Manga

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av fjärilar, se Manga (djur).
Karaktäristisk mangafigur med stora ögon, liten haka samt en näst intill obefintlig näsa.

Manga (från japanska 漫画 Manga ungefär "fria bilder"[1]) är det japanska ordet för tecknade serier, och syftar i Europa och Nordamerika på japanskproducerade serier.

De japanska serierna är den dominerande serietraditionen i Östasien och Sydöstasien, och har sedan millennieskiftet också haft påtagligt inflytande på europeiska och nordamerikanska serieskapare.

Format[redigera | redigera wikitext]

Första utgåvan av pojkserietidningen Weekly Shōnen Magazine (1959).

De tidigaste moderna japanska serierna var vertikala strippserier, ett format som sedermera fått namnet yonkoma, vilka, efter nordamerikansk modell, publicerades i dagspressens söndagsutgåvor. Under efterkrigstiden etablerades de första serietidningarna, vilket sedermera blivit det huvudsakliga formatet för japanska serier; idag uppges 35 % av allt tryckt material i Japan vara serier.

Flertalet japanska serier är fortsättningsserier som kan pågå under åratal. De publiceras vanligen först i stora, telefonkatalogliknande, antologiserietidningar på 200 till 850 sidor, varav varje serie tilldelas omkring 15-40 sidor/tidning - ett kapitel. Därefter samlas flera kapitel av respektive serie i mer påkostade pocketböcker av bättre kvalitet (så kallade tankōbon), avsedda att, till skillnad från serietidningarna, sparas och samlas.

I enlighet med det traditionella sättet att skriva japanska, läses manga från höger till vänster. De allra flesta seriesidorna trycks i svartvitt; ofta är dock ett antal sidor närmast omslagen i färg (bland annat där reklamen trycks), vilket möjliggör färgtryck även åt vissa seriesidor. Bland de stora aktörerna märks förlagen Akita Shoten (vars flaggskep bland serietidningarna, Weekly Shōnen Champion, publiceras sedan 1969), Futabasha (Weekly Manga Action, 1967), Houbunsha (Weekly Manga Times, 1956), Kodansha (Weekly Shōnen Magazine, 1959), Nihon Bungeisha (Weekly Manga Goraku, 1968), Jitsugyo no Nihon Sha (Weekly Manga Sunday, 1959), Shogakukan (Weekly Shōnen Sunday, 1959), Shueisha (Weekly Shōnen Jump, 1968), samt Kadokawa Shoten (Shōnen Ace, 1994)

Historik[redigera | redigera wikitext]

Badande människor i Katsushika Hokusais Manga.

Förhistorien (1100-tal till 1800-tal)[redigera | redigera wikitext]

Sekvenskonst har gamla anor i Japan och kan spåras ända till 1100-talet,[2] då den tecknande munken Toba Sōjō skapade de fyra chōjū giga-rullarna.[1] Ordet ”manga” kan bokstavligen översättas till ”fria bilder” och myntades av Katsushika Hokusai och andra 1800-talskonstnärer som arbetade i träsnitt (ukiyo-e),[1] för utgivningen av bildsamlingar innehållande skämtteckningar.

Pionjäråren (1902–1945)[redigera | redigera wikitext]

Den första yonkomaserien, och således den första egentliga japanska serien, skapades av Rakuten Kitazawa 1902. Serien fick namnet Jiji Manga och hade till form och tematik mycket gemensamt med amerikanska pionjärserier som Richard F. Outcaults The Yellow Kid, Rudolph Dirks Knoll och Tott, och Frederick Burr Oppers Happy Hooligan. Inspiration hade upphovsmannen fått genom sitt tidigare samarbete med den i Japan verksamme australiske skämttecknaren Frank Arthur Nankivell.

Vid sidan av Kitazawa kom också Ippei Okamoto att spela en stor betydelse för seriekonstens etablering i Japan, dels genom sin egen produktion, vilken huvudsakligen bestod av skämtteckningar, och dels genom sitt översättande av amerikanska dagspresserier som Storklas och Lillklas och Gyllenbom.

Osamu Tezuka[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Osamu Tezuka

Japans nederlag vid andra världskrigets slut innebar en ny tid för landet, både politiskt och kulturellt. Den 3 maj 1947 infördes en ny grundlag, den så kallade fredskonstitutionen, genom vilken den tidigare absoluta monarkin ersattes med ett demokratiskt styre. Den nya grundlagen var inte minst gynnsam för konstnärer och folk i underhållningsbranschen, och kom att innebära en ny era också för landets produktion av tecknade serier; bland annat började de första serietidningarna publiceras, däribland Monthly Manga Shōnen, utgiven av landets ledande bokförlag Kōdansha 1947-1955. I och med serietidningarna kunde också serierna börja utvecklas från yonkoma, till längre, sammanhållande, fortsättningberättelser.

Den 4 januari, 1946 hade tidningen Shokokumin Shinbun börjat publicera Maachan no Nikkichō ("Ma-chans dagbok"), en kodomo manga, barnserie, i yonkoma-format. Serien avslutades redan påföljande år, men dess skapare, Osamu Tezuka, skulle under 1950-talet, bland annat i Monthly Manga Shōnen, komma att utforma den estetiska och narrativa mallen för den moderna mangan. Tezukas stil kännetecknades av storögda varelser med oproportionerliga kroppar, bland annat med inspiration från Betty Boop och Walt Disneys Bambi. 1952 publicerades de första avsnitten av science fiction-serien Astro Boy, vilken blev Tezakus genombrottserie och kom att pågå till 1968. Astro Boy kom att bli en av alla tiders mest framgångsrika japanska serier, både nationellt och internationellt, och fick sedermera en mängd uppföljare och nyversioner.

I Takarazuka har man inrättat ett museum över Osamu Tezuka.

Under de påföljande decennierna kom Tezuka att leda marknaden av shōnen manga, serier riktade till tonårspojkar, och blev också, bland annat med Princess Knight, ledande inom shōjo manga, flickserier. Vid sin död 1989 lämnade han efter sig över 150.000 seriesidor, med betydande verk inom de flesta genrer; bland hans övriga mest namnkunniga serietitlar märks Kimba, det vita lejonet, Black Jack, Buddha, Adolf, och Phoenix.

Jämte och efter Tezuka[redigera | redigera wikitext]

En mangaaffär i Japan

Vid sidan av Osamu Tezuka kom också hans samtida kollegor Machiko Hasegawa och Yoshihiro Tatsumi att få stor betydelser för Japans vidare seriehistoria.

Yoshihiro Tatsumi, etablerade 1957 en alternativ serietradition, till en början genom korta serienoveller. Tatsumi, som uttryckligen ville distansera sig från Tezukas bildberättande, tecknade i en betydligt mer realistisk stil, med såväl vardagsnära teman som utpräglat våldsamma berättelser, och kallade sina serier, i kontrast till Tezukas "manga", för "gekiga" ("dramatiska bilder"). Tezuka kom dock att bli den kommersiellt mest framgångsrike av de två, liksom den som kom att få störst inverkan på landets fortsatta serieskapande, och gekinga kom med tiden att förstås som en subgenre till mangan.

Den kvinnliga serieskaparen Machiko Hasegawa rönte dock tidigt stora framgångar med sin humorserie Sazae-san. Serien, en yonkoma-manga, pågick från 1946 till 1974 och innebar startskottet för genren josei manga, kvinnoserier. Till skillnad från majoriteten andra serietraditioner världen över, som under senare häften av 1900-talet utvecklades till att huvudsakligen riktar sig till barn och ungdomar, så breddades mangan, genom föregångare som Machiko Hasegawa, till att bli ett kulturellt fenomen för såväl män som kvinnor, och kom att läsas av vuxna och äldre, likaväl som barn och unga.[3]

Margaret är en av de klassiska shōjo-mangatidningarna, grundad 1963.

Shōjo-mangan gick under 1960-talet in i en ny tid, i och med subgenren mahō shōjo, "magiska flickor", med tidiga exempel som Fujio Akatsukas Secret Akko-chan (1962) och Mitsuteru Yokoyamas Sally the Witch (1966). Mot slutet av decenniet etablerades en våg av nya unga kvinnliga serieskapare, den så kallade "År 24"-gruppen, med bland andra Moto Hagio (They Were Eleven), Yasuko Aoike (From Eroica with Love), Riyoko Ikeda (The Rose of Versailles), och Yumiko Ōshima (The Star of Cottonland). Bland senare års produktion av shōjo och mahō shōjo manga märks framför allt Sailor Moon skapad av Naoko Takeuchi 1991, men också Oh! My Goddess skapad av Kōsuke Fujishima 1988, Fruits Basket skapad av Natsuki Takaya 1999, och Tokyo Mew Mew skapad av Reiko Yoshida och Mia Ikumi 2000.

Allt fler genrer (från 1970-talet)[redigera | redigera wikitext]

I Kōdanshas månadstidning Afternoon presenteras ofta lite mer experimentella serier.

Under 1970-talet började många seinen manga (serier för vuxna män, närmast jämförbart med det västliga begreppet vuxenserier) etablerade sig; bland de mest framgångsrika i denna genre märks Ghost in the Shell skapad 1989 av Masamune Shirow, Blade of the Immortal skapad 1993 av Hiroaki Samura, och Hellsing skapad 1997 av Kouta Hirano. Parallellt med detta rönte också gekigaserier som Golgo 13, skapad 1969 av Takao Saito, Ensamvargen, skapad 1970 av Kazuo Koike och Goseki Kojima, och Akira, skapad 1982 av Katsuhiro Otomo, stor uppmärksamhet - gekigans likhet med västerländska serier innebar också att dessa serier under 1980-talet kom att bli några av de första japanska serierna att etablera sig i Nordamerika och Europa

1972 startade Go Nagais Mazinger Z, vilket innebar att en ny genre, mecha manga, robotserier, etablerades. Genren rönte stor framgång och fick efterföljare som Getter Robot (1974) av Go Nagai och Ken Ishikawa, Mobile Suit Gundam (1979) av Yoshiyuki Tomino och Yoshikazu Yasuhiko, Neon Genesis Evangelion (1995) av Yoshiyuki Sadamoto och Kadokawa Shotenoch, och Full Metal Panic! (1998) av Shoji Gatoh och Shiki Douji.

Dragon Ball, Takahashi och andra[redigera | redigera wikitext]

Två shōnen-mangaAkira Toriyamas Dragon Ball (1986) och Rumiko Takahashis Ranma ½ (1987), båda komiska äventyrsserier – kom att bli några av 1980-talets största mangaframgångar. De inspirerade under 1990-talet flera efterföljare, däribland Gosho Aoyamas Mästerdetektiven Conan (1994), Eiichiro Odas One Piece (1997) och Masashi Kishimotos Naruto (1997), vilka samtliga rönt framgång också internationellt. En annan framgångsrik shōnen-manga från samma period är Yoshihiro Takahashis Silver Fang (1983).

Med start i mitten av 1970-talet började företaget Sanrio att kraftigt marknadsföra sin figur Hello Kitty, som med tiden kommit att bli ett internationellt fenomen och också etableras i tecknade serier. Runt milliennieskiftet skapades flera serier i syfte att marknadsföra sällskapsspel och leksaker; bland de mest framgångsrika var Pokémon, Beyblade och Digimon.

Den genom tiderna mest omfattande japanska serien är den ännu aktiva Kochikame, skapad av Osamu Akimoto 1976, och år 2012 innefattande över 180 tankōbon-volymer. Bland de mest produktiva sentida japanska serieskaparna märks kvinnokollektivet CLAMP, med serier som Chobits, xxxHolic, Cardcaptor Sakura, Magic Knight Rayearth, Legal Drug.

Genrer[redigera | redigera wikitext]

I Japan delar man inte in manga inom typiska genrer så som vi gör inom västerländska serier. Manga är i första hand indelad i målgruppsgenrer, som shōnenmanga (pojkserier), shōjomanga (flickserier), seinenmanga (serier för vuxna män). Därutöver finns mer detaljerade uppdelningar, som joseimanga (kvinnoserier) Boy's Love, homoerotika och porr. (BL kallades tidigare för Shonen-ai, "pojkkärlek" på japanska. Detta ord ansågs dock för rakt på sak, varför man bytte till det mer exotiska engelska ordet "Boy's Love")

Japanska bokhandlar brukar utöver ovanstående målgruppsindelningar, dela upp serier efter förlag och tidning som serien serialiserade i.

Däremot används i folkmun vissa grova genreindelningar efter stil, som gekiga (realistisk, "hårdkokt" stil), moe (extremsöt, gullig stil). Det finns även lösa genreindelningar som mahō shōjo (magiska flickor) haremserier (serier där många flickor av olika personlighetstyp kretsar kring en kille), och mecha (robotar, japanska: robo, robo anime), yaoi (rakt-på-sak bögporr) men det finns ingen standardiserad indelning som är allmänt använd. Den kvinnliga motsvarigheten till yaoi kallas för yuri (lesbisk pornografi) men är inte jämförbart lika stor som yaoi.

Skillnad mellan japansk och västerländsk terminologi[redigera | redigera wikitext]

I västerlandet använder man en annan genreindelning, som ofta är baserade på enstaka japanska ord som beskriver innehållet. Detta är dock inte en genreindelning som är allmänt använd i Japan.

Kulturellt inflytande[redigera | redigera wikitext]

Ända sedan 1950-talet har det varit gängse tillvägagångssätt att framgångsrika serier också filmatiseras, i animerad form (anime) och/eller som "otecknade" TV-serier (dorama).

Tecknade serier har även influerat den traditionella skönlitteraturen, och gett upphov till en litterär hybridform: light novels - kraftigt illustrerade romaner. Bland de mest framgångsrika lightnovel-serierna märks The Slayers av Hajime Kanzaka och Rui Araizumi. Vidare har Japan också en omfattande produktion av seriefanzin, så kallade dōjinshi, och två gånger om året anordnas världens största mässa för amatörproducerade serier, Comiket, i Tokyo.

Redan när Osamu Tezuka på 1950-talet var med och skapade den moderna mangan var det populärt med cosplay.[källa behövs] Här man klär ut sig till en rollfigur från manga/anime eller tv-spel, en verksamhet som även spritts till väst. Cosplay är vanligt på olika manga- och animekonvent, festivaler/mässor där man bland annat ägnar sig åt försäljning, föredrag, filmvisning och uppvisningar.

Pornografiska serier[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: hentai

Utöver mainstreamserier har Japan också ett rikt utbud av pornografiska serier. I Nordamerika och Europa används vanligen hentai som övergripande term, medan man i Japan i stället talar om eromanga. Utöver heterosexuell porr finns även en stor produktion av yaoi (homoerotiska serier med män i huvudrollerna), yuri (lesbisk porr), och futanari (transsexuell porr).

Hentai har också gett upphov till extrema subgenrer som guro, vilket kännetecknas av BDSM och annan extrem fetischism, däribland tentakelerotik, samt de i Sverige omdiskuterade lolikon och shotakon, vilka skildrar sex med minderåriga flickor respektive pojkar, och under åren 2010-2012 föranledde en omfattande debatt i svenska medier, i samband med det så kallad mangamålet.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

I Japan betecknar begreppet "manga" inte bara inhemska tecknade serier, utan också översatta verk och närbesläktade kulturyttringar som skämtteckningar (jämför engelskans cartoon). Japanska serier benämns "日本の漫画" (Nihon no manga).[1]

Det engelska lånordet "komikkusu" (från "comics") används ibland som en mer sofistikerad synonym till mediet, eller som en definition på de pocketböcker (tankōbon) som serierna samlas i. Lånord från engelskan är legio i modern japanska och tas framför allt till när ett japanskt ord saknas. För amerikanska superhjälteserier används ibland begreppet amekomi, från amerikan komikkusu.

Manga i översättning[redigera | redigera wikitext]

Japanska serier har under de senaste två decennierna spridits till många västerländska bok- och seriemarknader. I länder som Frankrike, USA, Italien och Tyskland har utgivning kompletterat den redan stora inhemska serieutgivningen och därför kommit att bli omfattande. Dessa länder har 2012 kvar stor utgivning av manga. I Frankrike trycktes det 2010 fortfarande 1 500 volymer, vilket motsvarar en tredjedel av den totala serieutgivningen. Dessa såldes samma år i 14,2 miljoner exemplar, att jämföra med toppåret 2008 på 15,1 miljon.[4]

Manga på svenska[redigera | redigera wikitext]

Dragon Ball som inledde den svenska mangavågen i början av 00-talet.

Den första japanska serien som översattes till svenska var Keiji Nakazawas Gen – Pojken från Hiroshima, av vilken Alvglans förlag publicerade en volym 1985.[5] Under 1980- och 1990-talen svarade Epix förlag för den huvudsakliga utgivningen av japanska serier i svensk översättning, framförallt gekigaserier, och bland annat genom serietidningarna Samurai och Cobra. Därutöver publicerades två volymer av Masashi Tanakas pantomimserie Gon av Tago förlag 1997.

År 2000 påbörjade Bonnier Carlsen sin utgivning av Akira Toriyamas Dragon Ball, vilket blev inledning till den våg av japanska serier som drog över Sverige under 00-talet. Under ett par år svarade den japanska marknaden för fler översatta seriealbum än något annat källa. Tre stora förlagsaktörer - Bonnier Carlsen, Egmont Kärnan och Mangismo – gav under 00-talet ut en stor mängd pocketböcker (tankōbon), och B. Wahlströms bokförlag publicerade koreanska serier, inledningsvis under etiketten "Megamanga"; under perioden 2000–2009 gav de fyra förlagen tillsammans ut 741 volymer. Vidare etablerades fem serietidningar med japanska barnserier under denna tid - Banzai (sedan 2006), och de idag nedlagda Sailor Moon (1996-1997 och 2000-2001), Digimon (2001-2005), Beyblade (2004-2005), och Pokémon (2005-2007) - och därutöver satsade det sedermera nedlagda förlaget Manga Media på månatliga tidningar med ungdomsserier: Manga Mania (2003-2007), Shonen Jump (2004-2007) och Shojo Stars (2007-2009).

Mangismo lade ner sin utgivning 2007. Övriga aktörer drabbades hårt i samband med finanskrisen 2008, varefter samtliga serieförlag kraftigt marginaliserat sitt mangautbud. En ny aktör, Ordbilder Media, inledde dock en mindre utgivning 2008, Epix har fortsatt sin sporadiska utgivning, det etablerade förlaget Ordfront Galago har publicerat Junji Itos skräckserie Uzumaki, och både Gloria förlag och Libris förlag har publicerat japanska serier baserade på Bibeln.

Internationella influenser[redigera | redigera wikitext]

Asien[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: manhua och manhwa

De japanska serietraditionen fick under 1900-talet stor inverkan på grannländernas serieproduktion, vilket bland annat fått som följd att såväl på kinesiska som på koreanska används samma, från japanskan inlånade, teckenpar för "tecknade serier". Dock skiljer sig uttalen åt, vilket innebär att man på kinesiska talar om manhua, och på koreanska om manhwa. Manhua produceras framförallt i Kina (inklusive Hongkong), Taiwan och Singapore, och manhwa, som läses från vänster till höger, produceras huvudsakligen i Sydkorea (även om termen formellt också omfattar den ytterst begränsade serieproduktion som förekommer i Nordkorea).

Europa och Nordamerika[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: pseudomanga

I och med de japanska seriernas intåg på den västerländska seriemarknaden, har den för mangan typiska berättar- och teckningsstilen kommit att influera också europeiska och nordamerikanska serieskapare. Bland dessa serier, så kallad "pseudomanga", märks italienskan Elisabetta Gnones W.I.T.C.H., amerikanen Ben Dunns Ninja Highschool, och den svenska Kishako, sportreportern av Pidde Andersson och Åsa Ekström. I gränslandet mellan pseudomanga och Japan-producerade serier återfinns serier skapade av japanfödda serieskapare som lämnat hemlandet - däribland märks Stan Sakai, bland annat känd som skapare av Usagi Yojimbo.

Forskning om manga[redigera | redigera wikitext]

Forskning om manga (och anime) har först kommit igång på senare år. Den vetenskapliga tidskriften Mechademia (publicerad som tjocka årsböcker) ges sedan 2006 ut vid University of Minnesota Press. Där har redaktören Frenchy Lunning löpande samlat akademiska essäer och liknande om anime, manga och relaterad fankonst från den engelskspråkiga världen.[6]

Den första svenska akademiska avhandlingen om manga lades fram 2012 vid Göteborgs universitet. Enligt Ylva Sommerlands Tecknad tomboy,[7] ifrågasätter manga stereotypa skildringar av både feminina och maskulina kroppsliga stilar.[8]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”manga”. Anime News Network Encyclopedia. Läst 2012-09-19. (engelska)
  2. ^ Ivanov, Boris (2001). Vvedenije v japonskuju animatsiju (2). Moscow: Фонд развития кинематографии; РОФ «Эйзенштейновский центр исследований кинокультуры». Sid. 11. ISBN 5901631013 
  3. ^ ”manga”. NE.se. Läst 2012-09-19.
  4. ^ Miquel, Arnaud (2011-08-22): "Le nouveau visage de l’édition du manga en France". Inaglobal.fr. Läst 2012-09-19. (franska)
  5. ^ Andrén, Ella (2006/2011): ”Ett mycket påtagligt “Aldrig mer!””. Dagensbok.com. Läst 2012-09-19.
  6. ^ "about". Mechademia.org. Läst 7 juni 2014. (engelska)
  7. ^ Sommerland, Ylva (2012). Tecknadtomboy[Elektroniskresurs:kalejdoskopisktkönimangaförtonåringar]. Gothenburgstudiesinartandarchitecture,0348-4114;34. Göteborg: ActaUniversitatisGothoburgensis. ISBN 9789173467209. http://hdl.handle.net/2077/29319 
  8. ^ Göteborgs universitet (2012-09-19): "Manga – lek med stereotypa könsskildringar". Forskning.se. Läst 7 juni 2014.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Schodt, Frederik L. (1983/1986): Manga! Manga! the world of Japanese comics. Kodansha, Tokyo (ISBN 4-7700-1252-7)/New York (ISBN 0-87011-752-1). 260 sidor. (engelska)
  • Groensteen, Thierry (1991): L’univers des mangas: une introduction à la bande dessineée japonaise. Casterman. 136 sidor. ISBN 2-203-32603-4. (franska)
  • Schodt, Frederik L. (1996): Dreamland Japan: writings on modern manga. Stone Bridge Press, Berkeley. 360 sidor. ISBN 1-880656-23-X. (engelska)
  • Strömberg, Fredrik (2007): Manga! – Japanska serier och skaparglädje. Seriefrämjandet/Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 95. 220 sidor. ISBN 978-91-85161-28-7.
  • Strömberg, Fredrik (2008): Mangabiblioteket: introduktion till den japanska seriekulturen. BTJ Förlag/BTJ Sverige AB, Lund. 227 sidor. ISBN 978-91-7018-625-7.
  • Artikeln "La nouvelle manga" på engelskspråkiga Wikipedia

Radio[redigera | redigera wikitext]