V for Vendetta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om serieromanen. För filmen med samma namn, se V för Vendetta (film). För låten "V för Vendetta" av Veronica Maggio, se Och vinnaren är….
V for Vendetta
V for Vendetta
V-symbolen från V for Vendetta.
Skapare Alan Moore, David Lloyd
Originalverk V for Vendetta (mars 1982-maj 1989[1])
Tryckpublikationer
Serier
  • Publicerad i Warrior av Quality Communications (1982–1985)
  • Publicerad av DC Comics (1988–1989)
  • Publicerad i Sverige i Thriller av SatellitFörlaget (1989–1993[2])
  • Publicerad av DC Comics (1990) (samlingsalbum)
  • Publicerad i Sverige i Magnum Special av Atlantic (1993[3])
  • Publicerad i Sverige i Magnum Comics av Atlantic (1994[4])
  • Publicerad i Sverige av Egmont Kärnan (2005) (samlingsalbum)
  • Publicerad av DC Comics (2009) (samlingsalbum under namnet Absolute V for Vendetta)
  • Publicerad i Sverige i Agent X9 av Egmont Media Kids Nordic (2013–2014)
Film och TV
Filmer V för Vendetta (2005)
Teater och musikal
Pjäser Landet där man gör som man vill (2000–2001)

V for Vendetta (i Sverige tidigare översatt till anglicismen V för Vendetta) är en tecknad serie/serieroman skapad av den brittiske serieförfattaren Alan Moore som till största del är illustrerad av den brittiske serietecknaren David Lloyd. Serien publicerades först av Quality Communications i deras serietidning Warrior (1982–1985) och senare av DC Comics (1988–1989). Den har sedan dess tryckts om upprepade gånger i formatet av samlingsalbum. En filmatisering av V for Vendetta, i regi av James McTeigue, släpptes under 2005.

I V for Vendetta spås en dystopisk framtid för Storbritannien under 1990-talet. Serien skildrar en sorts postapokalyptisk värld där stora delar av världen har förstörts genom kärnvapenkrig, men där de flesta skadorna i Storbritannien har skett via översvämningar och missväxt. I denna framtid har det fascistiska och totalitära partiet Nordmannaelden tagit kontrollen över landet, som styrs som en polisstat och de har utrotat sina motståndare i koncentrationsläger. V, som är en anarkistisk revolutionär klädd i Guy Fawkes-mask, utarbetar en våldsam och teatralisk kampanj för att mörda sina tidigare fångvaktare, få bort den sittande regeringen och få folket i Storbritannien att bli självstyrande igen.

Guy Fawkes-masken som V bär har kommit att öka i popularitet i och med att internet-/hackargruppen Anonymous 2008 använde sig av masken vid sitt Project Chanology, som var en protest mot scientologirörelsens försök att censurera internet. Guy Fawkes-masken var den bäst säljande masken på Amazon.com under början av 2010-talet och den har blivit en välkänd protestsymbol, som kommit att jämföras med Alberto Kordas kända fotografi av Che Guevara.

Bakgrund och skapelseprocess[redigera | redigera wikitext]

God natt, England. God natt, BBC och "V for Victory". God dag, Ödets Röst och "V for Vendetta".
— Alan Moore[5][en 1]
Alan Moore (vänster), författaren av V for Vendetta och David Lloyd (höger), tecknaren av V for Vendetta. Alan Moore (vänster), författaren av V for Vendetta och David Lloyd (höger), tecknaren av V for Vendetta.
Alan Moore (vänster), författaren av V for Vendetta och David Lloyd (höger), tecknaren av V for Vendetta.

Alan Moore påbörjade arbetet med V for Vendetta under sommaren 1981, när han var på en skrivarsemester på Isle of Wight och han skrev klart serien först senvintern 1988. Tillsammans med Marvelman var detta Moores första försök till en följetongserie.[5] Under tiden som Moore skrev V for Vendetta hämtade han inspiration från The Incredible Hulk Weekly samt en av sina tidigare idéer, vilket var en stripp under namnet The Doll som Moore hade skickat in till DC Thomson 1975.[6] I Moores essä "Behind the Painted Smile" avslöjade han att DC Thomson refuserade idén om en "transsexuell terrorist".[6] Några år senare ska Warriors redaktör Derek "Dez" Skinn ha bett Moore att skapa en mörk och mystisk stripp tillsammans med serietecknaren David Lloyd.[7] Skinn frågade Lloyd om han kunde skapa något i stil med Marvel UK:s seriefigur Night Raven,[8] som handlar om en maskerad och gåtfull vigilant i USA under 1930-talet.[9] Lloyd bad Moore att samarbeta med honom och de valde att placera handlingen inte i USA under 1930-talet utan istället i Storbritannien i en nära framtid.[10] Seriefiguren i sig utvecklades också; han gick från att vara en "realistisk" gangsterversion av Night Raven,[11] till att vara en rebellisk polisman som gjorde uppror mot den totalitär stat han en gång tjänade[6] till att slutligen bli en anarkistisk antihjälte.

Moore och Lloyd föreställde sig serien som en mörk äventyrsstripp som var influerade av brittiska seriefigurer från 1960-talet samt Night Raven,[12] vilken Lloyd hade arbetat med tidigare tillsammans med serieförfattaren Steve Parkhouse.[8] Skinn kom på namnet "Vendetta" under en lunch tillsammans med sin kollega Graham Marsh, men han tyckte själv att namnet inte var en så bra idé eftersom det lät för italienskt. Namnet V for Vendetta uppstod kort därefter och det mottogs bättre då betoningen låg på "V" istället för "Vendetta".[6] Lloyd utvecklade idén att klä ut huvudpersonen V som Guy Fawkes,[8] eftersom tidigare figurdesigner hade följt den vanliga normen för superhjälteutstyrslar.

Under förberedelserna för handlingen skapade Moore en lista över vilka saker han ville ha med i berättelsen; en lista han senare publicerade i "Behind the Painted Smile" och som bestod av: "Orwell, Huxley, Thomas Disch, Judge Dredd, Harlan Ellisons "Repent, Harlequin!" Said the Ticktockman, Catman och The Prowler in the City at the Edge of the World av samma författare, Vincent Prices Den blodtörstige hämnaren och Thalias hämnare, David Bowie, The Shadow, Night Raven, Batman, Fahrenheit 451, science fictionberättelser från New Worlds, Max Ernsts tavla "Europe After the Rain", Thomas Pynchon, känslan från brittiska andra världskrigsfilmer, The Prisoner, Robin Hood, Dick Turpin..."[6][en 2]

Det politiska klimatet i Storbritannien i början av 1980-talet influerade också skapandet av serien.[13] Moore har sagt att Margaret Thatchers konservativa parti med största sannolikhet skulle förlora parlamentsvalet i Storbritannien 1983 och att Labour-partiet, under ledning av Michael Foot och med fokus på kärnvapennedrustning, skulle få Storbritannien att undkomma relativt helskinnade från ett begränsat kärnvapenkrig. Dock kände Moore att fascisterna snabbt skulle undergräva samhället i ett postnukleärt Storbritannien.[6] När V for Vendetta trycktes om av DC Comics 1990 skrev Moore att "naivitet kan utläsas i min tro att något så melodramatiskt som en nära förestående kärnvapenkonflikt skulle få Storbritannien att bli fascistiskt [...] Faktum är att mycket av den historiska bakgrunden till berättelsen kommer från ett förutspått nederlag för det konservativa partiet i parlamentsvalet 1983, vilket ger dig en vink om hur tillförlitliga vi var i vår roll som Kassandra."[5][en 3]

Berättelse[redigera | redigera wikitext]

V for Vendetta utspelar sig mellan november 1997 och november 1998, vilket var 16–17 år in i framtiden när de första kapitlen skrevs. Berättelsen tilldrar sig i ett Storbritannien där ett fascistiskt parti tagit makten och skapat sig en polisstat. Regimen förföljer inte bara etniska minoriteter utan försöker också utrota avvikande åsikter genom censur av konst, musik och litteratur. Mot detta system står en ensam frihetskämpe under pseudonymet V[14]. V har tidigare suttit fängslad i koncentrationslägret Larkhill, där han i ett av regeringens projekt utsattes för medicinska experiment som uppenbarligen gjorde honom såväl fysiskt som psykiskt överlägsen sina fiender.[15] Han lyckas fly från Larkhill och börjar planera en vendetta, dels mot de som varit anställda vid Larkhill, men i huvudsak mot den stat han håller ytterst ansvarig.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Den 5 november 1997 räddar V, som är på väg till att spränga Westminsterpalatset i luften, den unga flickan Evey Hammond från att våldtas och misshandlas av några Fingrar ur den Gestapoliknande säkerhetspolis som med oinskränkt makt håller befolkningen i schack. V tar därefter med sig Hammond till sitt hem, vilket han kallar för Skuggornas galleri. Hammond berättar där om sitt liv och om hur hennes pappa som en politisk fånge blev satt i ett koncentrationsläger eftersom han hade tillhört en vänsterpolitisk studentgrupp en gång i tiden. En längre bakgrundshistoria berättas även om hur kärnvapenkriget i slutet av 1980-talet och den följande globala socioekonomiska krisen fick det fascistiska partiet Nordmannaelden att ta kontroll över Storbritannien och om hur detta parti placerade "oönskade" människogrupper (det vill säga homosexuella, människor med utländsk härkomst och vänsterpolitiska aktivister) i koncentrationsläger där de slutligen avled. Vid denna tidpunkt introduceras även Eric Finch, chefen över den vanliga polisstyrkan kallad Näsan, som arbetar för staten mest därför att han är plikttrogen snarare än att han har samma politiska värderingar som de. Introduceras gör även Adam Susan (partiledaren för Nordmannaelden), som är en tillbakadragen man som är besatt av datorprogrammet Ödet, och Dominic Stone som är en kollega till Finch.

V fortsätter sin personliga vendetta genom att kidnappa Lewis Prothero, den tidigare chefen för koncentrationslägret Larkhill och numera känd som Ödets Röst, och driva honom till vansinne. Efter det mördar V Anthony Lilliman, en pedofilistisk biskop, och Delia Surridge, en opolitisk doktor. Samtidigt som detta sker har Finch dragit slutsatsen att de mördade alla hade något gemensamt: deras tidigare arbetsplats var Larkhill, där V tidigare satt inspärrad. Finch hittar doktor Surridges dagbok i hennes lägenhet och i den beskrivs alla hennes möten med V på Larkhill. Det framkommer i dagboken att V har utsatts för ofrivilliga hormoninjektioner av vad som kallas serum 5. V, som blev känd av de anställda under namnet "mannen i rum 5", lockar fram deras intresse och han tillåts att sköta om en egen trädgård utomhus. V lyckas då skapa kemikalier som han använder för att bryta sig ut ur koncentrationslägret och han blir den enda fången som överlever från denna plats. Fyra månader efter det att doktor Surridge mördats bryter sig V in i Jordan Tower vilket är huvudkvarteret för det som kallas Munnen, den plats Nordmannaelden sänder sin propaganda från, och här sänder V ut sitt tal till folket i Storbritannien som han uppmanar att ta kontroll över sina egna liv. Finch träffar Peter Creedy, chefen över säkerhetspolisen kallad Fingrarna, som provocerar Finch till den grad att han ger honom ett knytnävsslag i ansiktet. På grund av detta tvingas Finch att ta semester från sitt arbete. Creedy börjar nu även att organisera en egen privata milis som han hoppas kunna använda för att störta Susan från sin ledarposition inom partiet.

Hammond utvecklar ett starkt känslomässigt band till V, men hon börjar ifrågasätta hans metoder. Efter att hon en dag konfronterat V i Skuggornas galleri finner hon sig vara övergiven på en gata i staden. Hon söker tröst hos en kriminell man vid namn Gordon och de har en romantisk relation tillsammans. Gordon blir dock mördad av gangstern Alistair Harper och när Hammond försöker mörda Harper kidnappas hon och hon anklagas för att ha försökt mörda Creedy (som Harper hade ett möte med vid Hammonds mordförsök). Hammond förhörs och torteras under flera veckor, men hon finner en dag ett brev i sin fängelsecell. Detta brev är skrivet av en tidigare fånge vid namn Valerie, som var en skådespelerska som fängslades på grund av att hon var homosexuell. Brevet ger Hammond hopp och styrka och när hon en dag under ett förhör får valet mellan att samarbeta eller bli avrättad väljer hon döden. Hon blir släppt fri och får reda på att hela hennes upplevelse i fängelset var arrangerade av V, som ville att hon skulle gå igenom en liknande upplevelse som han själv gjort i Larkhill. V avslöjar att Valerie var fången som satt i cellen bredvid honom på Larkhill och att hennes brev var en inspiration för honom under hans vistelse där. Hammond blir till en början upprörd över det faktum att V har torterat henne, men hon accepterar till slut sin nyfunna identitet.

Exakt ett år efter att V sprängde Westminsterpalatset i luften spränger han Post Office Tower och Jordan Tower, vilket lamslår regeringen. Invånarna i staden bestämmer sig för att göra uppror mot regeringen, men Creedys och Harpers milis slår våldsamt tillbaka. Nordmannaelden får reda på att V har haft tillgång till deras datorprogram Ödet under hela den tiden han varit verksam, vilket förklarar hans framsynthet, och när partiledaren Susan får reda på detta blir han galen. Under tiden har Finch besökt den övergivna platsen där Larkhills koncentrationsläger tidigare låg och han kommer till insikt över vad han måste göra efter att han haft en LSD-tripp på denna plats. Finch tar sig tillbaka till staden och med hjälp av sin slutledningsförmåga förstår han att V befinner sig i den övergivna Victoriastationen. V konfronterar Finch där, men han låter Finch skjuta honom. Dödligt skadad tar sig V tillbaka till Skuggornas galleri, där han dör i Hammonds armar. Hammond överväger att ta av masken från V, men bestämmer sig istället för att ikläda sig hans roll och hon tar på sig en av V:s reservdräkter.

Creedy tvingar nu partiledaren Susan att göra ett offentligt framträdande för att han själv ska kunna ta över hans plats som partiledare. Susan blir lönnmördad och när Creedy försöker ta över makten blir han själv mördad av Harper. Harper blir senare själv ihjälslagen och den enda högt uppsatte partimedlemmen som överlever är Finch, som själv lämnar partiet eftersom han är missnöjd med dess politik. Hammond gör senare ett offentligt framträdande iklädd V:s dräkt där hon spränger 10 Downing Street, den officiella residensen för Storbritanniens premiärminister, i luften. Explosionen framkallades av att ett av tågen i Londons tunnelbana, innehållandes V:s lik och stora mängder sprängmedel, kördes in och detonerades under byggnaden. Stone, Finchs kollega, slogs medvetslös under upproret som följde explosionen och när han vaknar upp igen befinner han sig i Skuggornas galleri. Här presenterar sig Hammond för honom som V i syfte att träna upp honom som sin efterföljare. Serien slutar med att Finch går på en mörk och övergiven motorväg.

Seriefigurer[redigera | redigera wikitext]

Cosplay av V.

När Moore och Lloyd skapade ansiktena på flera av rollfigurerna i serien hämtade de inspiration från skådespelare som de tyckte passade för rollerna och de såg det själva som att de arbetade med rollbesättning inför en film. Resten av seriefigurerna skapade Lloyd ur sin egen fantasi baserat på Moores beskrivningar av dem.[6]

  • V: Huvudpersonen i serieromanen; han är en maskerad anarkist vars mål är att mörda högt uppsatta politiker i det fascistiska och totalitära partiet Nordmannaelden, som styr över Storbritannien, och på så sätt underminera deras trovärdighet bland det brittiska folket. V är extremt intelligent och har djupgående kunskap inom ämnen såsom litteratur, filosofi, datorhackning och hantering av explosiva ämnen. Få saker är kända om V:s bakgrund mer än att han var den enda som överlevde människoexperimenten med ofrivilliga hormoninjektioner på koncentrationslägret Larkhill. I och med dessa hormoninjektioner fick han nästintill omänsklig stryka, reflexer, uthållighet och även en hög smärttröskel. Han går nästan alltid klädd i sin Guy Fawkes-mask[16] och de få gånger han tar av sig den visas inte hans ansikte. Utöver masken är V klädd i en peruk med axellångt mörkbrunt hår, en svart slängkappa, svarta handskar, en svart tunika, en svart hatt, svarta byxor och svarta stövlar. Vapen han använder sig av är främst dolkar, sprängmedel och tårgas. Namnet på V sägs komma från rummet han satt fängslad i på Larkhill, vilket var rum nummer fem som då stod skrivet med den romerska siffran V[17]. Delar av V:s personlighet skapade Moore genom att öppna en bok över William Shakespeares samlade verk på måfå, hitta ett passande citat och arbeta in detta i V:s första möte med ordningsmakten. Moores enda beskrivning av vem V egentligen är var i ett uttalande där han sade att "[d]en enda ledtråd jag kan ge är att han inte är Eveys far, Whistlers mor eller Charleys tant. Bortsett från det får ni klara er själva, är jag rädd."[6][en 4] Moore sade i en intervju med Engine Comics att om han visste vem V var skulle han avslöja det. Han förklarade att han såg V som en idé bärandes en mask och att han var mer av en symbol än en verklighet.[18] Moore har även sagt att han ser V som en "romantisk anarkist"[19] och inte som en hjälte.[20] V har jämförts med Fawkes på grund av sin upproriska personlighet: "Ta bort allt relaterat till [Guy] Fawkes och hans medkumpaner och det du får är uppror i sen renaste form: uppror mot regeringen, mot religionen, mot ideologin."[17][en 5]
  • Evey "Eve" Hammond: Hammond, född i september 1981 och tidigare bosatt på Shooters Hill i södra London[21], är en sextonårig föräldralös flicka. Hon säger sig ha ett jobb i en ammunitionsfabrik[22], men i början av serien gör hon ett försök att prostituera sig[16][23] eftersom hon behöver pengarna. Under detta prostitutionsförsök blir hon nästan våldtagen och mördad, men hon räddas av V som tar med sig henne till sitt hem kallat Skuggornas galleri.[24] Väl där berättar hon sin bakgrundshistoria; om hur hennes mor dog av en sjukdom 1991 och om hur hennes far, som tidigare varit med i ett socialistiskt parti, blev hämtad av några medlemmar av Nordmannaelden på hennes födelsedag 1993 för att aldrig synas igen och om hur hon själv tvingades arbeta med att packa tändstickor i fyra år.[25] Hammond hjälper V under hans mord av den perversa biskopen Anthony Lilliman,[26] men blir upprörd eftersom hon inte var medveten om V:s planer att mörda honom. Hammond blir lämnad ensam på gatan av V när hon började ställa frågor om vem han egentligen är och tvingas då söka tröst hos en kriminell man vid namn Gordon.[27] Gordon mördas strax efteråt och Hammond blir tillfångatagen och fängslad efter att hon själv försökt mörda en person.[28] Hon torteras och förhörs under flera veckor,[29] men blir en dag släppt fri. Hammond får reda på att hela fängelsevistelsen var iscensatt av V,[17] som förklarade att han gjorde henne detta för att han älskade och ville befria henne.[20] Hammond bestämmer sig för att hjälpa V och när han slutligen dör ikläder hon sig hans mask och tar över hans roll.[16] Hammonds roll står dock i kontrast mot V:s roll; medan han var en mördare och en förstörare ses Hammond mer som en lärare och en som återuppbygger.[17][23]
  • Eric Finch: En högt uppsatt medlem av Nordmannaelden, som även är poliskommissarien för New Scotland Yard och ledaren för den vanliga polisstyrkan som kallas för Näsan.[30] Finch är pragmatiskt till sättet och säger sig vara med i partiet enbart eftersom han hellre vill se en strukturerad värld än en i kaos. Trots detta ses han som hedervärdig och pålitlig och partiledaren Adam Susan håller honom högt. Finch är arbetsnarkoman och den som leder utredningen mot V, vilket han gör med stor hängivenhet[16]. Mot slutet av V for Vendetta är det Finch som dödar V[23] och hela serien avslutas med att Finch går på en mörk och övergiven motorväg på väg bort från London.[31]
  • Adam James Susan: Partiledaren för Nordmannaelden och en tidigare polismästare. Susan lever ett tillbakadraget liv tillsammans med sin livs stora kärlek: ett datorsystem vid namn Ödet, vilket han föredrar framför mänsklig kontakt[32]. Susan är hängiven solipsismen och ser sig själv och Ödet som de enda "riktiga" varelserna som existerar även om han innerst inne verkar bry sig om folket han leder. Han har starka fascistiska och rasistiska värderingar, men det framkommer att dessa värderingar enbart växt fram som svar på hans ensamhet. Susan beskriver sig själv med orden: "Jag är ledaren. Ledare för vilsna, härskare över ruiner. Jag är en man som andra. Jag leder landet jag älskar bort från nittonhundratalets ödemarker. Jag tror på överlevnad, på den nordiska rasens öde. Jag tror på fascismen. [...] Jag tror på styrka. Jag tror på enighet. [...] Jag är inte älskad, det vet jag, vare sig till kropp eller själ. [...] Men jag är respekterad, jag är fruktad och det räcker."[33] Mot slutet av serieromanen mördas han av Rosemary Almond, änkan till en av hans tidigare partikollegor.[34]

Konststil och bildkomposition[redigera | redigera wikitext]

Lloyd föreslog ett förbud mot att använda tankebubblor i serien, vilket till en början gjorde Moore skräckslagen. Moore accepterade dock senare Lloyds förslag.

Lloyds teckningar för V for Vendetta var från början svart-och-vita när de publicerades i Warrior.[11] När serien senare publicerades av DC var teckningarna i färg,[10] något som Lloyd sagt att han hade avsett för V for Vendetta men att serien till en början fick publiceras i svart-och-vitt då färgtryckningar hade kostat för mycket.[12] Skinn blev förvånad över att Lloyd sagt detta, eftersom han själv gett order om att serien skulle publiceras i svart-och-vitt oavsett vilka kostnader som var inblandade och då han inte hade för avsikt att publicera några färglagda serier i Warrior.

Lloyd undvek från att ha konturer i sina illustrationer utan han använde sig istället av skuggning i en typ av chiaroscurostil. Detta gjorde illustrationerna monokroma, vilket vissa kritiker har ansett komplettera den mörka stilen i serien på ett väldigt bra sätt och att en fullständig färgläggning av serien skulle ha resulterat i att den mörka stilen hade försvunnit. Vid färgläggningen tog Lloyd hjälp av koloristerna Siobhan Dodds och Steve Whitaker som hjälpte till att ge serien sin blekta och urtvättade färguppsättning. En annan medhjälpare till Lloyd var Tony Weare som hjälpte till att illustrera kapitlen "Vincent", "Valerie" och "The Vacation".[32]

Lloyd föreslog ett förbud mot att använda ljudeffekter och tankebubblor i serien.[32] Moore höll med om ljudeffekterna, men att överge tankebubblorna beskrev Moore som att "[blotta] tanken gjorde mig skräckslagen. [...] [U]tan tankebubblor, hur skulle jag kunna förmedla alla de nyanser i figurernas personligheter som behövdes för att göra serien tillfredsställande på en litterär nivå?"[en 6] Dagen efter accepterade dock Moore Lloyds förslag och han valde att slänga ut de flesta textplattorna ur serien och främst förlita sig på bilder och dialog.[6]

Struktur[redigera | redigera wikitext]

Sidupplägget i prologen till delen "This Vicious Cabaret".

Serieromanen är uppdelad i tre delar: i den första, "Europe After the Reign", introduceras rollfigurer och miljöer. Här fullföljer V sin vendetta mot dem som tidigare arbetat vid koncentrationslägret Larkhill samtidigt som Finch nystar upp delar av bakgrundshistorien och kommer V på spåren. Del två, "This Vicious Cabaret", fokuserar huvudsakligen på bifigurerna där tonvikten ligger på Hammond. Hammond underordnar sig V:s frihetskamp och ställer sig vid hans sida. Den tredje och sista delen, "The Land of Do-As-You-Please", inleds med en ouvertyr där V spränger säkerhetstjänstens byggnader och förstör regimens möjligheter att övervaka medborgarna. Folket gör uppror och regimen faller samman, där Hammond är den som slutligen river regimens sista fäste.[6]

V for Vendetta är strukturellt sett en roman, men den har även jämförts med en musikal på grund av sin struktur.[11] Det främsta exemplet på detta märks i början av den andra delen, "This Vicious Cabaret", som har en sorts prolog som är annorlunda utformad än de övriga kapitlen. Prologen, i detta fall kallat preludium, visar V spelandes på ett piano under tiden som han sjunger låten "This Vicious Cabaret". Samtidigt som V sjunger visas det scener från bland annat Susans och Hammonds liv och efter att låten tagit slut påbörjas kapitlet "The Vanishing".[35] Brittany Todd noterade att detta preludium visar på V:s inflytande över människorna i romanen och hur han använder dem för att forma samhället.[36]

Tim Callahan noterade det ironiska i att trots att V for Vendetta handlar om anarkism är det ett av Moores mest strukturerade verk.[11] Detta var något som Russ Allbery också lade märke till och han sade att "Lloyd använder sig av en väldigt traditionell bildrutestruktur med få storleksvariationer; detta gör att berättelsen får ett flyt och det underlättar för läsaren, men det erbjuder samtidigt ingen dramatisk känsla. [...] [L]ite varierande bildrutestruktur, några vertikala bildrutor, några bildrutor utan definierade gränser eller till och med en och annan helsideteckning skulle på ett bättre sätt ha fångat seriens dramatik och närvaro."[37][en 7]

Symbolik och bildspråk[redigera | redigera wikitext]

Det omringade A-tecknet, vilket är en symbol för anarkism, har stora likheter med V-tecknet som förekommer i serieromanen.

En av de tydligaste symbolerna som används i V for Vendetta är V-tecknet. V-tecknet har en viss likhet med det "z" som Zorro använder sig av som initial,[38] men ännu större likhet har det med omringade A-tecknet som är en symbol för anarkism.[39] Moore hämtade även inspiration från Max Ernsts tavla "Europe After the Rain", vilket märks tydligt i kapitelnamnet "Europe After the Reign". Ernst hade även skapat ett konstverk som bestod av en ung flicka, utklädd till en nattvardsgäst, som stod utanför en toalett och läste upp oanständiga dikter. Detta konstverk skapade Ernst för att genera och provocera åskådarna och Ernsts dramatik och provocerande sätt löper som en röd tråd genom V for Vendetta. En annan sorts symbolik finns med de dominobrickor som V ställer upp under serieromanens gång. Dessa påminner om beskrivningen av rollfiguren Harlequins första terroristbrott i Harlan Ellisons berättelse "Repent, Harlequin!" Said the Ticktockman som lyder: "Han hade slagit till den första dominobrickan i raden och en efter den andra föll de med ljudet 'klick, klick, klick'."[en 8] Flera likheter finns även mellan V och Harlequin: de använder båda fyrverkeri och vistas uppe på taken på byggnader för att få fram sina meddelande till allmänheten, de har båda helt skilda uppfattningar gentemot allmänheten om hur verkligheten ser ut och även om de klassas som terrorister och dödas lyckas de båda sprida sina idéer för att underminera de krafter som förstörde dem, vilket i sig klassas som en referens till Henry David Thoreaus essä "Civil olydnad".[13]

I Skuggornas galleri, vilket är V:s hem i serieromanen, återfinns flera litterära, musikaliska och filmiska verk. Moore använde sig av ironi när han valde att placera Karl Marxs bok Kapitalet bredvid Adolf Hitlers bok Mein Kampf, då dessa ideologier (kommunism och nazism) är rakt motstående varandra. Charles Dickens roman Hårda tider finns i en bokhylla i Skuggornas galleri och boken i sig är en attack mot den industriella revolutionen, vilket motstridigt visas genom en kreativ och rolig cirkus som kommer till staden där handlingen utspelar sig. Likheter dras till V:s teatraliska tillvägagångssätt och hur han lyser upp det enformiga och tråkiga. Flertalet filmer omnämns också i V for Vendetta, däribland Morden på Rue Morgue från 1932 (snarlik sättet V döljer sina attacker mot Nordmannaelden), Glödhett från 1949 (snarlik sättet V nästlar sig in i Nordmannaelden för att få bort partiledaren), Klondike Annie från 1936 (snarlik sättet V försöker återuppliva landet) och Fyra fräcka fripassagerare från 1931 (snarlik sättet V snålåker sig genom systemet och på vilken han får tag på flera av sina motståndare).[13]

V använder sig av Pjotr Tjajkovskijs Uvertyren 1812 när han spränger byggnaderna i luften och valet att använda detta orkesterstycke gjordes förmodligen på grund av dess revolutionära musikuppbyggnad. En referens till William Blakes hymn Jerusalem finns också i serieromanen och en hänvisning dras till hur V försöker skapa sitt eget Jerusalem (vilket enligt hymnen är en "fri värld"). V tror på att "ur kaos föds ordning" och han tar på sig rollen som den som skapar kaoset medan Hammond får vara den som skapar ordningen. Detta tankesätt härstammar ur en referens till William Butler Yeats dikt "The Second Coming" som återfinns i V for Vendetta.[13]

Teman[redigera | redigera wikitext]

Propagandaaffisch av Nordmannaelden med V-märket målat över slagorden (i den svenska översättningen användes slagorden "Styrka genom renhet, renhet genom tro"[40]).

Moore har sagt att han aldrig såg den politiska skalan som att vara höger mot vänster utan att dessa enbart var två politiska synsätt i ett industrellt samhälle. Moore ansåg istället att de två politiska ideologierna som stod emot varandra var anarkism och fascism,[19][20] vilket betonas starkt i V for Vendetta. Moore förklarade att han valde att använda sig av dessa två extrema ideologier när han skapade serien för att på så sätt skapa ett moraliskt drama, men att han samtidigt inte ville se allting i svart eller vitt. Han gav därför rollfigurerna anledningar till att göra det de gjorde där han valde att kritisera båda ideologierna på olika sätt. Moore förklarade det med att säga: "Jag inte ville säga åt folk vad de skulle tänka utan jag ville bara få folk att tänka och fundera över några av dessa extrema, små element som icke desto mindre faktiskt har återkommit ganska regelbundet under historiens gång."[19][en 9]

Bart Beaty och Stephen Weiner noterade även att makt var ett tema som hade direkt koppling till anarkismen och fascismen. De anser att makten visar sig i två olika former i serieromanen: ett på samhällsplan (makten Nordmannaelden utövar mot invånarna i landet) och ett på det personliga planet (makten V utövar mot Hammond för att visa henne att hon är förtryckt och för att få henne att nå sin rätta potential). Beaty och Weiner argumenterade även för att kärlek och hat är centrala teman i V for Vendetta. Kärlek visar sig i form av platonsk kärlek (mellan V och Hammond), kärleken mellan ett barn och dess föräldrar (främst gestaltat av Hammond och hennes föräldrar), åtrå (mellan Hammond och Gordon) och homosexuell kärlek (i form av Valerie, en homosexuell fånge som var fängslad tillsammans med V på Larkhill). Hatet framställs främst av Nordmannaelden och partiets hat mot minoriteter och oliktänkande.[32]

Ett annat tema i serien är den upprepade användningen av bokstaven "v". Utöver det faktum att huvudrollsfiguren går under namnet V används denna bokstav även i varenda kapitelnamn[14], i Eveys namn (som på engelska uttalas som "E-V") samt att den första och andra delen av serien grundar sig i våld; en vendetta. V-tecknet, kallat "V for Victory" på engelska, är även en inspiration för serien vilket främst märks i seriens namn.[11] Thomas Pynchons bok V. förekommer även i serien samt att bokstaven gör sig synlig både i fyrverkeriexplosioner och i en ring av vad som liknar dominobrickor.[13] Kopplingar görs även mellan bokstaven "v" och dess innebörd i det romerska talsystemet, nämligen att den har värdet 5.[41] V satt inspärrad i rum 5 på Larkhill,[42] hormoninjektionerna han utsattes för kallades serum 5,[43] Ödessymfonin (Ludwig van Beethovens femte symfoni) nämns i serien,[44] tillsammans med dess koppling till bokstaven "v" i Morsealfabetet,[22] och serien börjar och slutar på den 5 november.

Publicering och mottagande[redigera | redigera wikitext]

2006 mottog V for Vendetta Seriefrämjandets pris Urhunden i kategorin Föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.

V for Vendetta publicerades först av Quality Communications i deras serietidning Warrior[45] mellan mars 1982 och januari 1985, men denna tidning lades ned innan alla delar av V for Vendetta hade hunnit publiceras. Serien blev väldigt populär bland Warriors läsare och flera av tidningens framsidor pryddes av V for Vendetta.[46] När Warrior gick i graven hade 26 nummer av serietidningen publicerats och ytterligare två nummer var redo för publicering. Flera företag försökte nu ta över rättigheterna till serien, men lotten föll till slut på DC Comics som publicerade alla delar av serien som en maxiserie mellan september 1988 och maj 1989[47]. Det första nya materialet som publicerades av DC var i nummer 7, som innehöll de delar av V for Vendetta som skulle ha varit med i de opublicerade delarna 27 och 28 av Warrior. Moore skrev färdigt V for Vendetta ungefär samtidigt som han skrev färdigt en av sina andra serieromaner, nämligen Watchmen[48]. Serien har, sedan den publicerades färdigt, tryckts om flera gånger där det första samlingsalbumet släpptes av DC 1990.[47] 2009 släpptes Absolute V for Vendetta som innehöll alla Lloyds dialogfattiga teckningar, en utökad variant av den tidigare publicerade skissboken samt de ursprungliga baksideteckningarna av Lloyd.[49]

V for Vendetta har främst fått positiv kritik. The Portland Mercury har kallat serien för "[m]öjligtvis Moores mest kraftfulla verk"[49][en 10] och William Jones noterade att berättelsen fortfarande var lika aktuell som den var under 1980-talet och han kallade serieromanen för "[e]tt fantastiskt inslag i de omstörtande seriernas värld, gjord av branschens bästa."[50][en 11] Paul Levitz, en före detta VD för DC Comics, sade att det fanns en enastående noggrannhet i V for Vendetta och att serieromanen höjde ribban för alla serier. Karen Berger, en tidigare chefredaktör på Vertigo, ansåg att V for Vendetta var i en klass för sig själv.[48] Hilary Goldstein sade att Moores verk har ett djup i sig och att den visar "en smutsig värld [fylld] med fula, men helt realiserade rollfigurer"[51][en 12] medan Timothy Callahan kallade V for Vendetta för en "originell serietidning med en superhjältekärna, rester av en Orwellsk mardröm och själen av en kabaréföreställning."[52][en 13] Andy på Grovel jämförde V for Vendetta med George Orwells roman 1984 och Ridley Scotts film Blade Runner[53] och den har benämnts som "[d]en bästa, mest intelligenta och mest relevanta brittiska romanen under de senaste 25 åren."[54][en 14]

Serien blev 1989 nominerad till Eisnerpriset i kategorin Best New Series[47] och i februari 1999 hade The Comics Journal en omröstning över "The Top 100 (English-Language) Comics of the Century", där V for Vendetta hamnade på plats 83.[55] Serien blev 2005 även nominerad för en Prometheus Award i kategorin Hall of Fame Award for Best Classic Libertarian SF Novel,[56] men förlorade till The Weapon Shops of Isher av A.E. van Vogt.[57] Dock blev V for Vendetta åter nominerad i samma kategori 2006 och vann då denna utmärkelse.[56][57] Samma år mottog serien Seriefrämjandets pris Urhunden i kategorin Föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.[58]

Äganderättstvist[redigera | redigera wikitext]

Det var på grund av oenigheten angående äganderätten till berättelsen som Alan Moore och DC slutligen gick skilda vägar.[59] Eftersom varken Moore eller Lloyd uppskattade DC:s anställningsform inkluderade de en sorts "tillbakagångsklausul" i deras V for Vendetta-kontrakt. 1985 sade Moore att om han förstod denna klausul rätt ägde DC berättelsen så länge de publicerade den, men att äganderätten senare skulle återgå till Moore och Lloyd så fort DC upphörde med sin publicering av serien.[60] Moore lämnade DC 1989 på grund av kontraktuella anledningar, främst gällande de kontrakt han hade med DC för V for Vendetta och Watchmen. Han sade att de tillbakagångsklausulerna han hade i kontrakten var meningslösa då DC aldrig hade tanken på att låta publiceringen av serierna upphöra.[20] Moore ska ha sagt till DC att på grund av att de svindlade honom skulle han aldrig mer arbeta för dem.[59] Moore kommenterade äganderätten till serierna med följande ord: "Jag är väldigt, väldigt stolt över de serier jag inte äger. Jag vill dock inte bli förknippad med dem mer eftersom jag inte äger rättigheterna till dem längre [...]."[20][en 15] DC försökte senare att bättra på sin relation med Moore, men Moore var inte intresserad och han sade att företaget inte hade behandlat honom rättvist gällande hans serieförlag America's Best Comics (vilket var ett dotterbolag till WildStorm som DC hade köpt upp under 1998[61]).

Filmatisering[redigera | redigera wikitext]

En kombinerad brittisk-amerikansk flagga med en svastika i mitten som användes i filmen V för Vendetta. Flaggan har titeln "Coalition of the Willing, To Power", vilket är en referens både till den multinationella styrkan i Irak samt Friedrich Nietzsches koncept om "der Wille zur Macht".[62]

Det första inspelade materialet med rollfigurer från V for Vendetta spelades in tidigt under 2002 och dessa scener kom med i dokumentären The Mindscape of Alan Moore.[63] Det skulle dröja tills i mars 2006 innan en långfilm baserad på denna serieroman släpptes på bio, då under namnet V för Vendetta.[64] Filmen var först tänkt att släppas den 4 november 2005 (dagen innan Guy Fawkes Night och 400-årsjubileet av krutkonspirationen), men filmen sköts istället upp till att ha världspremiär den 17 mars 2006. Den officiella anledningen till förseningen var att redigeringen av filmen tog längre tid än väntat, men det spekulerades om att filmen blev uppskjuten på grund av att den innehöll en scen där Londons tunnelbana blev bombad och detta var ett känsligt ämne så pass kort tid efter bombdåden i London 2005.[65] V för Vendetta hade dock smygpremiär den 11 december 2005 under Butt-Numb-A-Thon i Austin, Texas.[66]

Filmen är regisserad av James McTeigue, vilket var hans regidebut, och producerades av Joel Silver, syskonen Wachowski och Grant Hill.[64] Rollen som V spelas främst av Hugo Weaving även om rollen först spelades av James Purefoy. Purefoy lämnade dock produktionen efter några veckors inspelning eftersom han hade problem med Guy Fawkes-masken och Weaving tog kort därefter över hans plats.[67] Några av de dialogfattiga scenerna som Purefoy spelade in användes i den slutgiltiga produktionen. Rollen som Evey Hammond gick till Natalie Portman och Eric Finch spelades av Stephen Rea[64]. Rollen som den diktatoriska Adam Sutler (filmens namn på Adam Susan) gick till John Hurt som upplevdes spela rollen i stor kontrast till hans tidigare roll som Winston Smith i filmen 1984.[68]

Alan Moore har tagit avstånd från filmen även om både Joel Silver och syskonen Wachowski felaktigt sagt att Moore hade gett filmen sin välsignelse.[69] Uttalandena, som gjordes under en presskonferens den 4 mars 2005, grundade sig i ett samtal Silver hade med Moore nästan tjugo år tidigare när Moore hade tyckt att en filmatisering lät som en bra idé. Silver hade antagit att Moore skulle känna likadant när han gjorde uttalandet 2005, vilket inte var fallet. Silver har sedan dess personligen bett om ursäkt till Moore, något Moore valde att ignorera. Moore sade åt Time Warner, via dotterbolaget DC Comics, att de genast skulle dra tillbaka uttalandet av Silver vilket de inte gjorde. Detta ledde till att Moore ännu en gång slutade att arbeta med DC Comics, och även WildStorm, och han tvingade Warner Bros. (ett annat dotterbolag till Time Warner och produktionsbolaget för V för Vendetta) att ta bort hans namn från filmen.[59] Moore har själv inte sett filmen,[70] men har läst igenom manuskriptet och efter det sade han att "[filmen] har blivit en liknelse för Bush-eran, skapad av människor som är för fega för att låta den typen av politisk satir utspela sig i sitt eget land. [...] Det är en förhindrad, frustrerad och mestadels impotent amerikansk liberal fantasi av någon med amerikanska liberala värden som står upp mot en stat som är kontrollerad av neokonservatister — vilket inte alls är vad serieromanen V for Vendetta handlade om. Den handlade om fascism, om anarki, om England."[71][en 16] David Lloyd var mer välvilligt inställd till filmen och har sagt att "[d]et är en underbar film. Det mest fenomenala för mig var att se de scener jag hade arbetat med i serieromanen, för att skapa maximal effekt, överfördes med samma vårdnad och effekt till filmen. [...] Om du råkar vara en av dem som gillar serieromanen så mycket att du inte kan tänka dig några förändringar av den kommer du nog inte att gilla filmen — men om du gillar serieromanen och kan tänka dig att se en något förändrad version av den, som är minst lika kraftfull som serieromanen, kommer du nog att bli lika imponerad som jag var."[72][en 17]

Flera skillnader existerar mellan serieromanen och filmatiseringen. De främsta av dessa är att den postnukleära bakgrundshistorian har blivit ändrad till att istället handla om internationell terrorism och kemisk krigföring, Adam Susans namn har blivit ändrat till Adam Sutler (ett teleskopord av "Susan" och "Hitler"), Hammond är både äldre och smartare i filmen än hon var i serieromanen, 10 Downing Street förstörs inte i filmen och slutligen ligger tonvikten på TV:n som medium istället för radion.[69] En annan större förändring är hur filmen inte längre handlar om anarkism i England (ordet "anarki" nämns för övrigt bara en gång i hela filmen[22]) utan verkar istället rikta sig mot en amerikansk publik,[70] vilket gjorde Moore väldigt upprörd.[71] På frågan hur trogen filmen var serieromanen svarade Lloyd "cirka 80 procent" och han sade även att han inte hade några problem med de ändringar som gjordes i filmen jämfört med serieromanen.[72]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Christian Verduns[73] verk Anonymous, som är skapad av meningar och ord från V for Vendetta.[74]

Teatergruppen Stockholms Blodbad hade den 7 december 2000 premiär för en fyra timmar lång pjäs baserad på serieromanen kallad Landet där man gör som man vill.[75] Pjäsen var regisserad av Erik Wernqvist, producerad av Micke Lindgren och all musik var skriven och producerad av Andreas Alfredsson. Rollen som V spelades av Max Lundqvist och rollen som Evey Hammond spelades av Anna-Maria Dahl. Lundqvist beskrev pjäsen med följande ord: "Landet där man gör som man vill fungerar som en påminnelse till svenskarna om värdet av att vårda och utveckla kulturen." Alla de inblandade arbetade gratis, men själva produktionen i sig kostade cirka 250 000 kronor att sätta upp. Pjäsen spelades fram till den 27 januari 2001.[76]

Efter att V för Vendetta-filmen släpptes på bio i mars 2006 ökade Guy Fawkes-masken i popularitet bland allmänheten. En av de första människorna som populariserade användandet av masken var en Youtube-användare under namnet MadV, som under våren 2006 laddade upp flera videor där han gjorde trollkonster iklädd Guy Fawkes-masken.[77] Maskens riktiga genomslag kom först två år senare när internet-/hackargruppen Anonymous använde sig av masken vid deras Project Chanology, som var en protest mot scientologirörelsens försök att censurera internet, och denna protest väckte stor uppmärksamhet i media.[14][78][79] Anonymous har sedan dess influerats på fler sätt av V för Vendetta främst genom deras sätt att tala[80] och kulisserna de använder sig av i sina videor, men även genom deras budskap att förändra världens institutioner genom att sprida kaos och rädsla i välriktade attacker.[54] I och med maskens popularitet har försäljningen uppgått till åtminstone 100 000 exemplar om året och är därmed en lukrativ affär för Warner Bros., vilka äger rättigheterna till masken.[81] Guy Fawkes-masken var även den bäst säljande masken på Amazon.com under början av 2010-talet.[82]

Guy Fawkes-masker på HMV i Tokyo, Japan den 8 september 2006.

Guy Fawkes-masken har även använts vid andra protester än de arrangerade av Anonymous. Den 23 maj 2009 användes masken vid protesterna över de brittiska parlamentsledamöternas utgifter och under protesten sattes det upp falska kruttunnor utanför Westminsterpalatset och fyrverkeri sköts upp[83]. Under protesterna mot ACTA, PIPA och SOPA användes masken flitigt världen över, där masken bland annat användes av Palikotrörelsen i Polens riksdag.[84] Guy Fawkes-masken var även synlig under protesterna relaterade till Occupy-rörelsen, som påbörjades i september 2011, och där Julian Assange sågs ha på sig denna mask vid åtminstone ett tillfälle.[8][14][79] Guy Fawkes-masken har blivit en välkänd protestsymbol och har jämförts med Alberto Kordas kända fotografi av Che Guevara.[12][79]

Både Moore och Lloyd har uttryckt förvåning och glädje över hur Guy Fawkes-masken använts i protestsyfte. Moore har sagt att han kände sig upprymd när han tittade på nyheterna och såg protesterna utanför scientologirörelsens huvudkvarter och att de som protesterade hade på sig dessa masker. Moore sade att "[d]et gjorde mig nöjd. Jag kände mig varm inombords."[85][en 18] Moore har även sagt att redan när han skapade seriefiguren i början av 1980-talet hade han en hemlig önskan om att hans idé skulle få en inverkan på människors liv och att det kändes egendomligt när han såg att denna önskan började bli sann.[14] Lloyd har sagt att även han är glad över att folk använder masken i syfte att protestera mot tyranni och förtryck.[79] Lloyd sade även att filmen V för Vendetta låg bakom mycket av maskens popularitet och att serieromanen i sig inte kunde ha haft samma genomslagskraft, vilket gjorde honom något sorgsen eftersom han tyckte att serieromanen förtjänade mer erkännande och respekt än vad den fick.[8]

Moore gjorde ett gästframträdande i Simpsons-avsnittet "Husbands and Knives" från 2007. I detta avsnitt förekommer den fiktiva titeln Watchmen Babies in V for Vacation, vilket är en parodi på två av Moores mest kända verk: Watchmen och V for Vendetta.[86] V for Vendetta är även en av de serieromaner som syns som hastigast i filmatiseringen av Batman: The Dark Knight Returns.[87]

Clay Duke, mannen bakom skottlossningen mot flera medlemmar i skolledningen i Panama City den 14 december 2010, sägs ha varit besatt av filmen V för Vendetta.[88] I videon som filmades under den pågående skottlossningen sprejade Duke ett rött V-märke på väggen, en symbol tagen direkt från denna serieroman och dess filmatisering. Duke lyckades inte mörda någon under sin skottlossning utan blev istället själv träffad av säkerhetsvakten Mike Jones. Kort därefter begick Duke självmord genom att skjuta sig i huvudet. Dukes fru, Rebecca Duke, kommenterade sin makes agerande efteråt med orden: "Ekonomin och världen fick övertaget över honom."[89][en 19]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Serien publicerades först av Quality Communications i deras serietidning Warrior mellan mars 1982 och januari 1985, men denna tidning lades ned innan alla delar av V for Vendetta hade hunnit publiceras. DC Comics tog senare över rättigheterna för V for Vendetta och de publicerade alla delar av serien, vilket skedde mellan september 1988 och maj 1989.
  2. ^ Detta var inte en fullständig publicering av V for Vendetta eftersom Thriller lades ned innan publiceringen slutfördes.
  3. ^ Hälften av V for Vendetta publicerades i Magnum Special nummer 6/1993, varefter tidningen lades ned.
  4. ^ Publiceringen av V for Vendetta, som påbörjades i Magnum Special nummer 6/1993, slutfördes i nummer 5/1994 av denna tidning.
  5. ^ [a b c] Moore, Alan (mars 1988). ”Introduction” (på engelska). V for Vendetta (New York: DC Comics). 
  6. ^ [a b c d e f g h i j] Moore, Alan (oktober 1983). ”Behind the Painted Smile” (på engelska). Warrior 17. 
  7. ^ Brown, Adrian (2004). ”Headspace: Inside The Mindscape of Alan Moore” (på engelska). NinthArt.com. Arkiverad från originalet den 15 december 2007. http://web.archive.org/web/20071215180133/http://www.ninthart.com/display.php?article=867. Läst 6 april 2006. 
  8. ^ [a b c d e] England, Sam (26 oktober 2011). ”Interview with the British man who designed the Anonymous (V for Vendetta) mask, what he thinks of how it's being used” (på engelska). Postdesk.com. Arkiverad från originalet den 20 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130720110945/http://www.postdesk.com/an-interview-with-the-british-man-who-designed-the-anonymous-v-for-vendetta-mask-on-what-he-thinks-of-how-its-being-used. Läst 21 mars 2012. 
  9. ^ Bruton, Richard (6 november 2010). ”THE UNCOLLECTEDS: NIGHT RAVEN” (på engelska). Forbiddenplanet.com. Arkiverad från originalet den 15 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140215211023/http://www.forbiddenplanet.co.uk/blog/2010/the-uncollecteds-night-raven/. Läst 15 februari 2014. 
  10. ^ [a b] Beaty & Weiner 2012, s. 614
  11. ^ [a b c d e] Callahan, Tim (5 december 2011). ”The Great Alan Moore Reread: V for Vendetta, Part 1” (på engelska). Tor.com. Arkiverad från originalet den 17 november 2012. http://web.archive.org/web/20121117021147/http://www.tor.com/blogs/2011/12/the-great-alan-moore-reread-v-for-vendetta-part-1. Läst 21 mars 2012. 
  12. ^ [a b c] Intervju med David Lloyd i New End Gallery av Heri Mkocha (2009).
  13. ^ [a b c d e] Boudreaux, Madelyn (27 april 1994). ”An Annotation of Literary, Historic, and Artistic References in Alan Moore's Graphic Novel, V For Vendetta” (på engelska). Northwestern State University of Louisiana. Arkiverad från originalet den 16 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110716135725/http://www.enjolrasworld.com/Annotations/Alan%20Moore/V%20for%20Vendetta/V%20for%20Vendetta%20Revised%20-%20Complete.html. Läst 21 mars 2012. 
  14. ^ [a b c d e] Lamont, Tom (26 november 2011). ”Alan Moore – meet the man behind the protest mask” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 5 mars 2013. http://web.archive.org/web/20130305191040/http://www.guardian.co.uk/books/2011/nov/27/alan-moore-v-vendetta-mask-protest. Läst 22 mars 2012. 
  15. ^ Snider, John C. (mars 2006). ”Movie Review: V for Vendetta” (på engelska). Scifidimensions.com. Arkiverad från originalet den 1 april 2009. http://web.archive.org/web/20090401203447/http://www.scifidimensions.com/Mar06/vendetta.htm. Läst 22 mars 2012. 
  16. ^ [a b c d] Beaty & Weiner 2012, s. 615
  17. ^ [a b c d] Klein, Craig. ”V for Vendetta Analysis: Who is V?” (på engelska). Shadowgalaxy.net. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110724063350/http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/whov.html. Läst 28 mars 2012. 
  18. ^ Whiston, Daniel (januari 2005). ”The Craft: An Interview with Alan Moore” (på engelska). Engine Comics. Arkiverad från originalet den 8 februari 2005. http://web.archive.org/web/20050208011631/http://www.enginecomics.co.uk/interviews/jan05/alanmoore.htm. Läst 26 mars 2014. 
  19. ^ [a b c] MacDonald, Heidi (1 november 2005). ”A FOR ALAN, Pt. 1: The Alan Moore interview” (på engelska). Comicon.com. Arkiverad från originalet den 5 mars 2007. http://web.archive.org/web/20070305213808/http://www.comicon.com/thebeat/2006/03/a_for_alan_pt_1_the_alan_moore.html. Läst 28 mars 2012. 
  20. ^ [a b c d e] MacDonald, Heidi (1 november 2005). ”A FOR ALAN Pt. 2: the further adventures of Alan Moore” (på engelska). Comicon.com. Arkiverad från originalet den 21 mars 2006. http://web.archive.org/web/20060321010339/http://www.comicon.com/thebeat/2006/03/a_for_alan_pt_2_the_further_ad.html. Läst 29 mars 2012. 
  21. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 26
  22. ^ [a b c] Ritch, William Alan (mars 2006). ”"B for Betrayal": How the Wachowskis undermined the message of Alan Moore's V for Vendetta (på engelska). Scifidimensions.com. Arkiverad från originalet den 12 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110612111921/http://www.scifidimensions.com/Mar06/betrayal.htm. Läst 3 april 2012. 
  23. ^ [a b c] Cox, Jared (april 2000) (på engelska). V for Vendetta. http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/jcox.html. Läst 28 mars 2012. 
  24. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 10-13, 18
  25. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 27-28
  26. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 43, 47-56
  27. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 98, 132-134
  28. ^ Callahan, Tim (12 december 2011). ”The Great Alan Moore Reread: V for Vendetta Part 2” (på engelska). Tor.com. Arkiverad från originalet den 17 november 2012. http://web.archive.org/web/20121117021314/http://www.tor.com/blogs/2011/12/the-great-alan-moore-reread-v-for-vendetta-part-2. Läst 4 april 2012. 
  29. ^ Klein, Craig. ”V for Vendetta Analysis: V the Terrorist” (på engelska). Shadowgalaxy.net. Arkiverad från originalet den 24 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110724062607/http://www.shadowgalaxy.net/Vendetta/vterrorist.html. Läst 28 mars 2012. 
  30. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 15
  31. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 265
  32. ^ [a b c d] Beaty & Weiner 2012, s. 616
  33. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 37-39
  34. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 235
  35. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 89-95
  36. ^ Todd, Brittany (november 2011) (på engelska). A Book Report and Analysis of Alan Moore's "V for Vendetta": Graphic Anarchy. http://hubpages.com/hub/V-for-Vendetta-Book-Report. Läst 2 april 2012. 
  37. ^ Allbery, Russ (13 november 2006). ”Review: V for Vendetta by Alan Moore & David Lloyd” (på engelska). Eyrie.org. Arkiverad från originalet den 22 maj 2011. http://web.archive.org/web/20110522144825/http://www.eyrie.org/~eagle/reviews/books/0-930289-52-8.html. Läst 4 april 2012. 
  38. ^ Khairy, Wael (21 juni 2011). ”V FOR VENDETTA: GUY FAWKES IN EGYPT” (på engelska). Rogerebert.com. Arkiverad från originalet den 6 september 2013. http://web.archive.org/web/20130906151948/http://www.rogerebert.com/far-flung-correspondents/v-for-vendetta-guy-fawkes-in-egypt. Läst 18 februari 2014. 
  39. ^ Scholz, Carter (september 1990). ”In the New Dark Ages” (på engelska). The Comics Journal: sid. 60. 
  40. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 148
  41. ^ ”Roman Numerals Chart” (på engelska). Ohio Literacy Resource Center (OLRC). Arkiverad från originalet den 15 november 2013. http://web.archive.org/web/20131115115837/http://literacy.kent.edu/Minigrants/Cinci/romanchart.htm. Läst 18 februari 2014. 
  42. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 34
  43. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 81
  44. ^ Moore & Lloyd 2005, s. 59
  45. ^ Brian (12 december 2010). ”V for Vendetta” (på engelska). (SF) 365. Arkiverad från originalet den 22 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140222152314/http://sciencefiction365.blogspot.de/2010/12/v-for-vendetta.html. Läst 6 december 2012. 
  46. ^ Skinn, Dez (27 maj 2012). ”Warrior: Nine months in the making” (på engelska). Dezskinn.com. Arkiverad från originalet den 26 juni 2013. http://web.archive.org/web/20130626122003/http://dezskinn.com/quality-comms/. Läst 19 februari 2014. 
  47. ^ [a b c] ”V for Vendetta (1988)” (på engelska). Comicbookdb.com. Arkiverad från originalet den 29 september 2008. http://web.archive.org/web/20080929171757/http://www.comicbookdb.com/title.php?ID=654. Läst 21 mars 2012. 
  48. ^ [a b] (2006) Sagt som kommentar på DVD-versionen av V för Vendetta i dokumentären England Prevails: V for Vendetta and the New Wave in Comics. Warner Bros. Pictures.
  49. ^ [a b] ”"Absolute V For Vendetta" to feature 100 additional pages at no extra cost” (på engelska). Comicbookresources.com. 3 februari 2009. Arkiverad från originalet den 25 maj 2010. http://web.archive.org/web/20100525104512/http://www.comicbookresources.com/?page=article&id=19834. Läst 10 april 2012. 
  50. ^ Jones, William. ”Review: V for Vendetta” (på engelska). Graphicnovelreporter.com. Arkiverad från originalet den 17 december 2010. http://web.archive.org/web/20101217044500/http://graphicnovelreporter.com/content/v-vendetta-review. Läst 10 april 2012. 
  51. ^ Goldstein, Hilary (17 mars 2006). ”V for Vendetta: Comic vs. Film (sida 2 av 2)” (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 25 juli 2010. http://web.archive.org/web/20100725122437/http://comics.ign.com/articles/696/696867p2.html. Läst 10 april 2012. 
  52. ^ Callahan, Timothy. ”THE ABSOLUTE V FOR VENDETTA” (på engelska). Comicbookresources.com. Arkiverad från originalet den 13 januari 2010. http://web.archive.org/web/20100113065752/http://comicbookresources.com/?page=user_review&id=1721. Läst 10 april 2012. 
  53. ^ Andy (30 oktober 2006). ”V for Vendetta” (på engelska). Grovel.org.uk. Arkiverad från originalet den 18 juli 2010. http://web.archive.org/web/20100718062726/http://www.grovel.org.uk/v-for-vendetta/. Läst 11 april 2012. 
  54. ^ [a b] Jordison, Sam (14 november 2011). ”V for Vendetta: Political resonance” (på engelska). The Guardian. Arkiverad från originalet den 22 december 2011. http://web.archive.org/web/20111222020304/http://www.guardian.co.uk/books/2011/nov/14/v-for-vendetta-politcal-resonance. Läst 11 april 2012. 
  55. ^ ”The Top 100 (English-Language) Comics of the Century” (på engelska). The Comics Journal 210: sid. 44. Februari 1999. 
  56. ^ [a b] ”Bibliography: V for Vendetta” (på engelska). ISFDB.org. http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?32771. Läst 11 april 2012. 
  57. ^ [a b] ”Prometheus Awards” (på engelska). Libertarian Futurist Society. Arkiverad från originalet den 28 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110628180047/http://www.lfs.org/awards.htm. Läst 11 april 2012. 
  58. ^ ”Pristagare - Tidigare pristagare”. Urhunden.se. Arkiverad från originalet den 13 december 2013. http://web.archive.org/web/20131213035753/http://urhunden.se/pristagare/. Läst 19 mars 2012. 
  59. ^ [a b c] Itzkoff, Dave (12 mars 2006). ”The Vendetta Behind 'V for Vendetta'” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 10 mars 2009. http://web.archive.org/web/20090310021720/http://www.nytimes.com/2006/03/12/movies/12itzk.html?pagewanted=all. Läst 7 oktober 2008. 
  60. ^ Heintjes, Tom (mars 1986). ”Alan Moore On (Just About) Everything” (på engelska). The Comics Journal. 
  61. ^ Johnston, Rich (21 september 2010). ”How DC Comics Killed Wildstorm” (på engelska). BleedingCool.com. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2010. http://web.archive.org/web/20101024173338/http://www.bleedingcool.com/2010/09/21/how-dc-comics-killed-wildstorm/?. Läst 4 december 2012. 
  62. ^ Lamm 2006, s. 241
  63. ^ ”The Mindscape Of Alan Moore Is Coming To DVD” (på engelska). Flicks News. 24 augusti 2008. Arkiverad från originalet den 24 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110624041936/http://www.flicksnews.net/2008/08/mindscape-of-alan-moore-is-coming-to.html. Läst 20 februari 2014. 
  64. ^ [a b c] ”V för Vendetta” (på engelska). Internet Movie Database. 17 mars 2006. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110623203715/http://www.imdb.com/title/tt0434409/. Läst 11 april 2012. 
  65. ^ Griepp, Milton (19 augusti 2005). ”'Vendetta' Delayed: From November to March” (på engelska). Icv2.com. Arkiverad från originalet den 11 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110611073225/http://www.icv2.com/articles/home/7389.html. Läst 11 april 2012. 
  66. ^ ”BNAT: History - The 7th Voyage of Butt-Numb-A-Thon (2005)” (på engelska). Buttnumbathon.com. 10–11 december 2005. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2010. http://web.archive.org/web/20101028121151/http://www.buttnumbathon.com/blog/history/. Läst 11 april 2012. 
  67. ^ ”James Purefoy Quit 'V For Vendetta' Because He Hated Wearing The Mask” (på engelska). Starpulse.com. 24 februari 2006. Arkiverad från originalet den 6 juni 2011. http://web.archive.org/web/20110606173245/http://www.starpulse.com/news/index.php/2006/02/24/james_purefoy_quit_v_for_vendetta_becaus. Läst 12 april 2012. 
  68. ^ Jacobsen, Kurt (2006). ”V for Vendetta – Graphic Enough?” (på engelska). Logosjournal.com. Arkiverad från originalet den 16 december 2010. http://web.archive.org/web/20101216210209/http://www.logosjournal.com/issue_5.3/jacobsen.htm. Läst 12 april 2012. 
  69. ^ [a b] Beaty & Weiner 2012, s. 617
  70. ^ [a b] Goldstein, Hilary (17 mars 2006). ”V for Vendetta: Comic vs. Film (sida 1 av 2)” (på engelska). IGN.com. Arkiverad från originalet den 2 oktober 2007. http://web.archive.org/web/20071002115539/http://uk.comics.ign.com/articles/696/696867p1.html. Läst 12 april 2012. 
  71. ^ [a b] ”Alan Moore: The Last Angry Man” (på engelska). MTV. 2006. Arkiverad från originalet den 27 april 2010. http://web.archive.org/web/20100427075256/http://www.mtv.com/shared/movies/interviews/m/moore_alan_060315/. Läst 12 april 2012. 
  72. ^ [a b] Diggle, Andy (2006). ”David Lloyd: A Conversation” (på engelska). Newsarama.com. Arkiverad från originalet den 24 maj 2006. http://web.archive.org/web/20060524234747/http://www.newsarama.com/general/DavidLloyd/DavidLloyd.htm. Läst 12 april 2012. 
  73. ^ Tu, Yuqi (11 november 2013). ”V for Vendetta, or for Virtuousness? - Is there any use in Anonymous and there renegade tactics? Or should we be seeking virtuousness in society?” (på engelska). The Yorker. Arkiverad från originalet den 17 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140217112526/http://theyorker.co.uk/comment/opinion/society/14395-v-for-vendetta-or-for. Läst 17 februari 2014. 
  74. ^ Verdun, Christian (2013). ”Anonymous (2013)” (på engelska). i.hoped.so. Arkiverad från originalet den 17 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140217112702/https://i.hoped.so/. Läst 17 februari 2014. 
  75. ^ Wigzell, Simon. ”Landet där man gör som man vill” (på engelska). Wigzell.net. Arkiverad från originalet den 11 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130711173239/http://wigzell.net/simon/recensioner/landet_daer_man%20goer.html. Läst 21 mars 2012. 
  76. ^ Lindmark, Marcus (februari 2001). ”Landet där man gör som man vill”. SODA (Södertörns högskolas kårtidning) (18): sid. 38. http://www.marcushome.se/images/press/soda_feb2001.pdf. Läst 11 april 2012. 
  77. ^ MadV (11 april 2006). ”MadV's Channel” (på engelska). Youtube.com. Arkiverad från originalet den 11 januari 2010. http://web.archive.org/web/20100111004741/http://www.youtube.com/madv. Läst 4 april 2012. 
  78. ^ Moore, Alan (10 februari 2012). ”Viewpoint: V for Vendetta and the rise of Anonymous” (på engelska). BBC News. Arkiverad från originalet den 25 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130725005719/http://www.bbc.co.uk/news/technology-16968689. Läst 4 april 2012. 
  79. ^ [a b c d] Waites, Rosie (20 oktober 2011). ”V for Vendetta masks: Who's behind them?” (på engelska). BBC News. Arkiverad från originalet den 21 januari 2012. http://webcitation.org/64rk7UrSO. Läst 3 april 2012. 
  80. ^ Goldberg, Daniel (10 februari 2013). ”Hon vet allt om Anonymous”. International Data Group. Arkiverad från originalet den 10 februari 2013. http://web.archive.org/web/20130210152705/http://www.idg.se/2.1085/1.490822/hon-vet-allt-om-anonymous. Läst 11 februari 2013. 
  81. ^ Goldberg, Daniel (27 oktober 2012). ”Bakom den vita masken”. International Data Group. Arkiverad från originalet den 25 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140225083316/http://www.idg.se/2.1085/1.473581/bakom-den-vita-masken/sida/1/sidan-1. Läst 7 november 2012. 
  82. ^ Carbone, Nick (29 augusti 2011). ”How Time Warner Profits from the 'Anonymous' Hackers” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 21 maj 2013. http://web.archive.org/web/20130521055028/http://newsfeed.time.com/2011/08/29/how-time-warner-profits-from-the-anonymous-hackers/. Läst 12 april 2012. 
  83. ^ ”Flashmob protest at MPs' expenses” (på engelska). BBC News. 23 maj 2009. Arkiverad från originalet den 2 juni 2009. http://web.archive.org/web/20090602043358/http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/8065335.stm. Läst 12 april 2012. 
  84. ^ Masnick, Mike (26 januari 2012). ”Polish Politicians Don Guy Fawkes/Anonymous Masks To Protest ACTA Signing” (på engelska). Techdirt.com. Arkiverad från originalet den 27 januari 2012. http://www.webcitation.org/650wbNC2f. Läst 12 april 2012. 
  85. ^ Gopalan, Nisha (21 juli 2008). ”Alan Moore Still Knows the Score!” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 2 juli 2011. http://web.archive.org/web/20110702222429/http://www.ew.com/ew/article/0,,20213004_5,00.html. Läst 12 april 2012. 
  86. ^ Cueva, Cesar (5 mars 2009). ”Set the VCR: Alan Moore Speaks! (The Simpsons "Husbands & Knives" 2007)” (på engelska). Artofthecartoon.net. Arkiverad från originalet den 27 juli 2013. http://web.archive.org/web/20130727212557/http://artofthecartoon.net/2009/03/05/set-the-vcr-alan-moore-speaks-the-simpsons-husbands-knives-2007/. Läst 6 december 2012. 
  87. ^ Kristina (25 september 2012). ”EASTER EGG IN THE DARK KNIGHT RETURNS FEATURE” (på engelska). Darkknightnews.com. Arkiverad från originalet den 18 maj 2013. http://web.archive.org/web/20130518094901/http://www.darkknightnews.com/easter-egg-in-the-dark-knight-returns-feature/. Läst 18 maj 2013. 
  88. ^ Green, David (15 december 2010). ”Clay Duke's V for Vendetta Obsession” (på engelska). Gather.com. Arkiverad från originalet den 24 februari 2014. http://web.archive.org/web/20140224183905/http://www.gather.com/viewArticle.action?articleId=281474978798238. Läst 24 februari 2014. 
  89. ^ Spak, Kevin (16 december 2010). ”Guard Who Took Down Gunman: 'I'm No Hero'” (på engelska). Newser. Arkiverad från originalet den 28 december 2010. http://web.archive.org/web/20101228001941/http://www.newser.com/story/107726/guard-who-took-down-gunman-im-no-hero.html. Läst 12 april 2012. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Beaty, Bart H.; Weiner, Stephen (2012) (på engelska). Critical Survey of Graphic Novels: Heroes and Superheroes. Salem Press Inc. sid. 614–617. ISBN 9781587658655 
  • Lamm, Spencer (2006) (på engelska). V for Vendetta: From Script to Film. Universe. ISBN 9780789315205 
  • Moore, Alan; Lloyd, David (2005). V for Vendetta. Egmont Kärnan AB. ISBN 9172697105 

Engelska originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Goodnight England. Goodnight Home Service and V for Victory. Hello the Voice of Fate and V for Vendetta."
  2. ^ "Orwell. Huxley. Thomas Disch. Judge Dredd. Harlan Ellison's "Repent, Harlequin!" Said the Ticktockman, Catman and The Prowler in the City at the Edge of the World by the same author. Vincent Price's Dr. Phibes and Theatre of Blood. David Bowie. The Shadow. Night Raven. Batman. Fahrenheit 451. The writings of the New Worlds school of science fiction. Max Ernst's painting "Europe After the Rain". Thomas Pynchon. The atmosphere of British Second World War films. The Prisoner. Robin Hood. Dick Turpin..."
  3. ^ "Naïveté can also be detected in my supposition that it would take something as melodramatic as a near-miss nuclear conflict to nudge Britain towards fascism [...] The simple fact that much of the historical background of the story proceeds from a predicted Conservative defeat in the 1983 General Election should tell you how reliable we were in our roles as Cassandras."
  4. ^ "The only real hint I can give is that V isn't Evey's father, Whistler's mother or Charley's aunt. Beyond that, I'm afraid you're on your own."
  5. ^ "Strip away the context of Fawkes and his conspirators and what you have is rebellion at its most pure form: rebellion against government, against religion, against ideology."
  6. ^ "[...] this terrified me. [...] without thought balloons, how was I going to get over all the nuances of character that I needed to make the book satisfying on a literary level?"
  7. ^ "Lloyd uses an extremely traditional panel structure with little variation in size; this makes for effective pacing, moving the reader through the story, but offers no dramatic flair. [...] [S]ome variation in panel layout, some vertical panels or images without panel boundaries, or even an occasional full-page image could have better captured some of that drama and presence."
  8. ^ "He had tapped the first domino in the line, and one after another, like chik chik chik, the others had fallen."
  9. ^ "I didn't want to tell people what to think, I just wanted to tell people to think, and consider some of these admittedly extreme little elements, which nevertheless do recur fairly regularly throughout human history."
  10. ^ "Perhaps Moore's most powerful work."
  11. ^ "[...] fantastic entry into the world of subversive comics by the industry's best."
  12. ^ "[...] a dirty world with ugly, fully-realized characters."
  13. ^ "[...] unconventional comic book, with the core of a superhero story, the remnants of an Orwellian nightmare, and the soul of a cabaret show."
  14. ^ "The finest, most intelligent and most relevant British novel of the last 25 years."
  15. ^ "I'm very, very proud of the books I don't own. But I don't want to be associated with them any more because of the fact I don't own them any more [...]."
  16. ^ "It's been turned into a Bush-era parable by people too timid to set a political satire in their own country. [...] It's a thwarted and frustrated and largely impotent American liberal fantasy of someone with American liberal values standing up against a state run by neoconservatives — which is not what the comic V for Vendetta was about. It was about fascism, it was about anarchy, it was about England."
  17. ^ "It's a terrific film. The most extraordinary thing about it for me was seeing scenes that I'd worked on and crafted for maximum effect in the book translated to film with the same degree of care and effect. [...] If you happen to be one of those people who admires the original so much that changes to it will automatically turn you off, then you may dislike the film — but if you enjoyed the original and can accept an adaptation that is different to its source material but equally as powerful, then you'll be as impressed as I was with it."
  18. ^ "That pleased me. That gave me a warm little glow."
  19. ^ "The economy and the world just got the better of him."

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Di Liddo, Annalisa (2009) (på engelska). Alan Moore: Comics as Performance, Fiction as Scalpel. University Press of Mississippi. ISBN 9781604732139 
  • Khoury, George (2003) (på engelska). The Extraordinary Works of Alan Moore. Raleigh, North Carolina: TwoMorrows Publishing. ISBN 9781893905245 
  • Parkin, Lance (2001) (på engelska). Alan Moore.... Pocket Essentials. ISBN 9781903047705 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]