Jean-François Lyotard

Från Wikipedia
Version från den 7 december 2017 kl. 13.58 av Plumbum208 (Diskussion | Bidrag) (Lagt till <references/>)
Jean-Francois Lyotard

Jean-François Lyotard, född 10 augusti 1924 i Versailles, död 21 april 1998 i Paris, var en fransk filosof och litteraturvetare, främst känd för sina teorier inom postmodernismen.

Jean-François Lyotard var verksam i vänstergruppen Socialisme ou Barbarie. Till hans mest kända skrifter hör Det postmoderna tillståndet (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, 1979), som ofta anges som startskottet för postmodernismen. Hans postmodernism har sin grund i studier av Edmund Husserl och fenomenologin.

Biografi

Jean-François Lyotard föddes i Versailles som son till försäljaren Jean-Pierre Lyotard och hans hustru Madeleine, född Cavalli. Han studerade vid Sorbonne, där han blev vän med Gilles Deleuze. 1948 gifte han sig med Andrée May; de fick två barn tillsammans.

Lyotard undervisade vid Lycée Ahmed Reda Houhou i Algeriet mellan 1950 och 1952[1]. Från 1959 var han lektor vid Université Paris-Sorbonne, och 1966 fick han en position i det filosofiska departementet vid Université Paris-Nanterre[2]. Under mitten av 1960-talet började han bevista Jacques Lacans föreläsningar. 1971 promoverades han, och erhöll titeln Docteur de lettres för Discours, figure. Han började undervisa vid Université Vincennes-Saint-Denis 1972, och där blev han även professor emeritus 1987[2]. Under senare år var han verksam vid bland annat University of California och Yale University i USA.

Lyotard grundade Collège International de Philosophie i Paris och var medlem i European Graduate School.

1954-1966 var han medlem i Socialisme ou Barbarie, en västergrupp av intellektuella trotskyister som vände sig emot den sovjetiska kommunismen. Han deltog aktivt i studentrevolten 1968 och organiserade 22 maj-demonstrationen.

Han gifte om sig 1993 med Dolorès Djidzek och de fick ett barn. 1998 avled han hastigt i leukemi.

Filosofi

Det postmoderna tillståndet (1979) räknas som Lyotards huvudverk. Den tillkom som en statlig utredning om kunskap för regeringen i Quebecs räkning. Denna tar sin utgångspunkt i det postindustriella samhället för att diskutera vetenskapens villkor. Lyotard menar att vetenskapens hierarkiska auktoritet under hans samtid rasar samman i en mångfald av diskurser, och att vetenskapen inte längre har rätt att göra anspråk på den enda legitima sanningen: för alla lika. Han vänder sig emot vad han kallar Den Stora Berättelsen (eller Metanarrationen) som han menar att vetenskapen representerar genom sin elitism, historicitet och totalitarism. Detta resonemang bygger han på Ludwig Wittgensteins språkspel, och underkänner forskningens anspråk på den korrekta tolkningen — därmed intog Lyotard täten bland de postmoderna teoretiker som förnekade hermeneutiken som vetenskap och medverkade till etablerandet av den typiskt postmoderna uppfattningen av pluralism.

Lyotard menade än mer att all vetenskap konstitueras av att framställa narrationer, och att dessa fiktioner skapar vetenskapens fakta enligt givna regler. Ny forskning legitimeras, enligt Lyotards mening, genom att stämma överens med vetenskapens Metanarration. Att på detta sätt försöka ena skilda vetenskapliga narrationer vände han sig emot, eftersom detta försök till konsensus enligt hans mening innebar att makten centraliserades.

I detta verk uppställde vidare Lyotard en definition av postmodernism, som blivit mycket spridd, nämligen att postmodernismen innebar skepsis mot all form av metanarration.

Källor

Huvudsakliga källor

Noter

  1. ^ Schrift, Alan D. (2006). Twentieth-Century French Philosophy: Key Themes and Thinkers. sid. 161 
  2. ^ [a b] ”Lyotard, Jean-François | Internet Encyclopedia of Philosophy” (på amerikansk engelska). www.iep.utm.edu. http://www.iep.utm.edu/lyotard/. Läst 29 oktober 2017. 

Litteratur