Tor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Tor (olika betydelser).
Tors strid med jättarna (1872), målning av Mårten Eskil Winge.
Tors fiskafänge berättas det om i Kvädet om Hymer. Här ses en vikingatida avbildning på Altunastenen i Uppland.

Tor (fornnordiska Þórr, svenska dialekter Tor, fornhögtyska Donar, fornengelska Þunor) var en fornnordisk och forngermansk åskgud. Tor är en av asatrons främsta gudar. Namnet på guden och på åskan som sådan var ursprungligen synonyma.

Karaktär och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Etymologi och liknande gudar[redigera | redigera wikitext]

Till ursprunget och funktionen är Tor besläktad med den fornindiske guden Indra. I stort sett till funktionen, men inte till ursprunget påminner Tor också om den grekiske guden Zeus och den romerske Jupiter.[1] Namnet Tor används ännu idag i sammansättningen "tordön" vilket är synonymt med åska. Det är vidare etymologiskt besläktat med lånordet dunder (av lågtyskt dunder) liksom engelskans thunder, tyskans Donner och så vidare.

I svenskan och i övriga germanska språk har Tor givit namn åt torsdagen. Islänningarna har dock ersatt þórsdagur med fimmtudagur. Motsvarande finns även i finsk mytologi, där fadersgestalten Ukko antagits ha binamnet Perkele och i Baltikum återfinns Perkūnas i Litauen och Pērkons i Lettland. I slaviska språk återfinns Perun med liknande egenskaper som Tor.

Tacitus rapporterar att germanernas dyrkade Hercules – romarna hade för vana att tolka utländska gudar genom att jämföra dem med liknande romerska – vilket har antagits varit för att båda är hjältar som slåss med odjur, agerar som mänsklighetens försvarare och att båda representeras med ett trubbigt närstridsvapen (Hercules klubba och Tors hammare Mjölner).

Germanerna tog sedan till sig romarnas sedvänja att bära" Herculesklubbor" och bytte ut den mot sin egen motsvarighet. Dock blev hammaren först populär som amulett under vikingatiden när kristendomen blev ett hot mot den gamla religionen.[2]

Enligt vissa religionshistoriker kan Tor, liksom Indra, från början ha varit en höggud. Vid tiden för våra källor, främst poetiska och prosaiska Eddan, hade dock denna roll övertagits av Oden (Óðinn), och då har Tor omdefinierats som Odens äldste son; Tors mor var jorden (Jörð, möjligen ett sidonamn på Frigg, men detta är oklart). Liknande teorier finns även om Tyr.

Familj och liv[redigera | redigera wikitext]

Tors hustru är Siv (Sif). De har tillsammans sonen Mode (Móði) och dottern Trud (Þrúðr). Dessutom har Tor, från ett tidigare äktenskap med jättinnan Järnsaxa, sonen Magne (Magni). Deras hem är borgen Bilskirne i Trudvång (Þrúðvangr) i Asgård (Ásgarðr).

Attribut[redigera | redigera wikitext]

När Tor vredgas åker han runt på sin vagn, som dras av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir,[1] bland molnen och strider med sin hammare, Mjölner (Mjölnir, en symbol för åskviggen), mot det onda i form av jättarna;[3] en liknande strid utkämpas i indisk mytologi mellan Indra och Asuras. Det är så åska uppkommer.

Andra attribut är kraftbältet Megingjord (Megingjörð), som får hans styrka att växa när han drar åt svångremmen. Han har också en järnhandske och en järnstång i vänsterhanden.

Tor beskrivs alltid som gående eller åkande vagn, aldrig ridande till häst. Detta visar också en skillnad i samhällsklass jämfört med Oden, som ofta rider. I likhet med många andra indoeuropeiska himmelsgudar kämpar Tor mot en väldig havsorm, Midgårdsormen (Miðgarðsormr), vilket förmodligen är ett uråldrigt mytologiskt motiv.

Betydelse[redigera | redigera wikitext]

Tor, Oden och Loke (Loki) är de tre gestalter som oftast uppträder i den nordiska mytologin.

Psykologiskt sett är Tor rätt enkel, till skillnad från exempelvis grubblaren Oden. Tor dyrkades främst av enkelt folk – han är böndernas och trälarnas gud och var den populäraste av gudarna. Tor är guden som bringar ordning ur kaos - det är inte för inte som han är kallad "Mänsklighetens beskyddare". Liksom de andra asagudarna (Æsir) är han inte odödlig. I Ragnarök kommer Tor och Midgårdsormen att döda varandra. Hans båda söner överlever däremot – de har inte utövat makt i denna tidsålder.

När kristendomen blev en allvarlig konkurrent till den gamla religionen blev Tors hammare symbolen för denna, liksom korset för de kristna. Man åkallar Tor i frågor som berör vind, väder och årsväxt. Mycket tyder på att Tors vagndragande bockar överlevde kristendomens intåg i form av julbocken.

Tor i folktron[redigera | redigera wikitext]

Berättelser och föreställningar om Tor överlevde in i modern tid i Sverige. Då förekommer Tor främst som trollens främste fiende. När det åskande kunde man säga att "nu är Tor ute och åker med sina bockar”. Blixtarna var blänket från hans hammare när han slungade den efter trollen. När blixten slog ned i ett berg trodde man att det bodde troll där. Som en förklaring till att troll inte så ofta syntes till längre så sade man in på 1900-talet i Småland att Tor hade slagit ihjäl de flesta så att de nästan blivit utrotade.[4]

Det finns även en svensk folkvisa som heter Hammarhämtningen som berättar om hur Tor, här kallad Torer och Tor-Karl får sin hammare stulen och för att få den tillbaka blir tvungen att klä ut sig till jungfru Fröjenborg och låtsas gifta sig med trolletTrolletram. Det är alltså samma myt om vilket det finns ett kväde i den äldre Eddan vid namn Kvädet om Trym.

Andra namn[redigera | redigera wikitext]

Tor har snarlika namn i andra germanska språk. Många namn påminner dessutom det svenska ordet dunder (ursprungligen: "tordön"), inklusive anglosaxiska Thunor, fornengelska Thunre, forntyska Donar, lågtyska Donner, frisiska Tonger och proto-germanska Þunraz. På färöiska heter han Tór och på samiska Horagalles.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nilsson, LG (2008-08-05): " ÅSKA - MYT OCH VERKLIGHET". alltomvetenskap.se. Läst 6 augusti 2015.
  2. ^ Birley, Anthony R. (Trans.) (1999). Agricola and Germany. Oxford World's Classics. ISBN 978-0-19-283300-6
  3. ^ Raudvere, Catharina: Mjölner i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 6 augusti 2015.
  4. ^ Älvor vättar och andra väsen, Ebbe Schön, Raben & Sjögren, s 179-181

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]