Stubbstjärtseglare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stubbstjärtseglare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Stubbstjärtseglare i Kolkata i Indien
Stubbstjärtseglare i Kolkata i Indien
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Seglarfåglar
Apodiformes
Familj Seglare
Apodidae
Släkte Apus
Art Stubbdstjärtseglare
A. affinis
Vetenskapligt namn
§ Apus affinis
Auktor (JE Gray, 1830)
Utbredning
UtbredningsområdeLjusgrönt - HäckningsområdeMörkgrönt - året runt
Utbredningsområde
Ljusgrönt - Häckningsområde
Mörkgrönt - året runt
Stubbstjärtseglaren uppträder ofta i stora flockar.
Stubbstjärtseglaren uppträder ofta i stora flockar.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Stubbstjärtseglare (Apus affinis) är en liten svartvit fågel, som ytligt påminner om hussvalan men som är helt obesläktad med denna tätting då den är en seglare i ordningen Apodiformes. Seglarnas morfologiska likheter med svalorna beror på konvergent evolution på grund av deras liknande levnadssätt.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Arten beskrevs första gången 1830 av John Edward Gray under namnet Cypselus affinis.[2] Den flyttades sedermera till släktet Apus som fått sitt namn efter grekiskans απους, apous, som betyder "fotlös". Den östligare arten husseglare (Apus nipalensis) har tidigare behandlats som underart till stubbstjärtseglaren.[2]

Stubbstjärtsegalren häckar i Afrika, sydvästra Arabiska halvön, sydöstra Turkiet, och österut genom tropiska Asien till Indien och Sri Lanka. Populationerna i Turkiet, nordligaste Afrika och Centralasien är flyttfåglar, medan populationerna i Mahgreb, norra Indien och Sydafrika är partiella flyttfåglar medan övriga populationer är stannfåglar.[2] Under flyttningen sprider de sig över stora områden och uppträder då sällsynt i stora delar av Europa och Asien.

Den delas vanligtvis upp i sex underarter:[2]

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

En ruvande stubbstjärtseglare i Hyderabad i Indien.

Stubbstjärtseglaren är en liten svartvit fågel med ett vingspann på 32-34 cm, i jämförelse med tornseglarens 40-44 cm. Den har en kroppslängd på 12-13,5 cm och dess silhuett är typisk med bred stjärtbas med kort och bred, tvärt avskuren stjärt. När stjärten fälls ut är den lätt rundad. Den har breda inre handpennor, korta armpennor och vingspetsen är inte riktigt lika spetsig som hos många andra seglare. Den är till största delen brunsvart, med vit strupe och stor vit övergumpsfläck som når ned på kroppssidan och därför kan ses underifrån. Den har mycket små fötter som den använder för att hålla sig fast i vertikala ytor. Stubbstjärtseglaren uppträder ofta i stora högröstade flockar och dess lite fladdriga flykt påminner om hussvalans. Dess läte är ett högfrekvent, lätt pulserande kvitter, som kan påminna om dubbelbeckasinens spelläte.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Stubbstjärtseglaren lever, precis som de andra seglarna, till största delen i luften men övernattar på vertikala klippor eller väggar. De är långsamma med att komma igång på morgonen.

Biotop och häckning[redigera | redigera wikitext]

Apus affinis ägg

Stubbstjärtseglaren häckar i närheten av bebyggelse, i städer och samhällen men även vid branta klippor och stup, på höjder upp till 3000 meter över havet.[2] Den lever i monogama förhållanden och placerar sitt bo i håligheter, exempelvis i byggnader. Den lägger i genomsnitt 2-3 ägg, men kullar med 1-5 ägg förekommer och ibland lägger den två kullar per häckningssäsong.[2] Äggen ruvas i 18-26 dagar av båda föräldrarna som sedan tillsammans tar hand om ungarna tills de är flygga efter 33-49 dagar.[2] Den återvänder till samma häckningslokal år efter år, och återuppför sitt bo om det behövs.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Stubbstjärtseglaren lever främst av flygande insekter som den fångar med näbben i luften De dricker även vatten i flykten.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Apus affinis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f g] Lars Larsson (2001) Birds of the WOrld, CD-rom
  3. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 236-237. ISBN 978-91-7424-039-9