Spansk litteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Spansk litteratur, litteratur från Spanien, skriven på spanska. Spanskspråkig litteratur skrivs även i Latinamerika (se Latinamerikansk litteratur).

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta spanska litteraturen har sitt ursprung i en blandning av latinska, judiska och arabiska litterära traditioner. Senare har lokala traditioner i bland annat Katalonien, Galicien och Baskien bidragit till dess utveckling.

Medeltida litteratur[redigera | redigera wikitext]

Verseposet Cantar de mio Cid skrivet av en eller flera okända författare omkring 1200-talets början är den äldsta bevarade episka dikten i spansk litteratur.

Under 1300-talet möter vi den spanska medeltidens mest originelle och begåvade skald, Juan Ruiz, ärkeprästen av Hita (d. omkr. 1350), som efterlämnat ett långt poem, Libro de buen amor, som i en tämligen lös ram innehåller en mängd berättande episoder, mest efter främmande källor, men dock originellt behandlade och mycket belysande för tidens seder, jämte åtskilliga till formen varierande cantigas (visor). Huvudtemat är kärleken, och verkets glada galanta grundton förtas inte av den förmodligen av försiktighetshänsyn påsmetade moralisk-religiösa fernissan.[1]

Under 1500-talet uppstår Pikareskromanen i Spanien. Lazarillo de Tormes från 1554, skriven av en okänd författare, anses vara det första verket i genren.

Riddarromanen blev mycket populär. En av tongivarna för denna nya genre var Tirant den Vite av Joanot Martorell, vilken publicerades 1490. Miguel Cervantes parodi på genren i Don Quijote, som utgavs i två delar 1605 och 1615, är en tidlös symbol för motsättningen mellan idealism och realism och betraktas som den första moderna romanen.

Den spanska litteraturens guldålder[redigera | redigera wikitext]

Barockens litteratur med bland andra Luis de Góngora, Francisco de Quevedo, Lope de Vega och Pedro Calderón de la Barca ses som den spanska litteraturens guldålder. Inom barockens lyrik blev gongorism med namn efter Luis de Góngora, ett särskilt begrepp.

Miguel Cervantes publicerade utöver sitt centrala verk Don Quijote även flera andra verk under perioden som romanen La Galatea (1585) och novellsamlingen Novelas ejemplares (1613).

1700-1900-talen[redigera | redigera wikitext]

1700-talet betraktas allmänt som en tid av förfall i Spanien, även litterärt. 1800-talets romantik följde europeiska förebilder. José de Espronceda och Gustavo Adolfo Bécquer var ett par av få betydande lyriker. Realismens prosa bestod mest av allmogeskildringar.

1898 års generation företrädd av bland andra Miguel de Unamuno och José Ortega y Gasset inledde en ny era i spansk litteratur. Prosaister som Benito Pérez Galdós, Vicente Blasco Ibáñez och Pío Baroja y Nessi tog sig an social problematik i naturalismens anda. Lyriker som Antonio Machado och Juan Ramón Jiménez bröt med senromantiken och skapade en syntes av folkliga traditioner och samtidsengagemang.

Generation 27 med poeter som Federico García Lorca, Jorge Guillén, Luis Cernuda, Rafael Alberti och Vicente Aleixandre fick stort genomslag och inflytande, men rörelsen splittrades av spanska inbördeskriget. Nästan inga författare anslöt sig till den segrande Francosidan, García Lorca mördades, Miguel Hernández dog i fängelse och de flesta andra gick i landsflykt.

Jorge Semprun, Fernando Arrabal, Miguel Delibes, Juan Goytisolo, Luis Goytisolo, Juan Marsé, Luis Martín-Santos, Ana Maria Matute, Rafael Sánchez Ferlosio och nobelpristagaren Camilo José Cela var några uppmärksammade prosaister under 1900-talet.

Samtida litteratur[redigera | redigera wikitext]

Javier Marías och Enrique Vila-Matas är uppmärksammade prosaister. Antonio Gamoneda är en framstående poet.

Nobelpristagare i litteratur[redigera | redigera wikitext]

Källor och fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  • Bra böckers lexikon 1989
  1. ^ Spanska litteraturen i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)