Statens historiska museum

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Historiska museet)
Hoppa till: navigering, sök
För Historiska museet i Lund, se Lunds universitets historiska museum.
Statens historiska museum
Statens Historiska museum.jpg
Information
Typ av museumhistoriskt museum
PlatsNarvavägen 13-17, Stockholm
AdressNarvavägen
Etablerat1934[källa behövs]
1998 som eget ämbetsverk
Besökare per år165 973 (2017)[1]
MuseichefKatherine Hauptman (från 2018)[2]
http://www.historiska.se/

Statens historiska museum, eller Historiska museet, är ett svenskt statligt arkeologiskt, kulturhistoriskt och konstmuseum i Stockholm. Museet innehåller de centrala statliga samlingarna av föremål från Sveriges forntid och medeltid samt kyrklig konst från nyare tid. Historiska museet ingår i myndigheten Statens historiska museer.

Historiska museet flyttade 1943 in i de nuvarande lokalerna vid korsningen Narvavägen/Linnégatan i stadsdelen Östermalm. Byggnaden är ritad av Bengt Romare och Georg Scherman.[3]

Prefixet "SHM" i ett inventarienummer i museikataloger och annan facklitteratur anger att föremålet tillhör Statens historiska museums samlingar. Numreringen är löpande; SHM 1 är ett relikvarium, det så kallade Elisabethrelikvariet som troligen har innehållit en relik från ett helgon.

Prefixet "SHM" i ett inventarienummer i museikataloger och annan facklitteratur anger att föremålet tillhör Statens historiska museums samlingar. Numreringen är löpande; SHM 1 är ett relikvarium, det så kallade Elisabethrelikvariet som troligen har innehållit en relik från ett helgon.

Byggnaden[redigera | redigera wikitext]

Bronsporten till Historiska museet, Historiens portar (1939-1952), är skapad av skulptören Bror Marklund. Fasaden är stram och entrésidan är också dekorerad med skulpturer av Bror Marklund samt relief i brons ovanför (1959) och fyra fasadskulpturer i järn (1960).

Historiska museet i Stockholm ligger i kvarteret Krubban som förvärvades av Kronan år 1804. Regementsbyggnaderna ritades av arkitekt Fredrik Blom och uppfördes i etapper 1805-1818. Museets samlingar tillhörde tidigare Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien och inrymdes från 1866 på Nationalmuseum, men för att råda bot mot mångårig trångboddhet föreslogs 1929 att kasernerna vid Storgatan kunde vara lämpliga lokaler för ett separat historiskt museum.

Byggnadsstyrelsen anordnade 1930 en arkitekttävling om om- och nybyggnad för museet. Ingen fick första pris, men andrapriset vanns av Bengt Romare och Georg Scherman samt ingenjören Gösta Nilsson för förslaget "Nytt och gammalt". De fick i uppdrag att vidareutveckla förslaget i samarbete med Byggnadsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.[4] Byggnaden har olika stilinfluenser. Det ursprungliga funkisförslaget modifierades. Byggnaderna blev en balanserad kompromiss mellan modernism och nyklassicism och man ser påverkan från Stockholmsutställningen 1930. Man ser också inflytande från medeltida byggnader och den då aktuella svenska klassicismen.[5]

Den nya museibyggnaden har karaktär av en sluten borg. Fyra längor i två respektive tre våningar omsluter en stor rektangulär gård med gräsmatta och en damm i västra änden. Det var tänkt att gårdsrummet skulle kunna användas för historiska skådespel och andra arrangemang. Gården gav också tillräckligt med dagsljus till utställningshallarna.

Två små gårdar avgränsas av de tre flyglar som förbinder museibyggnaden med kasernen. Rosengården, som är belägen mellan de östra flyglarna, är ett omsorgsfullt planerat uterum som används av museets servering under sommarmånaderna. Fasaden är stram och entrésidan är dekorerad med skulpturer av Bror Marklund från 1950-talet. Entrén har tunga bronsportar med scener från hedendom till medeltid, och som även de är utförda av Bror Marklund. I juli 1938 utlyste Historiska museet en tävling om bronsportar till byggnaden, där Bror Marklund vann tävlingen över 42 konkurrenter. Han blev därmed en av sin samtids mest berömda konstnärer.[6][5]

Guldrummet[redigera | redigera wikitext]

Tack vare bidrag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse skapades Guldrummet i museets källarplan 1994. Under den stora gården har ett stort betongvalv sprängts ner. Här ryms guldutställningen, ett servicerum för klimatstyrning och magasin. Vid byggnationen har man använt inhemska material, till exempel skurad kalksten och skuren diabas i golv och pelare.

I Guldrummet finns tre unika guldhalskragar från folkvandringstiden (350-500 e.Kr.), silverhängen från vikingatiden, ädelstensbeprydda relikskrin från medeltiden och andra fantastiska föremål. De tre guldhalskragarna som upphittats är den treringade Ållebergskragen från Karleby socken, Västergötland, den femringade Färjestadskragen i Torslunda sockenÖland och den sjuringade Mönekragen från Möne socken i Västergötland. De är tillverkade under 400-talet eller omkring år 500. Sveriges största bevarade guldskatt och tillika Nordens största guldskatt i rent guld, Timboholmsskatten, hittades år 1904 på Timboholms ägor, några kilometer öster om Skövde i Västergötland. Guldet var av 23-24 karat och varmt gyllengult. Förmodligen hade romerska guldmynt, solidi, smälts ner och formats om till de ringar och tackor som ingick i fyndet. I Historiska museets samlingar finns 52 kg guld och mer än 200 kg silver, varav mycket finns utställt i Guldrummet, där finns 3000 föremål.

Några bilder på föremål i Guldrummet[redigera | redigera wikitext]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Historiska museet har sina rötter 1572 med uppdrag av Johan III att tillvarata äldre svenska mynt, vilket hae sin bakgrund i tvist mellan Sverige och Danmark om rätten till nationalsymbolen med de tre kronorna. Med mynten skulle bevis kunna ges att Sverige sedan länge hade använt denna symbol.

Mynt och medaljer var därefter en central del i statens samlingar av historiska artefakter fram till början av 1800-talet. Samlingarna fanns i skiftande byggnader över åren fram till 1943: Slottet Tre kronor, Antikvitetskollegiets lokaler på Helgeandsholmen, Stockholms slott, Ridderstolpska huset vid Skeppsbron och Nationalmuseum.

Det första egentliga fornfyndet, ett avbrutet svärd från bronsåldern, införlivades i samlingarna hundra år efter det att myntsamlingarna hade påbörjats. Till långt in på 1800-talet var de förhistoriska och medeltida samlingarna emellertid ganska obetydliga. Men då väcktes åter intresset för landets äldsta historia och kultur. Museets samlingar växte kraftigt från mitten av 1800-talet och museet bedrev samtidigt en forskning av grundläggande betydelse för den arkeologiska vetenskapen. Under denna tid blev även de medeltida konstsamlingarna, som intar en rangplats i Europa, främst genom de kyrkliga föremålen, mycket omfattande.[9]

Genom arkeologiska undersökningar har museet fått stora samlingar som följd av samhällets expansion efter andra världskrigets slut. Vår kunskap om landets äldsta historia har på väsentliga punkter fördjupats genom dessa undersökningar. Därigenom har vi också fått en större inblick i den förhistoriska och medeltida konstens utveckling och egenart. Främst i samband med jordbruksarbeten gjordes också värdefulla fynd av enstaka föremål eller exempelvis stora silverskatter. Dessa fynd är viktiga och det görs ständigt fynd i den svenska jorden. Många av landets värdefullaste föremål finns på Statens historiska museum och anledningen till detta är att år 1684 kom en förordning ut som stadgade att alla fynd av guld, silver och koppar skulle erbjudas staten för inlösen. Men museet överlämnar dock numera de finaste nyfynden till regionala museer.[9]

Först på 1940-talet kunde museet flytta in i en egen byggnad. Museet är ett centralmuseum för svensk förhistoria och medeltid. Vid museet bedrivs forskning.

Viktiga fynd i museet[redigera | redigera wikitext]

Prakthjälmen av järn med bronsbeslag från 600-talet från båtgravfältet i Vendel, Uppland (båtgrav 1), daterad till vendeltid (550-793 e.Kr.).

Statens historiska museum är ett av Sveriges ledande museer, som har rika samlingar av såväl profana som kyrkliga föremål från medeltiden. Internationellt sett är det berömt för sina förhistoriska skatter och sina rika samlingar. Den äldsta svenska konsten är rikt företrädd av föremål i sten, ben och lera. Exempel på föremål, som finns i samlingarna, och som är från en tid då bruket av metaller ännu var okänt i landet, är elegant formade yxor, enkla ristningar på stenplattor och expressiva djurskulpturer, primitiva framställningar av människan, keramik som är dekorerad på ett raffinerat sätt med streck eller gropar. En blomstring av den inhemska konsten följde med bronsen, men av tidens konstsmeder användes också guldet flitigt. Smide av vapen och smycken är ofta lika fascinerande som hällristningarnas skildringar av strider och fredligt jordbrukarliv.[9]

Under folkvandringstiden och vendeltiden (ca 400-800 e.Kr.) följde en ny och ännu rikare guldålder och utanför Uppsala, vid båtgravfältet i Vendel och Valsgärde norr om Gamla Uppsala härskade mäktiga ätter, vars stormän begravdes med rika gåvor. Området innefattade även gravfältet vid Ultuna strax intill Fyrisån, en halvmil söder om Uppsala. I samband med kyrkogårdens utvidgning vid Vendels kyrka upptäcktes år 1881 båtgravarna i Vendel. Man upptäckte elva båtgravar, varav några var plundrade. Därefter grävdes gravarna ut av Hjalmar Stolpe. De fynd man hittade var vackert dekorerade svärd med inläggningar av silver och guld och praktfulla hjälmar prydda av figurfriser pressade i tunn bronsplåt. Ytterligare tre gravar grävdes ut 1893. Vid denna tid var gravarna de rikaste som påträffats i Sverige.

De tre prakthjälmarna hittades i slutet på 1800-talet i båtgravfältet i Vendel. Den yngsta av de tre hjälmarna är av järn och med bronsdetaljer såsom utsirade kraftiga ögonbryn och en tuppkam som löper från nacken tvärs över hjässan. Ovanför ögonhålen slingrar drakliknande varelser sig upp mot pannan och vid näsroten finns ett skäggigt ansikte avbildat. Från vikingatiden har man hittat många rika silverskatter, vilket vittnar om Sveriges vida förbindelser genom både fredliga handelsfärder och krigiska erövringståg. Traditionen fån vikingatiden är ännu levande i den äldsta medeltida konsten. De intensiva förbindelserna med medeltidens konstcentra på kontinenten och i England återspeglar sig i den lokala konstnärliga egenarten i helgonskulpturer och andra kyrkliga föremål. En av dessa är Mosjömadonnan, som är en 72 cm hög polykrom träskulptur av lövträ, som föreställer jungfru Maria, den är troligen från 1100-talets mitt eller senare. Mariabilden från Mosjö socken i Närke föreställer himmelrikets drottning i en svensk version från vår äldsta kristna tid, gåtfullt glosögd och med munnen i bittert sluten båge. Hon har förlorat Jesusbarnet, som en gång suttit i hennes knä.[9][10]

I museets samlingar återspeglas fynd från Öland och Gotland. På Öland skapade guld- och silversmeder verk av hög konstnärlig och teknisk kvalité, liksom i andra svenska provinser. På Gotland skildrade konstnärerna strider till lands och till sjöss resta på stenhällar, så kallade bildstenar.[9]

Exempel på föremål i Historiska museets samlingar[redigera | redigera wikitext]

Tusentals föremål från olika tidsåldrar och i olika material finns i Historiska museets samlingar. Exempel från den nordiska yngre stenåldern (ca 10000–1800 f.Kr.) är Alundaälgen eller Alundayxan eller älghuvudyxan från Gammelmossen i Norrlövsta, Alunda socken, Östhammars kommun, Uppland. Alundaälgen är en stenyxa tillverkad av svart grönsten, den är 21 cm lång. Yxans ända är utformad som ett älghuvud. Den har formen av en stridsyxa med skafthål, men eggen är alldeles trubbig. Ett exempel från stenåldern i övergången till bronsåldern är Pilefyndet, Sveriges tidigaste stora depåfynd av brons. Pilefyndet är det första stora verkstadsfyndet i metall från Sverige. I fyndet finns tretton yxor, eller yxblad, samt fem dolkar och två armringar. Ett förhistoriskt fynd är Balkåkra kultföremål, som hittades i en torvmosse 1847 i Balkåkra by, Balkåkra socken, Ljunits härad, Ystads kommun i Skåne. Det har daterats till äldsta bronsåldern omkring 1500 f.Kr. Gongen från Balkåkra i Skåne är ett kultföremål eller offerfynd. Kultföremålet brukar tolkas som en trumma av brons, vilket instrumentaltekniskt innebär att den är en gong. Föremålet dateras till bronsålderns Period II (1500-1300 f.Kr.). Från slutet av bronsperioden har man i Sankt Olofs socken i Skåne i mitten av 1800-talet hittat en liten massiv kvinnofigurin av brons, Bronsåldersfigurinen från Sankt Olofs socken. Hon räknas tillhöra yngre bronsålder, 900-500 f.Kr. Bronsfigurinerna är bland arkeologer tolkade som prästinnor eller gudinnor och kopplas samman med de så kallade offerfynden av halsringar i brons som finns från samma tid. På museet finns också en rekonstruktion av den så kallade Granhammarsmannen och hans redskap från 800-talet f.Kr. Granhammarsmannen påträffades 1953 vid en dikesgrävning i närheten av Granhammars slott i Granhammar, Upplands-Bro, ett par mil nordväst om Stockholm. Det är ett manslik från bronsåldern.

Från början av 1300-talet finns Motalaspännet, som fått sitt namn av att det hittades i Motala ström. Upphittaren hette Gabriel Gabrielsson, han var ålfiskare som höll på att vittja sina ålgarn vid Kimstad kvarn år 1818 när han fick syn på den oväntade fångsten. Det rörde sig om ett stort guldspänne med gjutna gripar och drakar samt slätt välvda safirer, planslipade rubiner, smaragder och ametister i regelbunden växling. I äldre svensk smyckeshistoria står spännet i en klass för sig. Spännets släta guldskiva har en diameter av 19,2 centimeter, det är ett spänne för prelatkåpa. Dekoren har en komposition som kan erinra om rosettfönstret i en gotisk katedral, hjulformig med ekrar och i mitten en sexuddig stjärna.[11]

Chefer i urval[redigera | redigera wikitext]

Museet hanterades av Riksantikvarien fram till 1938 och var mellan 1938 och 1998 en del av Riksantikvarieämbetet:

Museidirektörer[redigera | redigera wikitext]

Statens historiska museer[redigera | redigera wikitext]

Ämbetsverket Statens historiska museer sedan 1998:

Galleri med några av de tidiga arkeologiska fynden[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Riksförbundet Sveriges museer (11 januari 2018). ”Svenska museibesök i topp”. Pressmeddelande. Läst 28 januari 2018.
  2. ^ http://historiska.se/kontakt/medarbetare/katherine-hauptman/
  3. ^ Nordisk familjebok 1952-1955 års upplaga
  4. ^ Nationalencyklopedien multimedia plus, 2000 (uppslagsord Statens historiska museum)
  5. ^ [a b] Statens Fastighetsverk, Historiska museet i Stockholm.
  6. ^ Bror Marklunds portar till Historiska museet har mottot "Fädernas arv", och är inspirerade av Jan Fridegårds roman Trägudars land (1940), Pablo Picassos Guernica, indisk konst och Fröstatyetten från 1000-talet. Några av portarnas huvudmotiv är en havande kvinna, Oden, och Ansgar.
  7. ^ En ten avser en rundstång av metall för till exempel mynttillverkning eller smide.
  8. ^ Folkvandringstida guldtenar från olika platser i Sverige visas här i Guldrummet på Statens historiska museum i Stockholm. De guldtenar som kan identifieras på fotot är: 1) SHM 1536, guldten från Lommagården, Händene socken, Skånings härad, Skara kommun, Västergötland. Guldtenen väger 164 g och löstes in 1849. 2) SHM 7517, spiralten från Triberga, Hulterstads socken, Öland. Guldtenen väger 173 g och inlöstes 1884. 3) SHM 15257, omböjd guldten från Hornö, Nora socken, Ångermanland. Guldtenen väger 107 g och inlöstes 1914.
  9. ^ [a b c d e] Klenoder ur äldre svensk historia, Statens historiska museum, Gidlunds, 1984, sidorna 7-8 av museidirektör Olov Isaksson. ISBN 91-7844-010-6.
  10. ^ Klenoder ur äldre svensk historia, Statens historiska museum, Gidlunds, 1984, sidan 88 av museidirektör Olov Isaksson. ISBN 91-7844-010-6.
  11. ^ Klenoder ur äldre svensk historia, Statens historiska museum, Gidlunds, 1984, Guldspännet från Motala ström, sidan 126. ISBN 91-7844-010-6.
  12. ^ Dick Harryson, Motalaspännet, 27 juli 2012.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]