Eva Lundgren

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Eva Lundgren
Född24 november 1947 (70 år)
Flekkefjord
NationalitetNorsk och Svensk
Alma materUniversitetet i Bergen Blue pencil.svg
SysselsättningProfessor, sociolog
ArbetsgivareNew York University
Uppsala universitet
Redigera Wikidata
För förläggaren, se Eva Norlin (född 1943).

Eva Lundgren, född 24 november 1947 i Flekkefjord i Norge, är en norsk-svensk genusvetare. Mellan 1993 och 2011 var hon professor i sociologi vid Uppsala universitet, med särskild inriktning på kvinnoforskning vid tvärvetenskapliga avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning.

Eva Lundgren har i sin forskning fokuserat på kvinnomisshandel, där våldet utförts av troende kristna och i vissa fall motiverats och ansetts sanktionerat av deras tro. Det vetenskapliga syftet har för Lundgren varit att utveckla förståelsen av begreppet våldets normaliseringsprocess, som är en teoretisk förklaringsmodell för hur misshandlade kvinnor psykosocialt gradvis bryts ned och finner sig i den våldsamma situationen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Eva Lundgren växte upp i en strängt religiös miljö i Flekkefjord. Hennes far var anläggningsarbetare.[1] Hon utbildade sig till grundskolelärare och arbetade fyra år som lärare. Efter en karriär som mannekäng[källa behövs] började hon studera teologi vid Religionsvitenskapelig institutt vid Bergens universitet. Hon tog kandidatexamen 1978 i kristendomskunskap. Hon publicerade år 1982 Den bortkomne datter. Kvinneteologi, kvinnefrigjøring, teologikritikk. År 1985 disputerade Eva Lundgren med avhandlingen På tvers. Trekk fra avvikets historie. År 1986 började hon arbeta vid centret för humanistisk kvinnoforskning. Eva Lundgren ledde verksamheten vid Humanistiska kvinnoforskningcentret från 1987-1988 och tillerkändes professorskompetens 1988. Hennes forskning har behandlat manligt våld riktat mot kvinnor, avgränsat till då våldsanvändningen motiverats med sexuella behov och religiösa rättigheter. Hennes studier var fokuserade på religiöst, framför allt kristet motiverat, våld mot kvinnor i det norska samhället.

År 1989 tillträdde Eva Lundgren en tjänst som docent i teologi vid Uppsala universitet.[2] Hon utsågs där till professor i sociologi 1993, en tjänst instiftad av regeringen för att studera "förhållandet mellan makt och kön i familj och samhälle, särskilt våld mot kvinnor". Hon var gästprofessor vid New York University 1996-1997, och har också varit gästprofessor vid University of North London, University of Bradford och Åbo Akademi. Från 2003 ledde hon arbetet vid den då inrättade tvärvetenskapliga avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning. Hon lämnade sin tjänst och sina uppdrag vid Uppsala universitet i mars 2011.[3][4]

Eva Lundgrens forskning[redigera | redigera wikitext]

Teoretiskt har Lundgren fokuserat på att utveckla förståelsen av begreppet våldets normaliseringsprocess, en förklaringsmodell för hur misshandlade kvinnor psykosocialt gradvis bryts ned och finner sig i den våldsamma situationen. Personlighetsnedbrytningen kan, menar Lundgren, ske förvånansvärt snabbt och slutar ofta med att den slagna och misshandlade kvinnan skyller mannens misshandel på sig själv. Lundgren har också försökt visa att de män som systematiskt använder ett sexualiserat våld mot sina partners gör detta i syfte att befästa sin maktposition, snarare än för att tillfredsställa ett sexuellt behov. Hennes forskning utgår bland annat från teorier om en samhällelig könsmaktsordning och att socialt kön konstitueras i samhälleliga processer, där mannen systematiskt förtrycker kvinnan.

Lundgren har vidare hävdat att våld mot kvinnor i hemmet är behäftat med ett stort kriminologiskt mörkertal, då dess natur är kringgärdat av hemmets fyra väggar och utförs i helt privata sammanhang med ett offer som är ovilligt att slå sönder sin enda kvarstående trygghet i hemmet.

Boken I herrens våld (I Herrens vold. Dokumentasjon av vold mot kvinner, Oslo, 1985) beskriver trettio norska kvinnors liv med våldsamma män inom den karismatiska kristendomen. Beskrivningen består av intervjuer med norska kvinnor som lever med kristet engagerade män och som misshandlar de kvinnor de är gifta med. I en senare studie, vilken presenteras i boken Gud och alla andra karlar (På svenska; Natur och Kultur, 1992) är motsvarande intervjuer genomförda med 10 av de aktuella männen. I Slagen dam från 2001 redovisas en undersökning av 10 000 slumpmässigt utvalda kvinnor i åldern 18-64 år, bosatta i Sverige, där deras erfarenheter av våld efterfrågas. 2008 publicerade Eva Lundgren boken Knutbykoden där hon analyserar skeendena bakom Knutbydramat som hon hade forskat kring sedan 2004.

Uppsala universitets granskning 2005[redigera | redigera wikitext]

I maj 2005 sändes TV-dokumentären Könskriget där bland annat Lundgrens teorier och påverkan på dem som engagerade sig i kvinnojourer togs upp. I den debatt som följde publicerades på DN Debatt en artikel av Bo Rothstein och Anne-Marie Morhed[5] där de kritiserade bristen på granskning av Eva Lundgrens forskning. De framförde också i artikeln att hon saknade belägg för att "det i stor utsträckning sker rituella barnamord i Sverige, att sexövergrepp sker mer eller mindre sanktionerat inom ramen för prästers yrkesutövning, att i stort sett alla kvinnliga studenter blir sexuellt trakasserade, och så vidare". Eva Lundgren replikerade några dagar senare med att "hon aldrig påstått att det begås rituella barnamord i Sverige eller att sexuella övergrepp sanktioneras inom ramen för prästers yrkesutbildning"[6], vilket i sin tur motreplikerades[7], där också hennes sätt att använda hermeneutisk kvalitativ metod ifrågasattes.

Universitetets ledning beslutade den 7 juni 2005 att genomföra en granskning av samtliga Lundgrens artiklar och rapporter för att bedöma om det fanns sakligt underlag för kritiken om vetenskaplig ohederlighet.[8] I december 2005 lade de av Uppsala universitet utsedda granskarna fram en rapport där man konstaterade att det inte fanns belägg för anklagelserna om vetenskaplig ohederlighet. Däremot pekade de på vad de ansåg vara brister i Eva Lundgrens forskning och att en av de centrala teserna hon framfört, nämligen att våld mot kvinnor förekommer i parrelationer oberoende av sociala faktorer inte stöds av hennes åberopade data. Tvärtom visade de data hon själv redovisat motsatsen, att sociala förhållanden predicerar våld i parrelationer.[9] De båda granskarna var dock delvis oeniga i sina slutsatser och rapporten innehåller därför två olika sammanfattande omdömen.

Uppsala universitets undersökning avslutades den 15 december 2005 med ett formellt friande av Lundgren med kommentaren att "undersökningen inte kan tolkas så att Eva Lundgrens heder kan ifrågasättas". En uppgörelse med Eva Lundgren för att återupprätta hennes rykte som genusforskare blev klar sommaren 2008 där bland annat hennes verksamhet utlovades extra ekonomiskt stöd.[10]

Eva Lundgrens forskning i svensk samhällsdebatt[redigera | redigera wikitext]

Eva Lundgrens forskargärning i Sverige sammanföll med, och var en viktig del av, en bredare etablering av genusvetenskapen vid svenska lärosäten och den radikalisering av feminismen i Sverige som skedde samtidigt. I svensk samhällsdebatt i dessa frågor fick sedan Eva Lundgrens forskning en exponerad roll.

I debatten om den bredare etableringen av genusvetenskapen blev den använda vetenskapliga metodiken en huvudfråga. Det vill säga om ett rent naturvetenskapligt synsätt bör tillämpas eller ett mer hermeneutiskt synsätt kan användas, som är mer vanligt i samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning.[11] När denna debatt intensifierades 2005 efter TV-dokumentären Könskriget, och i anslutning till Uppsala universitets granskning, kom det generella ifrågasättandet av metodiken inom genusvetenskapen att påverka och delvis överlappa med ett specifikt ifrågasättande av den metodik Eva Lundgren använt i sin forskning.[12][13][14]

Inom den svenska mer radikala feminismen kom Eva Lundgrens teorier att få stort inflytande. Personer engagerade i olika kvinnojourer och framför allt i riksorganisationen ROKS påverkades av tankarna om könsmaktsordning och våldets normaliseringsprocess. Till en del anammades teorierna av personer inom regeringskansliet för jämställdhet och dess statsråd Margareta Winberg.[15] En allmän debatt om upplevd detaljstyrning av universiteten från regering och politiker[16] tog förnyad fart efter SVT:s dokumentär Könskriget i maj 2005. Denna fick då ett fokus på misstanken om att mycket av genusforskningen fått extra stöd av politiker/regeringen.[17] Även i denna debatt kom Eva Lundgrens forskning att få en framträdande plats, där det exempelvis framfördes misstankar om att den professur Eva Lundgren tillträdde 1993 hade skapats utifrån politiska motiv.[18]

I samband med #metoo-debatten skrev Svenska Dagbladet i 2017 att "Eva Lundgrens forskning om mäns våld mot kvinnor beskylldes för 16 år sedan för att vara överdriven och till och med fabricerad. I dag, under pågående #metoo-debatt, ser det ut som om hon hade rätt."[19] I januari 2018 skrev Eva Lundgren och juristen Jenny Westerstrand att "den feministiska rörelsen och forskningen har under de senaste tjugo åren försökt förmedla kunskaper om kvinnors våldsutsatthet till media och till politiker. Men centrala delar av den svenska journalistkåren har varit en av de starkaste krafterna för att budskapet inte ska gå fram."[20][21]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 1981: Djevleutdriverne. Eksorsisme i Norge, Oslo: Pax Forlag
  • 1982: Den bortkomne datter. Kvinneteologi, kvinnefrigjöring, teologikritikk, Oslo: Universitetsforlaget.
  • 1984: Den Herren elsker, tukter han. Tre rapporter om overgrep mot kvinner, Bergen: Universitetets Hustrykkeri
  • 1985: På tvers. Trekk fra avvikets historie, Doktorsavhandling, Bergen: Universitetets Hustrykkeri
  • 1985: I Herrens vold. Dokumentasjon av vold mot kvinner i kristne miljöer, Oslo: Cappelen
  • 1987: Prester i lyst og last. Om kjönn, makt og erotikk i Den norske kirkes sjelesorg, Oslo: Cappelen
  • 1990: Gud og hver mann. Seksualisert vold som kulturell arena for å skape kjönn, Oslo: Cappelen
  • 1992: Gud och alla andra karlar. Om kvinnomisshandlare, Stockholm: Natur och Kultur
  • 1993: Det får da være grenser for kjønn. Voldelig empiri og feministisk teori, Oslo: Universitetsforlaget
  • 1994: La de små barn komme til meg. Barns erfaringer med seksuelle og rituelle overgrep, Oslo: Cappelen
  • 2001: Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige (med Gun Heimer, Jenny Westerstrand och Anne-Marie Kalliokoski), Stockholm: Fritzes Offentliga Publikationer
  • 2001: Ekte kvinne? Identitet på kryss og tvers, Oslo: Pax Forlag
  • 2008: Knutby-koden. Stockholm: Modernista. Libris 11262624. ISBN 978-91-86021-33-7 
  • 2012: Våldets normalisering och andra våldsförståelser. Stockholm: Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS). Libris 14687468. ISBN 978-91-978071-7-3 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Guy J. Sims: Julian Assange in Sweden: what really happened, sida ej angiven
  2. ^ Frode Bjerkestrand: Eva Lundgren blir dosent i Uppsala. Aftenposten, 27 oktober 1988, sidan 18
  3. ^ Kontroversiell professor slutar Upsala Nya Tidning, 26 februari 2011, läst 27 februari 2011
  4. ^ Eva Lundgren säger upp sig från Uppsala universitet Arkiverad 17 augusti 2011 hämtat från the Wayback Machine. Göteborgs universitet, 3 mars 2011
  5. ^ Staten kan inte fortsätta stödja Eva Lundgrens stolligheter, Dagens Nyheter, 3 juni 2005
  6. ^ "Jag var frestad att blunda för ritualer med foster och djur" Dagens Nyheter, 12 juni 2005
  7. ^ "Fusk på vanlig svenska" Dagens Nyheter
  8. ^ Uppsala universitet (7 juni 2005). "Granskning av forskning kring mäns våld mot kvinnor inleds". Pressmeddelande. (återfinns i Hallbergs och Hermanssons rapport från 2005)
  9. ^ Margareta Hallberg och Jörgen Hermanssson (9 december 2005). [www.nada.kth.se/~stefan/Granskarnas_rapport.pdf ”Granskning av Professor Eva Lundgrens forskning i enlighet med Uppsala Universitets regler avseende förfarandet vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet”]. Uppsala universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten. www.nada.kth.se/~stefan/Granskarnas_rapport.pdf. Läst 10 februari 2018. 
  10. ^ Uppgörelse klar för Eva Lundgren Upplandsnytt, Sveriges radio, 26 juni 2008
  11. ^ se tex Hermanssons slutkommentar på sidan 18-20 i Hallbergs och Hermanssons rapport från 2005.
  12. ^ Dyrendal, Asbjørn (6 juni 2005). ”Kjønnskrigen og Eva Lundgren” (på norska). forskning.no. Arkiverad från originalet den 11 juni 2005. https://web.archive.org/web/20050611022911/http://www.forskning.no/Artikler/2005/juni/1117786619.65. 
  13. ^ "Svenska genusforskare håller inte måttet" DN debatt 14 juni 2006
  14. ^ "Rothsteins smutskastning hot mot forskningsfriheten" Dagens Nyheter
  15. ^ Enligt SVT-dokumentären Könskriget, maj 2005
  16. ^ "S-märkta kommissarier styr den svenska forskningen" DN debatt juni 2006
  17. ^ "Svenska genusforskare håller inte måttet" DN debatt november 2006
  18. ^ Hadenius, Stig (29 juli 2005). ”Tillsättningen av Lundgren politiskt spektakel”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/debatt/tillsattningen-av-lundgren-politiskt-spektakel. 
  19. ^ Ellinor Skagegård (9 december 2017). ”Hennes forskning hånades – #metoo kan ge upprättelse”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/hennes-forskning-hanades--metoo-kan-ge-upprattelse. Läst 10 februari 2018. 
  20. ^ Eva Lundgren, Jenny Westerstrand (21 januari 2018). ”Debatt: ”Journalistkåren har förtigit mäns våld mot kvinnor””. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/journalistkaren-har-fortigit-mans-vald-mot-kvinnor. Läst 10 februari 2018. 
  21. ^ Linnéa Kihlström (22 januari 2018). ””Kvinnors våldsutsatthet har tystats ned av journalister””. Medievärlden. https://www.medievarlden.se/2018/01/kvinnors-valdsutsatthet-har-tystats-ned-av-journalister/. Läst 10 februari 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Store norske leksikon om Eva Lundgren
  • Berit Hagekull: Granskning av professor Eva Lundgrens forskning i enlighet med Uppsala universitetsw regler avseende förfarandet vid anklagelse om vetenskaplig ohederlighet den 9 december 2005, på Vetenskap och forsknings webbplats

Intervjuer[redigera | redigera wikitext]