår i munnen. Marsvinen slipar normalt sina tänder när de äter hö eller andra hårda saker som exempelvis fruktgrenar.
  • Ögoninflammation orsakas av bakterier eller virus. Ögat blir irriterat, rinnande eller varigt. Ögonirritation kan uppstå då djuret fått ett främmande föremål i ögat, till exempel ett höstrå, eller fått ett bett vid slagsmål. Man kan testa med att behandla med ögonsalvan Noviform som säljs receptfritt på apoteket två gånger dagligen, blir det inte bättre på några dagar eller om marsvinet verkar ha ont så ska man söka veterinär.
  • Bakteriell infektion i innerörat gör att djuret mår dåligt, det håller huvudet snett och ruskar på det (detta kan även vara symptom på tumör eller hjärnblödning). Bakteriell infektion i innerrörat brukar behandlas med antibiotika.
  • Svampinfektion i ytterörat ger en obehaglig lukt och syns som mörka beläggningar.
  • Bitskador kan uppstå om burkamrater nafsar i örat.
  • Sellnick , Trixacarus caviae'. Sellnick är kvalster som lägger ägg i djupa gångar i marsvinens hud. Symptom på denna plågsamma sjukdom är klåda, kala fläckar i pälsen (framför allt på magen), håravfall. Marsvinet kan klia sig så mycket att det orsakar sår. Marsvinet kan också få kramper. Obehandlat leder detta till döden men det är lätt att behandla med exempelvis Ivomec vilket är receptbelagt så veterinärbesök är tvunget. Veterinärer brukar ta ett skrapprov mn det är inte ovanligt att det är falskt negativt - det vill säga att det inte visar på sellnick trots att djuret är drabbat. Alla marsvin i hushållet måste behandlas om något av marsvinen får sellnick då det kan ligga "vilande" under en lång tid utan att djuren visar symptom. Sellnick kallas även marsvinsskabb och det går endast på marsvin.
  • Static lice är ett kvalster som lever av marsvinets hud. Det smittar från marsvin till marsvin. Kvalstrens ägg är de man ser på hårstråna, i ljusa pälsar blir äggen mörka och på mörka pälsar blir de ljusa. Är rätt svårt att bli av med men marsvinen verkar inte vara påverkade.

Smittar endast till marsvin.

  • Ringorm är den enda sjukdom som kan smitta från marsvin till människa och andra djur. Det är en hudsvamp som bör behandlas av veterinär. Man ser att marsvinet har denna genom klåda, håravfall och skorvig hud. Ringorm kräver sanering då dess svampsporer sprids i luften.
  • Pälsbitning är när marsvin biter på pälsen, oftast på burkamratens. Det kan bero på att marsvinet är understimulerat.

Satinsjuka[redigera | redigera wikitext]

Enligt en undersökning som gjorts utomlands drabbas samtliga satiner, förr eller senare, av någonting som kallas Satinsjukan. Satinsjukan innebär att marsvinets kropp inte längre kan ta upp kalk vilket resulterar i att skelettet urkalkas varpå kraftiga smärtor uppstår. De första symptomen på Satinsjukan är att marsvinet är något ovilligare att röra på sig samt att det ofta "hoppar som en kanin" eftersom det gör ont att gå. Om sjukdomen får fortlöpa kommer marsvinet att få problem att äta och så småningom kommer det att dö av svält. De första symptomen på satinsjukan visar sig normalt mellan 12-18 månaders ålder men det kan uppstå både tidigare och senare. Man kan inte motverka utvecklandet av satinsjukan på något sätt och det finns heller inget sätt att bota sjukdomen utan enda utvägen är avlivning. Satinsjukan kan blandas ihop med skörbjugg (C-vitaminbrist). Man diagnostiserar Satinsjukan genom röntgen och/eller blodprov, i vissa fall kan det räcka med yttre symptom.

Satin är ett recessivt anlag, vilket innebär att ett marsvin måste ha två satingener (en från mamman och en från pappan) för att bli satin. Det syns inte på ett marsvin om det bär på satingenen och den kan följa med i många, många generationer utan att visa sig- det är alltså väldigt svårt att helt bli av med satingenen ur aveln och det är ett arbete som kommer att ta många år. Endast satiner (inte "vanliga" marsvin och heller inte satinbärare) kan drabbas av Satinsjukan.

I april 2010 beslutade SMF att från och med 1 januari 2011 införa registreringsförbud för avkommor till satiner, detta är troligtvis[enligt vem?] ett steg för att så småningom totalförbjuda varianten. Utländska satiner som ställs ut inom SMF måste även vara registrerade i Sverige från och med den 1 januari 2011. Satiner som uppstår i parningar efter icke satinföräldrar får lov att registreras och ställas ut som vanligt och i PET är satiner välkomna som vanligt, oavsett vad de har för föräldrar.

Observera att satin kan förekomma bland alla varianter (samtliga strävhår och långhår, utöver släthårsraserna Satin och Satincrested) även om de inte är godkända raser/varianter inom SMF.

Tassar[redigera | redigera wikitext]

  • Hudförhårdnader är inte farliga, de kan se ut som en extra klo. De bör klippas och filas bort.
  • För långa klor gör det obekvämt för marsvinet att gå. Marsvin mår bra av att få sina klor klippta regelbundet, minst en gång i månaden. Det är skadligt att klippa en klo för nära pulpan.
  • Klumpfot yttrar sig genom ett sår på trampdynan (oftast på framtass) och att tassen svullnar upp. Inflammationen kan orsakas av dåligt bottenmaterial eller övervikt som gör att tassen blir överbelastad. Kräver både antibiotika oralt och genom salva att smörja på tassen- är rätt svårt att bli av med. Observera att marsvin inte tål penicillin, vanligast är att marsvin får Bactrim/Eusaprim eller Baytril.

Inre skador[redigera | redigera wikitext]

  • Förstoppning orsakas av fel typ av mat, plötslig ändring av foder eller för lite motion, stress i samband med till exempel miljöombyte, men framförallt av för lite hö eller uteblivet färskfoder.
  • Diarré är farligt om djuret tappar för mycket vätska. Diarré orsakas ofta av felaktigt foder eller antibiotikabehandling. Se till att vänja in marsvinen successivt till nytt grönfoder och ge exempelvis Proviva vid antibiotikabehandling. Viktigt att marsvinet har tillgång till ett bra hö.
  • C-vitaminbrist (skörbjugg) är ett i längden dödligt tillstånd. Symptomen är vingliga ben, ovilja att röra sig, svullna leder och revben, spontana blödningar från bland annat tandkött, eventuellt diarré. Om sjukdomen inte botas, får marsvinet så småningom så kallad marsvinsförlamning, bakbenen förlamas helt och marsvinet kan inte gå.
  • Trumsjuka är då buken blir svullen och ömmar vid beröring. Det är en mycket smärtsam sjukdom som beror på mycket dåligt foder- oftast på grund av för lågt fiberintag (vanligast avsaknad av hö/för litet höintag), gasbildande foder eller plötsliga foderförändringar. Den kan också uppkomma i samband med infektionssjukdomar. Sjukdomen är livshotande.
  • Tumörer är vanligast på äldre djur.
  • Värmeslag kan marsvin få om det utsätts för stark värme. Hjärnan svullnar på marsvinet, vilket är akut livshotande. För att undvika att marsvinen drabbas av värmeslag så ha aldrig marsvinen ute i stekande sol, se till att buren är ordentligt ventilerad etc. Lägg gärna in kylklampar invirade i handdukar i marsvinens burar under varma dagar så att de kan kyla av sig mot dessa. Undvik även att resa med marsvinen under de varmaste dagarna.
  • Matvägran. Ett marsvin som slutar äta mår inte bra och det är viktigt att det snabbt får i sig mat, annars blir deras mage förstörd. Orsakerna till matvägran kan vara många, till exempel ensamhet, dålig mat, för långa tänder eller annan sjukdom. Matvägran kan vara det första tecknet på bakomliggande sjukdom då marsvin döljer att de inte mår bra så länge som möjligt på grund av att de är bytesdjur och sjuka djur stöts bort från flocken.

Villkor för hållning av marsvin enligt djurskyddslagstiftningen[redigera | redigera wikitext]

I DFS 2005:8[6] ges både krav på hållning av marsvin, samt råd till tolkning av lagen.

För marsvin finns det följande villkor och råd:

  • Marsvin ska hållas i par eller flock med andra marsvin såvida inte marsvinet i fråga är aggressivt och kan skada andra marsvin eller bär på smittsam sjukdom.
  • Allmänna råd om djurhållning enligt Djurskyddsinstitutet rekommenderar att ungarna är minst fyra veckor innan de skiljs från modern.
  • Buren ska inredas så att marsvinen kan söka skydd.
  • Marsvin ska ha fri tillgång till grovfoder (hö).
  • Marsvin måste ges C-vitamintillskott dagligen, minst 10 mg/kg kroppsvikt till vuxna marsvin och minst 30 mg/kg kroppsvikt till växande, dräktiga och digivande marsvin.
  • Ensamhållet marsvin ska ha min 0,3 m² att röra sig på, grupphållna djur minst 0,15 m²/djur. Avelshonor med ungar ska ha minst 0,25 m²/avelshona vid grupphållande.
  • Buren/inhägnaden får inte vara mindre än 40 cm på kortaste sidan och minst 25 cm hög.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Weir, Barbara J. (1974). Rowlands, I. W.; Weir, Barbara J.. red. The Biology of Hystricomorph Rodents. Academic Press. Sid. 437–446. ISBN 0-12-6133336 
  2. ^ Nowak, Ronald M. (1999). Walker's Mammals of the World, 6th edition. Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-5789-9 
  3. ^ [a b c] Morales, Edmundo (1995). The Guinea Pig: Healing, Food, and Ritual in the Andes. University of Arizona Press. ISBN 0-8165-1558-1 
  4. ^ Svenska Akademiens Ordbok, uppslagsord Marsvin
  5. ^ Nationalencyklopedin, CD-upplagan 2000. Marsvin ISBN 91-7133-747-4
  6. ^ DFS, villkor för hållning av marsvin (PDF-fil)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]