Konspirationsteori

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA:s sigill. Novus Ordo Seclorum betyder ungefär "tidsåldrarnas nya ordning" men översätts felaktigt till Den nya världsordningen, ett begrepp som förekommer i konspirationsteorier tillsammans med frimurarorden och Illuminati.

En konspirationsteori (av latinets conspirare som betyder "andas tillsammans") är en hypotes eller teori om en komplott, sammansvärjning eller konspiration. Ofta används termen i nedsättande bemärkelse men kan även syfta på sakliga hypoteser kring faktiska sammansvärjningar.

Gemensamt för konspirationsteorier, när termen används i nedlåtande bemärkelse, är att berättelsen omfattar en grupp mäktiga eller inflytelserika individer eller institutioner. Dessa personer antas ofta ha stora resurser till sitt förfogande och samarbetar i hemlighet för att uppnå ekonomisk eller politisk makt eller andra fördelar. Typiskt är dock att det finns ett antal personer, konspirationsteoretiker, som genomskådat ränksmideriet. De ser det som sin uppgift att avslöja sanningen för den ovetande allmänheten, och upplever sig ständigt vara under hotet att bli nedtystade på grund av sin kunskap.

Välspridda och seglivade konspirationsteorier i modern tid, som allmänt anses vara grundlösa, inkluderar konspirationsteorierna om månlandningarna och omständigheterna kring Kennedymordet på 1960-talet. Många konspirationsteorier gör även gällande att stora händelser i världshistorien förklaras av att konspiratörer i kulisserna manipulerat och iscensatt politiska skeenden. Ett exempel är teorin om att illuminaterna, Tempelherreorden och Frimurarorden var de hemliga sällskap som låg bakom franska revolutionen. Faktiska sammansvärjningar under 1900-talet inkluderar bland annat 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler samt president Nixons och dennes medarbetares försök att dölja Watergate-skandalen.

Konspirationsteoriernas natur[redigera | redigera wikitext]

En sammansvärjning är definitionsmässigt någonting som deltagarna håller hemligt, vilket gör att sanningshalten i en konspirationsteori oftast är svårbedömd. I allmänhet tenderar dock konspirationsteorier att vara felaktiga eller endast ha ett korn av sanning i sig. Ibland sprids teorierna för att främja ett underliggande syfte, till exempel att solka ryktet hos ens politiska motståndare, medan det i andra fall endast är en fråga om människors fantasi och vilja att förstå det annars obegripliga.

Sammansvärjningar som omfattar många personer är mycket sårbara, och de tenderar att snart bli avslöjade. Det finns därför anledning att vara generellt ytterst skeptisk till teorier om sammansvärjningar. Å andra sidan kan personer med relevanta synpunkter bli anklagade för att vara konspirationsteoretiker. Det är ett tvivelaktigt men ofta framgångsrikt retoriskt grepp: eftersom de flesta vet att påståenden om sammansvärjningar oftast är felaktiga, framstår den som anklagats för att vara konspirationsteoretiker som en misslyckad person, och själva begreppet konspirationsteoretiker används huvudsakligen pejorativt, det vill säga som skällsord. Benägenheten att tro på konspirationsteorier benämns konspirationism.

Verkliga konspirationer, hemliga projekt och mörkläggningar avslöjas dock då och då, som till exempel Watergateaffären, IB-affären eller Echelon. Många konspirationsteorier brukar dock handla om konspirationer som är mycket mer omfattande och mäktiga än dessa. Frimurarlogen P2 kunde uppfylla dessa kriterier. Att vissa konspirationer avslöjas kan inte tas som bevis för att andra påstådda därmed finns.

Konspirationsteorier kan genomsyra hela det etablerade samhället. Vissa konspirationsteorier är harmlösa för det som angrips i teorin ifråga, andra har mer eller mindre hetsande politiska eller religiösa undertoner. I många fall gäller att det stöd som anförs för konspirationsteorier är vagt och mångtydigt, samtidigt som teorin är svår eller omöjlig att falsifiera. Den som tror på en konspirationsteori tycker själv att det sagda är "uppenbart" medan en utomstående inte kan se något samband alls mellan de hopsamlade indicier som anförs som bevisning.

Många försök att bevisa olika former av konspirationsteorier går till så att man försöker bevisa den egna teorin baklänges, genom att hävda att påstådda svagheter, felaktigheter eller alternativa tolkningar i den etablerade verklighetsbeskrivningen automatiskt stärker konspirationsteorin. Men det är inte alltid självklart att en påstådd felaktighet är en verklig felaktighet och risken är stor att konspirationsteoretikern gör sig skyldig till en falsk dikotomi, det vill säga till tron att man kan reducera alla alternativ till två ömsesidigt uteslutande verklighetsbeskrivningar där den ena automatiskt har rätt om den andra har fel. Det kan ju finnas andra förklaringar till felaktigheter i den etablerade verklighetsbeskrivningen än att den skulle vara en falsk täckhistoria för att dölja en konspiration.

Konspirationsteoriers ursprung[redigera | redigera wikitext]

Människor brukar ofta reagera på känsloladdade händelser genom att skapa en teori. Personer som redan har en vag teori om något, har tendensen att rakt av acceptera påståenden de hör som stödjer teorin, medan de rakt av förkastar påståenden som motsäger dem. På så sätt förstärks tron på sådana teorier hos sådana personer.

Uppkomsten av konspirationsteorier kan förklaras utifrån olika utgångspunkter.

Det psykologiska perspektivet[redigera | redigera wikitext]

En konspirationsteori som innehåller logiska fel och motsägelser kan beskrivas som resultatet av ett psykologiskt tillstånd som kan kallas konspirationism. Det ingår i ett paranoid-schizofrent tankemönster som enligt en spekulativ teori beror av patienternas höga dopaminhalter, vilket leder till att de ser relevans i sådant som andra tar för normalt. Konspirationerna kan vara enkla, såsom att de tror att de egentligen är Jesus Kristus, eller komplexa. I olika kulturer kan sådana symptom ta sig väldigt olikartade uttryck.[1]

Det praktiska perspektivet[redigera | redigera wikitext]

Inte sällan får en tanke eller idé fäste på olika ställen i samhället ungefär samtidigt. Jämför Hegels "världssjäl". På så vis kan samma eller liknande ageranden ibland iakttas starta från olika håll tillsynes samtidigt. Detta lockar många att se konspirationer. Även kritiker förleds av detta att felaktigt beskylla iakttagare av trenden för att vara konspirationsteoretiker.

Det politiska perspektivet[redigera | redigera wikitext]

Christopher Hitchens beskriver konspirationsteorier som en effekt av demokrati och yttrandefrihet.

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

I de populära TV-serierna Arkiv X och Lost används moderna konspirationsteorier som en grund för berättelserna. Se även Illuminati (spel).

Populära konspirationsteorier rör bland annat[redigera | redigera wikitext]

Sällskap och organisationer som figurerar i konspirationsteorier[redigera | redigera wikitext]

Konspirationsteorier kring mord[redigera | redigera wikitext]

Fiktiva konspirationer[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kathleen McGowan, "Conspiracy Theories Explained", Psychology Today Magazine, Nov/Dec 2004