In vitro-fertilisering

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

In vitro-fertilisering (IVF), eller provrörsbefruktning, är en fertilitetsmetod där en kvinnas ägg tas ut från en äggstock för att befruktas av en mans spermie utanför en kvinnas kropp (in vitro), i stället för i en kvinnas äggledare som efter ett samlag eller vid insemination, och därefter återföras till en livmoder. IVF kan utökas med ett flertal metoder. Den vanligaste innebär att spermier och ägg sätts i en droppe näringslösning för att en spermie ska kunna befrukta ett ägg. För att ge möjlighet till heterosexuella par att bli genetiska föräldrar även där spermierna hos mannen i paret, trots näringslösningen, inte lyckas befrukta ägget hos kvinnan i paret har man utvecklat tekniker som bygger på att man med hjälp av en liten glasnål, så kallad mikroinjektion, för in spermien intill eller ända in i äggcellen.

Mikroinjektion[redigera | redigera wikitext]

Mikroinjektion eller intracytoplasmatisk spermainjection (ICSI)[1] är en injektion av sperma direkt in i ägget, vilket används då mannens spermier har låg sannolikhet att själva kunna penetrera ägget. Mikroinjektion innefattar dock inte bara ICSI, utan även den numera sällan använda tekniken SUZI (subzonal spermieinjektion), där en spermie sprutades in i mellanrummet (perivitellinutrymmet) mellan ägget och dess omgivande skal zona pellucida[1].

Tidig lagstiftning i de nordiska länderna[redigera | redigera wikitext]

De tidiga lagarna angående IVF som antogs i Norge 1987, som ändrades 1994, den svenska lagen 14 juni 1988, isländska lagen 29 maj 1996 och 30 september 1997 och den danska lagen 10 juni 1997 har många likheter. Behandling var tydligt begränsad till gifta par eller par som levde tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Homosexuella förhållanden, lesbiska kvinnor och singelkvinnor var alla uteslutna.

Det fanns vissa skillnader, forskning på embryon var tillåtet i Danmark, Sverige och Island i upp till 14 dagar efter att befruktningen skett, på så kallade forskningsembryon som inte skulle användas för reproduktion. Detta banade väg för viktiga utvecklingar inom assisterad befruktning (ART) i dessa länder inkluderat PGD, preimplantatorisk genetisk diagnostik, diagnostik av en genetisk defekt på embryostadiet, och embryonal stamcellsforskning. Detta var till skillnad från Norge där embryoforskning var totalt förbjuden, även forskning för att förbättra metoden. Alla länder kom att ha olika längd på hur länge embryon fick hållas frysta, Norge hade först 1 år men förlängde sedan till 3 år 1994, Danmark 2 år och Sverige och Island 5 år. I Norge var frysning av embryon tillåtet medan frysning av ägg var förbjudet.

Till skillnad från de andra nordiska länderna har ingen lag om ART godtagits i Finland. Detta gör Finland till ett unikt exempel på hur självregering kan fungera utmärkt inom ART. Det har kommit upp många lagförslag, men inget har ännu godtagits.

IVF i olika länder[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

De första graviditeterna efter provrörsbefruktning (IVF) i Sverige inträffade 1981 och det första barnet efter en graviditet genom IVF föddes 1982 i Göteborg. [2] Under 1980-talet etablerades flera nya IVF-enheter och antalet fullständiga behandlingar steg successivt. Idag genomförs över 13 000 behandlingar med IVF i Sverige per år. Som resultat föds runt 3500 barn. Långtidsuppföljningar av barn efter graviditeter genom IVF visar att de är lika friska och välmående som barn som kommit till på annan väg. [3]

Resultat[redigera | redigera wikitext]

I Sverige leder 26 procent av behandlingarna med ”färska ägg” till förlossning medan i de behandlingar som startades med att tina upp frysta befruktade ägg ledde drygt 20 procent till förlossning. Privatkliniker redovisar ofta siffror som ligger betydligt över detta.

Efter 35 år sägs chansen för många kvinnor att lyckas avta och efter 43 år anses chansen vara såpass liten att svenska kliniker inte genomför IVF-behandlingar.

Enligt svensk lag[redigera | redigera wikitext]

Enligt lag ska ofrivillig barnlöshet prioriteras och hanteras inom sjukvården på samma sätt som vid övrig vård och IVF-behandlingar tillhör prioriteringsgrupp tre, tillsammans med majoriteten av den icke-akuta vården. [4]

Förut fick inte homosexuella par och singelkvinnor i Sverige behandlas med IVF, något som homosexuella par fick rätt till 2005 och singelkvinnor fick rätt till 2016.[5] Behandling med IVF med donerade spermier får endast ske på sjukhus som deltar i att utbilda läkarstudenter, men insemination får ske på privata kliniker. Embryodonation, där överblivna frysta embryon doneras, är helt förbjudet.

Finansiering från landstingen[redigera | redigera wikitext]

Landstingen finansierar IVF-behandling för par som uppfyller särskilda kriterier, såsom ålder, antal tidigare försök och tidigare födda barn. Kriterierna varierar från landsting till landsting; till exempel måste en kvinna i Stockholm vara under 40 år vid varje behandlingstillfälle,[6] medan en kvinna i Landstinget Gävleborg måste vara under 38 år gammal.[7]

Det är förbjudet i samtliga landsting att ge landstingsfinansierad IVF för att ett par ska få ett helsyskon till ett barn de redan har.[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Socialstyrelsen
  2. ^ Socialstyrelsen. ”Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn – Medicinska födelseregistret 1973–2009 – Assisterad befruktning 1991–2008”. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18267/2011-3-19.pdf. 
  3. ^ Ola Danielsson. ”Illustrated information”. http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/2010/illpres.html. 
  4. ^ ”Proposition om prioriteringar i hälso- och sjukvården”. http://riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=37&dok_id=GK0360. 
  5. ^ ”Ny lag – men insemination av ensamstående dröjer - DN.SE” (på sv-se). 30 mars 2016. http://www.dn.se/sthlm/ny-lag-men-insemination-av-ensamstaende-drojer/. Läst 26 augusti 2016. 
  6. ^ Regler och grundkrav från Fertilitetsenheten, Karolinska Universitetssjukhuset. Uppdaterad 2013-07-01
  7. ^ Vård på ojämlika villkor. Landstingens regler för behandling vid ofrivillig barnlöshet. 2011-04-04. Från Barnlängtan (patientföreningen för ofrivilligt barnlösa).
  8. ^ Barnlängtan. ”Landstingsregler”. http://www.barnlangtan.com/landstingen.