Sverige under folkvandringstiden
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
I periodens inledningsskede invaderade hunnerna östra och centrala Europa. I vilken utsträckning människor från det som skulle blir Sverige var delaktiga i krigen på kontinenten, eller om några av de germanska folk som flydde från sina boplatser i området norr om Svarta havet hamnade så långt norrut som i Skandinavien, är omdiskuterat. Någon form av samband torde dock finnas med tanke på de rika guldfynd, bland annat guldhalskragarna, som gjorts i främst Götaland från denna tid och som tillverkats långt söder om Skandinavien. En del berättelser finns också från de kontinentala germanhövdingarnas hov.
Även inom Norden tycks mindre folkvandringar ha skett och viss oro uppstått, vilket kan vara ett resultat av germanska folk söderifrån och finska folk österifrån. I Norge och Sverige byggs fornborgar och vid denna tid nämns danerna för första gången i historien av historikern Jordanes, om en grupp svear som av någon anledning ska ha utvandrat till det som skulle bli Danmark.
Enligt Snorre Sturlasson hörde Sveakungarna till och med Ingjald Illråde, det vill säga inpå 600-talet, till Ynglingaätten, vars alla regenter han uppräknar i Heimskringlas Ynglingasaga. Ynglingasagan innehåller dock en blandning av fiktion och verklighet. I sagans början är sagokungarna asar, vilket dock kan ha sin förklaring i att man likt Egyptens faraoner framställer sig som gudar. Men sagan är ändå inte trovärdig för denna första tid. Inte heller har det som berättas om kungarna under tiden närmast efter Ynglingaätten – Ivar Vidfamne, Harald Hildetand och Sigurd Ring någon större trovärdighet. Men i vissa fall däremellan då också bland annat Beowulf stämmer överens med Ynglingasagan eller då arkeologiska belägg finns är trovärdigheten väsentligt högre. Främst under den sena folkvandringstiden.
Vid 500-talets början återupptas bronsålderstraditionen med mäktiga kungshögar. Uppsala högar är ett exempel, och har tidigare tillskrivits såväl tre sveakungar som nämns i Ynglingatal, Adils, Aun och Egil, som asagudarna Oden, Tor och Frej. Nu kallas de Västhögen, Mitthögen och Östhögen efter sin geografiska placering. Ottar Vendelkråka skall enligt folktron vara höglagd nära Vendel i Ottarshögen.
_tecknad.jpg)
| Företrädare: Romerska järnåldern |
Sveriges förhistoria 375–550 e.Kr. |
Efterträdare: Vendeltiden |