Xinjiang

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Xinjiang
uiguriska : شىنجاڭ ئۇيغۇر ئاپتونوم رايون
Shinjang Uyghur Aptonom Rayoni
kinesiska : 新疆维吾尔自治区?
pinyin: Xīnjiāng Wéiwú'ěr Zìzhìqū
De "brinnande bergen" utanför Turpan.De "brinnande bergen" utanför Turpan.
Förkortning: 新   (pinyin: Xīn)
Typ av område: Autonomt område
(provinsnivå)
Huvudstad: Ürümqi
43°48′N 87°35′Ö / 43.800°N 87.583°Ö / 43.800; 87.583
Yta: 1 638 451 km2
Störst i Kina
Folkmängd:* 21 813 334 (2010)
24:e folkrikast i Kina
Befolknings-
täthet:
13,3 inv./km2
BNP:* 25 057 ¥/inv. (2012)
Officiella språk: standardkinesiska
uiguriska
Större kinesiska nationaliteter:
Ordförande: Nur Bekri
Parti-
sekreterare
:
Zhang Chunxian
Officiell webbplats
Xinjiangs läge i Kina.
Xinjiangs läge i Kina.
*Källa för folkmängd: http://www.geohive.com/cntry/cn-65.aspx
Källa för BNP: http://thechinaperspective.com/topics/province/xinjiang/

Xinjiang , med äldre transkribering Sinkiang, stundom Östturkestan, officiellt Uiguriska autonoma regionen Xinjiang är en autonom region i nordvästra Kina.

Regionen har en betydande uigurisk befolkning (50 procent). Xinjiang gränsar i nordöst till Mongoliet, och har i norr en kort gräns till Ryssland, i väst finns de centralasiatiska länderna Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan och i sydväst och söder ligger Afghanistan, Pakistan och Indien. Sydöst och öst om Xinjiang ligger de tre kinesiska provinserna/regionerna Tibet, Qinghai och Gansu.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Xinjiang består av tre ganska tydliga geografiska regioner som omges av bergskedjor. I södra Xinjiang ligger Tarimbäckenet som begränsas av Kunlun Shan i söder, Pamir i väster och Tianshan i norr. I Tarimbäckenets mitt ligger Taklamakanöknen, som är en i huvudsak obeboelig sandöken där man i dag utvinner olja och gas. Norr och öster om Taklamakanöknen rinner Tarimfloden. Tarimbäckenet och i synnerhet dess södra del, Kashgariet, som består av städerna Kashgar, Yarkant och Khotan, har historiskt haft nära kontakt med norra Indien, norra Afghanistan (Baktrien), Ferganadalen och Transoxanien (området mellan Amu-Darja (Oxus) och Syr-Darja (Jaxartes)). Transoxanien och Kashgariet har ofta styrts som en enhet av de olika nomadstater som haft sin baser i norr. Fortfarande står de uzbekiska och uiguriska språken varandra mycket nära.

Norra Xinjiang (Beijiang) kallas ofta Dzungariet. Dzungariets begränsas av Tianshan i söder, Mongoliska Altaj i nordöst och Alatau och andra bergskedjor i nordväst. Intill bergen i söder ligger bland annat Xinjiangs huvudstad Ürümqi. Bergspassen i väster, främst Dzungariska porten, har under många århundraden gett Dzungariet strategisk betydelse, och områdets stäpper och bergssluttningar har emellanåt varit bas för olika nomadimperier. I västra Dzungariet flyter Ilifloden och dess dalgång mot Sjuflodslandet, som ofta är mer känt under sitt ryska namn Semiretje, eller Yettisu eller Zjetysuturkiska språk, i dagens Kazakstan.

I östra Xinjiang ligger Turpanområdet med Turpansänkan, som med sina 154 meter under havsytan är världens näst lägsta punkt på land. Turpanområdet står i förbindelse med norra Xinjiang genom ett brott i Tianshan där Ürümqi idag är beläget. Turpanområdets historia har ofta skilt sig från oasstädernas längre västerut. Riken baserade i Mongoliet, Kina eller Tibet har ofta stridit om området kring staden Turpan. Geografin i Xinjiang har traditionellt uppmuntrat till öst-västlig kommunikation längs oasstäderna utmed södra eller norra kanten av Taklamakanöknen eller längs nordsluttningarna utmed Tianshan. Xinjiang genomkorsades historiskt av de olika handelsvägar som i dagligt tal brukar gå under namnet Sidenvägen.

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

Xinjiang har en blomstrande jordbrukssektor som bland annat producerar frukter som vindruvor, meloner och valnötter. Regionen har rika naturtillgångar som kol, olja och wolfram, men utvinningen av denna försvåras av den svårtillgängliga terrängen.[1]

Militären och den statliga sektorn spelar en viktig roll i Xinjiangs ekonomi, som domineras av Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Det område som i dag kallas "Xinjiang" erövrades på 100-talet f. Kr. av Han Wudi, den mäktigaste kejsaren av Han-dynastin i Kina. Då kallades området Xiyu 西域, "Västra regionerna". År 114 e. Kr. kom Kashgar under Yuezhi-furstens inflytande, varvid buddhismen infördes i Xinjiang. I förra hälften av 500-talet hade Kina helt förlorat Östturkestan, som då låg under de "vita hunnernas" välde. Detta upplöstes dock snart och efterträddes vid mitten av 500-talet av ett ännu större västturkiskt välde. 630 mördades emellertid den mäktige khagan, och 660 hade Kina under Tangdynastin åter erövrat hela Xinjiang.

Redan på 670-talet började dock tibetanerna göra härnadståg mot Xinjiang, och 790 kom hela landet under dem. Därefter följde uigurernas välde (860-omkr. 1100), varvid islams inflytande växte i Xinjiang. Denna erövring fullbordades år 1000 vilket drabbade den kultur, som vuxit upp på buddhistisk grund. Muslimska lärare, khodja, utsända från Samarkand och Buchara, bildade en mäktig politisk grupp, som framkallade ständiga strider mellan de rivaliserande "svarta" bergsstammarna (Qara Taghliq) kring Jarkand och "vita" bergsstammarna (Aq Taghliq) kring Kashgar.[2]

Xinjiang under Qingdynastin[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Oroi-Jalatu 1756 mellan Qing-armén och dzungarerna, vilket ledde till att Xinjiang införlivades med Qingimperiet.

Efter Mongolväldets upplösning uppstod i Dzungariet flera småstater och på 1670-talet uppstod ett västmongliskt khanat under dzungarerna, vilket hamnade på kollisionskurs med den nygrundade Qing-dynastin. 1756–1758 intog Qing-dynastin Dzungariet och stora delar av den dzungariska befolkningen utplånades eller fördrevs.[3] Det var vid denna tid som regionen fick namnet Xinjiang, vilket går tillbaka till det manchuiska namnet Ice toktobuha jecen som betyder "det nyligen underkuvade området".[4] Under Qingväldet indelades Xinjiang i tre kretsar - Tianshan beilu, Tianshan nanlu och Donglu - som lydde under en generalguvernör i Ili.[5]

Motståndet mot Qingväldet var dock starkt i södra Xinjiang och kampen stöddes av olika grupperingar ur den sufiska naqshbandi-orden som hade ett starkt fäste i det självständiga khanatet i Kokand. 1825, 1830 och 1847 lyckades muslimerna störta Qing-väldet, men deras framgång blev aldrig varaktig. Efter kuvandet av "de 7 khodjas" uppror 1847 flydde 20 000 muslimska familjer från Yarkant, Kashgar och Aksu till Västturkestan.

Efter ännu ett misslyckat uppror (1857) gjorde Östturkestan ett sista försök att återvinna sin självständighet genom att deltaga i det huikinesiska upproret 1864, och Yaqub Beg) lyckades skapa ett självständigt rike som blev känt som Yetti sheher, uiguriska för "sju städer" vilka lydde under hans välde: Kashgar, Yarkant, Khotan, Kuchar, Aksu och Turpan. Yaqub beg mördades dock av en av sina egna och strax efter hans död (1877) återerövrades Östturkestan av Zuo Zongtangs arméer.[6]

1884 blev området blev en provins under namnet Xinjiang, vilken hade samma administration som i det egentliga Kina.

Xinjiang under Republiken Kina[redigera | redigera wikitext]

Krigsherren Sheng Shicai som styrde över Xinjiang i drygt ett decennium.

I samband med att Qingdynastin föll efter Xinhairevolutionen 1912 inleddes ytterligare en kaotisk period i Xinjiangs historia och regionen styrdes länge av olika krigsherrar. En av de viktigaste bland dessa var Sheng Shicai som styrde Xinjiang mellan 1933 och 1944. Flera försök att upprätta ett självständigt Östturkestan genomfördes också och åren 1933–1934 och 1944–1949 upprättades den första respektive den andra Östturkestanska republiken. Den andra östturkestanska republiken stöddes av Sovjetunionen och leddes av den sovjetutbildade uiguren Ehmetjan Qasim. I samband med bildandet av Folkrepubliken Kina 1949 inbjöds ledningen för den östturkestanska republiken till Peking att delta i Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens, men delegationen utplånades under mystiska omständigheter i en flygkrasch i augusti samma år.

Xinjiang under Folkrepubliken Kina[redigera | redigera wikitext]

För oroligheterna i Xinjiang, se Upploppen i Ürümqi juli 2009

Xinjiang införlivades 1949 med Folkrepubliken Kina som en av landets autonoma regioner. Under den tidiga perioden var en av de ledande politiska figurerna i regionen Wang Zhen, som grundade Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang 1954 med uppgift att främja den ekonomiska utvecklingen i regionen. Det sovjetiska inflytandet var också starkt fram till brytningen mellan Kinas kommunistiska parti och Sovjetunionens kommunistiska parti i början på 1960-talet.

Xinjiangs etniciteter efter prefektur; blått betecknar uigurer, rött hankineser och gult kazakher.

Under det kommunistiska styret har inflyttningen av hankineser ökat markant, från cirka 5 procent i början på 1950-talet till över 50 procent och i Ürümqi 75 procent. Hankineser innehar också de viktigaste posterna inom politik, ekonomi och förvaltning, vilket har gjort att det uiguriska befolkningen upplever sig som marginaliserad. Det faktum att regeringen också genomför kärnvapenprov i Lop Nur har också drabbat den uiguriska lokalbefolkningen. I likhet med andra autonoma regioner utsattes den uiguriska kulturen för förtryck under Kulturrevolutionen, men än så länge är stora delar av Xinjiangs historia under denna del oklar. Ett uttryck för de politiska lappkasten är att det uiguriska språket bytt skriftsystem inte mindre är tre gånger under Folkrepubliken Kina.

Under 1980-skedde en viss liberalisering under Hu Yaobang, men den politiska reformprocessen frös efter undertryckandet av protesterna på Himmelska fridens torg 1989, vilket har ökat konflikten mellan myndigheterna och den uiguriska befolkningen. Många av dessa konflikter har förvärrats under partisekreteraren Wang Lequans styre. På initiativ av Wang har den mesta högskoleundervisningen på uiguriska avskaffats till förmån för kinesiska och 2002 hävdade han att uiguriskan var "ur takt med 2000-talet".[7] Wang har också tillgripit hårda metoder mot det som uppfattats som uiguriska "separatistiska" krafter och han stod bland annat bakom undertryckandet av en protest i Yining 1997, vilken blivit känt som "Ghulja-massakern".[8]. I sin bok Kampen mot Draken har Rebiya Kadeer skildrat den kinesiska regimens förtryck mot uigurerna.[9]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Politik i Xinjiang

Enligt Folkrepubliken Kinas konstitution från 1982 är Xinjiang en autonom region i vilken den uiguriska folkgruppen åtnjuter långtgående autonomi även om konstitutionen utesluter möjligheten till självständighet.[10] I regel hämtas den autonoma regionens överhuvud, ordföranden, alltid ur den uiguriska folkgruppen, liksom andra viktiga civila ämbeten i regionen.

I praktiken utövar dock partisekreteraren i den regionala avdelningen av Kinas kommunistiska parti ett stort inflytande över politiken i regionen och denne har nästan alltid varit hankines. Sedan 2010 innehas den posten av Zhang Chunxian. Den politiska situationen i Xinjiang kompliceras också av den halvmilitära Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang, som utövar sina egna administrativa funktioner oberoende av den civila regeringen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Xinjiangs administrativa indelning är något mer komplicerad än i övriga Kina. Formellt är regionen indelad i två städer på prefekturnivå, sju prefekturer, fyra städer på subprefekturnivå, och fem autonoma prefekturer. Den autonoma prefekturen Ili har dock de facto jurisdiktion över två av prefekturerna, Altay och Tarbagatay.

De fem autonoma prefekturerna för kazakher, kirgiser, mongoler respektive huikineser har inrättats av centralregeringen för att skapa en motvikt mot uigurerna, som utgör en knapp knapp majoritet av regionens befolkning. I samtliga dessa autonoma prefekturer är den titulära etniska gruppen en minoritet av befolkningen.[11]

Ytterligare en komplicerande faktor är att Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang, som inte lyder under den regionala regeringen i Ürümqi, utövar jurisdiktion över sex städer i Xinjiang.

Ett större område i söder, Aksai Chin, är under kinesisk kontroll, men Indien gör anspråk på området som en del av Kashmir.

Administrativ indelning av den autonoma regionen Xinjiang[12]
Map of Xinjiang Uyghur Autonomous Region
Nummer på kartan Ort[13] Regeringssäte Uiguriska Kinesiska Befolkning (2010)[14]
Subprovinsiell autonom prefektur
11 Ili
(för kazakher)
Yining ئىلى قازاق ئاپتونوم ئوبلاستى
Ili Qazaq Aptonom Oblasti
伊犁哈萨克自治州
Yīlí Hāsàkè Zìzhìzhōu
2 482 627 [a]
Städer på prefekturnivå
4 Karamay Karamay-distriktet قاراماي شەھرى
Qaramay Shehri
克拉玛依市
Kèlāmǎyī shì
391 008
8 Ürümqi Tianshan-distriktet ئۈرۈمچى شەھرى
Ürümchi Shehri
乌鲁木齐市
Wūlǔmùqí shì
3 110 280
— Prefekturer —
1 Altay
lyder under den kazakhiska autonoma prefekturen Ili
Altay ئالتاي ۋىلايىتى
Altay Wilayiti
阿勒泰地区
Ālètài Dìqū
526 980
3 Tarbagatay
lyder under den kazakhiska autonoma prefekturen Ili
Qoqek تارباغاتاي ۋىلايىتى
Tarbaghatay wilayiti
塔城地区
Tǎchéng dìqū
1 219 212
9 Turpan Turpan تۇرپان ۋىلايىتى
Turpan Wilayiti
吐鲁番地区
Tǔlǔfān dìqū
622 679
10 Hami Hami قۇمۇل ۋىلايىتى
Qumul wilayiti
哈密地区
Hāmì dìqū
572 400
13 Kashgar Kashgar قەشقەر ۋىلايىتى
Qeshqer wilayiti
喀什地区
Kāshí Dìqū
3 979 362
15 Aksu Aksu ئاقسۇ ۋىلايىتى
Aqsu Wilayiti
阿克苏地区
Ākèsū Dìqū
2 370 887
17 Hotan Hotan خوتەن ۋىلايىتى
Xoten wilayiti
和田地区
Hétián dìqū
2 014 365
— Autonoma prefekturer —
2 Börtala
(för mongoler)
Börtala بۆرتالا موڭغۇل ئاپتونوم ئوبلاستى
Börtala Mongghul aptonom oblasti
博尔塔拉蒙古自治州
Bó'ěrtǎlā Měnggǔ zìzhìzhōu
443 680
6 Changji
(för huikineser)
Changji سانجى خۇيزۇ ئاپتونوم ئوبلاستى
Sanji Xuyzu aptonom oblasti
昌吉回族自治州
Chāngjí Huízú zìzhìzhōu
1 428 592
12 Kizilsu
(för kirgiser)
Artux قىزىلسۇ قىرغىز ئاپتونوم ئوبلاستى
Qizilsu Qirghiz aptonom oblasti
克孜勒苏柯尔克孜自治州
Kèzīlèsū Kē'ěrkèzī zìzhìzhōu
525 599
18 Bayingolin
(för mongoler)
Korla بايىنغولىن موڭغۇل ئاپتونوم ئوبلاستى
Bayingholin Mongghul aptonom oblasti
巴音郭楞蒙古自治州
Bāyīnguōlèng Měnggǔ Zìzhìzhōu
1 078 492
— Städer på häradsnivå —
(Lyder direkt under Produktions- och konstruktionskåren i Xinjiang)
5 Shihezi Shihezi شىخەنزە شەھرى
Shixenze shehri
石河子市
Shíhézǐ shì
635 582
7 Wujiaqu Wujiaqu ئۇجاچۇ شەھرى
Wujachu Shehri
五家渠市
Wǔjiāqú Shì
72 613
14 Tumxuk Tumxuk تۇمشۇق شەھرى
Tumshuq Shehri
图木舒克市
Túmùshūkè shì
147 465
16 Aral Aral ئارال شەھرى
Aral Shehri
阿拉尔市
Ālā'ěr shì
166 205
19 Beitun Beitun بەيتۈن شەھىرى
Beatün Shehiri
北屯市
Běitún shì
76 300
20 Tiemenguan Tiemenguan باشئەگىم شەھىرى
Bashegym Shehiri
铁门关市
Tiĕménguān shì
200 000

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The China Perspective - Xinjiang
  2. ^ Kim (2004), s. 9.
  3. ^ Perdue (2005), ss. 284-87.
  4. ^ Millward (1998), s. 20; Erich Hauer och Oliver Corff, Handwörterbuch der Mandschusprache (Wiesbaden: Harrassowitz Verlag, 2007), ISBN 978-3-447-05528-4, s. 254.
  5. ^ Kim (2004), s. 15.
  6. ^ Kim (2004).
  7. ^ Millward (2007), s. 345; Nicolas Becquelin, "Behind the Violence in Xinjiang", New York Times, 2 juli 2009.
  8. ^ Millward (2007), s. 331f; Tibet at a turning point, s. 103-4.
  9. ^ Kadeer, Rebiya; Cavelius Alexandra (2010). Kampen mot draken. Ekerö: Narin. Libris 11929770. ISBN 978-91-978909-0-8 (inb.) 
  10. ^ CONSTITUTION OF THE PEOPLE'S REPUBLIC OF CHINA
  11. ^ Bovingdon (2010), ss. 44-49.
  12. ^ References and details on data provided in the table can be found in the individual provincial articles.
  13. ^ Zhōngguó dìmínglù 中国地名录 (Beijing, Zhōngguó dìtú chūbǎnshè 中国地图出版社 1997); ISBN 7-5031-1718-4.
  14. ^ GeoHive China, Xinjiang Population Statistics
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Turkestan, 1904–1926.
  • Bovingdon, Gardner. (2010) (på eng). The Uyghurs: strangers in their own land. New York: Columbia University Press. Libris 11925589. ISBN 0-231-14758-9 (hbk.) 
  • Kim, Ho-dong (2004) (på eng). Holy war in China [Elektronisk resurs] the Muslim rebellion and state in Chinese Central Asia, 1864-1877. Stanford, Calif.: Stanford University Press. Libris 9771204 
  • Millward, James A. (1998) (på eng). Beyond the pass: economy, ethnicity, and empire in Qing Central Asia, 1759-1864. Stanford, Calif.: Stanford University Press. Libris 5695126. ISBN 0-8047-2933-6 
  • Millward, James A. (2007) (på eng). Eurasian crossroads: a history of Xinjiang. New York: Columbia University Press. Libris 10482873. ISBN 0-231-13924-1 (cloth : alk. paper) 
  • Perdue, Peter C. (2005) (på eng). China marches west: the Qing conquest of Central Eurasia. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press. Libris 9652795. ISBN 0-674-01684-X (alk. paper) 
  • Starr S. Frederick, red (2004) (på eng). Xinjiang: China's Muslim borderland. Studies of Central Asia and the Caucasus. Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe. Libris 8961844. ISBN 0-7656-1318-2 (hft.) 
  • Waley-Cohen, Joanna. (1991) (på eng). Exile in Mid-Qing China: banishment to Xinjiang, 1758-1820. Yale historical publications. New Haven: Yale University Press. Libris 11506286. ISBN 0-300-04827-0