Watchmen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om serieromanen. För filmen med samma namn, se Watchmen (film).
Watchmen
Watchmen
Den blodstänkta gula smileyfiguren förknippas med Watchmen.
Skapare Alan Moore, Dave Gibbons
Originalverk Watchmen (september 1986-oktober 1987)
Tryckpublikationer
Serier
  • Publicerad av DC Comics (1986–1987)
  • Publicerad i Sverige under namnet Väktarna (1987)
  • Publicerad av Graphitti Design (1987) (samlingsalbum)
  • Publicerad i Sverige av Medusa (1990) (samlingsalbum)
  • Publicerad i Sverige av Bra Spänning (1991) (samlingsalbum)
  • Publicerad av DC Comics (1995) (samlingsalbum)
  • Publicerad av DC Comics (2000) (engångspublikation under namnet Millennium Edition: Watchmen #1)
  • Publicerad av DC Comics (2005) (samlingsalbum under namnet Absolute Watchmen)
  • Publicerad i Sverige av Egmont Kärnan (2006) (samlingsalbum)
  • Publicerad av DC Comics (2008) (engångspublikation innehållandes enbart den första delen av serien)
Film och TV
Filmer
TV-serier Watchmen: Motion Comic (2008–2009)
Spel
Datorspel
Rollspel
  • Who Watches the Watchmen?[1]
  • Taking Out the Trash[2]
  • Watchmen Sourcebook[3]

Watchmen (i Sverige tidigare benämnd Väktarna[4]) är en superhjälteserie/serieroman i tolv delar skapad av den brittiske serieförfattaren Alan Moore och den brittiske serietecknaren Dave Gibbons. Serien publicerades först av DC Comics under september 1986 till oktober 1987 och har sedan dess tryckts om upprepade gånger som samlingsalbum. Idén till Watchmen uppstod när Moore lade fram ett förslag till DC som skulle använda sig av superhjältar som företaget hade införskaffat från Charlton Comics. Eftersom Moores ursprungliga förslag skulle gjort flera av de ursprungliga rollfigurerna obrukbara för framtida berättelser övertygade redaktionschefen Dick Giordano honom om att han skulle skapa sina egna seriefigurer istället.

Moore använde handlingen i Watchmen för att återge den samtida oron i samhället och för att kritisera hela superhjältekonceptet. I serieromanen finns en alternativ historieskildring där superhjältar dök upp under 1940- och 1960-talen för att hjälpa USA vinna Vietnamkriget. Landet är på väg mot ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen, frilansande maskerade vigilanter har blivit förbjudna och de flesta av de före detta superhjältarna är antingen pensionerade eller så arbetar de för staten. Handlingen kretsar runt den personliga utvecklingen och den kamp som protagonisterna har då de undersöker mordet på en statligt anställd superhjälte och hur de tvingas ut ur sin pensionering, vilket leder till att de senare tvingas avvärja ett kärnvapenkrig som skulle dödat miljontals människor.

Kreativt sett ligger fokus i Watchmen på dess struktur. Gibbons använde sig av nio-rutorssidor i stora delar av serien och lade även till återkommande symboler såsom den blodstänkta gula smileyfiguren. Alla delar av serien, utom den sista, innehåller dokument som berättar mer om seriefigurernas och handlingens bakgrundshistoria och berättelsen är sammankopplad med en fiktiv piratberättelse under namnet Tales of the Black Freighter, som en av seriefigurerna läser. Watchmens struktur är icke-linjär och handlingen rör sig fritt genom tid, rymd och intriger. Serieromanen har fått stark positiv kritik och ses av recensenter som en inflytelserik del i seriemediet. Efter flertal försök att återskapa handlingen i filmformat släpptes regissören Zack Snyders filmatisering under 2009.

Bakgrund och skapelseprocess[redigera | redigera wikitext]

Jag tror att jag bara tänkte: 'Det skulle vara ett bra sätt att börja en serietidning på: att låta en känd superhjälte hittas död.' Allt eftersom mysteriet nystades upp skulle vi föras djupare och djupare in i hjärtat på denne superhjältes värld och visa en verklighet som väsentligt skiljer sig från allmänhetens bild av en superhjälte.
— Alan Moore[5][en 1]
Alan Moore (vänster), författaren av Watchmen, och Dave Gibbons (höger), tecknaren av Watchmen. Alan Moore (vänster), författaren av Watchmen, och Dave Gibbons (höger), tecknaren av Watchmen.
Alan Moore (vänster), författaren av Watchmen, och Dave Gibbons (höger), tecknaren av Watchmen.

1985 införskaffade DC Comics rättigheterna till en mängd seriefigurer från Charlton Comics.[6] Under samma period funderade serieförfattaren Alan Moore på att skriva en berättelse som skulle innehålla några oanvända seriefigurer som han skulle kunna göra om efter sitt eget tycke, såsom han tidigare hade gjort med Miracleman-serierna under början på 1980-talet. Han kom fram till att MLJ Comics The Mighty Crusaders kanske var tillgängliga för ett sådant projekt, så han började skissa på ett mordmysterium som skulle börja med att liket efter rollfiguren The Shield skulle hittas i en hamn. Moore tyckte att det inte spelade någon större roll vilka superhjältar han slutligen använde sig av så länge de hade ett känslomässigt djup, för att läsarna skulle kunna relatera till dem. Då, ansåg han, skulle man uppnå en chock- och överraskningseffekt när man upptäckte seriefigurernas verklighet.[5] Moore använde detta upplägg för att skapa ett första utkast med titeln Who Killed the Peacemaker, som innehöll en Charlton-seriefigur,[7] och detta utkast skickades till DC:s redaktionschef Dick Giordano.[6] Giordano gillade förslaget, men var tveksam till att Moore skulle använda sig av en av Charltons seriefigurer för berättelsen. Moore kommenterade med att säga att "DC insåg att deras dyra seriefigurer antingen skulle dö eller bli dysfunktionella."[en 2] Istället övertygade Giordano Moore att fortsätta på berättelsen fast med nya seriefigurer.[8] Moore trodde till en början att originalfigurerna inte skulle kunna skapa någon känslomässig upplevelse hos läsarna, men ändrade sig senare. Han insåg senare att om han gjorde sina egna seriefigurer tillräckligt bra, så att läsarna tycktes känna igen dem, kanske det skulle gå vägen ändå.[5]

Serietecknaren Dave Gibbons, som hade samarbetat med Moore under tidigare projekt, hörde att Moore arbetade med en ny idé för en serieroman. Gibbons blev intresserad och bad om att få vara med och Moore skickade då ett utkast till honom.[9] Gibbons sade till Giordano att han ville rita serien som Moore hade föreslagit och Moore gick med på det.[10] Gibbons anlitade koloristen John Higgins för projektet eftersom han tyckte om Higgins ovanliga stil. Higgins bodde i närheten av Gibbons, vilket gjorde att de båda hade det lätt att träffas och diskutera idéer.[7] Len Wein gick med i projektet som dess redaktör medan Giordano blev kvar som projektledare. Både Wein och Giordano höll sig i bakgrunden och lät konstnärerna få fria tyglar. Giordano kommenterade senare sin roll med den retoriska frågan: "Vem i all sin dar vågar korrigera Alan Moores alster?".[6][en 3]

När projektet hade blivit godkänt tillbringade Moore och Gibbons en dag i Gibbons hus med att skapa figurerna, utarbeta detaljer i berättelsens miljö och diskutera tänkbara influenser.[8] De båda var särskilt influerade av en parodi på Stålmannen, kallad "Superduperman", från satirtidningen Mad. Moore sade att de ville göra om Superduperman helt och istället göra honom dramatisk istället för komisk.[8] Moore och Gibbons kom fram till en berättelse som skulle ta några välbekanta superhjältar och placera dem i en helt ny värld[11] och Moore sade att hans avsikt var att skapa en superhjälteberättelse med samma känslomässiga djup som Moby Dick.[12] Han hittade på seriefigurernas namn och framtoning, men överlät till Gibbons att bestämma detaljerna för deras utseende. Gibbons satte sig inte omedelbart ned för att rita figurerna utan han har sagt att han istället gjorde detta vid olika tillfällen och att han använde två till tre veckor med att bara göra skisser.[7] Gibbons formgav seriefigurerna så att de skulle vara enkla för honom att rita. Rorschach var den figur han tyckte mest om att rita för "du behöver bara rita en hatt. Kan du rita en hatt kan du också rita Rorschach. Du ritar bara någon sorts ansiktsform och lägger till några svarta klickar och sen är du klar."[13][en 4]

Moore började skriva på handlingen till serieromanen direkt. På så vis hoppades han kunna undvika samma sorts förseningar som utgivningen av Camelot 3000 tidigare råkat ut för.[14] När Moore skrev manuset till den första delen förstod han att handlingen bara skulle räcka till sex delar, trots att de hade ett kontrakt för tolv delar. Hans lösning var att varva delar som byggde på den sammanhängande historien med delar som byggde på de olika figurerna.[15] Moore skrev väldigt detaljerade manuskript som Gibbons skulle arbeta utifrån. Gibbons mindes att "manuskriptet till den första utgåvan av Watchmen tror jag var på 101 sidor maskinskriven text, med enkelt radavstånd och inga mellanrum mellan de enskilda beskrivningarna av serierutorna eller ens mellan sidorna för den delen."[16][en 5] När Gibbons tog emot manuskripten var han tvungen att numrera varenda sida för han sade att om han skulle tappa dem på golvet skulle det ta honom åtminstone två dagar att få ihop dem i rätt ordningsföljd igen. Han förklarade att det tog ganska mycket organisering för honom innan han faktiskt kunde sätta sig ned och rita.[16] Trots Moores detaljerade manusskript brukade hans beskrivningar av serierutorna ofta sluta med kommentaren: "Om det här inte fungerar så gör det som fungerar bäst."[en 6] Likväl arbetade Gibbons på enligt Moores instruktioner.[17] Gibbons hade väldigt fria tyglar i sitt visuella arbete med Watchmen och ofta lade han till bakgrundsdetaljer som Moore erkände att han inte sett förrän senare.[12] Moore kontaktade ibland sin kollega Neil Gaiman för att få svar på undersökningsfrågor och för att få citat han kunde använda i de olika delarna av serieromanen.[15]

Trots sina avsikter erkände Moore i november 1986 att det förmodligen skulle förekomma förseningar i lanseringen av de olika delarna; under tiden som den femte delen var ute för försäljning arbetade Moore fortfarande med den nionde delen.[16] Gibbons nämnde att en av de största anledningarna till förseningarna var det styckvisa sättet på vilket han erhöll Moores manuskript. Gibbons sade även att takten saktades ned under arbetet med den fjärde delen och Gibbons och Moore arbetade då "enbart med några enskilda sidor i taget. Jag brukade få tre sidor manus från Alan [Moore] och då ritade jag dessa och sedan, mot slutet, ringde jag honom och sa: 'Ge mig mer!' och han skickade då ytterligare två eller tre sidor eller kanske en sida eller ibland sex sidor."[18][en 7] När skaparna började närma sig en deadline brukade Moore ta en taxi och åka 80 kilometer för att personligen leverera manuskripten till Gibbons. I de sista delarna av Watchmen fick Gibbons hjälp av sin fru och son att rita vissa av serierutornas ramar för att spara tid.[15] Moore kortade även ner ett av Ozymandias tal, när han förhindrar en smygattack av Rorschach, för att Gibbons inte kunde få plats med all dialog på enbart en sida.[19]

Mot slutet av projektet kom Moore underfund med att hans berättelse hade vissa likheter med avsnittet "The Architects of Fear" ur TV-serien The Outer Limits från 1963.[15] Moore hade då en dispyt med Wein över om de skulle ändra slutet, där Moore till slut fick sin vilja igenom. TV-avsnittet uppmärksammades dock i den sista delen av serieromanen genom en referens.[17] Moore har sagt att efter att han var klar med skrivandet av Watchmen bestämde han sig för att aldrig mer skriva en sådan komplex berättelse eftersom han ansåg att det bara skulle bli löjeväckande.[20]

Berättelse[redigera | redigera wikitext]

Watchmen utspelar sig i en alternativ verklighet vilken är snarlik den verklighet som existerade under 1980-talet, men där den största skillnaden är att superhjältar existerar. Den historiska avvikelsen äger rum under året 1938; det USA som existerar i Watchmen har påverkat och förändrat verkliga historiska händelser såsom Vietnamkriget och Richard Nixons presidentskap.[21] Serien är realistiskt uppbyggd på så sätt att även om vigilanterna i Watchmen kallas för "superhjältar" är den enda av dem som har några tydliga övernaturliga förmågor Dr. Manhattan.[22] Dr. Manhattans blotta existens har gett upphov till att USA har ett strategiskt övertag jämfört med Sovjetunionen, vilket har lett till att förhållandet mellan de två länderna är spänt. Så småningom blir superhjältarna impopulära både bland poliserna och allmänheten och detta ger upphov till att en ny lag (vid namn Keene-lagen) antas 1977 och denna lag förbjuder uttryckligen alla superhjältar. De flesta av superhjältarna går då i pension, men Dr. Manhattan och The Comedian anställs av staten och Rorschach fortsätter sitt vigilantarbete utanför lagens ramar.[23]

Handling[redigera | redigera wikitext]

I oktober 1985 undersöker polisen i New York mordet på Edward Blake, men då de inte har några direkta ledtrådar väljer den maskerade vigilanten Rorschach att undersöka mordet på egen hand. Rorschach upptäcker att Blake egentligen var The Comedian, en maskerad superhjälte som var anställd av USA:s regering, och i och med detta tror sig Rorschach ha stött på en plan att göra sig av med alla maskerade superhjältar. Han bestämmer sig för att varna fyra av hans pensionerade vigilantvänner: Daniel Dreiberg (alias Nite Owl), den övernaturlige och emotionellt frånkopplade Dr. Manhattan och hans flickvän Laurie Juspeczyk (alias Silk Spectre) samt den framgångsrike affärsmannen Adrian Veidt (alias Ozymandias). Efter Blakes begravning anklagas Dr. Manhattan under en nationell TV-sändning för att vara orsaken till att hans nära och kära har drabbats av cancer. När USA:s regering väljer att tro på dessa anklagelser sätter Dr. Manhattan sig själv i exil på Mars. I och med detta ändras det politiska läget i världen och Sovjetunionen väljer att invadera Afghanistan. Rorschachs paranoida konspirationsteorier verkar stämma då Veidt precis överlever ett mordförsök av en lönnmördare och Rorschach själv anklagas för att mördat en tidigare ärkefiende vid namn Moloch, för vilket han fängslas.

Juspeczyk känner sig negligerad i sitt förhållande med Dr. Manhattan och hon väljer att lämna honom för att istället flytta in med Dreiberg. De bestämmer sig för att återuppta sitt vigilantarbete och i och med detta skapas en starkare relation dem emellan. Dreiberg börjar tro på vissa aspekter av Rorschachs konspirationsteorier och Dreiberg och Juspeczyk tar på sig uppgiften att frita Rorschach från fängelset. Dr. Manhattan väljer, efter att ha studerat sin egen personliga historia, att placera sin inblandning med mänskligheten i händerna på Juspeczyk. Han teleporterar henne till Mars för att bli känslomässigt involverad i människornas liv igen. Under deras samtal framkommer det att Blake, som en gång försökte våldta Juspeczyks moder, är hennes biologiska fader genom ett senare, och denna gång samstämmigt, förhållande. Detta påvisar människornas känslomässigt komplexa natur för Dr. Manhattan och hans intresse för mänskligheten väcks åter upp till liv.

På jorden fortsätter Nite Owl och Rorschach att undersöka konspirationerna runt The Comedians död och även de anklagelser som fick Dr. Manhattan att försätta sig i exil. De upptäcker bevis för att Veidt kan ligga bakom allting. Rorschach skriver ned sina misstankar i en dagbok och skickar denna till New Frontiersman (vilket är en mindre, politiskt högervinklad dagstidning i New York). De båda åker nu till Antarktis, dit Veidt har dragit sig undan, för att konfrontera honom. Veidt förklarar att hans plan var att rädda mänskligheten från ett stundande kärnvapenkrig mellan USA och Sovjetunionen genom att skapa en falsk invasion av utomjordingar i New York, vilken skulle utplåna hälften av stadens invånare. Han hoppades att genom att göra detta skulle världens befolkning enas i kampen mot en gemensam fiende. Han förklarar även vidare att det var han som mördade The Comedian, mutade Dr. Manhattans nära och kära att anklaga honom för att vara cancerframkallande, iscensatte ett mordförsök på sig själv (för att inte bli en av de misstänkta) och slutligen var det han som mördade Moloch och fick Rorschach beskylld för detta dåd. Veidt gjorde allt detta för att hans plan inte skulle avslöjas. Efter att ha kallat Veidts logik för "osympatisk" och "avskyvärd" försöker Nite Owl och Rorschach stoppa honom, men de märker snart att han redan har satt sin plan i verket.

När Dr. Manhattan och Juspeczyk återvänder till jorden möts de av massförstörelse och död i New York. Dr. Manhattan märker att hans krafter är begränsade på grund av takyoner som verkar komma från Antarktis och han och Juspeczyk teleporterar sig dit. De upptäcker Veidts inblandning i det hela och väljer att konfrontera honom. Veidt sätter då på nyhetssändningar som påvisar att de interna, globala striderna på jorden har upphört och att det nu istället har skett ett samarbete mot ett gemensamt hot, nämligen utomjordingarna. Detta får de flesta närvarande att komma överens om att det bästa de kan göra är att hålla Veidts inblandning i det hela hemligt, för att låta världen stå enad. Rorschach vägrar att kompromissa och lämnar byggnaden med avsikten att berätta sanningen, men när han är på väg tillbaka blir han konfronterad av Dr. Manhattan. Rorschach säger till Dr. Manhattan att han är tvungen att döda honom för att stoppa honom från att berätta sanningen om Veidt och Dr. Manhattan svarar då med att eliminera Rorschach. Dr. Manhattan går sedan tillbaka in i byggnaden där Veidt frågar honom om han gjorde det rätta i slutändan. Dr. Manhattan svarar med att säga att "inget tar någonsin slut" innan han lämnar jorden för att finna en annan galax att leva i. Dreiberg och Juspeczyk väljer att anta andra identiteter och gå under jorden, där de fortsätter med sin romans.

Tillbaka i New York klagar redaktören på New Frontiersman över att tvingas dra tillbaka en artikel om Sovjetunionen på grund av det nya politiska klimatet. Han ber sin assistent att hitta något att fylla ut tidningen med från lådan över inskickat material (den så kallade "knäpplådan"), som innehåller material som ofta refuserats innan det ens blivit granskat. Serien slutar med att assistenten sträcker sig mot detta material och på toppen av högen ligger Rorschachs inskickade dagbok.

Seriefigurer[redigera | redigera wikitext]

Cosplay, i detta fall med The Silhouette (två gånger), Edward Blake, Silk Spectre, Dr. Manhattan, Rorschach och Mothman.
Cosplay, i detta fall med Rorschach, The Comedian, Nite Owl och Silk Spectre.
Cosplay, i detta fall med Walter Kovacs, Twilight Lady och Nite Owl.

Moores avsikt med Watchmen var att skapa fyra eller fem radikalt motstående sätt att uppfatta världen på och att ge läsarna möjligheten att välja vilken de tyckte var den mest förståeliga, ur ett moraliskt perspektiv. Moore trodde inte på att "trycka ned uppstötta moralkakor"[en 8] i läsarnas halsar utan försökte istället att visa superhjältarna i en mer ambivalent skepnad. Moore sade att han ville visa upp den osminkade versionen av seriefigurerna; han ville visa att de värsta av dem hade några positiva sidor och att även de bästa av dem hade sina fel.[12]

  • Edward "Eddie" Morgan Blake / The Comedian (på svenska tidigare kallad Komikern, Skämtaren, Komedianten eller Humoristen[24]): En av de två superhjältarna (den andra är Dr. Manhattan) som arbetade åt den amerikanska staten även sedan Keene-lagen, som förbjöd superhjältar, hade trätt i kraft 1977. Mordet på honom, som ägde rum strax innan den första delen tar vid, var det som satte Watchmen i rörelse. The Comedian framträder i flera av tillbakablickarna genom berättelsens gång och hans personlighet avslöjas främst av andra rollfigurer.[23] The Comedian var baserad på Charlton Comics-figuren Peacemaker, där vissa element av Marvel Comics-figuren Nick Fury har lagts till. Moore och Gibbons har beskrivit The Comedian som "en sorts Gordon Liddy-figur fast mycket större och tuffare."[5][en 9] Richard Reynolds beskriver The Comedian som hänsynslös, cynisk och nihilistisk, men att han ändå är mer kapabel till djupare insikter än de andra förklädda vigilanterna.[23] Även om han försökte våldta den första Silk Spectre på 1940-talet avslöjas det i den nionde delen att han är pappa till Laurie Juspeczyk, vilket skedde genom ett senare och samstämmigt förhållande.[25]
  • Dr. Jonathan "Jon" Osterman / Dr. Manhattan: En övernaturlig varelse som fick förmågan att kunna kontrollera all materia efter att han 1959 blev instängd i en så kallad Intrinsic Field Subtractor (benämnd "testkammaren" i den svenska översättningen). Dr. Manhattan var baserad på Charltons seriefigur Captain Atom, som enligt Moores första utkast var omgiven av en skugga av kärnvapenhot. Dock kände Moore att han kunde göra mer med Dr. Manhattan om han var "en sorts kvantsuperhjälte"[en 10] än han någonsin skulle kunnat göra med Captain Atom.[5] I kontrast till de andra superhjältarna, som saknar en vetenskaplig grund till sin existens, ville Moore djupdyka ner i kärnfysik och kvantmekanik när han skapade Dr. Manhattans personlighet. Moore antog att en seriefigur som levde i ett kvantuniversum inte skulle uppfatta tiden ur ett linjärt perspektiv, vilket skulle påverka dess förnimmelse om mänskliga affärer. Moore ville dock undvika att skapa en helt känslokall figur, likt Spock från Star Trek, så han lät Dr. Manhattan ha kvar sina mänskliga attribut, men gjorde så att han istället skulle växa ifrån både dessa och människor i allmänhet.[12] Gibbons hade tidigare skapat den blå seriefiguren Rogue Trooper och han motsatte sig att färglägga Dr. Manhattan blå då han kände att blått hade samma färgton som hud, men att det hade en annan nyans. Moore arbetade dock in färgen i berättelsen och Gibbons noterade senare att det var resten av serieromanens färgschema som gjorde Dr. Manhattan unik.[26] Moore mindes att han var osäker på om DC skulle tillåta att seriefiguren var helt naken, vilket delvis påverkade hans sätt att presentera Dr. Manhattan.[7] Gibbons ville vara smakfull i sitt sätt att skildra Dr. Manhattans nakenhet och han valde noga ut när han skulle visas upp utan kläder och Gibbons valde även att ge honom ett mindre könsorgan, likt de på antika statyer, för att läsarna till en början inte skulle lägga märke till det faktum att seriefiguren var naken.[27] I pannan har Dr. Manhattan själv ristat in elektronkonfigurationen för väte, en symbol han har respekt för.[28]
  • Daniel "Dan" Dreiberg / Nite Owl: En pensionerad superhjälte som använder uggleinspirerade utstyrslar och tillbehör. Nite Owl var baserad på Ted Kord-versionen av Blue Beetle; likt hur Ted Kord hade en föregångare valde Moore att även ha med en tidigare superhjälte under namnet Nite Owl (då använt av den pensionerade polisen/bilmekanikern Hollis Mason) i Watchmen.[5] Medan Moore skapade anteckningar om seriefiguren åt Gibbons valde Gibbons att ge Mason ett namn och en utstyrsel som han själv hade skapat när han var tolv år gammal.[27] Richard Reynolds har noterat att trots att Nite Owl är baserad på Blue Beetle är hans modus operandi mer likt Batmans.[29] Enligt Geoff Klock påvisar Nite Owls civila form att han är en impotent, medelålders Clark Kent.[30] Nicholas Michael Grant beskriver Nite Owl som en briljant uppfinnare, respekterad akademiker och miljonär, som trots alla sina prestationer i livet är inåtvänd, har lågt självförtroende och lider av ensamhet.[31]
  • Adrian Veidt / Ozymandias: Veidt inspirerades av Alexander den store och var en gång superhjälten Ozymandias, men han har sedan dess valt att istället lägga ned all sin tid på att driva sitt eget företag. Veidt tituleras ofta som "den smartaste människan i världen", något han säger sig vara stolt över om det bara inte hade varit denna värld det gällde. Veidt är även självutnämnd pacifist och vegetarian. Ozymandias var baserad på Peter Cannon, Thunderbolt; Moore har sagt att han gillade idén om en seriefigur som använder hundra procent av sin hjärna och som har fullständig kontroll över sin fysiska och mentala hälsa.[5] Reynolds noterade att genom Veidts initiativ att "hjälpa" världen uppvisade han flera attribut som en skurk brukar ha i en serie och på vissa plan klassas han som just antagonisten i Watchmen,[32] även om Veidt gärna ser sig själv som en utilitarist. Gibbons har sagt att "en av hans [Veidts] värsta synder var att han såg ned på resten av mänskligheten; att han nedvärderade dem".[33][en 11]
  • Walter Joseph Kovacs / Rorschach: En vigilant som använde sig av en ansiktsmask som bestod av ett symmetriskt, men ständigt föränderligt bläckmönster[34]. Rorschach var den enda av superhjältarna i Watchmen som fortsatte att bekämpa brott även efter Keene-lagen antagits, trots att detta ger honom status som fredlös. Moore har sagt att han med Rorschach försökte komma på den ultimata Steve Ditko-figuren; alltså någon som hade ett roligt namn, vars efternamn började med ett "K" och som hade en udda designad ansiktsmask. Moore baserade Rorschach på Ditkos seriefigur Mr. A[16] samt på Charlton-figuren The Question.[5] Bradford W. Wright har beskrivit Rorschachs världsuppfattning som ett antal svarta och vita värden som kan anta många olika former, men som aldrig får den gråa färgen (precis som det bläckplumpstest som är hans namne) och han har därför uppfattats som både misantropisk[35] och nihilistisk.[34] Rorschach uppfattade existensen som slumpmässig och, enligt Wright, gjorde detta att seriefiguren är "fri att 'skapa [sin] egen design' i en 'moraliskt tom värld'."[36][en 12] Moore har sagt att han inte förutsåg Rorschachs död förrän i den fjärde delen när han förstod att hans motvilja att kompromissa skulle leda till hans undergång.[12]
  • Laurel "Laurie" Jane Juspeczyk / Silk Spectre: Dottern till Sally Jupiter (den första Silk Spectre, med vilken hon har en spänd relation) och Edward Blake. Hon var Dr. Manhattans flickvän under flera års tid, men lämnade honom för att istället inleda ett förhållande med Dreiberg (alias Nite Owl). Även om Silk Spectre är baserad på Charlton-figuren Nightshade var Moore aldrig särskilt imponerad av denna utan valde istället att hämta mer inspiration från hjältinnor såsom Black Canary och Phantom Lady.[5]

Konststil och bildkomposition[redigera | redigera wikitext]

Moore och Gibbons designade Watchmen för att visa upp seriemediets unika kvaliteter och för att belysa dess styrkor. I en intervju från 1986 sade Moore: "Vad jag gillar att utforska är de områden där seriemediet lyckas, där inga andra medier är kapabla att fungera"[en 13] och han betonade detta genom att jämföra seriemediet med filmmediet. Moore har även sagt att Watchmen var utformad att bli läst fyra eller fem gånger eftersom några av kopplingarna och antydningarna först blir uppenbara efter upprepade genomläsningar.[12] Gibbons har sagt att "[s]åsom det fortskred handlade Watchmen mycket mer om att berätta [en berättelse] än själva berättelsen i sig. Den största dragkraften med berättelsen hänger upp sig på en så kallad 'macguffin', en gimmick [...] Så egentligen har själva handlingen i sig inte så stor betydelse [...] Det är inte det mest intressanta med Watchmen. Då vi kom för att berätta en berättelse är det där som den riktiga kreativiteten tar vid".[37][en 14]

Gibbons har sagt att han medvetet konstruerade det visuella utseendet av Watchmen så att varje sida i sig skulle kunna identifieras som en del av precis denna serieroman och inte som någon annan serietidning.[38] Han lade ner mycket tid på att rita seriefigurena på ett så unikt sätt som möjligt, så att de skulle sticka ut jämfört med andra serietidningar.[38] Gibbons försökte rita serien med en viss tonvikt på linjer, användandes en hård och styv penna som inte hade för mycket modulering vad det gällde tjockhet eller smalhet, vilken han hoppade skulle särskilja stilen från de vanliga, släta typerna av serietidningslinjer.[39] I en intervju från 2009 mindes Moore att han drog nytta av Gibbons skolning som besiktningsman för att kunna inkludera otroliga mängder med detaljer i varenda serieruta.[40] Gibbons har beskrivit Watchmen som en serie om serier[18] och han har sagt att "Alan [Moore] är mer delaktig i de sociala implikationerna [om närvaron av superhjältar] och jag har blivit mer involverad i de tekniska implikationerna."[en 15] Då handlingen äger rum i en alternativ värld kunde Gibbons ändra detaljer på det amerikanska landskapet såsom att han lade till elbilar, ändrade vissa byggnaders utseende och hade med elposter istället för brandposter. Moore kommenterade genom att säga att detta kanske ger de amerikanska läsarna en chans att se sin egen kultur på samma sätt som en utomstående gör. Gibbons har även sagt att upplägget var befriande för honom eftersom han inte var tvungen att förlita sig på referenslitteratur.[7]

Koloristen John Higgins använde en mall som var mer "temperamentsfull" och som förespråkade sekundära färger.[15] Moore har sagt att han "alltid har älskat Johns [Higgins] färgläggning, men jag har alltid sett honom som en airbrush-kolorist"[en 16], vilket Moore inte var särskilt förtjust i. På grund av detta valde Higgins att färglägga Watchmen på ett mer europeiskt sätt där han använde matta färger. Moore har noterat att Higgins var särskilt uppmärksam på ljussättningen och de subtila färgskiftningarna. I del sex började Higgins använda "varmare och mer muntra" färger för att sedan gradvis göra dessa färger mörkare, vilket i sig gav berättelsen en mörk och dyster känsla.[7] Higgins själv har sagt att hans färgläggning påverkades av en resa han gjorde till New York 1984, där han hämtade inspiration till färgvalen såsom neonrosa och bländande grönt.[41]

Struktur[redigera | redigera wikitext]

Sidupplägget i mitten av kapitlet "Fearful Symmetry".

Ur ett strukturperspektiv avvek Watchmen från normen som existerade i serietidningar på den tiden, särskilt vad det gällde serierutornas upplägg och färgläggning. Istället för att serierutorna ändrade storlek från sida till sida valde Moore och Gibbons att använda sig av nio-rutorssidor[15], vilket Gibbons förespråkade på grund av dess "auktoritet".[39] Moore accepterade även detta format vilket, enligt Gibbons, "gav honom [Moore] en viss känsla av kontroll över sitt berättande; något han inte haft innan. Han kunde förutspå vissa taktelement och även den visuella inverkan de hade och därigenom använda sig av en dramatisk effekt".[37][en 17] Bhob Stewart från The Comics Journal sade 1987 till Gibbons att sidornas upplägg och konststil påminde honom om dem från EC Comics, vilket Stewart tyckte liknade John Severins arbete.[18] Gibbons höll med om liknelsen till EC Comics upplägg och han sade att detta var avsiktligt gjort. Han tyckte dock inte att hans arbete liknade det av Severin utan snarare Harvey Kurtzman[19], men att det var tillräckligt förändrat för att ge det ett unikt utseende.[18] Gibbons nämnde även Steve Ditkos tidiga arbete på Spindelmannen som en influens,[42] likväl som hans arbete med Doctor Strange, där Gibbons sade att även under Ditkos mest psykedeliska tillstånd lyckades han på ett genomgående sätt hålla sidornas upplägg konsekventa.[13]

Framsidorna på de olika delarna är utformade så att de fungerar som den första serierutan till just den delens berättelse. Gibbons har sagt att "[f]ramsidan på Watchmen är från den riktiga världen och den ser ganska verklig ut, men sedan börjar den att förvandlas till en serietidning – en portal till en annan dimension".[7][en 18] Framsidorna på de olika delarna var designade som närbilder, där fokus enbart låg på någon enskild detalj och där inga mänskliga attribut var närvarande.[12] Moore och Gibbons experimenterade ibland med upplägget i de olika delarna. Gibbon ritade del fem, "Fearful Symmetry" (på svenska översatt till "Fruktansvärda symmetri"), så att de första sidorna reflekterar de sista (vad gäller bilddispositionen) och där de följande sidorna reflekterar varandra fram till mitten av delen där sidupplägget är mer eller mindre helt symmetriskt.[7]

I slutet av varje del, med undantag från den sista delen, ges kompletterande information om seriefigurerna och deras bakgrundshistorier (i form av tidningsartiklar, brev, bokkapitel och rapporter) och är alla skrivna av Moore. DC hade problem att få in reklamannonser i Watchmen, vilket resulterade i att de olika delarna fick ett överskott på åtta till nio sidor. DC planerade då att fylla ut de tomma sidorna med husannonser och längre kolumner med inskickade brev, men redaktören Len Wein tyckte inte att detta var en så bra idé. Wein bestämde istället att fylla ut sidorna med just bakgrundshistorier som var relaterade till serieromanen.[17] Moore kommenterade det hela med att säga: "När vi arbetade med del tre, fyra och så vidare tyckte vi att serieromanen såg bra ut utan en massa sidor med inskickade brev. Det såg mindre ut som en serietidning, vilket gjorde att vi valde att fortsätta med den stilen."[7][en 19]

Tales of the Black Freighter[redigera | redigera wikitext]

Watchmen innehåller en metaberättelse i form av Tales of the Black Freighter, som är en fiktiv serietidning från vilken inklippta serierutor syns i delarna tre, fem, åtta, tio och elva. Denna fiktiva serietidning innehåller berättelsen "Marooned" och läses av en ung man vid namn Bernie i New York.[32] Moore och Gibbons skapade en sjörövarhistoria eftersom de kände att rollfigurerna i Watchmen upplevde superhjältar på en daglig basis och att de därför förmodligen inte skulle vara särskilt intresserade av att läsa serietidningar om sådana.[43] Gibbons föreslog ett sjörövartema och Moore höll med då han var en stor beundrare av Bertolt Brecht; Tales of the Black Freighter anspelar nämligen på låten "Seeräuber-Jenny" från Brechts och Kurt Weills musikteaterpjäs Tolvskillingsoperan.[7] Moore teoretiserade hela existensen av superhjältar med att säga att eftersom de existerar som objekt att vara rädda för, men samtidigt även att håna, blir de snabbt impopulära att göra serietidningar om. Därför ansåg han att genrer såsom skräck, science fiction och i synnerhet sjörövarhistorier blir mer framträdande.[16] Moore kände även att just bildspråket i sjörövarhistorierna är så rikliga och mörka att de står i perfekt kontrast med världen som existerar i Watchmen.[16] Moore expanderade sedan handlingen så att berättelsen även inkluderade undertexter och allegorier.[44] Den supplementära artikeln som i detalj beskriver Tales of the Black Freighter, i slutet av del fem, nämner den verklige illustratören Joe Orlando som en stor bidragsgivare till serien. Moore valde Orlando för att han kände att eftersom sjörövarhistorier var populära i världen som existerar i Watchmen skulle nog DC:s redaktör Julius Schwartz ha lockat över Orlando till DC för att rita just sjörövarhistorier. Orlando bidrog med en teckning som fungerade som en fiktiv helsida till Tales of the Black Freighter.[16]

I "Marooned" följer läsarna en ung sjöman, som överlevt förstörelsen av sitt skepp, på sin resa tillbaka till sin hemstad. Han ska där varna invånarna för skeppet Black Freighter som är på väg dit. Han använder liken av sina döda vänner för att bygga sig en flotte på vilken han tar sig hem. Väl hemma tror han att hans hemstad redan är ockuperad av Black Freighters besättning. Han mördar ett oskyldigt par på stranden och tar sig sedan hem till sitt hus där han attackerar sin egen fru, då han misstar henne för att vara en sjörövare. När han förstår vad han gjort återvänder han ner till stranden, där han kommer underfund med att Black Freighter inte har kommit för att göra anspråk på staden; det har kommit för att göra anspråk på honom. Han simmar ut till havs och går ombord på skeppet. Enligt Richard Reynold är sjömannen tvingad att stressa på i sitt uppdrag, vilket leder till att han släpper den ena hämningen efter den andra och att han precis som Adrian Veidt (alias Ozymandias) hoppas kunna undvika en katastrof genom att använda liken efter sina forna kamrater för att nå sitt mål.[45] Moore har sagt att The Black Freighter blir en sorts beskrivning av Veidts öde och att den även kan ses i relation med andra stycken av Watchmen såsom Rorschachs tillfångatagande och Dr. Manhattans exil på Mars.[43]

Symbolik och bildspråk[redigera | redigera wikitext]

Domedagsklockan som närmar sig midnatt, en symbol som förekommer flera gånger i serieromanen.

Moore har nämnt William S. Burroughs som en av hans största influenser under arbetet med Watchmen. Han beundrade Burroughs upprepade användning av symboler, som senare skulle bli fyllda med mening, i Burroughs enda stripp "The Unspeakable Mr. Hart", som publicerades i den brittiska tidskriften Cyclops. Inte alla de intertextuella länkarna i serien var planerade av Moore, som har sagt att det fanns saker som Gibbons hade lagt dit som han själv inte upptäckte förrän vid den sjätte eller sjunde genomläsningen.[12]

En blodstänkt gul smileyfigur är en återkommande symbol under berättelsens gång och den finns med i flera olika former. Thierry Groensteen har beskrivit symbolen som ett motiv som skapar rim och reson i berättelsen eftersom den syns i extra viktiga segment såsom på den första och sista sidan av serieromanen. Groensteen benämner smileyfiguren som ett återkommande geometriskt motiv på grund av sin symboliska konnotation.[46] Gibbons skapade smileyfiguren som en pin till The Comedian för att på så sätt göra hans personlighet mer lättsam. Droppen av blod som rinner ner över smileyfigurens anlete antyder hans mord. Gibbons har sagt att Moore har kommit att se den blodstänkta smileyfiguren som en symbol för hela serien[39] och att dess likhet till Domedagsklockan som närmar sig midnatt har noterats.[13] Moore hämtade inspiration från behavoristiska psykologitester som förklarade smileyfiguren som en fullständigt oskyldig symbol. Då blodsdroppen lades till förändrades symbolen drastiskt och den tolkades nu istället som både radikal, men samtidigt så simpel att den fick pryda den första delens framsida. Trots att de flesta anspelningarna på smileyfiguren var skapade med mening fanns det vissa som kom till av en ren slump. Moore nämnde särskilt att om man vänder kontakterna på elposterna upp och ned kommer man att se en liten smileyfigur.[12]

Andra symboler, bilder och allusioner som dyker upp under series gång var ofta oförutsedda. Moore har sagt att saken med Watchmen är att det bara är en massa små delar av synkronicitet som dyker upp lite här och var.[16] Ett oavsiktligt tema som Gibbons noterade var kontrasten mellan det världsliga och det romantiska[19], där han främst tänkte på sexscenerna mellan Nite Owl och Silk Spectre som först skedde på en soffa och sedan högt uppe i Nite Owls luftskepp.[18] I en bok om nedslagskratrar och stenblock på Mars upptäckte Gibbons ett fotografi av Galle-kratern, vilken liknar ett leende ansikte, som han och Moore arbetade in i en av delarna av serieromanen. Moore har sagt att vissa av dessa symboler och detaljer genererade sig själva som av magi och han nämner då särskilt att namnet på låsföretaget i Watchmen är Gordian Knot Lock Company.[16]

Teman[redigera | redigera wikitext]

"Who watches the watchmen?" (på svenska: "Vem vaktar väktarna?") är ett återkommande tema i Watchmen.

Berättelsens ursprungliga handling skulle utforska hur superhjältar hade uppträtt i en riktig värld. Allteftersom handlingen blev mer komplex har Moore sagt att Watchmen handlar om makt och idén om hur övermänniskan manifesteras i samhället.[20] Titeln på serieromanen grundar sig i uttrycket "Vem vaktar väktarna?" (på engelska: "Who watches the watchmen?"); dock sade Moore i en intervju från 1986 att han inte visste varifrån detta uttryck kom.[47] Efter att ha läst denna intervju informerade författaren Harlan Ellison Moore om att uttrycket var en översättning av det latinska ordspråket "Quis custodiet ipsos custodes?", som tillskrivs den romerske diktaren Juvenalis. Året därpå sade Moore i en intervju att i relation till Watchmen passar uttrycket bra in.[7] Han har även sagt att under tiden som han skrev manuset till serieromanen lyckades han rensa bort alla sina nostalgiska känslor för superhjältar och istället fann han intresse för riktiga mänskliga varelser.[5]

Bradford Wright beskrev Watchmen som "Moores dödsannons för hjältekonceptet i allmänhet och för superhjältekonceptet i synnerhet."[22][en 20] Då Moore valde att sätta superhjältarna i en samtida sociologisk kontext skrev Wright att rollfigurerna i Watchmen var Moores tillrättavisning av dem som satte sin tillit till "hjältar" och ledare för att skydda världens öde. Han tillade även att idén om att lita på dessa ikoner var som att ge upp sitt personliga ansvar till "Reagan-typerna, Thatcher-typerna och alla de andra ledarna som skulle rädda oss och kanske förstöra världen under processens gång".[48][en 21] Moore sade i en intervju från 1986 att han inte ville att Watchmen skulle ses som antiamerikansk utan snarare "anti-Reaganistisk", eftersom han kände att det USA Ronald Reagan styrde trodde sig vara oövervinnligt.[7] Trots att Moore ville skriva om maktpolitik och de oroande tiderna han levde i valde han att placera handlingen i en alternativ verklighet, då han var rädd att vissa läsare skulle bli ointresserade om han valde att attackera en ledare som de såg upp till.[8] Moore har även sagt att han medvetet försökte skapa något som skulle få folk att känna sig illa till mods.[7]

Iain Thomson utnämnde Watchmen till den serieroman som fick hela seriemediet att mogna. Han skrev i sin uppsats "Deconstructing the Hero" att berättelsen lyckades med detta genom att utveckla superhjältarna till en sådan form att hela hjältekonceptet devalverades och på detta sätt uppmanades läsarna att reflektera över denna betydelse från flera olika synvinklar.[49] Thomson skrev även att nästan alla av superhjältarna delade ett nihilistisk synsätt på världen och att detta synsätt presenterades av Moore som den enkla och osminkade sanningen för att på så sätt devalvera de blivande hjältarnas slutgiltiga motivation.[50] Han nämnde även att berättelsen är skapad på ett sådant sätt att man inte kan hjälpa att fundera på om världen inte hade sett bättre ut om det inte fanns några superhjältar alls[51] och att själva devalveringen av hjältekonceptet föreslår att tiden för superhjältar har passerat.[52] Richard Reynolds fastslår att då några riktigt klara antagonister saknas i berättelsen tvingas superhjältarna i Watchmen att konfrontera flera obegripliga sociala och moralistiska angelägenheter, något han inte anser brukar ske i superhjältekonceptet i sin vanliga mening.[53] Reynolds kallade Watchmen för antingen den sista i sitt slag vad gäller superhjälteserier eller den första i en ny mognad av genren.[54]

Geoff Klock undvek att använda sig av ordet "devalvering" när han beskrev Watchmen för att istället benämna den som en uppdatering av superhjältegenren. Han ansåg att Watchmen (tillsammans med Frank Millers verk Batman - mörkrets riddare) var de första i sitt slag, vad gäller serietidningar, och att de påvisar övergången av superhjältegenren från fantasy till litteratur.[55] Han utvecklar argumentet med att säga att "Alan Moores realism [...] utför en sorts 'kenosis' mot andra serietidningar [...] [vilket] inte förädlar eller förstärker hans seriefigurer [...] Istället skickar den en sorts störningsvåg tillbaka till andra serietidningar inom samma genre."[56][en 22] Först och främst syftar Klock på Moores utforskning av de ofta sexuella motiven som superhjältarna har i sin vigilantism och att dessa bryter mot den norm som tidigare funnits vad gäller serietidningar inom superhjältegenren.[57] Klock relaterar även titeln till Juvenalis citat för att belysa de problem som uppstår när man ska försöka kontrollera de som besitter makt.[58] Det dekonstruktiva slaget som Watchmen är uppbyggd av gör att Klock drar en parallell mellan Moores "kenosis" och Adrian Veidts (alias Ozymandias) sätt att först förstöra världen för att sedan bygga upp sitt tänkta utopia.[59]

Moore har uttryckt förfäran över att "[d]en smutsiga, dekonstruktiva [och] postmoderna superhjälteserien, som exemplifieras av Watchmen [...] blev en genre i sig."[en 23] Han sade i en intervju från 2003 att "till viss grad har det, under de senaste 15 åren sedan Watchmen släpptes, kommit ut en hemskt massa serietidningar som hängiver sig till den grymma, pessimistiska, otäcka och våldsamma berättarstilen som används i Watchmen för att på så sätt rättfärdiga sig själva eftersom de inte har särskilt mycket annat som talar för dem."[60][en 24] Gibbons har sagt att även om läsarna lämnades med tanken att det var en grym och smutsig handling ser han själv serien som en underbar hyllning till superhjältar i allmänhet.[61]

Publicering och mottagande[redigera | redigera wikitext]

När Moore och Gibbons lämnade in den första delen av Watchmen till DC var de anställda där helt chockerade. Gibbons sade att "det som verkligen fastställde det hela [...] var när Howard Chaykin, som inte är känd för att ge berömmelse särskilt ofta, gick fram till mig och sade 'Dave, vad du har gjort med Watchmen är för jävla bra.'"[62][en 25] 1986 sade Moore att DC var väldigt stödjande under hela skapelseprocessen, till och med under de mest våldsamma scenerna.[7] För att marknadsföra serien släppte DC en begränsad kortleksutgåva, på tiotusen exemplar, som innehöll seriefigurer och bilder från serien och även en replika av den blodstänkta gula smileyfiguren som bars av The Comedian.[18] Mayfair Games introducerade två Watchmen-moduler (Who Watches the Watchmen? och Taking Out the Trash) till sin DC-rollspelsserie och dessa släpptes innan det att Watchmen var färdigpublicerad. Modulerna, som var godkända av Moore, beskriver detaljer och bakgrundshistorier om händelserna som äger rum 1966.[63]

Watchmen publicerades under 1986 och 1987. Då serieupplagan var begränsad var den en kommersiell framgång och tack vare försäljningssiffrorna för serieromanen sålde DC under en kortare tid fler serietidningar än deras största konkurrent Marvel Comics.[48] Seriens publicering stötte på förseningar och vid en tidpunkt var enbart tre delar färdigställda istället för de sex delar som Len Wein kände var nödvändiga. Fler förseningar uppstod när de senare delarna tog mer än en månad att färdigställa.[17] Bhob Stewart från The Comics Journal noterade under våren 1987 att del tolv, vilken enligt DC skulle ha släppts i april 1987, förmodligen inte skulle släppas förrän i juli eller augusti under samma år.[16]

Efter att serien var färdigpublicerad samlades de enskilda delarna ihop och släpptes i ett samlingsalbum. Tillsammans med Frank Millers Batman – mörkrets riddare klassades Watchmen som en serieroman, vilket ledde till att DC och andra utgivare kunde sälja liknande samlingsalbum på ett sätt som associerade dem med romaner istället för serietidningar.[64] I och med den publicitet som bland annat Watchmen fick började bokaffärer och bibliotek att tillägna speciella hyllor enbart för serieromaner. Serier som tidigare hade släppts blev därför ombedda att även de tryckas i formatet av ett samlingsalbum för att på så sätt kunna nå ut på denna marknad.[65] 1987 publicerade Graphitti Design en specialutgåva av samlingsalbumet som innehöll 48 sidor extramaterial och under 2005 släppte DC Absolute Watchmen, vilket var en del av deras Absolute Edition-serie. Med hjälp av Gibbons innehöll Absolute Watchmen, utöver de 48 sidor extramaterial från Graphitti Design-utgåvan, även restaurerade teckningar av John Higgins.[66] 2008 släppte Warner Bros. Entertainment en animerad kortfilmsserie under namnet Watchmen: Motion Comic som bestod av tolv stycken sammankopplade avsnitt på mellan 25–30 minuter, där alla dessa avsnitt både var baserade på och delar namn med de tolv kapitlen från Watchmen. Den första delen släpptes under sommaren 2008 på bland annat Itunes Store[67] och serien släpptes på DVD i mars 2009 för att sammanfalla med premiären av Watchmen-filmen.[68][69][70] Den 10 december 2008 publicerade DC den första delen av Watchmen till samma pris som den hade 1986, nämligen $1,50.[71]

Watchmen har fått stark positiv kritik både från folk inom och utanför seriebranschen. Time, som kallade Watchmen för den bästa av sitt slag, har även benämnt serien som "en superlativ bedrift vad gäller fantasi, där en kombination av sci-fi, politisk satir, anspelningar på äldre serier och djärva omarbetningar av det nuvarande grafiska formatet skapar en dysutopisk [sic] detektivroman."[72][en 26] Tidskriften tog senare med Watchmen på sin lista Top 10 Graphic Novels.[73] 1986 hamnade Watchmen på flera topp 10-listor under Comics Buyer's Guide Fan Awards, däribland Favorite Comic Book Story, Favorite Limited Comic Book Series, Favorite Comic Book och Favorite Direct-sales Only Title (Phil Seuling Award).[74] 1987 mottog serieromanen utmärkelserna Best New Series[75] och Best Finite Series under Jack Kirby Award.[41] 1988 erhöll Watchmen Hugopriset i kategorin Other Forms[76] och samma år vann serien även Eisnerpriset i kategorin Best Finite Series.[77] 1992 mottog Watchmen Seriefrämjandets pris Urhunden i kategorin Föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.[78]

Äganderättstvist[redigera | redigera wikitext]

Det var mycket på grund av oenigheter angående äganderätten till berättelsen som Moore avslutade sitt samarbete med DC Comics.

Det var på grund av oenigheter angående äganderätten till berättelsen som Moore och DC slutligen gick skilda vägar.[79] Då varken Moore eller Gibbons uppskattade DC:s anställningsform inkluderade de en sorts "tillbakagångsklausul" i deras Watchmen-kontrakt. 1985 sade Moore att "[s]åsom denna klausul fungerar, ifall jag förstår det rätt, är att DC äger berättelsen så länge de publicerar den och att denna rätt sedan återgår till Dave [Gibbons] och mig så att vi kan få in alla pengar från Slurpee-muggarna."[14][en 27] Moore förklarade året efteråt att enligt vad han förstod gick äganderätten tillbaka till Gibbons och honom om DC inte hade använt Watchmen-figurerna på ett år.[7] Moore och Gibbons fick åtta procent av intäkterna för Watchmen[12], men de har båda sagt att DC betalade dem en väsentlig summa pengar för att behålla rättigheterna för serieromanen. Moore har även sagt att generellt sett tillhör inte seriefigurerna vare sig honom eller Gibbons utan att de är fria för DC att använda och att han inte hade något emot detta så länge det ligger i DC:s intresse att behandla seriefigurerna med den värdighet de förtjänar.[7]

Moore lämnade DC 1989 på grund av kontraktuella anledningar, främst gällande de kontrakt han hade med DC för Watchmen och V for Vendetta. Han sade att de tillbakagångsklausulerna han hade i kontrakten var meningslösa då DC aldrig hade tanken på att låta publiceringen av serierna upphöra. Moore ska ha sagt till DC att på grund av att de svindlade honom skulle han aldrig mer arbeta åt dem[79] och han har kommenterat äganderätten till serierna med följande ord: "Jag är väldigt, väldigt stolt över de serier jag inte äger. Jag vill dock inte bli förknippad med dem mer då jag inte äger rättigheterna till dem längre [...]."[80][en 28] Moore tog senare offentligt avstånd från DC:s planer att lansera en jubileumsutgåva, med tillhörande actionfigurer från DC Direct, av Watchmen under 2000. Moore sade att hans uppfattning av detta jubileum enbart visade på att det var 15 år sedan DC lyckades stjäla rättigheterna till Watchmen från honom och Gibbons.[81] Kort därefter lade DC Direct ned sina planer på att skapa Watchmen-actionfigurer även om prototyperna av dessa hade visats upp under 2000.[82] DC försökte nu bättra på sin relation med Moore, men Moore var inte intresserad och han sade att företaget inte hade behandlat honom rättvist gällande hans serieförlag America's Best Comics (vilket var ett dotterbolag till WildStorm som DC hade köpt upp under 1998[83]).

Föregångare[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Before Watchmen

I en intervju från 1985 sade Moore att om Watchmen togs emot med positiv kritik skulle han och Gibbons möjligtvis skapa en ny serieroman, även den med tolv delar, som skulle heta Minutemen och som skulle kretsa runt de ursprungliga superhjältarna från 1940-talet från Watchmen.[14] DC erbjöd Moore och Gibbons chansen att publicera berättelser som utspelar sig innan handlingen i Watchmen, såsom Rorschach's Journal och The Comedian's Vietnam War Diary, samt att DC ville ge möjligheten till andra författare att använda sig av samma universum. Idén om The Comedian's Vietnam War Diary lades snabbt på is (eftersom serietidningen The 'Nam var populär under denna tid), men en annan idé som uppstod var, enligt Gibbons, ett slags "Nite Owl/Rorschach-lag". Dock kände varken Moore eller Gibbons att dessa idéer skulle ha lett någonvart, där Moore var särskilt orubblig vad det gällde att inga andra författare skulle få bygga vidare på Watchmen-universumet.[84] Gibbons ansåg dock att idén om en Minutemen-serie inte var särskilt dum och att han hade tyckt det var intressant att se hur det hade artat sig i slutändan.[19]

I en intervju från 2010 berättade Moore att DC hade erbjudit honom rättigheterna till Watchmen, men enbart om han gick med på att de kunde få skapa föregångare och uppföljare till serien. Moore svarade med att säga att om detta hade skett 10 år tidigare hade han kanske övervägt det, men att han i dagsläget inte ville få tillbaka rättigheterna till Watchmen, i alla fall inte under de krav som DC ställde. DC-anställda Dan DiDio och Jim Lee sade att de enbart ville återanvända de ikoniska seriefigurerna om deras berättelser höll den standard som Moore och Gibbons satte för närmare 25 år sedan.[85] Efter flera månader av rykten avslöjade DC i februari 2012 att sju stycken föregångsserier inom Watchmen-universumet skulle komma att publiceras inom en snar framtid. Dessa gick under namnet Before Watchmen och några av de involverade författarna och illustratörerna var J. Michael Straczynski, Brian Azzarello, Darwyn Cooke, Len Wein, Lee Bermejo, J.G. Jones, Adam Hughes, Andy Kubert, Joe Kubert och Amanda Conner. Gibbons gav projektet tummen upp[86] medan Moore har sagt att hela idén var totalt skamlös och att han helst av allt hade sett att detta aldrig ägde rum.[87] Den första delen ur serien, Before Watchmen: Minutemen, publicerades den 6 juni 2012 i USA. Andra delar ur serien är Before Watchmen: Silk Spectre, Before Watchmen: Comedian, Before Watchmen: Nite Owl, Before Watchmen: Ozymandias, Before Watchmen: Rorschach och Before Watchmen: Dr. Manhattan.[88] Mitt under publiceringen utannonserades två nya delar i Before Watchmen-serien, nämligen Before Watchmen: Moloch[89] och Before Watchmen: Dollar Bill.[90] Publiceringen av Before Watchmen pågick fram till den 24 april 2013.[91]

Filmatisering[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Watchmen (film)
Nite Owls luftskepp Archimedes ("Archie") från Watchmen-filmen.

Sedan 1986, då Lawrence Gordon och Joel Silver skaffade filmrättigheterna för Watchmen åt Twentieth Century Fox, har det funnits flera försök att skapa en filmversion av serieromanen.[92] Fox bad Moore att skriva ett filmmanuskript baserat på hans berättelse,[93] men Moore tackade nej till detta. Istället tog Fox in manusförfattaren Sam Hamm som tog sig friheten att skriva om det komplicerade slutet till ett mer, enligt honom, hanterbart slut som inkluderade ett lönnmord och en tidsparadox.[93] Fox valde att sälja filmidén 1991[94] och den köptes istället upp av Warner Bros., som utnämnde Terry Gilliam till regissör och Charles McKeown till manusförfattare. De använde delar av Rorschachs dagbok som en sorts berättarröst och återställde scener från serieromanen som Hamm hade tagit bort.[93] Gilliam och Silver lyckades dock bara skrapa ihop $25 miljoner (vilket var en fjärdedel av vad de behövde i filmbudget), då deras tidigare filmprojekt hade övertrasserat budget.[93] Gilliam övergav projektet eftersom han ansåg att Watchmen var ofilmbar och han har sagt att "[m]inska ner [berättelsen] till en två-två och en halv-timmars film [...] hade gjort att själva essensen av Watchmen hade försvunnit."[95][en 29] Efter att Warner Bros. hade gett upp hoppet om filmprojektet försökte Gordon locka tillbaka Gilliam som regissör för att se om han var intresserad av att filmen gjordes via ett oberoende filmbolag istället. Ännu en gång tackade Gilliam nej, då han ansåg att serieromanen hade gjort sig bäst som en femtimmars miniserie.[96]

I oktober 2001 påbörjades ett arbete mellan Gordon och Lloyd Levin samt Universal Studios, där de hyrde in David Hayter till att skriva manus och vara regissör för filmen.[97] Dock uppstod meningsskiljaktigheter och alla tre lämnade Universal,[98] där Gordon och Levin senare uttryckte sitt intresse för att ta filmkonceptet till Revolution Studios istället. Detta projekt höll emellertid inte hos Revolution Studios utan rann slutligen ut i sanden.[99] Tidigt under 2002 spelades några scener in som innehöll seriefigurer från Watchmen och dessa scener kom med i dokumentären The Mindscape of Alan Moore.[100] I juli 2004 tog Paramount Pictures över Hayters manus och de valde ut Darren Aronofsky som regissör. Gordon och Levin var kvar som producenter och de samarbetade nu även med Aronofskys kollega Eric Watson.[101] Paul Greengrass tog över efter Aronofsky, då Aronofsky istället ville fokusera all sin kraft på filmen The Fountain.[102] Slutligen valde även Paramount, precis som Fox gjort tidigare, att lägga ut filmidén till försäljning.[103]

I oktober 2005 hade Gordon och Levin ett möte med Warner Bros. för att se om de var intresserade av filmidén ännu en gång.[104] Warner Bros. var imponerade av Zack Snyders arbete med 300 och de valde att se om han var intresserad av att regissera Watchmen.[105] Manusförfattaren Alex Tse blev nu också delaktig i projektet och han tog med sina favoritdelar ur Hayters manus,[106] men valde även att återgå till att handlingen skulle utspela sig under det kalla kriget. Precis som Snyder hade gjort med 300 valde han att använda serieromanen som sitt storyboard.[107] Han förlängde slagsmålsscenerna[108] och han lade även till en bihandling om energiförsörjning för att på så sätt göra filmen mer aktuell.[109] Även om Snyder från början sade att han inte skulle ändra någon av figurernas utseende valde han senare att ändå göra Nite Owl mer skrämmande[107] och han gjorde även om Ozymandias dräkt till en parodi på dräkterna från filmen Batman & Robin.[19] Efter att trailern för filmen hade haft premiär i juli 2008 sade DC:s dåvarande VD Paul Levitz att DC hade tryckt om Watchmen i en upplaga på 900 000 exemplar för att möta efterfrågan från marknaden, även om de räknade med att trycka om serieromanen i över 1 000 000 exemplar årligen.[110] Även om Twentieth Century Fox till en början lämnade in en stämningsansökan mot Warner Bros., för att förhindra att filmen släpptes, valde Fox att senare gå med på en förlikning som gick ut på att de skulle få monetär ersättning för både denna film samt för alla möjliga uppföljare och spinoff-varianter i framtiden.[111] Filmen släpptes slutligen i mars 2009 i Sverige.[112]

Ett animerat segment av Tales of the Black Freighter skapades som en direkt till video-lansering och släpptes samma månad som filmen.[113] Gerard Butler, som tidigare varit med i Snyders film 300, lånade ut sin röst till sjömannen i filmen.[114] Watchmen-filmen släpptes på DVD fyra månader efter Tales of the Black Freighter[113] och en annorlunda filmklippningsversion av filmen, kallad Watchmen: The Ultimate Cut, har även släppts där Tales of the Black Freighter är inklippt mellan scenerna ur den vanliga filmen.[115] Utöver detta skrev Len Wein en berättelse anpassad för ett TV-spel om Watchmen, vars handling utspelar sig innan filmen, och detta spel går under namnet Watchmen: The End Is Nigh.[116]

Gibbons var rådgivare på Watchmen-filmen medan Moore vägrade att ha någon som helst inblandning med filmen att göra (inte ens hans namn fick lov att nämnas).[117] Moore har även sagt att han, precis som med V för Vendetta, inte har något intresse av att se filmen. Han berättade i en intervju från 2008 att "[d]et finns saker som vi gjorde med Watchmen som enbart fungerar i serieformatet och dessa saker var skapta på ett sådant sätt att de endast fungerar i det mediet."[118][en 30] Även om Moore har sagt att Hayters manus var det manus han personligen tyckte var mest likt Watchmen hade han ändå inte tänkt se den filmen om den någonsin hade gjorts.[119]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Graffitimålning föreställande den blodstänkta gula smileyfiguren. På bilden syns även The Comedian med en eldkastare.

Sedan Watchmen först släpptes har den fått mycket uppmärksamhet, främst för att vara en banbrytande serietidning. Robert Harvey skrev i sin bok The Art of the Comic Book: An Aesthetic History att med Watchmen "demonstrerade [Moore och Gibbons] kapaciteten med seriemediet för att på så sätt kunna berätta en sofistikerad berättelse som enbart kunde vara konstruerad som en serietidning."[120][en 31] I sin recension av Absolute Watchmen skrev Dave Itzkoff från The New York Times att det mörka eftermälet från Watchmen "var säkerligen ett sådant som Moore aldrig hade avsikten att skapa, vars DNA finns inpräntat i de svarta bläckplumparna och de kala berättelser som blivit en sorts standard för vår tids superhjälteserier"[en 32] och Itzkoff nämnde även att flera senare författare delar Moores intresse för brutalitet och hans vilja att vara banbrytande, men att de inte gör det på samma sätt som Moore själv.[121] The Comics Journal placerade 1999 Watchmen på plats 91 över de 100 bästa engelskspråkiga serietidningarna från 1900-talet.[122] Watchmen kom även, som den enda serieromanen, med på Times lista från 2005 över de 100 bästa romanerna någonsin.[123] Recensenten Lev Grossman på Time beskrev berättelsen som "en pulshöjande, hjärtskärande läsning och en vattendelare i utvecklingen av ett ungt medium."[124][en 33] Entertainment Weekly placerade 2008 Watchmen på plats 13 på sin lista över de 50 bästa romanerna som tryckts under de senaste 25 åren och de beskrev serieromanen som "[d]en bästa superhjälteserien någonsin och [att] den är ett bevis på att serietidningar är kapabla till att ha smarta, känslosamma berättelser som gör dem värdiga att klassas som litteratur."[125][en 34] Lydia Millet från The Wall Street Journal skrev dock 2009 att även om hon tyckte att serien var välgjord ansåg hon inte den vara i samma klass som Chris Wares Acme Novelty Library eller vilket alster som helst av Edward Gorey.[126]

Watchmen var en av två serieromaner (den andra var Frank Millers Batman - mörkrets riddare) som inspirerade Vincent Connare till att skapa typsnittet Comic Sans;[127] Gibbons har sagt att han anser att Comic Sans är ett riktigt rörigt och fult typsnitt.[128] 2009 släppte Brain Scan Studios en parodi på Watchmen, kallad Watchmensch, som enligt författaren Rich Johnston berör debatten runt Watchmen, de kontraktuella meningsskiljaktigheterna och stämningsansökan av Fox.[129] Watchmen var även inspirationen till en internetparodi gjord av Harry Partridge, kallad Saturday Morning Watchmen, som släpptes den 5 mars 2009.[130] Både Moore och Gibbons har sett parodivideon och har sagt sig uppskatta den.[131] Moore gjorde ett gästframträdande i Simpsons-avsnittet "Husbands and Knives" från 2007. I detta avsnitt förekommer den fiktiva titeln Watchmen Babies in V for Vacation, vilket är en parodi på två av Moores mest kända verk: Watchmen och V for Vendetta.[132] Watchmen är även en av de serieromaner som syns som hastigast i filmatiseringen av Batman: The Dark Knight Returns[133] och den har parodierats åtminstone två gånger i TV-serien Robot Chicken:[134] i avsnittet "President Hu Forbids It" från säsong 4 och avsnittet "Immortal" från säsong 6.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Watchmen, 8 mars 2012.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Första modulen till DC-rollspelsserien, som publicerades av Mayfair Games, vilken är gjord av Dan Greenberg och Dave Gibbons 1987.
  2. ^ Andra modulen till DC-rollspelsserien, som publicerades av Mayfair Games, vilken är gjord av Ray Winninger och Alan Moore 1987.
  3. ^ En bok gjord av Ray Winninger från 1990 som innehåller detaljerade bakgrundshistorier om rollfigurerna i Watchmen.
  4. ^ Sandholm, Peo (2009). ”Watchmen: Vem övervakar övervakarna?”. Bio.nu. Arkiverad från originalet den 30 januari 2009. http://web.archive.org/web/20090130150733/http://www.bio.nu/film/?id=101381. Läst 8 juni 2012. 
  5. ^ [a b c d e f g h i j] Cooke, Jon B. (augusti 2000). ”Toasting Absent Heroes: Alan Moore discusses the Charlton-Watchmen Connection” (på engelska). Comic Book Artist. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110629135433/http://www.twomorrows.com/comicbookartist/articles/09moore.html. Läst 8 oktober 2008. 
  6. ^ [a b c] Eury & Giordano 2003, s. 124
  7. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] ”A Portal to Another Dimension” (på engelska). The Comics Journal. juli 1987. 
  8. ^ [a b c d] Jensen, Jeff (21 oktober 2005). ”Watchmen: An Oral History (sida 2 av 6)” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 25 april 2009. http://web.archive.org/web/20090425234217/http://www.ew.com/ew/article/0,,1120854_2,00.html. Läst 28 maj 2006. 
  9. ^ ”Watching the Watchmen” (på engelska). Titanbooks.com. 2008. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2008. http://web.archive.org/web/20080802171345/http://comiccon.titanbooks.com/watching-watchmen/. Läst 15 oktober 2008. 
  10. ^ Eury & Giordano 2003, s. 110
  11. ^ Kavanagh, Barry (17 oktober 2000). ”The Alan Moore Interview: Watchmen characters” (på engelska). Blather.net. Arkiverad från originalet den 27 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110527145735/http://www.blather.net/articles/amoore/watchmen2.html. Läst 14 oktober 2008. 
  12. ^ [a b c d e f g h i j] Eno, Vincent; El Csawza (maj/juni 1988). ”Vincent Eno and El Csawza meet comics megastar Alan Moore” (på engelska). Strange Things Are Happening "1" (2). http://www.johncoulthart.com/feuilleton/?p=53. Läst 29 oktober 2011. 
  13. ^ [a b c] ”Illustrating Watchmen (på engelska). WatchmenComicMovie.com. 23 oktober 2008. Arkiverad från originalet den 18 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110718002954/http://watchmencomicmovie.com/102308-dave-gibbons-watchmen-comic-illustrator.php. Läst 28 oktober 2008. 
  14. ^ [a b c] Heintjes, Tom (mars 1986). ”Alan Moore On (Just About) Everything” (på engelska). The Comics Journal. 
  15. ^ [a b c d e f] Jensen, Jeff (21 oktober 2005). ”Watchmen: An Oral History (sida 3 av 6)” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 7 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110607075454/http://www.ew.com/ew/article/0,,1120854_3,00.html. Läst 8 oktober 2008. 
  16. ^ [a b c d e f g h i j] Stewart, Bhob (juli 1987). ”Synchronicity and Symmetry” (på engelska). The Comics Journal. 
  17. ^ [a b c d] Amaya, Erik (30 september 2008). ”Len Wein: Watching the Watchmen” (på engelska). Comic Book Resources. Arkiverad från originalet den 20 juni 2009. http://web.archive.org/web/20090620220913/http://www.comicbookresources.com/?page=article&id=18266. Läst 3 oktober 2008. 
  18. ^ [a b c d e f] Stewart, Bhob (juli 1987). ”Dave Gibbons: Pebbles in a Landscape” (på engelska). The Comics Journal. 
  19. ^ [a b c d e] Young, Thom (2008). ”Watching the Watchmen with Dave Gibbons: An Interview” (på engelska). Comics Bulletin. Arkiverad från originalet den 1 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110523081714/http://www.comicsbulletin.com/features/12289382257709.htm. Läst 12 december 2008. 
  20. ^ [a b] Whiston, Daniel (januari 2005). ”The Craft: An Interview with Alan Moore” (på engelska). Engine Comics. Arkiverad från originalet den 8 februari 2005. http://web.archive.org/web/20050208011631/http://www.enginecomics.co.uk/interviews/jan05/alanmoore.htm. Läst 26 mars 2014. 
  21. ^ Wright 2001, s. 271
  22. ^ [a b] Wright 2001, s. 272
  23. ^ [a b c] Reynolds 1992, s. 106
  24. ^ J-h:n (9 mars 2009). ”Quis Custodiet Ipsos Custodes?”. Davidnessle.wordpress.com. Arkiverad från originalet den 7 januari 2014. http://web.archive.org/web/20140107203132/http://davidnessle.wordpress.com/2009/03/07/quis-custodiet-ipsos-custodes/. Läst 5 augusti 2013. 
  25. ^ ”Watchmen No. 9: The Darkness of Mere Being” (på engelska). WatchmenComicMovie.com. Arkiverad från originalet den 27 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130727054114/http://www.watchmencomicmovie.com/watchmen-comic-chapter-09.php. Läst 6 januari 2014. 
  26. ^ ”Watchmen Secrets Revealed” (på engelska). WatchmenComicMovie.com. 3 november 2008. Arkiverad från originalet den 18 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110718003531/http://www.watchmencomicmovie.com/110308-watchmen-movie-dave-gibbons.php. Läst 5 november 2008. 
  27. ^ [a b] Kallies, Christy (juli 1999). ”Under the Hood: Dave Gibbons” (på engelska). SequentialTart.com. Arkiverad från originalet den 17 januari 2010. http://www.webcitation.org/5mqgBSbLu. Läst 12 oktober 2008. 
  28. ^ Beckett, Chris (13 april 2012). ”Watchmen: Chapter IV - Page 12” (på engelska). Reading Watchmen. Arkiverad från originalet den 4 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130704182604/http://www.readingwatchmen.com/2012/04/watchmen-chapter-iv-page-12.html. Läst 4 juli 2013. 
  29. ^ Reynolds 1992, s. 32
  30. ^ Klock 2002, s. 66
  31. ^ Grant, Nicholas Michael (2008). ”Watchmen Character Profiles: Nite Owl” (på engelska). Suite101. 
  32. ^ [a b] Reynolds 1992, s. 110
  33. ^ ”Talking With Dave Gibbons” (på engelska). WatchmenComicMovie.com. 16 oktober 2008. Arkiverad från originalet den 18 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110718003321/http://www.watchmencomicmovie.com/101608-watchmen-comic-dave-gibbons-interview.php. Läst 28 oktober 2008. 
  34. ^ [a b] Grant, Nicholas Michael (2008). ”Watchmen Character Profiles: Rorschach” (på engelska). Suite101. 
  35. ^ ”"Watchmen"-skådis spelar Krueger”. Helsingborgs Dagblad. 9 april 2009. Arkiverad från originalet den 29 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130729082025/http://hd.se/noje/2009/04/09/watchmen-skaadis-spelar-krueger/. Läst 12 mars 2012. 
  36. ^ Wright 2001, s. 272–273
  37. ^ [a b] Salisbury 2000, s. 82
  38. ^ [a b] Salisbury 2000, s. 77
  39. ^ [a b c] Salisbury 2000, s. 80
  40. ^ Rogers, Adam (23 februari 2009). ”Legendary Comics Writer Alan Moore on Superheroes, The League, and Making Magic” (på engelska). Wired.com. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2010. http://web.archive.org/web/20100822081601/http://www.wired.com/entertainment/hollywood/magazine/17-03/ff_moore_qa?currentPage=5. Läst 24 februari 2009. 
  41. ^ [a b] (2009) Sagt som kommentar på Blu-ray-versionen av Watchmen-filmen i dokumentären The Phenomenon: The Comic That Changed Comics. Paramount Pictures.
  42. ^ Salisbury 2000, s. 77–80
  43. ^ [a b] Kavanagh, Barry (17 oktober 2000). ”The Alan Moore Interview: Watchmen, microcosms and details” (på engelska). Blather.net. Arkiverad från originalet den 27 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110527150136/http://www.blather.net/articles/amoore/watchmen3.html. Läst 14 oktober 2008. 
  44. ^ Salisbury 2000, s. 80–82
  45. ^ Reynolds 1992, s. 111
  46. ^ Groensteen 2007, s. 152, 155
  47. ^ Plowright, Frank (15 juni 1986). ”Preview: Watchmen” (på engelska). Amazing Heroes. 
  48. ^ [a b] Wright 2001, s. 273
  49. ^ Thomson 2005, s. 101
  50. ^ Thomson 2005, s. 108
  51. ^ Thomson 2005, s. 109
  52. ^ Thomson 2005, s. 111
  53. ^ Reynolds 1992, s. 115
  54. ^ Reynolds 1992, s. 117
  55. ^ Klock 2002, s. 25–26
  56. ^ Klock 2002, s. 63
  57. ^ Klock 2002, s. 65
  58. ^ Klock 2002, s. 62
  59. ^ Klock 2002, s. 75
  60. ^ Robinson, Tasha (25 juni 2003). ”Interviews: Alan Moore” (på engelska). AVClub.com. Arkiverad från originalet den 7 januari 2010. http://web.archive.org/web/20100107113637/http://www.avclub.com/articles/alan-moore%2C13821/. Läst 15 oktober 2008. 
  61. ^ Salisbury 2000, s. 96
  62. ^ Duin & Richardson 1998, s. 460–461
  63. ^ Gomez, Jeffrey (juni 1987). ”Who Watches the Watchmen?” (på engelska). Gateways. 
  64. ^ Sabin 1996, s. 165
  65. ^ Sabin 1996, s. 165–167
  66. ^ Wolk, Douglas (18 oktober 2005). ”20 Years Watching the Watchmen” (på engelska). PublishersWeekly.com. Arkiverad från originalet den 16 december 2008. http://web.archive.org/web/20081216131133/http://www.publishersweekly.com/article/CA6275201.html. Läst 13 oktober 2008. 
  67. ^ Marshall, Rick (1 oktober 2008). ”New 'Watchmen' Motion Comic Hits iTunes Next Week” (på engelska). MTV.com. Arkiverad från originalet den 4 november 2010. http://web.archive.org/web/20101104065703/http://splashpage.mtv.com/2008/10/01/new-watchmen-motion-comic-hits-itunes-next-week/. Läst 13 oktober 2008. 
  68. ^ White, Cindy (20 februari 2009). ”Watchmen The Complete Motion Comic DVD Review” (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 13 december 2010. http://web.archive.org/web/20101213085552/http://dvd.ign.com/articles/955/955910p1.html. Läst 11 juli 2009. 
  69. ^ Lewinski, John Scott (24 januari 2009). ”Gibbons Provides New Watchmen Art; Motion Comic Goes DVD” (på engelska). Wired News. Arkiverad från originalet den 29 juli 2010. http://web.archive.org/web/20100729185001/http://www.wired.com/underwire/2009/01/gibbons-provide/. Läst 6 februari 2012. 
  70. ^ ”This week in entertainment” (på engelska). The Oakland Tribune. 2 mars 2009. 
  71. ^ ”WATCHMEN #1 - NEW PRINTING #1” (på engelska). DCComics.com. Arkiverad från originalet den 16 februari 2009. http://web.archive.org/web/20090216224346/http://dccomics.com/dcu/comics/?cm=10728. Läst 16 december 2008. 
  72. ^ Cocks, Jay; Gallagher, John E. (25 januari 1988). ”The Passing of Pow! and Blam! (sida 2 av 2)” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 25 juni 2009. http://web.archive.org/web/20090625152311/http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,966542-2,00.html. Läst 19 september 2008. 
  73. ^ Grossman, Lev (6 mars 2009). ”Top 10 Graphic Novels” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 28 april 2013. http://web.archive.org/web/20130428165517/http://entertainment.time.com/2009/03/06/top-10-graphic-novels/. Läst 18 maj 2013. 
  74. ^ ”1986 Comics Buyers Guide Fan Awards” (på engelska). Hahnlibrary.net. Arkiverad från originalet den 19 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110519090657/http://www.hahnlibrary.net/comics/awards/cbg86.php. Läst 1 oktober 2012. 
  75. ^ ”Jack Kirby Award Winners Summary” (på engelska). Hahnlibrary.net. Arkiverad från originalet den 1 april 2012. http://web.archive.org/web/20120401205622/http://www.hahnlibrary.net/comics/awards/kirbysum.php. Läst 1 oktober 2012. 
  76. ^ ”1988 Hugo Awards” (på engelska). TheHugoAwards.com. Arkiverad från originalet den 21 april 2009. http://web.archive.org/web/20090421021053/http://www.thehugoawards.org/?page_id=32. Läst 22 september 2008. 
  77. ^ ”Watchmen (1986)” (på engelska). Comicbookdb.com. Arkiverad från originalet den 10 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090310074924/http://comicbookdb.com/title.php?ID=28. Läst 21 mars 2012. 
  78. ^ ”Pristagare - Tidigare pristagare”. Urhunden.se. Arkiverad från originalet den 13 december 2013. http://web.archive.org/web/20131213035753/http://urhunden.se/pristagare/. Läst 19 mars 2012. 
  79. ^ [a b] Itzkoff, Dave (12 mars 2006). ”The Vendetta Behind 'V for Vendetta'” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 10 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090310021720/http://www.nytimes.com/2006/03/12/movies/12itzk.html?pagewanted=all. Läst 7 oktober 2008. 
  80. ^ MacDonald, Heidi (1 november 2005). ”A FOR ALAN Pt. 2: the further adventures of Alan Moore” (på engelska). Comicon.com. Arkiverad från originalet den 21 mars 2006. http://web.archive.org/web/20060321010339/http://www.comicon.com/thebeat/2006/03/a_for_alan_pt_2_the_further_ad.html. Läst 29 mars 2012. 
  81. ^ ”Moore Leaves the Watchmen 15th anniversary plans” (på engelska). Newsarama.com. augusti 2000. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2010. http://web.archive.org/web/20100803001229/http://forum.newsarama.com/showthread.php?threadid=34286. Läst 7 oktober 2008. 
  82. ^ St-Louis, Hervé (18 augusti 2008). ”Watchmen Action Figures – Controversies and Fulfilment” (på engelska). ComicBookBin.com. Arkiverad från originalet den 19 januari 2010. http://web.archive.org/web/20100119052604/http://www.comicbookbin.com/Watchmen_Action_Figures001.html. Läst 24 december 2008. 
  83. ^ Johnston, Rich (21 september 2010). ”How DC Comics Killed Wildstorm” (på engelska). BleedingCool.com. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2010. http://web.archive.org/web/20101024173338/http://www.bleedingcool.com/2010/09/21/how-dc-comics-killed-wildstorm/?. Läst 4 december 2012. 
  84. ^ Kraft, David Anthony (1988). ”Watchmen Round Table: Moore & Gibbons” (på engelska). David Anthony Kraft's Comics Interview "65". 
  85. ^ Thill, Scott (21 juli 2010). ”Alan Moore: 'I Don't Want Watchmen Back'” (på engelska). Wired.com. Arkiverad från originalet den 24 juli 2010. http://web.archive.org/web/20100724001843/http://www.wired.com/underwire/2010/07/alan-moore-watchmen. Läst 21 juli 2010. 
  86. ^ Phegley, Kiel (1 februari 2012). ”DC Comics to Publish 'Before Watchmen' Prequels” (på engelska). ComicBookResources.com. Arkiverad från originalet den 1 februari 2012. http://www.webcitation.org/658fz72ru. Läst 1 februari 2012. 
  87. ^ Itzkoff, Dave (1 februari 2012). ”DC Plans Prequels to Watchmen Series” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 16 mars 2014. http://web.archive.org/web/20140316154552/http://www.nytimes.com/2012/02/01/books/dc-comics-plans-prequels-to-watchmen-series.html?_r=3&. Läst 1 februari 2012. 
  88. ^ ”DC Entertainment Announces Official Publication Date for BEFORE WATCHMEN” (på engelska). DC Comics. 12 mars 2012. Arkiverad från originalet den 15 augusti 2012. http://web.archive.org/web/20120815052323/http://www.dccomics.com/blog/2012/03/12/dc-entertainment-announces-official-publication-date-for-before-watchmen. Läst 5 juli 2012. 
  89. ^ Phegley, Kiel (25 augusti 2012). ”FAN EXPO: JMS & Risso Launch "Before Watchmen: Moloch"” (på engelska). ComicBookResources.com. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2012. http://web.archive.org/web/20121025071454/http://www.comicbookresources.com/?page=article&id=40654. Läst 8 november 2012. 
  90. ^ Webb, Charles (2 november 2012). ”In January, Len Wein Redeems A Fallen Hero In 'Before Watchmen: Dollar Bill' #1” (på engelska). MTV Geek!. Arkiverad från originalet den 7 april 2013. http://web.archive.org/web/20130407220051/http://geek-news.mtv.com/2012/11/02/len-wein-on-before-watchmen-dollar-bill-in-january/. Läst 8 november 2012. 
  91. ^ Doidge, Marcus (24 april 2013). ”Before Watchmen: Comedian #5 Review And Mini Series Wrap Up” (på engelska). WhatCulture!. Arkiverad från originalet den 10 maj 2013. http://web.archive.org/web/20130510192444/http://whatculture.com/comics/before-watchmen-comedian-5-review-and-mini-series-wrap-up.php. Läst 11 juli 2013. 
  92. ^ Thompson, Anne (26 augusti 1986). ”Filmmakers intent on producing new comic-book movies” (på engelska). Sun-Sentinel. 
  93. ^ [a b c d] Hughes 2002, s. 144
  94. ^ Cieply, Michael (20 september 2008). ”Battle Over 'Watchmen' Surrounds a Producer” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 23 april 2009. http://web.archive.org/web/20090423212657/http://www.nytimes.com/glogin?URI=http://www.nytimes.com/2008/09/20/movies/20watc.html&OQ=_rQ3D1Q26pagewantedQ3Dall&OP=6665b364Q2FydQ232y7(nMQ22((VEyEzzFyzQ7CyEzyQ7D(SoQ23MyEzdWVn@wVQ7DQ27. Läst 20 september 2008. 
  95. ^ ”Python Won't Bite For Watchmen (på engelska). EmpireOnline.com. 13 november 2000. Arkiverad från originalet den 28 september 2007. http://web.archive.org/web/20070928000015/http://www.empireonline.com/News/story.asp?nid=13532. Läst 18 oktober 2008. 
  96. ^ Plume, Kenneth (17 november 2000). ”Interview with Terry Gilliam (Part 3 of 4)” (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 16 december 2008. http://web.archive.org/web/20081216124559/http://movies.ign.com/articles/035/035925p1.html. Läst 18 oktober 2008. 
  97. ^ Stax (27 oktober 2001). ”David Hayter Watches The Watchmen (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 1 februari 2009. http://web.archive.org/web/20090201095453/http://movies.ign.com/articles/315/315547p1.html. Läst 18 oktober 2008. 
  98. ^ Kit, Borys (19 december 2005). ”'Watchmen' on Duty at Warner Bros.” (på engelska). TheBookStandard.com. Arkiverad från originalet den 13 mars 2008. http://web.archive.org/web/20080313105535/http://www.allbusiness.com/retail-trade/miscellaneous-retail-miscellaneous/4403207-1.html. Läst 16 december 2011. 
  99. ^ Linder, Brian (23 juli 2004). ”Aronofsky Still Watching Watchmen (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 15 februari 2009. http://web.archive.org/web/20090215165307/http://movies.ign.com/articles/532/532914p1.html. Läst 18 oktober 2008. 
  100. ^ ”The Mindscape Of Alan Moore Is Coming To DVD” (på engelska). Flicks News. 24 augusti 2008. Arkiverad från originalet den 24 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110624041936/http://www.flicksnews.net/2008/08/mindscape-of-alan-moore-is-coming-to.html. Läst 20 februari 2014. 
  101. ^ Kit, Borys (23 juli 2004). Watchmen unmasked for Par, Aronofsky” (på engelska). HollywoodReporter.com. Arkiverad från originalet den 5 januari 2006. http://web.archive.org/web/20060105145306/http://www.hollywoodreporter.com/thr/film/brief_display.jsp?vnu_content_id=1000584187. Läst 18 oktober 2008. 
  102. ^ Kit, Borys; Foreman, Liza (22 november 2004). ”Greengrass, Par on Watchmen (på engelska). HollywoodReporter.com. Arkiverad från originalet den 17 januari 2010. http://www.webcitation.org/5mqgGAdta. Läst 18 oktober 2008. 
  103. ^ ”Someone To Watch Over Watchmen: Troubled project is back on the market” (på engelska). EmpireOnline.com. 7 juni 2005. Arkiverad från originalet den 27 september 2007. http://web.archive.org/web/20070927235955/http://www.empireonline.com/news/story.asp?nid=16857. Läst 18 oktober 2008. 
  104. ^ Stax (25 oktober 2005). Watchmen Resurrected?: The movie adaptation may become a reality after all” (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 15 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110615091937/http://comics.ign.com/articles/661/661027p1.html. Läst 18 oktober 2008. 
  105. ^ Sanchez, Robert (13 februari 2007). ”Exclusive Interview: Zack Snyder Is Kickin' Ass With 300 and Watchmen!” (på engelska). IESB.net. Arkiverad från originalet den 15 februari 2009. http://web.archive.org/web/20090215050330/http://iesb.net/index.php?option=com_content&task=view&id=1883&Itemid=99. Läst 18 oktober 2008. 
  106. ^ Ellwood, Gregory (18 juli 2006). ”World awaits Watchmen: Snyder the latest helmer to tackle acclaimed comic” (på engelska). Variety. Arkiverad från originalet den 16 september 2008. http://web.archive.org/web/20080916110507/http://www.variety.com/article/VR1117947044.html?categoryid=2159&cs=1. Läst 18 oktober 2008. 
  107. ^ [a b] Weiland, Jonah (14 mars 2007). 300 Post-Game: One-On-One With Zack Snyder” (på engelska). ComicBookResources.com. Arkiverad från originalet den 16 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110616025333/http://www.comicbookresources.com/?page=article&old=1&id=9982. Läst 16 mars 2007. 
  108. ^ Davis, Erik (7 oktober 2008). ”Cinematical Watches The 'Watchmen'” (på engelska). Cinematical.com. Arkiverad från originalet den 16 december 2008. http://web.archive.org/web/20081216130242/http://www.cinematical.com/2008/10/07/cinematical-watches-the-watchmen/. Läst 7 oktober 2008. 
  109. ^ Jensen, Jeff (17 juli 2008). ”'Watchmen': An Exclusive First Look” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 27 december 2010. http://web.archive.org/web/20101227074940/http://www.ew.com/ew/article/0,,20213273,00.html. Läst 17 juli 2008. 
  110. ^ Gustines, George Gene (13 augusti 2008). ”Film Trailer Aids Sales of 'Watchmen' Novel” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 23 april 2009. http://web.archive.org/web/20090423212656/http://www.nytimes.com/glogin?URI=http://www.nytimes.com/2008/08/14/arts/14arts-FILMTRAILERA_BRF.html&OQ=_rQ3D2Q26refQ3DartsQ26orefQ3Dslogin&OP=6b60fbf4Q2FQ27XVkQ27!cJwvcceZQ27ZKK.Q27K.Q27Q234Q27(vewQ27Q234(vewQ3DQ51@Q3BPTix@Q3B-ix5diQ51jmeYu. Läst 24 september 2008. 
  111. ^ ”WB, Fox make deal for 'Watchmen': Warner to open superhero film March 6” (på engelska). Variety. 15 januari 2009. Arkiverad från originalet den 22 april 2009. http://web.archive.org/web/20090422052620/http://variety.com/article/VR1117998665.html?categoryid=1236&cs=1. Läst 5 mars 2009. 
  112. ^ ”Watchmen (2009)” (på engelska). Internet Movie Database. Arkiverad från originalet den 25 april 2011. http://web.archive.org/web/20110425012621/http://www.imdb.com/title/tt0409459/. Läst 4 december 2012. 
  113. ^ [a b] Barnes, Brooks (26 maj 2008). ”Warner Tries a New Tactic to Revive Its DVD Sales” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 23 april 2009. http://web.archive.org/web/20090423212700/http://www.nytimes.com/glogin?URI=http://www.nytimes.com/2008/05/26/business/media/26retail.html&OQ=_rQ3D2Q26refQ3DbusinessQ26orefQ3Dslogin&OP=17dede1bQ2F0AUZ0(YQ60uVYY9Q5D0Q5DFFP0Ft0Q5Ds0ZkuSIUuu0Q23U(So0Q5DsVU9oSfyQ7D9Q23f. Läst 26 maj 2008. 
  114. ^ Hewitt, Chris (28 februari 2008). ”Gerard Butler Talks Black Freighter” (på engelska). EmpireOnline.com. Arkiverad från originalet den 25 maj 2013. http://web.archive.org/web/20130525084710/http://www.empireonline.com/news/story.asp?NID=22088. Läst 28 februari 2008. 
  115. ^ ”DVDs & Blu-ray Discs - Watchmen: The Ultimate Edition” (på engelska). WatchmenComicMovie.com. Arkiverad från originalet den 7 februari 2011. http://web.archive.org/web/20110207102723/http://watchmencomicmovie.com/watchmen-movie-comic-dvd.php. Läst 15 mars 2012. 
  116. ^ Totilo, Stephen (23 juli 2008). ”'Watchmen' Video Game Preview: Rorschach And Nite Owl Star In Subversive Prequel Set In 1970s” (på engelska). MTV.com. Arkiverad från originalet den 30 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090330010447/http://www.mtv.com/news/articles/1591385/20080723/id_0.jhtml. Läst 24 december 2008. 
  117. ^ MacDonald, Heidi (30 maj 2005). ”Moore Leaves DC for Top Shelf” (på engelska). PublishersWeekly.com. Arkiverad från originalet den 16 augusti 2008. http://web.archive.org/web/20080616085226/http://www.publishersweekly.com/article/CA604654.html?pubdate=5%2F30%2F2005&display=archive. Läst 15 april 2006. 
  118. ^ Gopalan, Nisha (16 juli 2008). ”Alan Moore Still Knows the Score!” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 2 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110702222908/http://www.ew.com/ew/article/0,,20213004,00.html. Läst 22 september 2008. 
  119. ^ Jensen, Jeff (21 oktober 2005). ”Watchmen: An Oral History (5 of 6)” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 9 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090309093847/http://www.ew.com/ew/article/0,,1120854_5,00.html. Läst 8 oktober 2008. 
  120. ^ Harvey 1996, s. 150
  121. ^ Itzkoff, Dave (20 november 2005). ”Behind the Mask” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 23 april 2009. http://web.archive.org/web/20090423212703/http://www.nytimes.com/glogin?URI=http://www.nytimes.com/2005/11/20/books/review/20itzkoff.html&OQ=_rQ3D2Q26orefQ3Dslogin&OP=6e4e7f1eQ2FcQ51EQ7BcQ3FQ24,oqQ24Q24kQ3DcQ3D22DcQ27Q27cQ3D2cQ7BQ24Q24Q26ocqEYWEQ51cQ3D2Wk4Q26Q24Q7DQ7DQ2B@kgQ7C. Läst 19 september 2008. 
  122. ^ ”The Comic Journal's Top 100 English-Language Comics of the 20th Century” (på engelska). The Comics Journal. 15 februari 1999. Arkiverad från originalet den 8 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110608141457/http://www.tcj.com/?option=com_content&task=view&id=73&Itemid=48. Läst 24 september 2008. 
  123. ^ Arnold, Andrew D. (16 oktober 2005). ”All-TIME Graphic Novels” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 12 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110712065406/http://www.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,1951793_1952069,00.html. Läst 24 september 2008. 
  124. ^ Grossman, Lev (16 oktober 2005). Watchmen – ALL-TIME 100 Novels” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 23 januari 2011. http://web.archive.org/web/20110123225454/http://www.time.com/time/specials/packages/article/0,28804,1951793_1951946_1952878,00.html. Läst 7 oktober 2008. 
  125. ^ ”The New Classics: Books” (på engelska). Entertainment Weekly. 27 juni/4 juli 2008. 
  126. ^ Millet, Lydia (27 februari 2009). ”From Comic Book to Literary Classic” (på engelska). The Wall Street Journal. Arkiverad från originalet den 3 maj 2009. http://web.archive.org/web/20090503021554/http://online.wsj.com/article/SB123569333628588197.html?mod=article-outset-box. Läst 27 februari 2009. 
  127. ^ Steel, Emily (17 april 2009). ”Typeface Inspired by Comic Books Has Become a Font of Ill Will” (på engelska). The Wall Street Journal. Arkiverad från originalet den 4 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110604104316/http://online.wsj.com/article/SB123992364819927171.html. Läst 8 februari 2010. 
  128. ^ Schofield, Jack (12 augusti 2009). ”Computers draw a new chapter in comics” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 19 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140219023219/http://www.theguardian.com/technology/2009/aug/12/dave-gibbons-watchmen-interview. Läst 5 augusti 2013. 
  129. ^ Contino, Jennifer M. (28 december 2008). ”Who Watches Rich Johnston's Watchmensch” (på engelska). Comicon.com. Arkiverad från originalet den 5 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110605172412/http://www.comicon.com/ubb/ubbthreads.php?ubb=showflat&Number=531993. Läst 17 mars 2010. 
  130. ^ Partridge, Harry (5 mars 2009). ”Saturday Morning Watchmen” (på engelska). Youtube.com. Arkiverad från originalet den 21 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110621201238/http://www.youtube.com/watch?v=YDDHHrt6l4w. Läst 20 juni 2012. 
  131. ^ Moran, Michael (21 juli 2009). ”Rumours, gossip, trailers and more from the world of blockbuster movies: Dave Gibbons talks about the Watchmen DVD, and staying out of the water” (på engelska). The Times. Arkiverad från originalet den 30 augusti 2009. http://web.archive.org/web/20090830233902/http://timesonline.typepad.com/blockbuster_buzz/2009/07/dave-gibbons-talks-about-the-watchmen-dvd-and-staying-out-of-the-water.html. Läst 20 juni 2012. 
  132. ^ Cueva, Cesar (5 mars 2009). ”Set the VCR: Alan Moore Speaks! (The Simpsons "Husbands & Knives" 2007)” (på engelska). Artofthecartoon.net. Arkiverad från originalet den 27 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130727212557/http://artofthecartoon.net/2009/03/05/set-the-vcr-alan-moore-speaks-the-simpsons-husbands-knives-2007/. Läst 6 december 2012. 
  133. ^ Kristina (25 september 2012). ”EASTER EGG IN THE DARK KNIGHT RETURNS FEATURE” (på engelska). Darkknightnews.com. Arkiverad från originalet den 18 maj 2013. http://web.archive.org/web/20130518094901/http://www.darkknightnews.com/easter-egg-in-the-dark-knight-returns-feature/. Läst 18 maj 2013. 
  134. ^ Complex Mag (4 mars 2009). ”Watchmen Director Zack Snyder: The Uncut Interview” (på engelska). Complex. Arkiverad från originalet den 24 juni 2013. http://web.archive.org/web/20130624002412/http://www.complex.com/pop-culture/2009/03/watchmen-director-zack-snyder-the-uncut-interview. Läst 18 april 2014. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Duin, Steve; Richardson, Mike (1998) (på engelska). Comics: Between the Panels. Dark Horse Comics. ISBN 1569713448 
  • Eury, Michael; Giordano, Dick (2003) (på engelska). Dick Giordano: Changing Comics, One Day at a Time. TwoMorrows Publishing. ISBN 1893905276 
  • Groensteen, Thierry (2007) (på engelska). The System of Comics. University Press of Mississippi. ISBN 1604732598 
  • Harvey, Robert C. (1996) (på engelska). The Art of the Comic Book: An Aesthetic History. University Press of Mississippi. ISBN 0878057587 
  • Hughes, David (2002) (på engelska). Who Watches the Watchmen? – How The Greatest Graphic Novel of Them All Confounded Hollywood: The Greatest Sci-Fi Movies Never Made. Chicago Review Press. ISBN 1556524498 
  • Klock, Geoff (2002) (på engelska). How to Read Superhero Comics and Why. Continuum International Publishing Group. ISBN 0826414192 
  • Reynolds, Richard (1992) (på engelska). Super Heroes: A Modern Mythology. B. T. Batsford Ltd. ISBN 0713465603 
  • Sabin, Roger (1996) (på engelska). Comics, Comix and Graphic Novels. Phaidon Press. ISBN 0714839930 
  • Salisbury, Mark (2000) (på engelska). Artists on Comics Art. Titan Books. ISBN 1840231866 
  • Thomson, Iain (2005) (på engelska). Deconstructing the Hero: Comics As Philosophy. University Press of Mississippi. ISBN 1578067944 
  • Wright, Bradford W. (2001) (på engelska). Comic Book Nation: The Transformation of Youth Culture in America. Johns Hopkins. ISBN 0801874505 

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "I suppose I was just thinking, 'That'd be a good way to start a comic book: have a famous super-hero found dead.' As the mystery unraveled, we would be led deeper and deeper into the real heart of this super-hero's world, and show a reality that was very different to the general public image of the super-hero."
  2. ^ "DC realized their expensive characters would end up either dead or dysfunctional."
  3. ^ "Who copyedits Alan Moore, for God's sake?"
  4. ^ "[...] you just have to draw a hat. If you can draw a hat, then you've drawn Rorschach, you just draw kind of a shape for his face and put some black blobs on it and you're done."
  5. ^ "[t]he script for the first issue of Watchmen was, I think, 101 pages of typescript—single-spaced—with no gaps between the individual panel descriptions or, indeed, even between the pages."
  6. ^ "If that doesn't work for you, do what works best."
  7. ^ "[...] just several pages at a time. I'll get three pages of script from Alan and draw it and then toward the end, call him up and say, 'Feed me!' And he'll send another two or three pages or maybe one page or sometimes six pages."
  8. ^ "[cramming] regurgitated morals."
  9. ^ "[...] a kind of Gordon Liddy character, only a much bigger, tougher guy."
  10. ^ "[...] kind of a quantum super-hero."
  11. ^ "[O]ne of the worst of his sins [is] kind of looking down on the rest of humanity, scorning the rest of humanity."
  12. ^ "[...] free to 'scrawl [his] own design' on a 'morally blank world'."
  13. ^ "What I'd like to explore is the areas that comics succeed in where no other media is capable of operating."
  14. ^ "[a]s it progressed, Watchmen became much more about the telling than the tale itself. The main thrust of the story essentially hinges on what is called a macguffin, a gimmick [...] So really the plot itself is of no great consequence [...] it just really isn't the most interesting thing about Watchmen. As we actually came to tell the tale, that's where the real creativity came in."
  15. ^ "Alan is more concerned with the social implications of [the presence of super-heroes] and I've gotten involved in the technical implications."
  16. ^ "[...] always loved John's coloring, but always associated him with being an airbrush colorist."
  17. ^ "[...] gave him a level of control over the storytelling he hadn't had previously. There was this element of the pacing and visual impact that he could now predict and use to dramatic effect."
  18. ^ "The cover of the Watchmen is in the real world and looks quite real, but it's starting to turn into a comic book, a portal to another dimension."
  19. ^ "By the time we got around to issue #3, #4, and so on, we thought that the book looked nice without a letters page. It looks less like a comic book, so we stuck with it."
  20. ^ "[...] Moore's obituary for the concept of heroes in general and superheroes in particular."
  21. ^ "[...] the Reagans, Thatchers, and other 'Watchmen' of the world who supposed to 'rescue' us and perhaps lay waste to the planet in the process."
  22. ^ "Alan Moore's realism [...] performs a kenosis towards comic book history [...] [which] does not ennoble and empower his characters [...] Rather, it sends a wave of disruption back through superhero history."
  23. ^ "[t]he gritty, deconstructivist postmodern superhero comic, as exemplified by Watchmen [...] became a genre."
  24. ^ "[...] to some degree there has been, in the 15 years since Watchmen, an awful lot of the comics field devoted to these grim, pessimistic, nasty, violent stories which kind of use Watchmen to validate what are, in effect, often just some very nasty stories that don't have a lot to recommend them."
  25. ^ "What really clinched it [...] was Howard Chaykin, who doesn't give praise lightly, and who came up and said, 'Dave what you've done on Watchmen is fuckin' A.'"
  26. ^ "[...] a superlative feat of imagination, combining sci-fi, political satire, knowing evocations of comics past and bold reworkings of current graphic formats into a dysutopian [sic] mystery story."
  27. ^ "The way it works, if I understand it, is that DC owns it for the time they're publishing it, and then it reverts to Dave and me, so we can make all the money from the Slurpee cups."
  28. ^ "I'm very, very proud of the books I don't own. But I don't want to be associated with them any more because of the fact I don't own them any more [...]."
  29. ^ "Reducing [the story] to a two or two-and-a-half hour film [...] seemed to me to take away the essence of what Watchmen is about."
  30. ^ "There are things that we did with Watchmen that could only work in a comic, and were indeed designed to show off things that other media can't."
  31. ^ "[...] had demonstrated as never before the capacity of the [comic book] medium to tell a sophisticated story that could be engineered only in comics."
  32. ^ "[...] one that Moore almost certainly never intended, whose DNA is encoded in the increasingly black inks and bleak storylines that have become the essential elements of the contemporary superhero comic book."
  33. ^ "[...] a heart-pounding, heartbreaking read and a watershed in the evolution of a young medium."
  34. ^ "The greatest superhero story ever told and proof that comics are capable of smart, emotionally resonant narratives worthy of the label literature."

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bensam, Richard (2010) (på engelska). Minutes to Midnight: Twelve Essays on Watchmen. Rough Guides. ISBN 9780578060767 
  • Di Liddo, Annalisa (2009) (på engelska). Alan Moore: Comics as Performance, Fiction as Scalpel. University Press of Mississippi. ISBN 9781604732139 
  • Hughes, Jamie A. (2006). ”'Who Watches the Watchmen?': Ideology and 'Real World' Superheroes” (på engelska). Journal of Popular Culture "39" (4): sid. 546—557. doi:10.1111/j.1540-5931.2006.00278.x. 
  • Khoury, George (2003) (på engelska). The Extraordinary Works of Alan Moore. Raleigh, North Carolina: TwoMorrows Publishing. ISBN 9781893905245 
  • Parkin, Lance (2001) (på engelska). Alan Moore.... Pocket Essentials. ISBN 9781903047705 
  • Rosen, Elizabeth (2006). ”'What's That You Smell Of?' Twenty Years of Watchmen Nostalgia” (på engelska). Foundation: The International Review of Science Fiction "35" (98): sid. 95—98. 
  • Wolf-Meyer, Matthew (2003). ”The World Ozymandias Made: Utopias in the Superhero Comic, Subculture, and the Conservation of Difference” (på engelska). Journal of Popular Culture "36" (3): sid. 497—506. doi:10.1111/1540-5931.00019. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]