Kärnkraft i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Produktionen från de svenska kommersiella reaktorerna 1964-2009

Kärnkraft stod för 34%[1] av svensk elektricitetsproduktion år 2015. Åren 2005-2010 utgjorde den 37-45% av elförsörjningen i Sverige, totalt 50-70 TWh årligen.[2] Att producera en kWh kostade år 2016 enligt ägarna 30-36 öre[3][4], i dessa kostnader ingår skatter samt avgifter för omhändertagande av det använda kärnbränslet och för framtida rivning av kärnkraftverk[5]. Kostnaden varierar starkt beroende på bland annat kalkylräntan, beräknad livstid och investeringskostnader[6]. I internationella utredningar varierar priset ungefär 40-150 öre per kWh[källa behövs].

Sverige har 2017 åtta stycken aktiva kärnreaktorer, fördelade på tre anläggningar: Forsmarks kärnkraftverk (tre reaktorer), Oskarshamns kärnkraftverk (en reaktor) och Ringhals kärnkraftverk (fyra reaktorer). De två reaktorerna i Barsebäck stängdes 1999 respektive 2005, två reaktorer har stängts i Oskarshamn 2015 respektive 2017, och ytterligare två reaktorer i Ringhals skall stängas 2019 respektive 2020[1].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Se även: R1 (reaktor) och Studsvik
Ringhals kärnkraftverk.
Barsebäck

Den första reaktorn i Sverige var Reaktor 1, R1, som startades juli 1954. R1 låg insprängt i berget, 27 meter[7] under KTH-området i Stockholm och användes ända fram till 1970-talet för forskning och utbildning av ingenjörer. En bidragande orsak till byggandet av R1 var att kunna göra forskning och experiment nödvändiga för ett svenskt kärnvapenprogram[7], men den hade inte kapacitet att producera klyvbart material i användbara mängder för militära ändamål. Senare byggdes en större forskningsreaktor, den så kallade R2-reaktorn i Studsvik, som togs i bruk 1960 och som förutom forskning även användes för framställning av tekniskt användbara isotoper.

Sveriges första kärnkraftverk R3, där ändamålet inte bara var forskning eller utbildning, var Ågestaverket – ett kraftvärmeverk, som från 1963 fram till 1973 producerade el och samtidigt försörjde Farsta med fjärrvärme. Den är numera avstängd och förseglad i avvaktan på att rester av radioaktiva ämnen skall avklinga. Tanken på effektiv samtidig produktion av el och värme gav dock inspiration till den så kallade Närförläggningsutredningen, vars betänkande kom 1973. Någon ytterligare tillämpning av denna produktionsprincip kom dock aldrig till stånd, trots att Naturvårdsverket vid de olika tillståndsförhandlingar som fördes vid den svenska kärnkraftens utbyggnad påtalade dess fördelar, inte minst för att slippa befarade negativa effekter från att släppa ut 70 % av fissionsprocessens energi i sjön. De utredningar som kraftproducenterna presenterade pekade på dålig ekonomi i sådana alternativ för de senare förläggningarna i Barsebäck och Forsmark. Någon seriös diskussion om fjärruppvärmning av Köpenhamn från Barsebäck är inte känd.

Sveriges andra kärnkraftverk R4 var Marvikenverket som byggdes vid Marviken nära Norrköping. Avsikten med verket var att både kunna producera el samt ha ha förmågan att ta fram klyvbart material för en tänkbar svensk atombomb, och uppfördes till stora kostnader under 1960-talet. Kapabiliteten att producera klyvbart material (plutonium) från naturligt uran komplicerade konstruktionen genom att till exempel kräva anordningar för bränslebyte under drift, samtidigt som drift med naturligt uran minskade möjlig effekt jämfört med anrikat uran. Bygget präglades av beslutsvånda och tekniska problem, och kärnkraftverket kom aldrig att tas i bruk bland annat eftersom Sverige år 1968 ratificerade icke-spridningsavtalet vilket slutgiltigt stängde planer på svenska kärnvapen. När uranmarknaden blev friare fanns inte heller behovet av att kunna producera elkraft från inhemskt naturligt uran med tungvattenreaktorn.

Sveriges första kommersiella reaktor Oskarshamn 1 togs i drift 1972 vid Oskarshamns kärnkraftverk.

Kärnkraftverk i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sverige har 12 reaktorer för exklusiv elproduktion, varav 8 är i kommersiell drift (4 är stängda och för ytterligare 2 är avvecklingsbeslut fattat). De är samtliga lättvattenreaktorer och använder anrikat uran som bränsle. Dessutom drevs Ågestaverkets numera stängda tungvattenmodererade tryckvattenreaktor (driftstart 1963, avstängd 1974) med naturligt uran för effektiv kombinerad produktion av el och fjärrvärme (80 MW).

Dessutom finns två forskningsreaktorer i Studsvik, numera stängda. Deras uppgifter var bland annat att producera radioaktiva isotoper till sjukhus och industrin. Delar av forskningen kommer att bli kvar på orten. Reaktorerna nedmonteras nu av AB Svafo. Arbetet ska vara klart 2019.

Barsebäck är stängt och är tillsvidare i servicedrift fram till rivning, beräknad till år 2023[1].

Alla svenska kärnkraftverk ligger vid kusten för att få god tillgång till kylvatten. I Forsmark har man dragit viss nytta av spillvärmen i kylvattnet genom att med detta värma vattnet i en havsvik, där man tidigare hade ett hägn för avel av utrotningshotade sälar.

Den kraftproduktion som bortfallit genom avstängningen av Barsebäckreaktorerna håller man på att ta igen genom uppgraderingar av de återstående svenska kärnkraftverken.

Alla reaktorer utom Ringhals 2–4 är av svensk konstruktion (utvecklade av Asea Atom), medan tre av de fyra Ringhalsreaktorerna är amerikanska, byggda av Westinghouse.

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Kärnkraftsfrågan i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kärnkraften i Sverige har varit omdebatterad sedan Harrisburgolyckan 1979. Året därpå hölls en folkomröstning om kärnkraften i Sverige där vinnande linjen blev att kärnkraften skulle "avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd" och att "ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma."

Än idag är debatten om kärnkraften aktuell och även relationerna till Danmark har spelat in i hur avvecklingen fortgått. Detta eftersom Barsebäcks kärnkraftverk ligger väldigt nära Köpenhamn.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] [|Svensk Energi]. ”Elåret 2015”. http://www.svenskenergi.se/Global/Statistik/El%C3%A5ret/el%C3%A5ret2015_160429_web2.pdf. Läst 10 juni 2016. 
  2. ^ Energimyndigheten - Tillförsel av el och fjärrvärme
  3. ^ ”Ekonomi, Ringhals - Vattenfall - Vattenfall” (på sv-SE). corporate.vattenfall.se. https://corporate.vattenfall.se/om-oss/var-verksamhet/var-elproduktion/ringhals/produktion-och-driftlage/ringhals-ekonomi/. Läst 14 september 2017. 
  4. ^ ”Fakta om Forsmarks ekonomi - Vattenfall” (på sv-SE). corporate.vattenfall.se. https://corporate.vattenfall.se/om-oss/var-verksamhet/var-elproduktion/forsmark/produktion-och-driftlage/ekonomi/. Läst 14 september 2017. 
  5. ^ Ägarna står för alla avgifter Arkiverad 18 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. Svensk Kärnbränslehantering
  6. ^ Energimyndigheten (2010): Kärnkraften nu och i framtiden (Storlek: 292,76 kB, Sidor: 55)[död länk]
  7. ^ [a b] Svenska kärnvapenprogrammet Arkiverad 9 juli 2012 hämtat från the Wayback Machine. P3 dokumentär, 30 mars 2008
  8. ^ [a b] ”Framtiden för R1 och R2, Ringhals - Vattenfall - Vattenfall” (på sv-SE). corporate.vattenfall.se. https://corporate.vattenfall.se/om-oss/var-verksamhet/var-elproduktion/ringhals/produktion-och-driftlage/framtiden-for-r1-och-r2/. Läst 15 december 2016. 
  9. ^ OKG. ”OKG - Oskarshamn 1”. www.okg.se. http://www.okg.se/sv/Om-OKG/Anlaggningar/Oskarshamn-1/. Läst 15 december 2016. 
  10. ^ OKG. ”OKG - Beslut fattat om förtida stängning av O1 och O2”. www.okg.se. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151019032246/http://www.okg.se/sv/Press/Nyheter-och-pressmeddelanden/Beslut-fattat-om-fortida-stangning-av-O1-och-O2/. Läst 14 oktober 2015.