Naturalismens litteratur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Naturalismen var en litterär rörelse under 1800-talets senare halva, och kan beskrivas som en radikal form av realism inom litteraturen, som påverkad av tidens naturvetenskapliga strömningar tog fram manifest för hur litteratur skulle skrivas. Naturalismen är alltså en specifik litterär rörelse som kan avgränsas idémässigt och idéhistoriskt, och skall inte blandas samman med allmänna begrepp som realism och ej heller med begreppet som det används i beskrivningen av andra konstarter, t ex inom filmvetenskapen. Det viktigaste och mest produktiva exemplet på en naturalistisk författare är Émile Zola som skrivit ett manifest om sin litterära naturalism - detta i skriften Den experimentella romanen (Le Roman expérimental) från 1880 i vilken han talar för införandet av naturvetenskapliga metoder i romanen.[1] Enligt skriften ska författaren sätta upp förutsättningar för karaktärerna och sedan skriva romanen som ett experiment över vad som händer utifrån dessa förutsättningar.

En av naturalismens viktigaste teoretiker anses vara kritikern Hippolyte Taine vars citat , från inledningen till Histoire de la littérature anglaise (1863-64) om att "Last och dygd är produkter som vitriol och socker"[2]" blivit närmast emblematisk för vad naturalismen stod för. Taines , och naturalismens materialistiska och deterministiska psykologi passar väl in i den rådande tidsandan. Man kan ha i åtanke att detta var också den tid då vetenskapen om människan växte fram. Detta i en tid då de stora framstegen inom naturvetenskaperna gav genklang genom hela världen och samhället. Exempel är upptäckten av stålet vilket gav möjlighet till stora atlantkryssare, järnvägsnäten som bredde ut sig över allt större delar av världen, och industrierna som sköt upp och skapade nya förutsättningar för människorna bl.a. genom stora omflyttningar av större folkgrupper. Andra exempel är framsteg inom läkarvetenskapen som medförde ökad livslängd, sociala reformer osv. Detta sammantaget skapade en positiv syn på vetenskapen (som i sin mest extrema form är positivismen). I denna tids optimistiska vetenskapstro blev också för första gången "samhället" en enhet man kunde undersöka, och "människan" ett objekt att sätta under vetenskapens lupp. Detta gjordes då gärna i naiv analogi med naturvetenskaperna - och de humanvetenskaper som växte fram inom t ex samhällsvetenskapen (t ex. Durkheim) är således också starkt färgade av en materialistisk och positivistisk syn på människan och vilka kunskaper man kan ha om henne. Taine var påverkad av detta idéklimat, den positiva synen på vetenskapen, tanken på att människan skulle sättas under lupp och undersökas noggrant. Han ansåg även att litteraturen var ett redskap sida vid sida med vetenskaperna, i det att den kunde frammana en ultimat levande verklighet. "Dikten kan framställa verkligheten som levande verklighet på ett sätt som i regel är historien eller samhällsvetenskapen och statistiken förmenat"(Örjan Lindeberger)[3]"

Tanken på litteraturen som banbrytande och 'vetenskaplig' i utvecklingens tjänst, var viktig för många naturalistiska författare, och detta hade en karaktär av avantgardism, man såg sig som framtidsmän företrädande något nytt. Ett annat exempel på detta är hur det bland naturalisterna fanns många författare med socialistiskt färgade idéer. Innehållsmässigt kan man beskriva romanerna såsom skildrades "studier", det vill säga att karaktärerna i romanen kan ses som resultatet av omkringliggande faktorer, t ex. medfödda egenskaper, den miljö man hamnar i, om man följer "naturen" eller bryter mot den. Detta är fallet t ex i Strindbergs Fröken Julie , eller karaktärerna i många av Zolas romaner som till exempel Thérèse Raquin. Överlag så var det tron på vetenskapen som metod att förändra samhället som utgjorde grunden för de naturalistiska idéerna. När man i Europa i samband med första världskriget förlorade den utvecklingsoptimism som präglat det sena 1800-talet dog den positivism som varit naturalismens drivmedel i princip ut.[4] Då hade litteraturen sedan flera år börjat övertas av olika högmodernistiska strömningar som tagit över efter naturalismen.

Exempel på litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Staffan Bergsten & Lars Elleström (2004). Litteraturhistoriens grundbegrepp (Andra upplagan). Lund: Studentlitteratur. Sid. 71. ISBN 91-44-04255-8 
  2. ^ Encyclopædia Britannica 
  3. ^ Inge Jonsson (2000). Idéer och teorier om ordens konst (Andra upplagan). Malmö: Gleerups. Sid. 133. ISBN 91-40-04612-5 
  4. ^ Bergsten, Elleström, s. 72.