Ågestaverket

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ågestaverket
Ågestaverket 1966.jpg
Kontrollrummet i Ågesta kärnkraftverk, Huddinge
Plats Ågesta, Huddinge kommun
Land Sverige
Ägare Vattenfall
Togs i kommersiell drift 1 maj 1964
Stängdes 2 juni 1974 (10 år)
Reaktorer
Stängda reaktorer 1 (12MW)
Kapacitet
Medelproduktion under 5 år 28 GWh
Total produktion 1687 GWh värme
322 GWh el[1]
R3/Adam
Start 1963
Stängning 1974
Typ Tryckvattenreaktor
Termisk effekt 65 MW
Nettoeffekt fjärrvärme 55 MW
El 10 MW
Tekniska data
Bränsle naturligt UO2
Antal bränsleelement 140
Kapslingsmaterial zircaloy 2
Moderator Tungt vatten
Antal styrstavar 27
Material i styrstav Ag 80 %, In 15 %, Cd 5 %

Ågestaverket, också kallat R3 eller Adam, var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk. Det producerade främst fjärrvärme (verket kallades därför "Ågesta kärnkraftvärmeverk" eller "Ågesta atomkraftvärmeverk") till Stockholmsstadsdelen Farsta men även en del elenergi som matades ut på elnätet. Det var en tryckvattenreaktor med tungt vatten som moderator, med naturligt uran som bränsle.

Anläggningen ägs fortfarande av Vattenfall och är idag (2013) ett övningsfält för Stockholms brandförsvar.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Reaktorhallen, 1960-tal.
Reaktorn "R3" i Ågestaverket, 1960-tal.
Kontrollrummet på 1960-talet.

Verket är delvis insprängt i berget i ett friluftsområde vid Ågesta i Huddinge. Anläggningen ritades av arkitekt Sture Frölén. Reaktorn var en tryckvattenreaktor med tungt vatten som moderator. Bränslet var naturligt uran i form av urandioxid som pressats och sintrats till cylindriska kutsar. Kutsarna var kapslade i zirkaloy, en zirkoniumlegering. Reaktorn laddades med hjälp av en särskild laddmaskin. Utbränt bränsle förvarades torrt i hålrum i en strålskyddad betongkonstruktion. Reaktorn var i drift 1963 till 1974.

Statens Vattenfallsverk och AB Atomenergi enades 1958 om två gemensamma reaktorprojekt, dels R3/Adam i Ågesta och dels R4/Eva i Marviken utanför Norrköping. Konstruktionsansvaret för Ågestaverket delades mellan AB Atomenergi, Vattenfall och ASEA. Byggherrar var Vattenfall och Stockholms Elverk, medan Asea Atom var huvudleverantör för reaktordelen. Från början var det tänkt att turbinen skulle utgöras av en STAL dubbelrotationsturbin men Stockholms Elverk som ansvarade för ånganläggningen valde istället en begagnad de Laval aktionsturbin från ångkraftverket i Värtan. Totalt kostade verket cirka 200 miljoner kronor att bygga. Bränslekutsarna av urandioxid levererades från ASEA:s bränslefabrik i Västerås och AB Atomenergis bränslefabrik på Liljeholmen i Stockholm utförde laddningen av kapslingen och dess förslutning. Tre bränsleladdningar tillverkades till Ågesta, varav en med svenskt uran från Ranstad. De andra två laddningarna tillverkades av utländskt uran.

Ågestaverkets reaktor hade ursprungligen en effekt på 65 MW, men effekten höjdes i början av 1970 till 80 MW. Detta är betydligt mindre än effekten i de senare svenska reaktorerna. Verket var en del i den svenska linjen som syftade till internationellt oberoende genom användning av inhemskt oanrikat uranbränsle i kombination med tungt vatten som moderator. Användning av inhemskt kärnbränsle, som i motsats till importerat uran inte var förknippat med besvärande krav på internationella inspektionsåtgärder, skulle även göra det möjligt att ur det använda bränslet utvinna plutonium – råvaran för en framtida svensk atombomb.

Ågestaverket stängdes 2 juni 1974, eftersom låga oljepriser gjorde driften olönsam och dessutom ställdes högre krav på säkerhet som inte gick att uppfylla. Oljekrisen visade dock att detta beslut var något förhastat, särskilt med tanke på de höga oljepriserna efter Oktoberkriget 1973. Samtidigt hade säkerhetsfilosofin kring kärnanläggningar för samtidig produktion av el och fjärrvärme granskats av den så kallade Närförläggningsutredningen ([2]). Förutsättningarna hade förändrats på ett sätt som Ågestaverket inte kunde svara mot.

Efter stängningen lades verket i malpåse och anläggningen är fortfarande i princip helt intakt. Alla vattensystem är dock tömda, tungvattnet såldes till Kanada, och bränslet återfinns numera i CLAB. Två av ånggeneratorerna monterades ned i mitten av 1990-talet och man lyckades efter dekontaminering på Studsvik Radwaste i Nyköping få materialet i dessa tillräckligt rent för att säljas som skrot. Omsmältning skedde sedan i Radwastes egen stålugn.

Sedan 1980 använder Stockholms brandförsvar området runt Ågestaverket som övningsfält och materialdepå.

Då och då har Ågestaverket visats för grupper av särskilt berörda, till exempel från kraftindustrin eller studerande och personal vid tekniska högskolor. Ågestaverket är rent byggnadstekniskt ännu i utmärkt skick och är upplyst och städat precis som ett vanligt kraftverk. Det finns hos många en stark önskan om att göra Ågestaverket till museum.[3][4] I enlighet med dom i Nacka Tingsrätt står bland annat att läsa: Ågestaverket är låst och larmat alla tider på dygnet. Tillträde till anläggningen sker endast då behörig personal utför det arbete som fortfarande sker i anläggningen i form av tillsyn. Övrigt tillträde till Ågestaverket sker efter att särskilt tillstånd erhållits av bolaget och genomförs i sällskap med representant för bolaget. Övervakning av det fysiska skyddet runt Ågestaverket sköts av ett vaktbolag som även kontrollerar alla tillträdesvägar, stängsel och delar av själva anläggningen nattetid. Tekniska Museet har gett ut en bok som heter Kärnkraft som kulturarv.[5]

Efterföljare[redigera | redigera wikitext]

Mindre kärnanläggningar som utnyttjar bränslet bättre genom att förutom el leverera fjärrvärme till närbelägen tätort har inte blivit någon succé. I DDR försörjde något av blocken i Greifswalds kärnkraftverk i Lubmin även Greifswald med fjärrvärme till dess avställning 1990. Bilibino kärnkraftvärmeverk i östra Sibirien är det enda i drift för närvarande i världen.

Två incidenter[redigera | redigera wikitext]

Två allvarliga incidenter ägde rum under driftstiden.[6][7]

I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta. Reaktorn snabbstoppas efter indikationer på att bränsleelementen är skadade. Skadorna visar sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen har fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. I efterhand visar det sig att orsaken är att kapslingsrören till kärnbränslet har skadats av vibrationer. Detta var troligen den allvarligaste incidenten.

Den 1 maj 1969 inträffade ett stort läckage som gav upphov till en översvämning som slog ut en del av sekundärkretsens säkerhetssystem. När värmebehovet i fjärrvärmenätet understeg kondensoreffekten kördes överskottsvärme ut i kyltorn placerade på berget ovanför anläggningen. Rören dit var långa och höjdskillnaden resulterade i ett stort statiskt tryck. Vid ett pumpskifte uppstod en tryckstöt som slog sönder en backventil. Läckage uppstod ute i turbinanläggningen och 400 kubikmeter vatten störtade ner från ett kyltorn 30 meter ovanför. Det utströmmande vattnet träffade generatorskenorna och stoppade turbinen. Kopplingsskåp för elutrustning som innehöll styrutrustning för säkerhetssystem (reservmatning av ånggeneratorerna) översköljdes med vatten. Som följd av översvämningen erhölls jordfel som orsakade att flera säkerhetssystem fick felaktig eller obefintlig funktion. Transformatorerna som låg utanför väggarna i turbinanläggningen, men på en lägre nivå än den havererade backventilen, undgick att bli översvämmade.

Reaktorn stoppades manuellt från kontrollrummet sedan olika stängningsfunktioner av ventiler utlösts på grund av översvämningen. En följd av haveriet var att cirka 500 liter tungt vatten läckte ut genom otäta backventiler. Detta kunde dock tillvaratas.

Haveriet visade att det var svårt att helt förebygga händelser av det inträffade slaget. Konstruktionerna måste dock göras så att följderna av inträffade felfunktioner blir så små som möjligt. Händelsen visade på brister i konstruktionen och hur olika strukturer, system och komponenter skall placeras i höjdled. Händelsen förmedlades bland annat i nyhetsinslag i TV där Ågestareaktorn även förekom i samband med ett varmvattenutsläpp till sjön Magelungen som orsakades av ett större läckage i en kulvert. Den 13 april 1993 publicerade Dagens Nyheter en artikel om tillbudet.

Nutida bilder[redigera | redigera wikitext]

Radioaktiviteten i anläggningen[redigera | redigera wikitext]

I början av 1980-talet förekom uppgifter om att Ågestareaktorn skulle behöva avklinga 300 år innan rivning skulle kunna komma till stånd. Idag är ånggeneratorer demonterade, dekontaminerade (beläggningar av radioaktiva föroreningar borttvättade) och sedan återvunna. Radioaktiva komponenter ur själva reaktorkärlet är också avlägsnade. I de mest radioaktiva området kring primärkretsens nedre rörböjar är aktiviteten idag cirka 10 μSv/h (1 milliröntgen per timme i uppmätt gammadoshastighet), det vill säga ungefär dubbelt så mycket som man utsätts för under flygning på 10 km höjd.[8] Under förutsättning att man inte andas in damm och annat så kan man idag arbeta ganska obehindrat med de flesta komponenter.

Ågestareaktorns föregångare, R1 på Drottning Kristinas väg, ävenledes tungvattenreaktor, revs i sin helhet 1982. Vad som är kvar av reaktorn i Ågesta idag - biologiska skyddet i betong och järnmalmssparsten - är mycket likt vad som den gången under loppet av några veckor bilades ner med vanliga entreprenadmaskiner.

Lågaktivt avfall samt en del avfall från arbetet med bränslehaveriet i Ågesta lär ha tillvaratagits på ett något mer bekymmerslöst sätt än vad som är brukligt idag. Komponenter har mellanlagrats kortare tider såväl i Henriksdalsberget som i Myttingefortet ute på Värmdö och en del komponenter har sänkts i Landsortsdjupet. Sådant kan kanske ha rört sig om exempelvis de ubåtsperiskop man begagnade vid städningsarbetet i reaktorn (och sedermera även använde i stället för kameraövervakning av ånggeneratorrummet under drift). Man konstaterade att periskopens linser på mycket kort tid blev obrukbara till följd av strålningens inverkan på glaset - samma problem som tillstötte vid upprensningen efter Harrisburgolyckan.[9]

Kontamination[redigera | redigera wikitext]

Det finns en utbredd uppfattning att radioaktivitet smittar genom sin strålning. Det är sant rörande neutronstrålningen vilken genom transmutation ger upphov till nya ämnen av vilka flera är radioaktiva. Vad man menar med kontamination är dock uteslutande spridning av sådana ämnen i form av radioaktiv smuts, pannsten, beläggning eller annat. I Ågesta är således de delar som utsatts för neutronstrålning sådana som i sig blivit radioaktiva. Övriga delar räcker det med att tvätta vilket omhändertagandet av Ågestaverkets ånggeneratorer nere i Studsvik visat.

De allra flesta inducerat radioaktiva ämnen är mycket kortlivade och således extremt radioaktiva men detta endast kortvarigt. Sådana ämnen är oftast inget problem. Av mer långlivade isotoper som uppstår vid bestrålning av konstruktionsmaterial är den allvarligaste problemkandidaten koboltisotopen 60Co som uppstår vid bestrålning av rostfritt stål och har en halveringstid på 1900 dagar. Under en människas livstid avklingar denna till en etthundratusendel av ursprunglig aktivitet.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

Uppgifterna i första kolumnen av följande tabell kommer från tidningen Nuclear Physics, utkommen mars 1963.[källa behövs] Uppgifterna är där angivna i fot, tum och pund och är därför troligen konverterade från metriska enheter till dessa, därför kan det förekomma avvikelser från de verkliga värdena. I dessa fall är tidningens engelska enheter angivna inom parentes. Uppgifterna gäller för Ågestaverket före det att man år 1970 genomförde en effekthöjning i och med ibruktagande av en ny härd.

Uppgifterna efter ibruktagande av den nya härden i den andra kolumnen kommer från[10].

Ågestaverket, december 2009. Ett av kyltornen syns på berget i bakgrunden.
Ågestaverket, december 2009.
Ågestaverket, december 2009.
Ågestaverket, december 2009.
Generella data till 1970 från 1970[10]
Termisk effekt (kraft) 65 MW 80 MW
Elektrisk kraft från turbin 10 MW 12 MW
Termisk effekt (kraft) levererad till fjärrvärmesystemet 55 MW 68 MW
Konstruktionstryck i reaktorkammaren 40 atm (580 lb/in2)
Drifttryck i reaktorkammaren 33 atm (480 lb/in2) 33 bar
Fjärrvärmesystemets utgående vattentemperatur vid anläggning 70–100 °C 80-120 °C
Bränsle
Antal bränsleelement 140 96
Totalt bränsleförråd 18 ton
Total bränslemängd 55 ton
Bränslematerial naturligt UO2
Bränslets medeltemperatur i härden 600 °C
Bränslets maximaltemperatur i härden 1400 °C
Tryckkärl (Reaktortank)
Invändig diameter 4,55 m (14 ft 11 in) 4555 mm
Total höjd 6,96 m (19 ft 8 in) 5000 mm
Material i reaktortank Konstruktionsstål med rostfri påsvetsning på insidan.
Reaktortankens väggtjocklek 70 mm (2,76 in) 70 mm
Termiska data
Antal parallella kylkretsar 4
Ångtemperatur i tryckhållningskärl 240 °C
Kylningsmediats temperatur vid utloppet 219 °C 220 °C
Kylningsmediats temperatur vid inloppet 205–215 °C 205 °C
Moderatorns temperatur vid utloppet 220 °C
Kylmedieflöde genom reningssystem (jonbytare) 13 600 kg/h (30 000 lb/h)
Fjärrvärmesystem
Utgående temperatur 75–100 °C 80-120 °C
Returvattnets temperatur 52–60 °C 50-75 °C

Andra reaktorer[redigera | redigera wikitext]

  • R0 (reaktor) - Forskningsreaktor i Studsvik 1959-1972
  • R1 (reaktor) - Forskningsreaktor KTH, Valhallavägen, Stockholm 1954-1970
  • R2 (reaktor) - Forskningsreaktor i Studsvik 1960-2005
  • R4 (reaktor) - Marviken öster om Norrköping, nedlagt 1970 innan det hade startats

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Östman 2002, s. 34
  2. ^ SOU 1974:56 Närförläggning av kärnkraftverk. Statens offentliga utredningar. Stockholm: Industridepartementet. 1974. ISBN 9789138015797. http://weburn.kb.se/sou/334/urn-nbn-se-kb-digark-3338995.pdf. Läst 2013-11-27. 
  3. ^ Förslag till - virtuellt museum - om Ågestaverket, Magelungens Vänner (2004).
  4. ^ Jonas Cullberg (2 oktober 2009). ”Kärnkraftverket i förorten”. ETC Stockholm. http://stockholm.etc.se/reportage/k%C3%A4rnkraftverket-i-f%C3%B6rorten. Läst 27 november 2013. 
  5. ^ Tafvelin Heldner, Magdalena; Lundgren Per, Dahlström Rittsél Eva, Cronestrand Nisse (2008). Ågesta - kärnkraft som kulturarv: dokumentationsrapport. Stockholm: Tekniska museet. Libris 11167169. ISBN 9789176160671 
  6. ^ Östman 2002, s. 19-20
  7. ^ ”Nedslag i svensk kärnkraftshistoria”. Strålsäkerhetsmyndigheten Hämtat 27.11.2013. http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/start/Karnkraft/Historik/. 
  8. ^ T. Horwacik1, P. Bilski, P. Olko, F. Spurny och K. Turek (2004). ”Investigations of doses on board commercial passenger aircraft using CR-39 and thermoluminescent detectors”. Radiat Prot Dosimetry 110 (1-4): sid. 377-380. doi:10.1093/rpd/nch132. http://rpd.oxfordjournals.org/content/110/1-4/377.abstract. Läst 27 november 2013. 
  9. ^ Matthew L. Wald (24 april 1990). ”After the Meltdown, Lessons From a Cleanup”. The New York Times. http://www.nytimes.com/1990/04/24/science/after-the-meltdown-lessons-from-a-cleanup.html?pagewanted=all&src=pm. Läst 27 november 2013. 
  10. ^ [a b] Östman 2002, s. 33

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]


Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Koordinater: 59°12′22″N 18°04′57″Ö / 59.20611°N 18.08250°Ö / 59.20611; 18.08250