Stjärtmes

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stjärtmes
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Stjärtmes (caudatus-gruppen)
Stjärtmes (caudatus-gruppen)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Stjärtmesar
Aegithalidae
Släkte Aegithalos
Art Stjärtmes
A. caudatus
Vetenskapligt namn
§ Aegithalos caudatus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Stjärtmesens utbredningsområde med underarternas utbredningar.
Stjärtmesens utbredningsområde med underarternas utbredningar.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stjärtmes (Aegithalos caudatus) är en tätting i familjen stjärtmesar.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Stjärtmes (europaeus-gruppen).
Stjärtmes (caudatus-gruppen).

Den utmärks särskilt av sin långa stjärt. Stjärtmesen har vitt huvud, svart rygg och rödgråa skuldror. De undre kroppsdelarna är vitaktiga. Kroppslängden är omkring 14 centimeter. Mer än halva längden utgörs av stjärten.

Locklätet är ett sii-sii-siih varierat med ett surrande tserr tserr. Sången är drillande och liknar blåmesens.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Stjärtmesen förekommer i Europa och Asien. Den är mestadels en stannfågel. Den delas upp i en stor mängd underarter som enligt Clements et al. 2012 delar in i fyra underartsgrupper:[2]

  • caudatus-gruppen - monotypisk grupp som förekommer i Skandinavien och nordöstra Europa till Sibirien, norra Kina, Korea och Japan.
  • europaeus-gruppen - polytypisk grupp som förekommer från västra och centrala Europa och österut till Japan.
  • alpinus-gruppen - polytypisk grupp som förekommer från södra Europa och österut till södra Kina.
  • glaucogularis-gruppen - monotypisk grupp som förekommer bergsområden från västra Sichuan till Yangtzes delta i centrala Kina.

Vissa auktoriteter behandlar glaucogularis som egen art.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Nominatformen av stjärtmesen förekommer i merparten av Sveriges med undantag av de nordligaste delarna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckande stjärtmes vid sitt bo.

Stjärtmesen är insektsätare året runt. Den lever främst av leddjur och föredrar ägg och larver av malar och fjärilar. På hösten kan den även äta växtmaterial.[3]

Utanför häckningssäsongen, vilken tar slut i juni-juli, formar stjärtmesen kompakta flockar på 3 till 30 fåglar, som består av familjemedlemmar (föräldrar och ungar från föregående häckningssäsong) tillsammans med de extra adulta individerna som hjälpt till att föda upp kullen (se nedan).[3] Dessa flockar är revirhävdande och försvarar reviret gentemot andra flockar.[4] Under kalla vinternätter trycker flockmedlemmarna ihop sig för att hålla värmen.[5]

Under februari–mars delar flocken upp sig och bildar par för att försöka häcka. Ofta stannar hanarna kvar i vinterreviret medan honorna vandrar till omkringliggande revir.[4]

Stjärtmesen bygger ett konstrikt hopfogat, övertäckt bo av fyra olika material: lav, fjädrar, spindelväv och mossa. Boet består av en flexibel säck med en liten rund öppning upptill. Boet hängs mellan grenar, antingen lågt i törnen och eller högre upp i grenklykor. Mossan och spindelnätet ger boet stabilitet och gör att konstruktionen fäster mot grenarna.[6] Den fäster hundratals bitar av blek lav på utsidan - vilket kamouflerar boet - medan insidan fodras med mer än 2000 dunfjädra.[6]

Den lägger vanligtvis 8-12 ägg per kull, men 6 till 15 ägg har observerats.[7] Äggen är glansigt vita med röda fläckar och honan ruvar dem ensam i 13-17 dagar. Båda föräldrarna tar hand om ungarna som blir flygga efter 14-15 dagar.[7] Bopredation är vanlig och bara 17% av häckningarna lyckas.[8]

Par som misslyckats med sin häckning har tre val: att försöka igen, helt överge häckningen eller hjälpa ett annat par som häckar i närheten. Studier har visat att par som misslyckats med sin häckning skiljs åt och hjälper besläktade hanar med häckningen[5][9][10] och att de känner igen varandra på läte.[9] De häckningar som får hjälp har större häckningsframgång.[5]

Som andra mindre tättingar blir den vanligtvis inte så gammal men sällsynt kan de bli uppåt 10 år.[källa behövs]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Den har kallats för altita på grund av sin vana att förekomma vid alkärr eller sittande i alar utmed åar och sjöstränder. Den har även kallats gippget, sådyppa, långstyltegettyppa, lappmes och svansmes.[11]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Aegithalos caudatus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2012) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.7 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-12-09
  3. ^ [a b] Cramp, S. and Perrins, C. (1993) Handbook of the birds of Europe, the Middle East and North Africa: the birds of the Western Palearctic: Flycatchers to Shrikes. Volume 8. Oxford, Oxford University Press.
  4. ^ [a b] Gaston, A. J. (1973) The ecology and behaviour of the Long-tailed Tit. Ibis, vol.115, nr.3, sid:330-351
  5. ^ [a b c] Glen, N. W. and Perrins, C. M. (1988) Cooperative breeding by long-tailed tits., British Birds, vol.81, nr.12, sid:630-641
  6. ^ [a b] Hansell, Michael Henry (2007). Built by animals: the natural history of animal architecture. Oxford University Press. Sid. 76, 77. ISBN 9780199205561. http://books.google.com/books?id=mcrgJTMrxJ8C. Läst 1 juli 2011 
  7. ^ [a b] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  8. ^ Hatchwell, B. J., et al. (1999) Reproductive success and nest-site selection in a cooperative breeder: effect of experience and a direct benefit of helping. The Auk, vol.116, nr.2, sid:355-363
  9. ^ [a b] Hatchwell, J., et al. (2001) Kin discrimination in cooperatively breeding long-tailed tits. Proceedings of the Royal Society of London - B, vol.268, nr.1470, sid:885-890
  10. ^ Sharp, S. P., Simeoni, M. and Hatchwell, B. (2008) Dispersal of sibling coalitions promotes helping among immigrants in a cooperatively breeding bird. Proceedings of the Royal Society Biological Sciences Series B, vol.275 nr.1647, sid:2125-2130
  11. ^ Tommy Tyrberg (1996) Svenska fåglars namn

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]