Per Ahlmark

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Per Ahlmark

Per Ahlmark 2005.

Ämbetsperiod
1960–1962
Företrädare Göran C.-O. Claesson
Efterträdare Ola Ullsten

Ämbetsperiod
1975–1978
Företrädare Gunnar Helén
Efterträdare Ola Ullsten

Ämbetsperiod
1976–1978
Företrädare Gunnar Helén
Efterträdare Ola Ullsten

Ämbetsperiod
1976–1977
Företrädare Anna-Greta Leijon
Efterträdare Ola Ullsten

Ämbetsperiod
1976–1978
Företrädare Ingemund Bengtsson
Efterträdare Rolf Wirtén

Ämbetsperiod
1976–1978
Efterträdare Ola Ullsten

Född 15 januari 1939
Stockholm
Nationalitet  Sverige
Politiskt parti Folkpartiet

Per Axel Ahlmark, född 15 januari 1939 i Stockholm, är en svensk författare och före detta politiker. Han var partiledare för Folkpartiet mellan 1975 och 1978, arbetsmarknadsminister och vice statsminister i regeringen Fälldin mellan 1976 och 1978 samt riksdagsledamot mellan 1967 och 1979. Han verkar sedan 1997 som fristående kolumnist i Dagens Nyheter och har tidigare medverkat i Expressen.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

Per Ahlmark föddes i Stockholm som son till medicinprofessorn Axel Ahlmark och tandläkaren Gunvor Berglund. Han har en fil.kand. i statsvetenskap från Stockholms universitet 1964. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen i första kammaren för Örebro läns valkrets och satt därefter från 1969 för Stockholms stads valkrets (1969-70 i andra kammaren).

Ahlmark var från 1950-talet nära vän med Herbert Tingsten och säger sig ha influerats starkt av denne. Under tidigt 60-tal var han en uttalad anhängare av att Sverige borde skaffa atomvapen.[1] Ahlmark efterträdde den 7 november 1975 Gunnar Helén som partiledare för Folkpartiet, och var redan då en välkänd politiker. Han engagerade sig politiskt i Europarådet) för förtryckta grupper, särskilt judarna i dåvarande Sovjetunionen.

Vid 1976 års val kunde de borgerliga partierna bryta ett socialdemokratiskt regeringsinnehav, som inletts 1932 och som så när som på Bondeförbundets sommarregering 1936, bestått i fyrtiofyra år. Ahlmark agerade för bildandet av en regering i vilken samtliga tre borgerliga partier skulle ingå. I regeringen blev han arbetsmarknadsminister och vice statsminister. Posten som vice statsminister var en nyskapelse i den regeringsform, som trätt i kraft året före regeringsskiftet.

Ahlmark var fast besluten att, trots den inträdande lågkonjunkturen, med alla medel försöka hindra att arbetslösheten ökade. De intensiva arbetsmarknadspolitiska insatser, som han genomförde tillsammans med industriministern Nils G. Åsling var kostsamma, men man lyckades hålla den öppna arbetslösheten nere på cirka två procent. Därmed kunde man vederlägga socialdemokraternas ständiga påståenden om att en borgerlig regering skulle ha begränsade ambitioner att bevara sysselsättningen i landet, vilket kom att få betydelse i kampen för en fortsatt icke socialistisk regering.[2]

Ahlmark avgick från regeringen den 7 mars 1978. Skälen till att han trädde tillbaka var enligt honom själv, främst en personlig sorg och önskan att ägna mer tid åt sina barn. Han blev därefter styrelseordförande för Svenska Filminstitutet. 1983 var han en av grundarna till Svenska kommittén mot antisemitism och 1997 grundade han Vänskapsförbundet Sverige-Taiwan.

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

I Per Ahlmarks första debattbok, Vår fattiga politik, förespråkade han högre löner till riksdagskandidaterna för att locka kvalificerade politiker till riksdagen. År 1991 publicerade Ahlmark tillsammans med ett flertal medförfattare boken Vänsterns moraliska skuld, vilket blev början på en het debatt om den svenska vänsterns moraliska skuld för kommunismens brott mot mänskligheten.[3] År 1992 samlade han Herbert Tingstens polemiska artiklar om totalitära stater och idéer i boken Tingsten - Tyranniet begär förtroende, vilken påstås lett till en renässans för Tingsten. Två år senare, 1994, utkom Vänstern och tyranniet - Det galna kvartsseklet, där han kritiserar flera ledande personer inom den svenska vänstern för att ha försvarat totalitära stater och rörelser, från slutet av 1960-talet och långt in i 1990-talet. År 1997 kom Det öppna såret: Om massmord och medlöperi, där han argumenterar för hur demokrati respektive diktatur påverkar krig, massmord och hungersnöd.

På senare år har han publicerat bland annat tre diktsamlingar, en roman och två brevväxlingar (med Lars Gustafsson respektive Georg Klein).

Han har fortsatt vara aktiv i den dagliga politiska debatten, bland annat genom att skriva kolumner i DN. Alltsedan Vänstern och tyranniet har det rått något som måste beskrivas som fiendskap mellan Ahlmark och stora delar av den svenska vänstern,[källa behövs] en tendens som förstärkts genom oenigheten kring USA:s agerande i början av 2000-talet.

I fråga om internationell utrikes- och säkerhetspolitik anses han stå nära den så kallade neokonservativa ideologiska grupperingen i USA, företrädd av bland annat Richard Perle och Paul Wolfowitz. Ahlmark driver följaktligen tesen att demokratiska stater är skyldiga att ingripa militärt mot diktaturer när så är lämpligt, även om detta innebär att man åsidosätter folkrätten. Han försvarade invasionen av Irak 2003 och gick till hård attack mot krigsmotståndarna. Under och efter Irakkriget jämförde han exempelvis det utbredda krigsmotståndet i Europa med Neville Chamberlains eftergiftspolitik mot Hitler. Han kritiserade också i skarpa ordalag bland andra partikamraten Hans Blix i dennes uppdrag som chef för FN:s vapeninspektörer i Irak. Ahlmarks hårda ordval om Blix gjorde honom kontroversiell även i liberala kretsar. Ahlmarks främsta argument för att försvara Irakkriget var hotet från ett Irak under Saddam Hussein beväpnat med massförstörelsevapen samt vikten av att etablera frihet och demokrati i Mellanöstern.[4] Några massförstörelsevapen hittades dock inte i Irak ens efter den USA-ledda invasionen. År 2006 gjorde Ahlmark ett försök att nominera John Bolton, USA:s kontroversiella och omstridda FN-ambassadör 2005-2006 till Nobels fredspris med motiveringen att han hade spelat en avgörande roll i arbetet att avslöja Irans hemliga planer för utveckling av kärnvapen.[5]

Ahlmark är engagerad i Israelfrågan och har kritiserat bland andra Carl Bildt för dennes hållning i frågan. Han har också kritiserat bland andra Per Gahrton och kallat denne för en "rutinerad antisemit".[6] på grund av dennes kampanj för ett frikännande av förintelseförnekaren Ahmed Rami under rättegången mot radiokanalen Radio Islam i slutet av 80-talet,[7] samt för att Gahrton uttryckt sig i positiva ordalag om väpnade palestinska organisationer som DFLP.[7]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Ahlmark har tidigare varit gift (1978–1981) med skådespelerskan Bibi Andersson. Dessförinnan var han gift med journalisten Lillemor Melsted.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

År Pris Utdelare
1986 Defender of Jerusalem Award World Jewish Congress
1991 Honorary Fellow Hebreiska universitetet, Jerusalem
1999 Torgny Segerstedt-stipendiet Samfundet Sverige-Israel
2000 Hedersdoktor Hebreiska universitetet, Boston
2002 Hedersdoktor Hebreiska universitetet, Jerusalem
2003 Bertil Ohlin-medaljen Liberala ungdomsförbundet

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Per Ahlmark (1961): "Vår eländiga utrikesdebatt", i antologin "Unga liberaler", red. Hans Hederberg, Bonniers 1961
  2. ^ Hans Bergström, doktorsavhandling, Rivstart? Om övergången från opposition till regering, Tiden 1987.
  3. ^ Henningsen, Bernd (1998). ”Die europäische Wunde blutet auch im Norden”. NORDEUROPAforum. sid. 113-118. http://edoc.hu-berlin.de/nordeuropaforum/1998-1/henningsen-bernd-113/XML/. Okänd parameter nummer (tyska)
  4. ^ Ahlmark, Per (1 mars 2003). ”Kan Irak bli en demokrati?”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/kolumner/kan-irak-bli-en-demokrati-1.160441. 
  5. ^ Jones, Susan (8 februari 2006). ”John Bolton, Ken Timmerman Nominated for Nobel Peace Prize”. CNSNews.com. http://archive.newsmax.com/archives/ic/2006/2/8/111611.shtml?s=us. 
  6. ^ Ahlmark (24 oktober 2006). ”"Du vet ju hur Carl är"”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/kolumner/du-vet-ju-hur-carl-ar. 
  7. ^ [a b] Ahlmark, Per (1994). Vänstern och tyranniet : det galna kvartsseklet. Stockholm: Timbro. ISBN 91-7566-274-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Göran C.-O. Claesson
Ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund
1960 – 1962
Efterträdare:
Ola Ullsten
Föregångare:
Gunnar Helén
Folkpartiets partiledare
1975 – 1978
Efterträdare:
Ola Ullsten
Föregångare:
Gunnar Helén
Ordförande i folkpartiets riksdagsgrupp
1976 – 1978
Efterträdare:
Ola Ullsten
Föregångare:
Anna-Greta Leijon
Sveriges invandrarminister
1976 – 1977
Efterträdare:
Ola Ullsten
Föregångare:
Ingemund Bengtsson
Sveriges arbetsmarknadsminister
1976 – 1978
Efterträdare:
Rolf Wirtén
Föregångare:
Posten inrättad
Sveriges vice statsminister
1976 – 1978
Efterträdare:
Ola Ullsten