Spanska inbördeskriget
- För det tidigare inbördeskriget, se Spanska inbördeskriget 1820-1823.
 |
Den här artikeln behöver fler källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (fotnoter). Fakta utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort. Diskutera på diskussionssidan. |
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
.svg){kind=small}
|
|||||
| Spaniens historia | |
.svg) Denna artikel är en del av en serie |
|
| Förhistoria | |
|---|---|
| Förhistoriska Iberia | |
| Romerska Hispania | |
| Medeltida Spanien | |
| Visigotiska kungariket | |
| Kungariket Asturien | |
| Svebiska kungariket | |
| Bysantinska Spania | |
| al-Andalus | |
| Reconquistan | |
| Kungariket Spanien | |
| Imperiet | |
| Expansionstiden | |
| Upplysningstiden | |
| Republik | |
| Första spanska republiken | |
| Bourbonska restaurationen | |
| Andra spanska republiken | |
| Under Franco | |
| Spanska inbördeskriget | |
| Francospanien | |
| Moderna Spanien | |
| Övergång till demokrati | |
| Moderna Spanien | |
| Ämnen | |
| Ekonomisk historia | |
| Militärhistoria | |
|
Spanien-portalen |
.jpg)
Spanska inbördeskriget var det inbördeskrig i Spanien som pågick 1936-1939 och som slutade med att Francisco Franco kom till makten som enväldig diktator.
Kriget inleddes med att en grupp sammansvurna höga militärer gjorde en revolt mot andra republiken och den sittande parlamentariska regeringen. Rebellsidan utgjordes av konservativa, nationalistiska och fascistiska krafter som hade olika mål och ideologier, carlisterna ville till exempel återinföra monarkin medan de spanska falangisterna var emot monarki. Under krigets förlopp lyckades dock Francisco Franco samla alla de olika grupperingarna bakom sig och därmed bildades nationalisterna. Den katolska kyrkan hade en betydande roll som samlande kraft för nationalisterna.
Andra spanska republiken utropades 1931 efter att Alfons XIII av Spanien hade abdikerat. De sista valen hölls den 16 februari 1936 och resulterade i en klar majoritet för folkfronten som utgjordes av den spanska arbetarklassen: kommunister, socialister och syndikalister. Även liberaler som var motståndare till monarkin anslöt sig till den republikanska sidan. Vid krigets inledning hade de republikanska liberala krafterna störst inflytande i regeringen medan kommunisterna var betydligt svagare än anarkisterna. Under krigets förlopp fick dock kommunisterna allt större inflytande som en följd av Sovjetunionens inblandning och hade en dominerande ställning vid krigsslutet.
Innehåll |
Bakgrund [redigera]
De interna konflikterna i Spanien var många, nationalism–socialism, kastilianer–katalaner, stad–landsbygd, kolonier–inte kolonier, fattig–rik. En av de utlösande var konflikten kring kungamakten. Under 1930-talet hade vänstern beslutat sig för att avskaffa monarkin. Det skedde 1931 efter ett antal konflikter. Manuel Azaña, premiärminister 1931-1933 och president 1936-1939, hade under det tidiga 30-talet stort stöd bland landets invånare. Oro och dålig ekonomi, snabba reformer ökade högerns anhängare, vilket ledde till att vänstern förlorade 1933 års val, varför vänstern senare enades. Efter nyvalet den 16 februari 1936 fick de dock tillbaka makten från kristdemokraterna. Valet var jämnt och stormigt. Efteråt var det i princip två block; nationalistisk höger mot republikansk vänster.
Före kriget varnade många, bland annat de då mycket fåtaliga spanska kommunisterna, för krigsfaran. De tyska fascisterna utnyttjade den frihet de hade i republiken och skapade dussintals stödjepunkter för det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets så kallade landsgrupper, samt upprättade en fast förbindelse med den spanska arméns generalstab och värvade sina agenter bland officerskåren.
Redan 1935 började organisationer slå ihop sig och organisera sig till stöd för republiken. I början av året inleddes förhandlingar mellan den kommunistiska landsorganisationen CGTU och den socialdemokratiska landsorganisationen UGT, som ledde till en sammanslutning i slutet av samma år. I januari 1936 bildades folkfronten, vilken omfattade det kommunistiska partiet, det socialdemokratiska partiet, landsorganisationen (UGT), republikanska vänstern, det republikanska förbundet, den katalanska vänsterns parti och andra organisationer. I april 1936 förenades de socialdemokratiska och kommunistiska ungdomsförbunden till en enhetlig organisation. I juli samma år förenade sig fyra partier i Katalonien - det katalanska socialistiska förbundet, den katalanska federationen av socialdemokratiska partiet och det kommunistiska partiet - till Kataloniens förenade socialistiska parti. I mars 1937 bildades i talrika provinser i Spanien allianser mellan samtliga ungdomsorganisationer - det förenade socialistiska ungdomsförbundet, samt de anarkistiska och republikanska organisationerna och i september samma år bildades den nationella ungdomsalliansen som omfattade samtliga landets ungdomsorganisationer.
Kriget [redigera]
Mordet på monarkistledaren José Calvo Sotelo i Madrid den 13 juli 1936 var en utlösande faktor. Mordet var en hämnd för ett annat mord, på en republikan. Det fick monarkisterna att stödja fascisterna; falangisterna och carlisterna var nu enade. Vänstern var i likhet med högern splittrad; dock hölls högern ihop av katolicism och anti-republikanism. Geografin spelade också roll – de francotrogna landsteg i söder; i nordöst hann republiken bjuda motstånd. Men samtidigt var det en militärrevolt mot den spanska regeringen. Striderna mellan regeringen och revoltörerna övergick raskt till ett regelrätt inbördeskrig. Hårda strider mellan illa utrustade härar gjorde att det blev ett blodigt och grymt krig.
Utländsk inblandning [redigera]
Frivilliga från hela världen, i främsta hand kommunister men också socialdemokrater och partilösa, åkte till Spanien för att kämpa på republikens sida; dessa styrkor uppgick till 40 000 man. Republikens frivilliga organiserades i de Internationella brigaderna. Där fanns det cirka 500 svenskar, varav merparten kommunister och syndikalister. Nationalisterna hade stöd av frivilliga från Nordafrika och Irland.
Hitlers Tyskland, Salazars Portugal och Mussolinis Italien var nära allierade med Franco. De italienska trupperna uppgick till cirka 45 000 man och de tyska till 10 000, inklusive flygare i den så kallade Kondorlegionen.[5] Den spanska republiken hade Mexiko och Sovjetunionen på sin sida. Sovjet bidrog med stridsvagnar, flygplan och artilleripjäser; dessutom fanns ett par tusen officerare och NKVD-män på plats. Sovjetunionen beslagtog hela den spanska guldreserven. Mexikos resurser var klart begränsade och Sovjetunionens politik ledde till stridigheter mellan bland annat anarkister och kommunister inom den spanska republiken.
Europas noninterventionspolitik [redigera]
De europeiska länderna valde att inte stödja republiken, något som kallades för noninterventionspolitik. På brittiskt initiativ upprättades en internationell noninterventionskommitté, som emellertid misslyckades med att förhindra utländsk inblandning. Kritikerna – exempelvis George Orwell – menade att man förrådde demokratins sak i Europa och offrade Spaniens folk av stormaktspolitiska och ekonomiska skäl.[6] Winston Churchill, en brittisk konservativ politiker, bestred så sent som 1938 att det fanns tyska eller italienska interventionstrupper i Spanien. Han sade att det i Spanien endast försiggick en inre kamp mellan spanjorerna själva. Den spanska republiken fick inget stöd från någon av västmakterna och många europeiska länder stiftade lagar som kriminaliserade de personer som ville åka till Spanien för att strida på republikens sida. Stalins ambitioner var främst stormaktspolitiska; Spaniens folk spelade där en mycket underordnad roll. Storbritannien blev stoppklossen för franskt bistånd till den spanska republiken. Då Frankrike var i behov av brittiskt bistånd i en eventuell konflikt med Tyskland vågade fransmännen inte gå emot Storbritanniens blockad.
Revolution: CNT-FAI [redigera]
I mars 1938 träffades överenskommelse om aktionsenhet mellan den socialdemokratiska landsorganisationen UGT (Union General de Trabajadores) och den syndikalistiska CNT och i april anslöt sig de båda landsorganisationerna såväl som Iberiens anarkistiska fackförbund till folkfronten. Krafterna som förenade republiken bestod alltså bland annat av liberaler, socialister, kommunister och anarkister.
Anarkosyndikalisterna, CNT (Confederacion Nacional del Trabajo) och FAI (Federación Anarquista Ibérica), hade mer än 2 000 000 män och kvinnor organiserade, och med den legendariske Buenaventura Durruti i spetsen började de genomföra en anarkistisk revolution, där både industrin och jordbruket i Katalonien, Aragonien och Andalusien genomgick en snabb och frivillig kollektivisering. Barcelona har sedan dess förblivit "anarkismens huvudstad".
De sovjetstödda kommunisterna var dock helt dominerande på republiksidan under slutet av kriget, och med Stalins hemliga polis började man rensa ut anarkister och medlemmar anslutna till POUM, Partido Obrero de Unificación Marxista, och upplöste kollektiven med våld. Detta försvagade stridsviljan och bidrog verksamt till att kriget förlorades.
Militärkuppen [redigera]
Francisco Franco tog sig i hemlighet från Kanarieöarna till Spanska Marocko och fick befäl över trupperna där. Han planerade en invasion därifrån och upp mot nordvästra delen av Spanien. Kriget började med ett kuppförsök av Franco 18 juli 1936 mot Azaña. Detta misslyckades inledningsvis. Barcelona försvarades mycket framgångsrikt av anarkisterna och Columna Durruti som också försvarade Madrid och sedan under stort jubel tågade mot Zaragoza. Stridsmoralen var hög men man saknade nästan helt den militära utrustning som nationalisterna hade. Försvaret av Barcelona genomfördes med 2 000-5 000 handeldvapen, de flesta urmodiga eller tagna från fienden. Den republikanska regeringen agerade ofta obeslutsamt och splittrat. När Madrid föll den 1 april 1939, föll också republiken.
Slutet [redigera]
Nationalisterna vann slutligen kriget 1939 och Francisco Franco utropades till diktator. Hundratusentals flyktingar tog sig över gränsen till Frankrike, flera tusen kom till Mexiko, andra avrättades direkt eller fängslades. Uppemot 500 000 människor beräknas ha dött under kriget. Cirka 40 års diktatur skulle följa. Franco dog i november 1975. 1977 firade republikaner i exil äntligen sin återförening i Spanien, och 2006 firades 70-årsminnet av den spanska revolutionen.
Krigföring [redigera]
Det spanska inbördeskriget var bland de första krigen där man använde en modernare krigföring. Tyska Luftwaffe, under befäl av Wolfram von Richthofen, bombade till exempel i april 1937 den baskiska staden Guernica. Staden, som saknade militärstrategisk betydelse, blev svårt skadad med enorma förluster i människoliv. Pablo Picasso förevigade händelsen i protestmålningen Guernica. Kriget var ovanligt blodigt, och civilbefolkningens lidanden var outsägliga. För Tyskland innebar interventionen en typ av övning inför andra världskriget, vilken kan ha bidragit till landets stora framgångar i dess inledning 1939-1941.
I slutet av 1938 rapporterades från nationalisternas sida att de italienska och tyska trupperna var fler än de spanska. Flera inom den spanska officerskåren som kämpade mot republiken klagade på att de tyska och italienska befälhavarna betedde sig som om de var i en koloni.
Film [redigera]
- Ernest Hemingways For Whom The Bell Tolls filmatiserades 1943, i regi av Sam Wood med Gary Cooper och Ingrid Bergman i huvudrollerna.
- Filmen Land och frihet av Ken Loach från 1995 har många likheter med George Orwells självbiografiska roman Homage to Catalonia.
- Libertarias av Vicente Aranda 1996. Drama om tre spanska kvinnors öde i Mujeres Libres under spanska revolutionen.
- Pans labyrint från 2006 handlar om en flickas upplevelser i inbördeskrigets efterdyningar.
Referenser [redigera]
Fotnoter [redigera]
- ^ Antalet döda är omtvistat; generella uppskattningar tyder på att mellan 500 000 och en miljon personer dödades. Under åren har historiker sänkt dödssiffrorna och modern forskning har dragit slutsatsen att 500 000 döda är den korrekta siffran. Thomas Barria-Norton, The Spanish Civil War (2001), ss. xviii & 899–901, inclusive.
Noter [redigera]
- ^ Thomas, Hugh (1961, 2003) (på engelska). The Spanish Civil War. London: Penguin. sid. 628. ISBN 0-14-101161-0. OCLC 248799351
- ^ Thomas, Hugh (1961, 2003) (på engelska). The Spanish Civil War. London: Penguin. sid. 619. ISBN 0-14-101161-0. OCLC 248799351
- ^ ”Spanish judge opens case into Franco's atrocities” (på engelska). The New York Times. 16 oktober 2008. http://www.iht.com/articles/2008/10/16/europe/spain.php. Läst 28 juli 2009.
- ^ Beevor, Antony (1982, 2006) (på engelska). The Battle for Spain: The Spanish Civil War 1936–1939. London: Weidenfield and Nicolson. ISBN 0297848321 sid=410–411 Först publicerad som The Spanish Civil War. Beevor konstaterar att omkring 150 000 hade återvänt 1939.
- ^ Lindqvist, Herman (1991). Historien om Spanien. Bra Böckers förlag. sid. 272. ISBN 91-1-903052-5
- ^ ”1936 stod det klart för var och en att om England ville hjälpa den spanska regeringen, om så bara med vapen för några miljoner pund, så skulle Francosidan kollapsa och den tyska strategin få ett allvarligt bakslag.” George Orwell om Europas svek: Återblick på Spanska inbördeskriget. I: Essäer. Cavefors 1963, s. 195.
Vidare läsning [redigera]
- Gustafsson, Thomas (2010). Spanien: en färd genom historien. Stockholm: Carlsson. Libris 11823700. ISBN 978-91-7331-369-8 (inb.)
- Beevor, Antony; Waltman Kjell (2006). Spanska inbördeskriget. Lund: Historiska media. Libris 10037061. ISBN 91-85057-72-X (inb.)
- Gröndahl, Britta (1986). Frihetlig kommunism i praktiken: experiment i självförvaltning i Spanien 1936-1939. Stockholm: Federativ. Libris 7744734. ISBN 91-85016-99-3
- Hemingway, Ernest (1941). Klockan klämtar för dig.. Stockholm. Libris 1568162
- Lorenzo, César M. (1972). Syndikalismen vid makten: Spansk anarkosyndikalism före, under och efter inbördeskriget 1936-39. Stockholm: Federativ. Libris 7744654. ISBN 91-85016-00-4
- Malraux, André (1944). Förtvivla ej!. Gula serien. Stockholm: Bonnier. Libris 1418814
- Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red (2008). ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen. Linköping: Nixon. Libris 11216853. ISBN 91-977208-0-1
- Orwell, George; Johansson Ingemar (1971). Hyllning till Katalonien. Trend pocket, 99-0106035-4. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 8323
- Rundberg, Arvid (1973). En svensk arbetares memoarer: [Gustav Ericson]. Stockholm: Arbetarkultur. Libris 916323
- Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas (2009). Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget. Simrishamn: Svenska Spanienfrivilligas vänner. Libris 11723435. ISBN 978-91-633-5439-7
- Thomas, Hugh; Hoffsten Olof (1978). Spanska inbördeskriget. Stockholm: Rabén & Sjögren i samarbete med Utrikespolitiska inst.. Libris 7234231. ISBN 91-29-51097-X (inb.)
- Österberg, Axel (1936). Bakom Barcelonas barrikader: bilder från spanska inbördeskriget. Stockholm: Federativ. Libris 1382275[1]
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Spanska inbördeskriget.
- Spanska Inbördeskriget 1936-39
- Svenska spanienfrivilligas vänner
