Statsvetenskap
Från Wikipedia
Statsvetenskap, statskunskap eller ibland politologi eller politk med förvaltning, är det vetenskapliga studiet av teoretisk och praktisk politik och beskrivandet av politiska system. Man kan säga att politik dels gäller alla frågor som har med samhällets organisation och styrelse att göra, exempelvis i form av författningsfrågor. Dels med de åtgärder som eventuellt skall vidtas, exempelvis en viss typ av lagstiftning. Statsvetenskap har av tradition huvudsakligen sysslat med den första aspekten.
I statsvetenskap studeras hur "spelreglerna" i politiken är utformade. Dessutom studeras de krafter som verkar på den politiska arenan såsom partier, intresseorganisationer, massmedia etc. Den svenska förvaltningsapparaten på central och lokal nivå och dess specifika problem studeras särskilt (exempelvis de politiska organens styrning av förvaltningen, rättssäkerhets- och effektivitetsfrågor, gränser för personalinflytande med mera). En orientering ges om de stora politiska ideologierna och om den politiska idéutvecklingen i västerlandet från antiken till våra dagar.
Slutligen studeras samspelet mellan olika aktörer på den internationella arenan. Stormaktsrelationernas utveckling under efterkrigstiden, de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan i-länder och u-länder, integrationsfrågor och freds- och konfliktproblem tillhör de områden som analyseras.
Statsvetenskap brukar delas in i politisk teori, jämförande politik, förvaltningspolitik, svensk politik och internationella relationer. Märk att internationella relationer räknas som en egen disciplin i många länder. Detta studeras genom politisk filosofi, strukturalism, behaviorism, realism, pluralism, liberalism, feminism och institutionalism.
Statsvetenskap kan alltså studeras på olika nivåer. Dessa kan delas in i makronivå, och mikronivå. Vid studier på makronivå skulle exempelvis ett lands politik kunna vara studieobjektet. När man studerar på mikronivå är det oftast individen som står i fokus.
Tidigare hette ämnet statskunskap vid alla svenska universitet. Numera har ämnet bytt namn till statsvetenskap vid de flesta lärosäten, men universiteten i Uppsala och Örebro håller fast vid det gamla namnet statskunskap. Vid de gamla sociala eller socialpolitiska instituten hette ämnet stats- och kommunalkunskap, men vid omvandlingen till socialhögskolor 1964 ändrades även där namnet till statskunskap. På socialhögskolornas förvaltningslinje kunde man ha statskunskap som huvudämne i examen.
Fram till 1960- och 1970-talet fanns ett starkt band mellan ämnena statskunskap och historia. Vid fakultetsreformen 1964 fördes statskunskapen till den nybildade samhällsvetenskapliga fakulteten medan historieämnet stannat kvar inom humanistisk-filosofisk fakultet. Denna förändring hade i praktiken inte någon större betydelse, men i och med linjesystemets införande vid högskolereformen 1977 kom de båda ämnena att alltmer gå skilda vägar. Få statsvetare hade historia med i sin grundexamen.
Tidigare fanns också en koppling till den juridiska statsrätten och då särskilt grundlagsfrågorna. Statsvetarprofessorn Gunnar Heckscher (1909-1987) var ansedd grundlagsexpert. Även denna koppling har tonats ned och med undantag för en grundläggande orientering i grundlagsfrågor på basnivå sker idag inte någon statsrättslig utbildning i ämnet.
Ämnet har tidigare också haft en koppling till den normativa politiska filosofin och idéhistorien. Fr.o.m. 1930-talet ansågs sådant mer eller mindre ovetenskapligt och statskunskapen övertog alltmer sociologiska och beteendevetenskapliga metoder. I mitten av 1900-talet hade det normativa och idéhistoriska inslaget mer eller mindre försvunnit, men på senare tid har det återkommit.
Från 1935 fanns en tid en möjlighet att ta pol.mag.-examen, där bl.a. statskunskap kunde ingå. Denna examen avskaffades 1969 men återinfördes på 1993. I den nya pol.mag.-examen skall antingen statskunskap eller nationalekonomi vara huvudämne.
Innehåll |
[redigera] Statsvetenskapens historia
.jpg)
Statsvetenskap är relativt ny som särskild avgränsad vetenskap, men den har föregångare långt tillbaka i tiden. Den moderna statsvetenskapen har föregångare inom politisk filosofi, moralfilosofi, historia och nationalekonomi. Beskrivningar och analyser av politiska system gjordes av flera tänkare i antikens Grekland. Redan hos Homeros, Hesiodos och Thukydides finns beskrivningar av politik, och Platon utvecklade en samhällsfilosofi som urskilde sig från historieskrivning framför allt i sitt verk Staten. Aristoteles var också verksam som samhällsfilosof och förde in empiriska historiska rön i sin analys.
I Romerska riket dokumenterade historiker som Polybius, Livius och Plutarchos den romerska republikens uppkomst och andra länders samhällen och historia, medan politikern och författarna Julius Caesar och Cicero beskrev republikens politik och krigföring.
I medeltidens Europa studerades politik inom den kristna kyrkan. Augustinus förenade i sitt verk De Civitate Dei filosofiska och politiska traditioner med kristendomen.
I den islamiska världen bedrevs politisk analys av tänkare i Aristoteles efterföljd, som Avicenna, Maimonides och Averroes.
Under renässansen i Italien upprättade Niccolò Machiavelli den moderna statsvetenskapens inriktning på direkt empirisk observation av politiska institutioner och aktörer. Senare under upplysningstiden förde det vetenskapliga paradigmets spridning studiet av politik längre bort från en normativ inriktning. Även Thomas Hobbes brukar räknas som en föregångare till modern statsvetenskap.
Statsvetenskapens etablering som egen vetenskaplig disciplin brukar dateras till slutet av 1800-talet. Formellt sett har dock Sverige världens äldsta professur i ämnet. Johan Skytte inrättade, genom en donation, år 1622 professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet. Skytteanum inköptes för Skytteanska stiftelsen som bostad åt innehavaren av den skytteanska professuren.
Sedan 1994 delar den skytteanska stiftelsen årligen ut det skytteanska priset till en internationellt känd statsvetare.
Tongivande svenska statsvetare idag är Lennart Lundquist, Sören Holmberg, Tommy Möller, Bo Rothstein, Kjell Goldmann (som skrivit boken Statsvetenskap som yrke 2005), Peter Esaiassson, Mikael Gilljam, Jörgen Hermansson, Erik Amnå, Stig-Björn Ljunggren och Leif Lewin. De internationellt mest kända statsvetarna har varit Rudolf Kjellén (1864-1922), som lanserade begreppet folkhem och Herbert Tingsten (1896-1973).
Flera politiker har varit statsvetare på doktorsnivå - bl.a. högerledaren Gunnar Heckscher, som också var professor i statskunskap, centerpartisten Bertil Fiskesjö, folkpartisterna Björn Molin och Daniel Tarschys samt den socialdemokratiske talmannen och försvarsministern Björn von Sydow. Den socialdemokratiske utrikesministern och TCO-ordföranden Lennart Bodström är licentiat i ämnet. Andra politiker har studerat statskunskap på kandidatnivå - t. ex. som socialdemokraten Ingvar Karlsson och folkpartisten Per Ahlmark.
[redigera] Se även
[redigera] Referenser
[redigera] Externa länkar
|
|||||
Källor:
- Ingemar Lindblad: Om den politiska vetenskapens grunder (Almqvist & Wicksell 1972)
