Michael Ignatieff

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Michael Grant Ignatieff, född den 12 maj 1947 i Toronto, är historiker, författare, journalist och tidigare partiledare för Kanadas liberala parti. Han fick sin utbildning vid University of Toronto, i Cambridge, Oxford, Paris och vid University of California, Berkeley. Han har sedan 1987 varit knuten till BBC som programledare och presentatör av flera TV-serier med historiska motiv, bland annat "Blood and Belonging" (1993), som också utkom i bokform.

Bland hans övriga böcker märks A Just Measure of Pain (1978), en studie av det moderna fängelsets och de nya bestraffningsmetodernas framväxt 1770–1840, och The Warrior's Honour (1998; sv. övers. Krigarens heder, 1999). För The Russian Album (1987) tilldelades han Heinemannpriset.

Ignatieff valdes in i Kanadas parlament i februari 2006 som representant för liberalerna. Han ställde upp i partiledarvalet i december 2006 men förlorade i sista valomgången mot Stéphane Dion. Han blev i stället vice partiledare. Vid Dions avgång 10 december 2008 blev han tillförordnad partiledare, och 2 maj 2009 valdes han till ordinarie partiledare. Han meddelade sin avgång som partiledare 3 maj 2011 efter att ha förlorat sin parlamentsplats i valet föregående dag.

Nationalismforskning[redigera | redigera wikitext]

Michael Ignatieffs intresse för nationalism och etnisk politik är, trots att han är akademisk historiker, snarare journalistens och fältantropologens än arkivforskarens. Hans personliga historia, säger han själv, har gjort honom till kosmopolit: en far född i Ryssland och en mor född i England, en period i Jugoslavien, studier och arbete i Frankrike, Storbritannien, Kanada och USA. Därtill kommer att han under 1980- och 1990-talen har tillbringat mycket tid på resor till nationalismens brännpunkter och krigsskådeplatser. Hans böcker är därför essäer och reportage, avsedda för en bred läsekrets, snarare än traditionella akademiska analyser. Det hindrar honom emellertid inte från att inträngande bearbeta vissa av nationalismforskningens centrala teman. En viktig utgångspunkt för Michael Ignatieff är vad man skulle kunna kalla hans sociologiska kosmopolitism. Eftersom hans eget utgångsläge var att nationalismen var på utdöende ställer Ignatieff frågan om vad som gör nationalismen möjlig på ett mer grundläggande och rannsakande sätt än nästan alla andra av nationalismens uttolkare. Det som särskilt fångar hans uppmärksamhet är att nationalism, och även främlingsfientlighet, tycks djupast drabba dem som i själva verket har mest gemensamt. Krigen på Balkan blir därvid särskilt illustrativa. Serber och kroater är påfallande lika varandra i de allra flesta avseenden, bortsett från religionen som ändå inte utövades så aktivt av de flesta. Men det skenbart paradoxala i detta, menar Ignatieff, är fullt logiskt. Han åberopar förvisso en del forskning och teori om nationalismen för att förklara sina iakttagelser, alltifrån berättelsen om Kain och Abel över Freuds idéer om gruppaggressioner och "de små skillnadernas narcissism" till sentida nationalismteoretiker som Ernest Gellner. Men vad han framför allt gör är att han på plats, genom sina iakttagelser och samtal med serber, kroater och andra etniska grupper, försöker tränga bakom teoriernas generaliseringar, in i nationalismens banala, vardagliga mekanismer. Hur vän eller granne kan bli fiende, hur tolkningsmönster och värderingar omformas.

Av detta gör Michael Ignatieff inte någon teori, han formulerar knappt någon tes. Men han gör mekanismerna synliga, och han reder ut komplexa, och som det förefaller helt förvirrade, historiska skeenden under 1980- och 1990-talen till meningsfulla sammanhang. Skulle man ändå våga sammanfatta hans uppfattning skulle det bli i form av två punkter. Den första gäller den nationalistiska aggressionens drivkrafter. Nationalismen, menar Ignatieff, är ett försvar av små skillnader av den typ som finns på Balkan. Under politiskt sönderfall, som till exempel när det federala Jugoslavien störtade samman, får dessa små skillnader stor betydelse, särskilt om de används i kampen mellan olika etniska grupper om sociala rättigheter. Michael Ignatieff misstror med andra ord nationalismens roll som ideologi och mobiliseringsfaktor; den är sekundär och används bara för att legitimera ett hat och en aggression som redan är för handen.

Den andra punkten gäller försvaret av nationen som politisk gemenskap. Michael Ignatieff misstror den postnationalism han tidigare omfattade, och förordar istället en medborgarnationalism. Denna nyvunna övertygelse hos honom hänger samman med hans analys av nationalismens drivkrafter. Eftersom det är ett sönderfall av civilitetens institutioner som möjliggör nationalistisk aggression, så gäller det att till varje pris slå vakt om dessa institutioner. Man kan beklaga att det är så, och inte utan vemod gör Ignatieff det, men än så länge är dessa institutioner i allt väsentligt förankrade i nationalstaterna. Paradoxalt nog utgör alltså den toleranta nationalstatens försvar det verkningsfullaste medlet mot nationalismen.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Nationens röst. Red: Sverker Sörlin (2001)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]


Camera-photo.svg Flag of Canada.svg Denna biografiska artikel om en person från Kanada behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.