Sveriges förhistoria
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2011-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Sveriges förhistoria brukar räknas från tiden då de första bosättarna kom till Sverige efter istidens slut[1] tills medeltiden inleddes med kristnande och införandet av stenarkitektur.
Perioder
Stenåldern
Stenåldern delas i Sverige in i tre delar:
- Paleolitikum
- Mesolitikum
- Neolitikum
I Sverige fanns ingen kopparålder innan bronsåldern tog vid.
En enklare uppdelning som förekommer är jägarstenåldern, även kallad äldre stenåldern, för tiden då människan levde av jakt och fiske, och bondestenåldern, även kallad yngre stenåldern, för tiden då jordbruket blev människans huvudinriktning.
Senpaleolitikum
Nedisningarna under pleistocen rensade landskapet rent och täckte mycket av det i djupa sedimentlager. Därför finns inga odisputerade fyndplatser från tidig- eller mellanpaleolitikum i Sverige. Så vitt man vet börjar landets förhistoria under Alleröd-interstadialen omkring år 12 000 f.Kr. Då byggde Brommekulturen renjägarläger vid isens rand i det som idag är Skåne. Människor fortsatte att befolka landet medan isen drog sig tillbaka. Arkeologiska, lingvistiska och genetiska data visar att landet befolkades från sydväst. Några tusen år senare anlände även jämförelsevis mindre grupper från öster, runt om Östersjöns nordsida.
En viktig konsekvens av isens tillbakagång var kontinuerlig landhöjning medan jordskorpan återhämtade sig från det istryck som pressat ned den. Den processen, som till en början var mycket snabb, fortsätter än idag. Det fick konsekvensen att bosättningar som från början låg vid kusten har "sorterats" kronologiskt enligt sitt höjdläge. I till exempel Stockholmsområdet befinner sig därför de äldsta säljägarplatserna på bergstoppar en bit inåt landet. Medan man rör sig nedåt mot havsytan, så finner man gradvis platser som bosattes senare och senare. Noteras bör dock att Svealand inte har några paleolitiska boplatser.
För de äldsta boplatserna är den dateringsmöjligheten svårare. I Skåne har i stället en landsänkning inträffat, och de äldsta boplatserna finns idag under havsytan. Efter västkusten, dit de första människogrupperna tog sig därnäst, har blandade landhöjningar och landsänkningar gjort att många av de äldsta boplatserna översvallats och överlagrats med senare boplatser.
Mesolitikum
Senpaleolitikum övergick i den första fasen av Mesolitikum omkring år 9 300 f.Kr. Denna tidsålder delas in i tre perioder: Maglemose-, Kongemose- och Ertebølle-perioderna. De karakteriserades av små grupper av jägare-samlare-fiskare som använde sig av mikrolitbaserad flintteknologi. I de områden där flinta inte fanns tillgänglig användes bland annat kvarts. Under den senare Ertebølleperioden uppkom semipermanenta fiskelägen med keramik och stora begravningsplatser.
I norr har mesolitiska boplatser hittats bland annat i Kangos i Pajala kommun (ca 9 900 år gammal) [2] och vid Dumpokjauratj i Arjeplogs kommun (från ca 7800 f.Kr.). Ren verkar ha varit det viktigaste bytesdjuret på båda ställena, av benmaterial att döma. Det har föreslagits att nordligaste Norrland koloniserats från norr och att det kan finnas en koppling till Komsakulturen.[3][4]
Neolitikum
Jordbruk och djurhushållning, tillsammans med megalitiska monument, polerade flintyxor, avancerat utformade skafthålsyxor och dekorerad keramik, förs in från kontinenten i och med uppkomsten av trattbägarkulturen (TRB) omkring 4000 f.Kr. Enstaka kopparföremål, i form av vapen och smycken, förekommer också liksom smycken av bärnsten. Om denna övergång skedde genom kulturell överföring eller migration är föremål för debatt men nyare (2009) populationsgenetiska data tyder på att migrationshypotesen har fog för sig.[5] Andra argument är att jägarstenålderns avslutande kultur upphörde i det närmaste helt, utan spår inom TRB, vilket vore förväntat om det var den lokala befolkningen som genomförde denna förändring för sin egen skull. Utifrån den extremt snabba spridningen av de äldsta ledartefakterna i hela södra Skandinavien, finns det anledning att anta att denna neolitiska revolution genomfördes under ett enda århundrade i hela Danmark och den södra tredjedelen av Sverige samt den norska kustzonen i söder. I stora delar av Danmark samt vissa kustområden i Sverige byggdes ett stort antal megalitgravar. Befolkningen i landets nordligaste två tredjedelar behöll ett i huvudsak mesolitiskt levnadssätt fram till det första årtusendet före Kristus. Här utvecklades den s.k. skifferkulturen med en höjdpunkt cirka 3330-2000 f.kr. Denna kännetecknas av slipade skifferspetsar och skifferknivar samt slagna kvartsit- och kvartsartefakter.
En svårlöst fråga utgör uppkomsten av den gropkeramiska kulturen (GRK) runt 3200 f.Kr., när man enligt många forskare återgick till en jägar- och fiskarekonomi, efter några hundra år med jordbruk. Den gropkeramiska kulturen dominerar på Gotland, vars gravar och boplatser endast finns längs den dåtida kusten medan pollenanalyser antyder en fortsatta aktivitet av boskapsskötande människor. Denna kultur finns också sporadiskt längs kustbandet i sydöstra Sverige och var då i hög grad samtida med den svensk-norska Stridsyxekulturen.
Omkring år 2800 f.Kr. efterträddes trattbägarkulturen av stridsyxekulturen, en lokal version i Sverige-Norge av den snörkeramiska kulturen som etablerades i stora delar av nordöstra Europa. Återigen är det omstritt om förändringen berodde på överförd kunskap och idéspridning eller om det berodde på någon form av migration och förflyttning av betydelsefulla människor från kontinenten. De personer som upprätthöll Stridsyxekulturen respektive den gropkeramiska kulturen samexisterade som distinkta men klart åtskilda kulturer till omkring år 2400 f.Kr. när områdena assimilerades men utan några kvarvarande spår av den gropkeramiska kulturen och de ersattes av en relativt homogen senneolitisk kultur. Denna kultur skapade några av de finaste flinthantverken i den skandinaviska förhistorien i form av flintdolkar och pilspetsar med urnupen bas etc samt byggde de sista stenkammargravarna i form av Hällkistor. En annan mycket vanlig föremålsform är enkla skafthålsyxor som var en fortsättning på stridsyxorna.
Bronsåldern
Den första perioden av bronsåldern var främst en fortsättning av senneolitikum och det var först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. som de små hällkistorna ersattes av bronsålderns högar och rösen, samtidigt som föremål av flinta och andra bergarter helt ersattes av bronsföremål. Precis som i tidigare skeden är förekomsten av vapen och smycken dominerande och den skandinaviska bronsåldern uppvisar en självständig utveckling som saknar motstycke i stora delar av norra Europa. Orsaken till den extremt rika förekomsten av brons, med inslag av guld, är inte säkerställd men en teori är att exporten till Baltikum (?) av bärnsten var mycket betydelsefull. Redan under äldre bronsålder (period II-III) började järn förekomma, men är extremt sällsynt, för att sedan öka något under yngre bronsålder.
Vid övergången period III/IV runt 1100 f.Kr. upphörde byggandet av högar och rösen för att bli ersatta av nya gravtraditioner där man kremerade den döde. Andra nyheter var dels att dessa gravar grävdes ner under markytan, ofta utan synlig gravmarkering vad vi vet, dels att de kunde vara samlade i gravfält, vilket sedan skulle bli vanligt under hela järnåldern.
Järnåldern
Förromersk järnålder
Övergången till järnålder runt 500 f.Kr. skedde före en märkbar kallperiod i mitten av 400-talet f.Kr. varför orsaken måste sökas på annat sätt. Övergången kännetecknas inte som tidigare av att en kultur ersatte en annan, utan det är snarast bronsåldern som tog slut utan att något annat motsvarande tog vid. Först runt Kristi födelse förekom fornminnen av skilda typer och med en mängd som gör att vi kan tala om en verklig järnålder. Denna extremt fyndfattiga period var tidigare ett stort problem inom forskningen.
Romersk järnålder
Folkvandringstid
Vendeltiden
Vikingatiden
Förhistoriens avgränsning
Förhistoria är den tid som föregår skrivkonstens införande i ett område. Den förhistoriska tiden börjar alltså med att de första människorna kommer till ett område. För Skandinaviens del börjar en sådan bosättningsperiod för cirka 14 000 år sedan. Människor har dock sannolikt levt i Skandinavien även före den senaste istiden, alltså under tidigare isfria perioder. I Skandinavien anses allmänt att den förhistoriska tiden slutar (och att den historiska tiden därmed börjar) efter vikingatiden, med medeltidens början i mitten av 1000-talet e. Kr.
Se även
- Artikelserien: Sveriges historia
- Forntiden
- Småkungarike#Sverige
Referenser
- ^ För ett exempel se Baudou i Larsson (1999).
- ^ ”Norrlands äldsta boplats funnen”. Sveriges Television. 3 februari 2005. http://www.svt.se/nyheter/sverige/norrlands-aldsta-boplats-funnen. Läst 3 februari 2013.
- ^ Bergman, Ingela; Olofsson, Anders; Hörnberg, Greger; Zackrisson, Olle; Hellberg, Erik (2004). ”Deglaciation and colonization: pioneer settlements in Northern Fennoscandia” (på engelska). Journal of World Prehistory 18 (2): sid. 155–177.
- ^ Bergman, Ingela. ”Gropar i Arjeplog”. Sápmi: Samiskt informationscentrum. http://www.samer.se/2255. Läst 3 februari 2013.
- ^ "Ancient DNA Reveals Lack of Continuity between Neolithic Hunter Gatherers and Contemporary Scandinavians", Current Biology nr 19, 2009-11-03
Källor
- Larsson, Hans Albin (red.) (1999). Boken om Sveriges Historia. Stockholm: Forum. ISBN 91-37-11484-0