Olle Bonniér

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Olle Bonniér, egentligen Norman Olof Ivar Nygren-Bonnier, född 1 januari 1925 i Los Angeles, är en svensk målare, grafiker och skulptör.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Olle Bonniér föddes 1925 i Los Angeles. Modern Maggie Bergqvist arbetade på franska sjukhuset och fadern Nils Nygren Bonnier var parkettläggare. Familjens mexikanske trädgårdsmästare tog honom till bergen, öknen och havet i Kalifornien och Mexiko. Kontakten med naturkrafterna och deras starka färger kom att betyda mycket för Bonniérs framtida måleri. Då Olle Bonniér var fem år återvände modern till Sverige med barnen. Eftersom hon var sjuk tog släktingar hand om syskonen. Han kom att pendla mellan Luleå, där hans morfar Olof Bergqvist var biskop, och farmodern Ina Bonnier i Stockholm. Hon var av en nordfransk smedsläkt från Vallonien.

I fjortonårsåldern bestämde han sig för att bli konstnär. Han försörjde sig som dräng på somrarna; på vinterhalvåret som springschas. År 1939 åkte han till Värmland för att tjäna ihop pengar till konstnärsmateriel. Där mötte han Gustaf Fjæstad; Bonniérs och Fjæstads korrespondens finns bevarad i Kungliga biblioteket. Under Värmlandstiden träffade Bonniér också Fritz Lindström, genom vilken han kom i kontakt med Aguélis måleri.

Olle Bonniér hörde till den generation som växte upp med jazz. Som ung spelade han saxofon. Då Bonniér gick på Norra Latin i Stockholm blev han nära vän med Nils L. Wallin, Gösta Oswald och Bo Wallner. I Wallins hem ordnades kammarmusikkvällar med de unga musikerna. Genom sina vänner fick Bonniér också en möjlighet att få en inblick Måndagsgruppens verksamhet. På radio lyssnade han på konserter och föredrag om den nya atonala tonkonsten, Schönbergskolan och Edgard Varèse. Musiken påverkade Olle Bonniérs måleri där han även kom att måla olika musikpartitur.

Åren 1941–42 gick Olle Bonniér på Tekniska skolan och 1942–45 på Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm.

År 1942 ägnade han sig åt studier av medeltiden och högg en kopia av en sengotisk skulptur från Poitiers. Bonniér bedrev självstudier av äldre måleri, där Hieronymus Bosch, Johannes Vermeer, Giotto och Hans Memling intog en central plats. Under denna tid entusiasmerades han även av kubism och surrealism och konstnärer som Pablo Picasso, Georges Braque och Fernand Léger.

Konstnärskap[redigera | redigera wikitext]

År 1943 var Bonniér dräng på Gotland. Där använde han havet som inspirationskälla. Hans upplevelse av havets gränslöshet medförde målningar med skikt på skikt i blågrönt, en serie av "Monokromer", enfärgade bilder.

Sedan Olle Bonniér slutat Grünewalds målarskola 1945 fick han ateljé i Georg Paulis villa i Storängen. Åren 1945–46 gjorde han en svit sceniska motiv, ”Commedia dell'arte”, som kulminerade i en stor målning på tre meters bredd. Där uppträdde olika slags gycklare i en kulissvärld. Aktörerna hade egenheten att komma och gå ut och in i skuggpartierna. En kuliss kunde förvandlas till en öppning mot mörkret.[1]

I målningen ”Akvarium”, 1944–45, ligger valörerna nära varandra men skillnaderna i färgtemperatur skapar en dynamisk rumsbild. Ett koloristiskt klangrum med rytmiska rörelser. Färgerna strålar av ett självljus och upplevs som gränslös, den vill fortsätta utanför sina ramar där formerna i kanten verkar avskurna och vill antyda en oändlighet. Fokus låg även på vad som sker utanför bilden vilket kom att vara en ledande vision för Olle Bonniérs kommande måleri.

År 1944 fann Olle Bonniér två teman som skulle bli hans följeslagare genom åren, spikarna och vildhunden. De förra var ursprungligen några vanliga spikar i en planka han tecknat men de fick strax genomborra ett svävande membran likt pilarna martyren Sankt Sebastian. Vildhunden dök först upp i teckningen ”Vildhunden vilse i människornas värld” 1944-45. Det hemliga meddelandet från vildhunden i ”Bokstavsdikt 1945” går inte att på något vis dechiffrera. Vildhundens spår ledde genom det ofattbara. I målningen ”jag i gul tröja” gjorde Olle Bonniér ett porträtt av sig själv som vildhund med andedräkten hett vällande ur gapet.

Olle Bonniér debuterade 1947 med halvabstrakta målningar, men övergick snart till ett nonfigurativt måleri med strängt geometriska konstruktioner i en asketisk färgskala. Under senare delen av 1950-talet mjuknade hans hårda geometriska stil, och med friare nonfigurativa former och en djupare färgskala skapade han en dynamisk bildverkan.[2]

Åren 1962–64 samarbetade Olle Bonniér med rymdfysikern Lars Block med ljusexperiment, vilket resulterade 1966 i det audiovisuella konstverket "Minos Palats", en konsert med nervsignaler för bilder och ljusimpulser där modern teknik, musik av Karl-Erik Welin, film och bildkonst samverkar. "Minos Palats" visades i samband med ESRO-invigningen i Kiruna och avslutades som vandringsutställning året därpå på Moderna museet.

Under 1960-talet bröts de räta linjerna sönder ytterligare och ersattes med trasiga och upprivna formkomplex. Under några år utförde han politiska konstverk särskilt riktade mot diktaturen i Spanien. Bonniér fann då att den politiska konsten krävde figurativa inslag för att nå önskad slagkraft.[2]

Han har utfört monumentalmålningar till Svenska Bostäders kontorshus i Vällingby (1955) och för Astra i Södertälje (1955–56).[2]

Bonniér åtnjuter en garanterad inkomst om fem basbelopp från staten genom den statliga inkomstgarantin för konstnärer.[3]

Offentliga verk i urval[redigera | redigera wikitext]

  • "Sagan om ljuset", väggmålning, Blåsboskolan i Västerås,1952–54
  • Väggmålningar för Svenska Bostäder i Vällingby, 1955
  • ”Lek i regn och solsken” Södertälje, Fornbackaskolan, 1972–73
  • ”Pelota” relief GIH, Stockholm, 1978–79
  • ”Canek” skulptur, Sofiero, Helsingborg, 1990
  • ”Healing the earth” skulpturanläggning, Tekniska högskolan, 1983–93
  • "Solvindar" Mobil, kompositmaterial, Rydebäcks station i Helsingborg 2001
  • ”Vildhundens Hjärta” Skulptur, Dunkers Kulturhus, Helsingborg 2002

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Marika Bonniér Hansen och Per Forsgren "Vildhundens Hjärta" SVT 1993
  • Bonniér, Olle (1995). Självljus. Stockholm: Norstedt. Libris 7156836. ISBN 91-1-952232-0 
  • Marika Bonniér Hansen "En liten biografi om Olle Bonniér" 2014

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Millroth, Thomas; Bonniér Olle, Stackman Pelle (1995). Olle Bonniér – och varför inte dansa?. Publikation / Sveriges allmänna konstförening, 0347-2515 ; 104. Stockholm: Sveriges allmänna konstfören. Libris 2090899 
  2. ^ [a b c] Friesen Sten von, Bendz Gerhard, Swahn Jan-Öjvind, red (1973-1981). Bra böckers lexikon. Höganäs: Bra böcker. Libris 127735 
  3. ^ ”Statliga inkomstgarantier till konstnärer”. http://www.konstnarsnamnden.se/default.aspx?id=11891. Läst 19 september 2009.