Kärnkraftsfrågan i Sverige

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Denna artikel handlar om den politiska debatten kring kärnkraft i Sverige. Se kärnkraft i Sverige för en teknisk beskrivning.
Svensk politik
Flag of Sweden.svg
Riksdagspartier
Centerpartiet (C)
Kristdemokraterna (KD)
Liberalerna (L)
Miljöpartiet (MP)
Moderaterna (M)
Socialdemokraterna (S)
Sverigedemokraterna (SD)
Vänsterpartiet (V)
Historik och val
Politikområden
Alkoholpolitik
Arbetsmarknadspolitik
Bostadspolitik
Ekonomisk politik
Invandringspolitik
Jordbrukspolitik
Kulturpolitik
Kärnkraftspolitik
Sjukvårdspolitik
Utbildningspolitik
Utrikespolitik
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige

Frågan om kärnenergins vara i Sverige har en mer än 60-årig historia med utgångspunkt från självförsörjning vägt mot säkerhet och de incidenter som faktiskt inträffat under åren.

Atomkommittén som tillsattes 1945 kom att utarbeta de första riktlinjerna till det som kom att kallas den svenska linjen och som bland annat innebar att AB Atomenergi bildades. Forskningsfrågor togs så småningom över av Statens råd för atomforskning. Man hann pröva på uranbrytning i Ranstad och bygga Sveriges första och enda huvudsakligen fjärrvärmeproducerande kärnanläggning i Ågesta, innan oljekrisen 1973 på allvar satte fart på utbyggnaden av svensk kärnkraft. Denna ledde till en kraftig utbyggnad av direktverkande elvärme, eftersom kraftverksägarna inte då hade ansvar för värmeförsörjning och därför inte beaktade fördelarna med kraftvärmealternativ vid närhet till tätorter som Örestad.

Tjernobylolyckan 1986 ställde reaktorsäkerheten på sin spets och kärnkraftsfrågans traditionella argument för och emot har spetsats till ytterligare med klimatförändring och global uppvärmning, där Kommissionen för att bryta oljeberoendet i Sverige till år 2020 kan ses som ytterligare ett debattinlägg.

Folkomröstning 1980[redigera | redigera wikitext]

Mot bakgrund av Harrisburgolyckan 1979 hölls i Sverige 1980 en - ur demokratisk synvinkel omdebatterad - folkomröstning i frågan, där väljarna fick tre alternativ:

  1. Linje 1 innebar att kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig. Man skulle avvakta att förnybara energikällor blev tillgängliga och ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle få förekomma.
  2. Linje 2 var i princip identiskt med linje 1, men krävde även att alla framtida energianläggningar av betydelse skulle ägas av stat och kommun.
  3. Linje 3 sade ett definitivt nej till utbyggnad av kärnkraften. Vidare förespråkades att all kärnkraft skulle vara avvecklad inom tio år.

Folkomröstningen har ifrågasatts ur demokratisk synpunkt, eftersom alla tre alternativen var nej-alternativ till kärnkraft, med avveckling i olika takt. De som ville ha kärnkraft i Sverige hade inget att rösta på.

Valdeltagandet var 75,6 %, vilket kan jämföras med valdeltagandet i riksdagsvalet 1979 som var 90,7 %.

Resultatet blev minst lika omdebatterat. Det första alternativet, Linje 1, fick 18,9 %, Linje 2 39,1 %, Linje 3 38,7 % och 3,3 % röstade blankt. Riksdagen beslutade efter omröstningen att kärnkraften skulle avvecklas, och satte upp ett "slutdatum" 2010 när den sista reaktorn skulle vara ur bruk. Detta årtal baserade sig på att kärnkraftverkens livslängd bedömdes till 25 år, och den sista reaktorn planerades få starta 1985.

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

Protest mot nybyggnad av kärnkraftreaktorer i Sverige

Sedan omröstningen har uppskattningen av reaktorernas livslängd ökat. Även problemen med växthuseffekten har uppmärksammats sedan omröstningen, vilket gjort att övergång till fossila bränslen som kol, olja och naturgas inte anses vara ett hållbart alternativ – liksom de inte uppfattades vara då.

Barsebäcks kärnkraftverk har tagits ur drift eftersom det i viss mån stört relationerna med Danmark, ett land som inte har några egna kärnreaktorer och anser att Barsebäck ligger alldeles för nära Köpenhamn. Barsebäck 1 stängdes 1999, och i oktober 2004 meddelade regeringen att den hade kommit överens med Centerpartiet och Vänsterpartiet om att Barsebäck 2 skulle stängas under 2005. Så skedde även i månadsskiftet maj/juni 2005.

Den 17 juni 2010 röstade riksdagen ja till att bygga nya kärnreaktorer, men bara för att ersätta gamla. Sverige ska liksom nu ha maximalt tio reaktorer.[1] Resultatet blev 174 röster för förslaget och 172 emot.[2]

Vattenfall ansökte i augusti 2012 om tillstånd att få bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de kärnkraftverk vars livslängd går ut runt 2025.[3] I november 2014 meddelade Vattenfall Riksdagen att processen "lagts i vänteläge".[4]

Oskarshamn 1 stängdes permanent i juni 2017 och beslut om stängning av Oskarshamn 2 fattades i oktober 2015.

I oktober 2015 fattade ägaren Vattenfall beslut om att stänga Ringhals 1 och 2 år 2020 respektive 2019.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jenny Nordlander och Hans Rosén, Riksdagen röstade ja till ny kärnkraft, DN, 2010-06-17, läst 2010-06-17
  2. ^ ”Riksdagen 2010-06-17 Debatt och beslut om förslag, torsdag 17 juni klockan 10.00”. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/200910/NU26/. Läst 27 mars 2013. 
  3. ^ Eddie Pröckl (6 augusti 2012). ”Vattenfall söker tillstånd för ny kärnkraft”. Ny Teknik. https://www.nyteknik.se/energi/vattenfall-soker-tillstand-for-ny-karnkraft-6416962. Läst 28 mars 2018. 
  4. ^ Jan Nylander (27 november 2014). ”Vattenfall stoppar planer på ny kärnkraft”. SvT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vattenfall-stoppar-planer-pa-ny-karnkraft. Läst 28 mars 2018.