Uroxe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uroxe
Status i världen: Utdöd[1]
Bos primigenius Vig uroksen.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Underordning Idisslare
Ruminantia
Familj Slidhornsdjur
Bovidae
Underfamilj Oxdjur
Bovinae
Släkte Bos
Art Uroxe
B. primigenius
Vetenskapligt namn
§ † Bos primigenius
Auktor Bojanus, 1827
Underarter

Bos primigenius primigenius
  (Bojanus, 1827)
Bos primigenius namadicus
  (Falconer, 1859)
Bos primigenius mauretanicus

  (Thomas, 1881)
Synonymer

Bos mauretanicus Thomas, 1881
Bos namadicus Falconer, 1859

Bos taurus
Hitta fler artiklar om djur med

Uroxe (Bos primigenius) var ett stort oxdjur, numera utdött, som levde i Europa, Asien och Nordafrika. Tamboskap (Bos taurus) härstammar från uroxen.

Uroxen var betydligt större än de flesta varianter av nu existerande tamboskap. Mankhöjden var cirka 2 meter och vikten cirka 1.000 kg. För ungefär 8 000 år sedan domesticerades uroxen på flera platser. Uroxen ansågs som ett utmanande bytesdjur, vilket bidrog till utrotningen.

Den sista kända levande uroxen, en ko, dog 1627 i Jaktorówskogen i Polen.[1][2] Enligt uppgift skall ett dryckeshorn i Livrustkammaren i Stockholm vara tillverkat av hornet från den sista uroxen.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Ur-painting.jpg

Uroxen utmärktes av en lång, smal skalle med raka konturer och föga framträdande ögonhålor. Uroxen nådde en höjd över bogarna av omkring 1,8 meter. Under istiden förekom den endast i södra Europa, och först efter istiden utökades dess utbredningsområde över nordligare områden, och nådde då även Skandinaviska halvön.

Av bilder och beskrivningar som finns dokumenterade framgår, att uroxen saknade man och att hårets färg var svartbrun hos tjuren. Dess utbredningsområde omfattade Europa, Sibirien, Central- och främre Asien samt Nordafrika.

Under 1930-talet försökte bröderna Heinz och Lutz Heck i Münchens djurpark på uppdrag av Hermann Göring att rekonstruera uroxen genom ett medvetet avelsprogram som utgick ifrån ett flertal gamla oxraser, bland annat skotsk höglandsboskap. Denna avkomma kallas ibland uroxar (se Heck-boskap), men trots att de påminner om hur uroxen såg ut, är de inte att betrakta som dess ättling mer än andra kor.[4]

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Uroxen antas ha utvecklats i Indien för omkring 2 miljoner år sedan, och därefter ha spridit sig till Mellanöstern, Asien och, för omkring 250.000 år sedan, Europa.[2]

Domesticering och utrotning[redigera | redigera wikitext]

Uroxkranium.
Monument till minne av den sista uroxen, Jaktorów, Polen.

Uroxen bedöms vara förfader till modern tamboskap. Arkeologiska fynd visar att uroxen domesticerades oberoende i Främre Orienten och i Indien för 10.000–8.000 år sedan. Detta gav upphov till dagens två huvudgrenar av tamboskap, Bos taurus (nötboskap) och den puckelryggiga Bos indicus (Sebu, Zebu eller Cebu). Detta styrks av genetiska analyser av mitokondriellt DNA, som påvisar en markant skillnad mellan B. taurus och B. indicus, vilket tyder på att grenarna utvecklats från redan då geografiskt och genetiskt separerade vildpopulationer.

Ca 200,000 år gammalt uroxhorn, funnet nära Madrid (Spanien)

Jämförelser mellan uroxens och tamboskapens skelettdelar har varit givande. Lämningar från djur som tros ha vägt över ett ton har återfunnits på fyndplatser vid Goldcliff (Allteuryn), Newport, Wales, och daterats till jägarstenålder. Uroxe och tamboskap fanns samtidigt i britannien fram till bronsålder, men skelettanalyser visar inte på någon genetiskt påverkan på tamboskap. Därför antas europeisk tamboskap härstamma från den domesticering som ägde rum i Främre Orienten. Indisk tamboskap, domesticerad för 10.000–8.000 år sedan, härstammar från en population som skildes av från den i Främre Orienten för ungefär 200.000 år sedan. Afrikansk tamboskap bedöms härstamma från en gren närmast släkt med den från Främre Orienten — uppdelningen tros ha skett för ca 25.000 år sedan, troligen ca 15.000 år innan domesticeringen. Den Turano-Mongoliska (Wagyu) tamboskapen, som nu återfinns i norra Kina, Mongoliet, Korea och Japan kan härstamma från ett fjärde domesticeringstillfälle. Denna grupp kan ha skilts från den Främre-Orientaliska varianten för ca 35.000 år sedan. Om dessa tre tidigare populationer skulle ha kunnat betraktas som skilda underarter är oklart.

Uroxen förekom ursprungligen från Storbritannien, Irland och södra Skandinavien till norra Afrika, Mellanöstern och Centralasien.

I Sverige förekom uroxen endast upp till Östergötland och Närke, från Mälardalen finns inga fynd. Den verkar ha dött ut här redan för omkring 7.500 år sedan, 2.500 år innan de första fynden av tam nötboskap dyker upp. På Iberiska och Apenninska halvön utrotas uroxen under bronsålder, på Jylland omkring kristi födelse.[3]

På 1200-talet hade utbredningen minskat till att omfatta endast Polen, Litauen, Moldavien, Transsylvanien och Ostpreussen. I Ostpreussen utrotas den på 1400-talet.[3] Endast de högre stånden, och till slut endast hovet, hade rätt att jaga djuren. Allt eftersom populationen minskade upphörde jakten, men jägmästarna ålades att hålla öppna marker för uroxarna att beta på, för vilket de undantogs från lokala skatter. Tjuvjakt på uroxe belades med dödsstraff. 1564 kände jägmästarna till endast 38 djur. Den sista kända uroxen, en ko, dog av naturliga orsaker 1627 i Jaktorówskogen i Polen. Kraniet togs sedan av den svenska hären under invasionen av Polen (1655-1660) och finns nu i Livrustkammaren i Stockholm. Utrotningen orsakades av jakt, habitatminskning på grund av jordbrukets utbredning, klimatförändring samt sjukdomar som spreds från tamboskap.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Det råder viss oenighet om hur uroxen skall benämnas vetenskapligt. Linné gav namnet Bos taurus till tamboskap, men torde ha varit medveten om att en vildform (uroxen) funnits i Europa. Under tidigt 1800-tal upptäcktes flera lämningar efter uroxe, och den gavs av Bojanus namnet Bos primigenius. När det långt senare stod helt klart att uroxen var samma art som tamboskap återgavs den namnet Bos taurus (enligt principen att första givna namn skall gälla), vilket också anges som det giltiga av till exempel ITIS.[5] 2003 återställde ("konserverade") dock ICZN (i ett ställningstagande Opinion 2027) tidigare givna namn på ett antal vildpopulationer, däribland Bos primigenius, och till exempel IUCN listar Bos primigenius som det giltiga namnet.[1][6]

2010 publicerades den första genetiska analysen av ett komplett mitokondriellt DNA från ett uroxfossil.[7]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Ur- i uroxe är inte samma ur- som i urtida eller ursprunglig, utan är djurets egennamn[8] (jfr. tyska Auerochse, men däremot Urzeit). Ur (uroxe) kallades även den andra runan i runraden, med ljudvärdet /u/. Det rekonstruerade urgermanska namnet är *Ūruz.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Aurochs, 16 april 2010.
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Uroxen, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Bos primigeniusIUCN:s rödlista, auktor: Tikhonov, A. 2008, besökt 12 juni 2009.
  2. ^ [a b] Faktaside om partåete klovdyr Naturhistorisk Museum - Universitet i Oslo, besökt 2010-04-24.
  3. ^ [a b c] Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelsson., 2009. s. 161
  4. ^ Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, Urban Emauelso., 2009. s. 163-64
  5. ^ Bos taurus (på engelska). ITIS, the Integrated Taxonomic Information System. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=183838. Läst 2010-04-24. 
  6. ^ Bos primigenius primigenius (på engelska). The Extinction Website. http://www.petermaas.nl/extinct/speciesinfo/aurochs.htm. Läst 2010-04-25. 
  7. ^ ”A Complete Mitochondrial Genome Sequence from a Mesolithic Wild Aurochs (Bos primigenius)” (på engelska). PLoS ONE 5(2): e9255. 2010. doi:10.1371/journal.pone.0009255. http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0009255. Läst 2010-04-25. 
  8. ^ Elof Hellquist. ”Svensk Etymologisk Ordbok: Ur. http://runeberg.org/svetym/1157.html. Läst 2012-05-25. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]