Nordmän

Från Wikipedia
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2015-05)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Nordmän

Utbredningen av talare av germanska språk år 900, med nordmännen i rött (talare av västnordiska) och orange (talare av östnordiska).

Nordmän (latin normanni, engelska norsemen) är en benämning för de forna nordgermanska folken i Norden. De talade närbesläktade och länge identiska språk, med ett gemensamt namn kallat fornnordiska. Under vikingatiden och tidigare var befolkningen utbredd över den södra delen av Skandinaviska halvön samt dagens Danmark. Utflyttning skedde bland annat under vikingatiden västerut över havet, till länder öster om Östersjön samt norrut längs med halvön. Nordmännens ättlingar är numera bosatta i Finland (finlandssvenskar), Sverige (svenskar), Danmark (danskar och färöingar), Norge (norrmän) och Island (islänningar), medan emigranterna längre bort assimilerats av de lokala befolkningarna.

Numera har nordmän ofta kommit att felaktigt ersättas av ordet viking,[1] och ordet nordman har främst kommit att användas för att beskriva just en viking.[2] Endast fåtalet nordmän var dock att betrakta som vikingar. Den övervägande delen av befolkningen var i stället jordbrukare eller trälar. Några få var handelsmän, krigare och kolonisatörer.

Folken i Nordlanden

Se även: Norden

Nordlanden var den beteckning som nordmännen själva använde om sina länder och detta område, som grovt kan sägas motsvara Skandinavien, bestod till en början av en mängd småländer, motsvarande dagens landskap och fylken. Nordmännen var nämligen splittrade på ett flertal stammar, bland annat svear, götar, gutar, daner, jutar, raumer, trönder och så vidare, vilka ofta låg i strid med varandra. Dominerande blev svearna och danerna som kom att upprätthålla två lösligt sammanbundna riken vilka skulle bli dagens Sverige och Danmark. De västliga stammarna samlades enligt traditionen av Harald Hårfager som räknade sin härstamning från den svealändska Ynglingaätten, och bildade således Norge, ett ord som ursprungligen betecknade en farled. De stormän som inte var tillfreds med denna utveckling, flydde till Island och fördrev de tidigare irländska munkar som bott där. På Island bevarades mycket av den gamla nordiska kulturen och språket, medan övriga Nordlanden, efter det att kristendomen införts, tog allt större intryck från sina europeiska grannar i söder, i synnerhet Tyskland.

Odens ritt in i Valhall på Sleipner, från Tjängvidestenen funnen i Alskogs socken på Gotland.

Nordmännen var de sista av de germanska folken som kristnades, först runt 500 år efter tyskar och engelsmän. I och med kristnandet övergick efter hand krigs- och plundringstågen i båtburna korståg österut och vikingatiden övergick i medeltiden. Härifrån talar man inte längre om nordmän utan säger istället nordbor eller skandinaver.

Språk och kultur

Nordmännen talade ett språk som de själva benämnde dansk tunga eller "danskt mål" och som vi vanligen kallar fornnordiska. Det är moderspråket till dagens nordiska dialekter. Det hade sitt ursprung i den forngermanska dialekt, urnordiska, som talades i Norden under folkvandringstiden. Genom en språklig process kallad den nordiska synkoperingen, kom det nordiska tungomålet att skilja sig markant från de övriga germanska språken. Denna inleddes på 500-talet och gav vid 800-talets början upphov till fornnordiskan.

Nordmännens samhälle var uppbyggt runt ätten. En människas ställning i samhället samt hans rättigheter och skyldigheter utgick främst från dennes släkt. Ätten var en garant för individens säkerhet och skydd. Dråp på en ättemedlem måste gäldas antingen med blod i form av en hämndehandling, så kallad blodshämnd eller genom ett bötebelopp, mansbot.

Det nordiska samhället var uppdelat på olika sociala skikt. Överst stod kungen, därefter stormännen och krigarna (tegnarna) sedan bönderna och längst ned på skalan befann sig trälarna, vilka var rättslösa och betraktades som egendom. Kungarna höll sig ofta med ett följeslag av pålitliga krigare benämnt hird.

Religionen är känd i synnerhet tack vare bevarade handskrifter från Island. Några berättelser finns dock från samtiden vilka bland annat nedtecknats av kristna besökare och muslimer. Den nordiska tron omfattade ett panteon av gudar varav de viktigaste synes ha varit Oden (krigets gud), Tor (åskans gud) och Frö (fruktbarhetens gud). Den nordiska tron brukar benämnas asatro efter den viktigaste gudafamiljen asarna. Av nordmännen själva kallades den, vid brytningstiden mellan kristendom och hedendom, för den forna seden. Förutom asar och andra gudar förekom en mängd naturväsen, bland annat jättar, alver och dvärgar, vilka utvecklades till senare tiders folktroväsen. Offerhandlingar, så kallade blot var ett viktigt inslag. Man offrade vanligtvis mat och boskap, men även människooffer lär ha förekommit enligt kristna krönikörer. Heliga platser och orter för kulthandlingar (motsvarande kristendomens kyrkor) var vi, harg, haugar eller stavgårdar. Den nordiska tron hade sitt ursprung i tidigare forngermanska föreställningar, som den kan sägas utgöra en vidareutveckling av.

Historik

Sagans Ingjald Illråde bränner inne småkungarna i Svitjod.

Strax innan den period som i nordisk historia fått namnet vikingatiden ökade befolkningen i Norden. En ny skeppsteknologi hade också utvecklats, vilket möjliggjorde långfärder med grundgående fartyg. Dessa omständigheter tillsammans med kulturellt klimat som hyllade krigiska eskapader och i vilket värden som heder, mod, styrka och kärvhet betonades, ledde till en kraftfull nordisk expansion i alla väderstreck. Den nordiska utvidgningen hade även en förutsättning i den sociopolitiska situation i Europa efter Västroms fall. Europa var nu uppdelat i småkungadömen, splittrade av inre stridigheter och i konflikt med varandra. Nordmännens bedrifter kan således på sätt och vis ses som en fortsättning på de germanska folkvandringarna.

Den 8 juni 793 plundrades det engelska klostret Lindisfarne, vilket är det första dokumenterade utomnordiska sjöanfallet utförda av nordmän under den epok som härifrån kallas Vikingatiden, även om vissa forskare menar att Attacken vid Dorchester, England, kan ha varit tidigare. Det förmodas dock att vikingatåg genomförda av nordmän i Östersjön har en tidigare historia. Dessa har dock inte blivit dokumenterade, eftersom folken i nordöstra Europa vid denna tid inte hade någon skriftkultur. Attacken mot Lindisfarne följdes av otaliga liknande räder, vilka kom att kallas vikingatåg. Men samtidigt med de krigiska angreppen utvidgades också den nordiska handeln och i krigiska erövringars spår följde kolonisation.

Erövring och kolonisation

En viking vid namn Gånge-Rolf plundrade Paris ett flertal gånger tills den franske kungen, Karl den enfaldige, år 911 gjorde en uppgörelse med honom. Rolf fick således ett grevskap av kungen, mot att Rolf ville försvara området mot andra av sina landmän. Efter nordmännen fick det namnet Normandie.

Rurik och hans bror landstiger vid Ladoga; målning av Apollinarij Vasnetsov.

Under senare hälften av 800-talet erövrades delar av östra England av nordmän. Området fick namnet Danelagen. Det återtogs så småningom av engelsmännen, men på 900-talet kom nordmännen tillbaka. För att undvika att utsättas för plundring måste engelsmännen betala dem tribut, sk danagäld. Ändå erövrade den danske kungen Sven Tveskägg så småningom England.

Ryssland hade under 800-talet härjats svårt av nordmän. En svensk hövding vid namn Rörik skall enligt den slaviska Nestorkrönikan så småningom ha tagit makten över landet. Slaverna kallade dessa nordmän för ruser och det rike som härmed grundades fick namnet Ryssland. Av nordmännen kallades landet Gårdarike eller Stora Svitjod (Svitjod var namnet på svearnas rike som skulle bli Sverige). Nordmännen gjorde sedan ofta anfall mot det Bysantinska riket, med Ryssland som bas. De var dock inte lika framgångsrika i dessa strider, bland annat på grund av bysantinernas nyttjande av grekisk eld. Många tog istället tjänst hos den grekiske kejsaren som så kallae väringar.

En nordman vid namn Bjarne Herjolfsson blev i slutet av 900-talet vinddriven från Grönland och upptäckte då en främmande kust i väster. Han landsteg dock aldrig. Han efterföljdes emellertid av Leif Eriksson som landsteg i vad han gav namnet Helluland, och som föreslagits vara Baffinön. Leif betraktas således som den förste europé som upptäckte Amerika. Han förflyttade sig söderut till vad han kallade Markland, antagligen Labradorhalvön eller Newfoundland. Han färdades därefter ytterligare två dygn i sydlig riktning tills han kom till ett land som han benämnde Vinland. Leif återvände så småningom till Grönland. Ett försök till kolonisation gjordes efterhand av ett hundratal individer , men trots goda förutsättningar, upphörde bosättningarna på grund av inre splittring och ständiga strider med indianer, vilka nordmännen kallade skrälingar. Fynd på Baffinön[3] kan tolkas bekräfta att européer varit här. I L'Anse aux Meadows på Newfoundland har man hittat resterna av en nordmannabosättning.

Olika grupper

Vikingar

Huvudartikel: Vikingar

Vikingar kallades de nordmän som begav sig ut på plundringståg. Ordets etymologi är omtvistad, men det är vanligen synonymt med sjörövare, utan att för den skull vara negativt värdeladdat. En viking var således en person som drog ut på båtburna plundringståg. Sådana hade förekommit inom Norden under lång tid innan vikingatiden tog sin början. I och med förbättrade fartyg kunde nordmännen söka nya och mer eftertraktade mål för sina angrepp.

Anfallet på klostret Lindisfarne år 793 betraktas allmänt som det första säkra vikingaanfallet och har ofta fått markera inledningen till vikingatiden. En nordisk hövding från södra Sverige vid namn Hugleik hade dock redan på 500-talet härjat den frisiska kusten.

Vikingatågen koncentrerades till flodsystem och kuster, där de grundgående skeppen kunde ta sig fram med lätthet. De sträckte sig såväl västerut som österut. De västliga tågen har dock blivit mer kända eftersom de nedtecknats av skrivkunniga kristna munkar och krönikörer. Vikingatågen övergick efterhand i erövringskrig förda av nordiska kungar.

Farmän

Huvudartikel: Farmän

Handeln utvidgades under vikingatiden. Den sträckte sig i ett nät från de brittiska öarna till Ryssland, från Norden till de arabiska folken. Handelsmännen kallades farmän då de for ut på långväga resor till olika marknader. På en runsten från Gotland kan man läsa om den gutniske farmannen Ormika av Hejnum, vilken på sina färder besökte såväl Island, England, Grekland och Särkland (arabernas länder). De västliga utfärderna kallades att fara i västerled och de östliga i österled.

Nordmännen var framför allt annat opportunister. När tillfälle gavs och ett lättfånget byte visade sig, bytte man ofta handelmannens våg mot vikingens svärd. På samma sätt övergavs plundringståg mot en övermäktig fiende, och handelskontakter knöts. I Egil Skallagrimssons saga kan man läsa om en nordman vid namn Björn Farman att han var: ”en stor farman, som ibland var ute i viking, ibland på fredliga köpfärder.”

Väringar

Huvudartikel: Väringar

Väringarna var namnet på de nordmän som tog lejd hos den bysantinske kejsaren i dennes livgarde, och kallades av dem för väringalidet. På grekiska benämndes dessa män således för varangoi, vilket så småningom fick betydelsen nordmän i allmänhet. Namnet väring kommer troligen av det fornnordiska ordet vár, vilket betyder högtidligt löfte, ed. Väringarna kom sedermera att bilda en bysantinsk elittrupp som användes i reguljära strider. De var kända för sitt oförfärade mod och sin lojalitet, men även för sina nordiska dryckesvanor. Så många nordmän for iväg för att ta lejd i lidet att en medeltida svensk lag kungjorde att ingen man kunde utkräva sitt arv medan han förblev i Bysantium.

Väringarna förlitade sig på sina stora yxor som sitt huvudsakliga vapen, men de var också skickliga svärdsmän och bågskyttar. I vissa källor beskrivs de som beridna. Deras framgångar på slagfältet var vittomtalade, i synnerhet mot lokala barbariska folkslag. Väringarna sattes endast in i strid under kritiska stunder eller där kampen var som hetast. Samtida bysantinska krönikörer noterar med skräckblandad fascination hur nordmännen attackerade med hänsynslös vrede och varken brydde sig om förlusten av blod eller sina sår.

Etymologi

Namnet uppträder bland annat i engelska och frankiska krönikor från [vikingatiden]] i formen normanni. Efter attacken på Lindisfarne i England bad således munkarna, enligt traditionen, Gud att beskydda dem från furore normannorum, det vill säga från nordmännens raseri. Det ligger vidare bakom det franska landskapsnamnet Normandie eftersom vikingar, huvudsakligen från Danmark och det som idag är södra Sverige, år 911 fick Normandie som län under franska kronan.

Namnet normanni är en latinisering av det fornfrankiska "nortmann". I sin historia om Karl den store skriver Einhart angående "daner och svear", att de kallas "nordmannos" av frankerna. Nordmän blev ett samlingsnamn för de nordiska folken bland sydligare boende germanskspråkiga såsom nämnda franker, och hos saxare och engelsmän. På samma sätt kunde en söderman i Norden betyda en man från Tyskland. För svear och daner var dock en nordman, en man från Norge,[4] medan islänningar och färingar kunde säga östman när de menade en norrman. Å andra sidan var en östman i Norge samma sak som en svensk.

På modern danska och norska är en nordman(d) en person från Norge, medan vi i Sverige har två begrepp i det att norrman motsvarar det danska och norska ordet, medan nordman har den generella betydelsen "vikingatida skandinav". Det förra ordet är inhemskt medan det senare är inlånat och försvenskat från latinets normanni. I Danmark och Norge finns dock inget ord som motsvarar svenskans nordman.

Ordet finns noterat i svensk skrift från år 1769,[2] och Erik Gustaf Geijer använde sig av begreppet i sin diktning.[5]

"Daner" var ett annat samlingsnamn för folken i Norden (oavsett om de verkligen kom från Danmark eller inte) som användas av såväl tyskar, som engelsmän och franker. I det anglosaxiska Beowulfkvädet kallas exempelvis "götarna" för "östdaner", medan de egentliga danerna var "syddaner". I Grekland och Ryssland sammanfattades nordborna under namnet varangoi respektive varjager, vilket ursprungligen var beteckningen för de nordiska krigarna i den grekiske kejsarens edsvurna livgarde – "väringarna".

Hjalmars avsked av Orvar Odd, av Mårten Eskil Winge (1866).

Nordmännen själva saknade, så vitt man vet, ett etniskt sammanfattande namn. När man ville tala om de nordiska folken som en enhet, i exempelvis de isländska sagorna, utgick man istället från det gemensamma språket "dansk tunga" eller geografin "Nordlanden". Möjligen fungerade namnet "daner" som en övergripande term i samröret med utomnordiska folk. Detta på grund av namnets ryktbarhet och för att utlänningar ofta kallade nordborna så, vilket föreslagits av historikern Erik Christiansen.

Berömda nordmän

Se även

Källhänvisningar

  1. ^ viking i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 29 januari 2015.
  2. ^ [a b] nordman i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 29 april 2017.
  3. ^ Jane George, "Kimmirut site suggests early European contact: Hare fur yarn, wooden tally sticks may mean visitors arrived 1,000 years ago", Nunatsiaq News, 12 september 2008, accessed 5 October 2009
  4. ^ Fornvännen, 1941. Läst 29 april 2017.
  5. ^ Geijer, Erik Gustaf/Afzelius, Arvid August (1816): Svenska folk-visor från forntiden, Volym 3, sid 98. Stockholm: Zacharias Haeggström. Läst 29 april 2017.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Nordmän&oldid=40589020”