Vikingatida färder

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Vikingatåg)
Hoppa till: navigering, sök
Rutter och år för viktiga vikingaresor
Vikingshipmini.jpg
Vikingatiden

Vikingatiden var för nordborna en ytterst expansiv period, och genom sina utvecklade skepp kunde man förflytta sig över stora områden. Vikingatågen kännetecknas av en kombination av såväl plundring som handel, men många utvandrade också och tog ny mark i främmande länder, detta kallades landnam (betyder ungefär att anamma land).

I västerled[redigera | redigera wikitext]

De första strandhuggen av vikingar i England skedde vid Dorchester någon gång mellan 786 och 793 samt attacken på klostret Lindisfarne 793 på Englands östkust. År 794 attackerade vikingarna S:t Egferths kloster vid Wearmouth i Northumbria. Här bjöd invånarna motstånd och en av vikingahövdingarna stupade. En svår storm tog sedan flera av deras skepp och de som räddade sig i land blev nedhuggna. Fram till 834 finns inga fler uppgifter om vikingaattacker mot Englands östra kuster. I perioden 834-850 härjades dock kusterna av smärre grupper av vikingaskepp. Från 850 kommer dessa i stora flottor, landstiger och utkämpar slag inne i landet. Speciellt Northumbria i nordöst blir vikingarnas område med York, som nordborna kallade Jorvik, som centrum. Nu började också en regelrätt kolonisation av områdena av nordbor.

År 795 opererade vikingar för första gången i Irländska sjön. Strandhuggen drabbade först Wales södra kust, sedan attackerades Irland. Efter en period av härjningar började nordbor bosätta sig på denna ö. Vikingatidens handelsplatser på Irland utvecklades senare till köpstäder. Dublin verkar ha spelat en viktig roll men även städer som Cork och Limerick har utvecklats från rika dåtida handelsplatser.

Dessa första strandhugg i västerled verkar ha utförts av vikingar från Norge. På vägen till England och Irland passerade dessa Shetlandsöarna, av nordborna kallade Hjaltland, Orkneyöarna strax norr om Skottland, samt Hebriderna nordväst om Skottland, av nordborna kallade Söderöarna. På dessa öar bosatte sig tidigt också utvandrande nordbor.

Färöiskt frimärke i åminnelse av vikingarnas resor över havet

Färöarna, som ligger halvvägs mellan Skottland och Island, fanns redan vid nordbornas ankomst små grupper av iriska munkar som ville leva eremitliv. Enligt Färingasagan började nordbor bosätta sig på ön på 870-talet.

Skandinaverna upptäckte på 860-talet Island. Enligt de isländska sagorna ska det ha varit norrmannen Nadd-Odd och svensken Gardar Svavarsson som stod bakom denna bedrift. Ön var vid denna tid dock redan bebodd av så kallade ”papar”, irländska eremitmunkar. År 874 började norrmän utvandra till Island och tog där nytt land, s.k. ”landnam”. Under landnamstiden fram till 930 skedde en kraftig invandring till ön, främst från Norge men också av nordbor från tidigare koloniserade områden i Skottland, England och Irland.

Endast en kort tid efter Islands upptäckt, runt 900, fann den vinddrivne norrmannen Gunbjörn Grönland enligt Grönlänningasagan. Erik Röde, en fredlös islänning, ursprungligen från Norge, utvandrade 985 till Grönland och var den förste som tog sig land där. Nordbornas bebyggelse låg på två begränsade områden på öns sydvästra del, dels på Österbygden och dels på Västerbygden. I Österbygden ska ha funnits 190 gårdar och i Västerbygden 90 stycken.

Erik Rödes saga berättar om hur Leif Eriksson, Erik Rödes son år 1000 upptäckte Kanada genom att ha blivit vinddriven västerut. Grönlänningasagan berättar däremot att det var Bjarne Herjulfsson som först siktade detta land, men även att han aldrig gick i land. Resultatet blev försök till en kolonisation av nordbor i det nya landet som kallades Vinland. Arkeologiska fynd främst från L'Anse aux Meadows har bekräftat denna bosättning.

Vikingar började i slutet av 700-talet att attackera Friesland, det vill säga Nordsjöns södra kust. 800 tvingades Karl den store att bege sig till denna kust för att ordna med kustförsvaret. År 808 attackerade den danske kungen Godfred Friesland med en flotta på tvåhundra skepp. Efter denna händelse och fram till 840 är det endast 820 som det åter talas om en vikingaattack i området. 845 skövlades Hamburg av en stor vikingaflotta.

År 841 kom den första av många vikingaflottor till Frankrike och Seine. Rouen brändes och vikingarna nådde upp till St. Denis. 845 och 857 intogs Paris men år 885–886 motstod parisborna under en lång belägring de attackerande vikingarna. 911 fick den norske vikingahövdingen Rollo området kring Rouen som förläning av kejsaren. Efter det skedde en kolonisering av området som kom att kallas Normandie. Genom denna handling kan vikingatågen i Frankrike anses som i princip avslutade.

År 844 uppträdde de första vikingarna i nordvästra Spanien vid staden A Coruña. Senare samma år attackerades Lissabon, Cadiz och Sevilla. Vikingarna kom åter tillbaka 859. Detta vikingatåg fortsatte in i Medelhavet och attackerade 860 de italienska städerna Luna och Pisa. I Spanien dräptes 968 biskop Sisnando av Compostela och klostret Curtis plundrades. Biskopssätet i Tui drabbades senare av en flotta under Olav den heliges ledning, och förblev öde i ett halvt århundrade. Nordmännen tog också gisslan som de släppte mot lösesumma.

I österled[redigera | redigera wikitext]

Vid Grobin i Kurland upptäcktes 1929–1930 vid en utgrävning en nordisk fornborg och resterna av en forntida stadsanläggning av den typen som fanns i Birka och Hedeby, till dessa anläggningar fanns tre i halvcirkel belägna skandinaviska gravfält, varav två av väldiga dimensioner. Stora delar av området hade förstörts genom odling och grustäkt, men av det största gravfältet kvarstod under utgrävningsperioden cirka 450 högar. Man antog att det ursprungligen hade uppgått till 1000. De tre gravfälten hade uppförts under tidsperioden 650-850 e Kr och innehöll samma typ av gravgåvor som man ännu idag finner på Gotland och Sveriges östkust från samma tidsperiod.

De skepp som användes i österled var mindre än de västliga långskeppen som inte kunde ta sig söderut på de ryska floderna. Färderna i österled omfattade annars, precis som de i väst, såväl sjöröveri som handel och erövringar. Till exempel omtalas 859 för första gången varjager, Nestorskrönikans beteckning för nordbor: ”Det kom varjager från andra sidan havet och utkrävde skatt av cuderna och av slovenerna, av mererna och av vepserna samt av krivicerna.” Såväl runstenar som isländska sagor omtalar ocskå vikingafärder och ledungståg i österled. Enligt traditionen skall det första ryska riket ha grundats av nordmän från Sveariket och de första ryska härskarna bär alla nordiska namn. Dock är vikingatågen i österled framförallt inte lika kända som de i västerled, då folken i Östeuropa vid denna tid oftast inte var skrivkunniga och källorna därför är få.

En stor del av resorna i öster omfattade nordbor från sveariket, men även daner, norrmän och islänningar fanns med på dessa färder, liksom det fanns gott om män från Sveariket bland de som for i västerled. Många nordbor anslöt sig till den östromerske kejsarens här och flotta. De utgjorde också det väringagarde som var kejsarens livvakt. Ett berömt vikingatåg i Österled mot Kaspiska havet var Ingvarståget 1036–1041. Detta slutade i fullständig katastrof.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Arbman & Stenberger: Vikingar i Västerled. Stockholm 1935.
  • Mats G Larsson: Vikingar i österled. Gjövik 1997.
  • Magnus Magnusson: Vikingarna i öst och väst. Norge 1980.
  • Niels-Skyum-Nielsen: Vikingerne i Paris. Haderslev 1967.
  • Vikings. The North Atlantic saga. Smithsonian Institution 2000.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]