Guy Debord

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Guy Debord (Mitten) flankerad av Michelle Bernstein och Asger Jorn.

Guy Debord född 28 december 1931 i Paris, död 30 november 1994 i i Auvergne, Frankrike, var med om att starta Situationistiska Internationalen. Termen "situationismen" används ofta för att beteckna deras rörelse, men de avfärdade den termen då de ansåg sig vara något annat än en förstelnad ideologi. Hans mest centrala verk är boken Skådespelssamhället.

Saint-Germain-des-Prés på 1950-talet[redigera | redigera wikitext]

Guy Debord var författare, filmskapare och en av grundarna till grupperna Lettristiska Internationalen (1952-57) och Situationistiska Internationalen (1957-1972). Han var dessutom under en kort tid medlem i organisationen Socialisme ou Barbarie. G.m. Michele Bernstein och senare Alice Becker-Ho.

Guy Debord föddes i en borgerlig men enligt egen uppgift utfattig familj i Paris. Hans far dog när Guy var ung och han uppfostrades av sin mormor. Han har beskrivits som väldigt envis i sin ungdom. Efter en grundskoleutbildning började han studera juridik men hoppade av utbildningen. På 1950-talet i bohemkvarteren kring Saint-Germain-des-Prés inledde han sin bana som revolutionär poet, skribent och filmskapare, vägledd av en frihetslidelse som skulle bli typisk för allt han företog sig.

Från Lettrismen till Skådespelssamhället[redigera | redigera wikitext]

Under 1960-talet ledde han den situationistiska rörelsen. Situationistiska Internationalen var en politisk och konstnärlig rörelse som hade tagit vara på idéer från surrealisterna, dadaisterna, existentialisterna och anarkisterna med flera. Situationisterna ville förändra kulturen och samhället i grunden. De var starkt kritiska mot det alltmer konformistiska och tomma konsumtionssamhället som de ansåg växte fram. Guy Debords bok "La Société du Spectacle" som i svensk översättning heter "Skådespelssamhället" anses vara en huvudkatalysator rent ideologiskt till Majrevolten 1968 i Paris.[1] Boken borrar djupare i kapitalismens anatomi än t.o.m. Marx. Massalienationens varuskådespel kan bara brytas av den sociala revolutionen, men nya subversiva tekniker som dérive (undersökande stadsvandring med fokus på miljöns känslomässiga inverkan) och détournement (subversiv omkastning av mening och symbolik i till exempel reklambudskap) måste till. Vardagslivet, inte institutionerna, är utgångspunkten för denna omvälvning.

Böckerna, filmerna[redigera | redigera wikitext]

1970-talet upplöste Guy Debord Situationistiska Internationalen och fortsatte på egen hand med att göra filmer finansiellt uppbackad av filmmproducenten Gerard Lebovici. Efter mordet på denne utgav Debord skriften "Considérations sur l'assasinat de Gérard Lebovici", och senare självbiografin Panégyrique (ursprungligen planerad i tre delar; den andra utkom postumt, den tredje aldrig). Hans två mest omskrivna filmer från den här tiden är filmversionen av "Skådespelssamhället" samt "In girum imus nocte et consumimur igni".[2]

Efter att Situationistiska Internationalen upplösts blev Guy Debord alltmer isolerad från omvärlden och hans skrifter blev allt mer pessimistiska. 1988 kom boken "Commentaires sur la société du spectacle" ("Kommentarer till skådespelssamhället") ut, där Debord menar att de problem som fanns på 1960-talet i allra högsta grad finns kvar och att de har blivit värre. Debord hade under en lång tid varit alkoholiserad och detta började ta ut sin rätt på hans hälsa. På grund av detta led han av en svår form av polyneurit, en nervinflammation, och han tog sitt liv i sitt hus i Auvergne den 30 november 1994 genom att skjuta sig själv i hjärtat. Han var då 62 år gammal.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Efter sin död blev Guy Debord omnämnd som en av de främsta tänkarna av sin tid i sitt hemland Frankrike trots att han under sin levnadstid sällan varit uppskattad. Guy Debord har kommit att bli en inspirationskälla för många människor, både filmare, författare, musiker och politiska aktivister, från 1950-talet och framåt: Antonio Negri säger att ”Guy Debords analys av skådespelssamhället tycks mer än trettio år efter dess tillkomst mer träffande och angelägen än någonsin”.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ René Viénet: Enragés and Situationists in the Occupation Movement, France, May '68. Autonomedia 1992, s. 16.
  2. ^ Denna latinska titel är en palindrom som kan uttydas: "Vi vandrar runt i natten och förtärs av eld".
  3. ^ Hardt/Negri: Imperiet. Vertigo 2003, s. 164.

Guy Debords filmer[redigera | redigera wikitext]

  • Hurlements en faveur de Sade (1952)
  • Sur le passage de quelques personnes à travers une assez courte unité de temps (1959)
  • Critique de la séparation (1961)
  • La société du spectacle (1973)
  • Réfutation de tous les jugements, tant élogieux qu'hostiles, qui ont été jusqu'ici portés sur le film 'La société du spectacle' (1975)
  • In girum imus nocte et consumimur igni (1978).

Guy Debords böcker[redigera | redigera wikitext]

  • Guy Debord/Asger Jorn: Mémoires. 1959.
  • Guy Debord: Skådespelssamhället. Övers. Bengt Ericson. Daidalos 2002.
  • Guy Debord: Comments on the Society of the Spectacle. Verso 1990.
  • Guy Debord: Considerations on the assassination of Gérard Lebovici. TamTam 2001.
  • Guy Debord: Panegyric. Vol. 1 & 2. Verso 2004.
  • Guy Debord: Complete Cinematic Works. Transl. Ken Knabb. AK Press 2003.
  • Guy Debord: Correspondence 1957-1960. Red: Alice Debord. Semiotext(e) 2009.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Christophe Boursellier: Vie et mort de Guy Debord Plon 2001.
  • Anselm Jappe: Guy Debord. Univ. of California Press 1999.
  • Vincent Kaufmann: Guy Debord. [1]
  • Peter Ölund: Radikal resa ("Radikal resa jämte synpunkter på situationismen") Helix 2008.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • Not Boreds engelska on-line översättning av Debords brev 1957-1994 finns på [2]
  • Hela tidskriften Internationale Situationniste Nr 1/1958 - Nr 12/1972, engelska [3]
  • Skådespelssamhället på franska
  • Debord på svenska [4]

Se även[redigera | redigera wikitext]