Hoppa till innehållet

Arbetarlitteratur

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Proletärförfattare)
De yngre arbetarförfattarna: från vänster, Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, besöker den äldre Gustav Hedenvind-Eriksson i Flysta utanför Stockholm i slutet av 1920-talet.

Arbetarlitteratur, även proletärlitteratur, arbetardiktning, proletärdiktning etc., är ett omstritt begrepp som använts på olika sätt i olika sammanhang. I Sverige dominerar numera beteckningen arbetarlitteratur, och denna definieras mestadels som litteratur skriven av arbetare, eller av författare med arbetarbakgrund, som skildrar arbetarklassens levnadsvillkor och som tar arbetarklassens parti (mestadels genom att ansluta till arbetarrörelsens ideal).

Arbetarlitteratur i Sverige

[redigera | redigera wikitext]
Några unga arbetarförfattare i början av 1930-talet. Josef Kjellgren (1:a från vänster), Rudolf Värnlund (2:a fr.v), Gustav Sandgren (3:a från höger), Eyvind Johnson (2:a fr.h) och Artur Lundkvist (1:a fr.h).
Harry Martinson och Ivar Lo-Johansson på 1940-talet.
Moa Martinson 1957.

I Sverige utgör arbetarlitteraturen en tradition som börjar på 1800-talet och fortsätter än idag. I jämförelse med andra länder har den en starkare ställning här.

De tidiga arbetarlitteraturen återfinns inom arbetarrörelsen. Först lyfte denna rörelses ledare fram författare som August Strindberg och Viktor Rydberg som arbetarklassens representanter i litteraturen. Efter hand försköts fokus emellertid mot författare som själva var eller varit kroppsarbetare och som var verksamma inom arbetarrörelsen. Exempelvis lyfte Hjalmar Branting i början av 1900-talet fram K. J. Gabrielsson – som var känd under pseudonymen Karolus – som den första riktiga proletärskalden.[1][2]

Dessa proletärskalder skrev huvudsakligen politiska dikter och sånger som propagerade för arbetarrörelsens socialistiska ideal. Ett bra exempel är Gabrielssons "Skulle jag glömma, jag?". Ett annat är "Arbetets söner", med text av Henrik Menander.

I början av 1900-talet fick flera arbetarförfattare framgångar på bokmarknaden, ofta med realistiska prosaskildringar av arbetarklassens livsvillkor. Till denna grupp hörde bland andra Dan Andersson, Gustav Hedenvind-Eriksson, Martin Koch och Maria Sandel.

1921 publicerade Richard Steffen en läsebok för folkskolan där han lyfte fram proletärdiktningen som en av de viktigaste strömningarna i samtidslitteraturen. Detta ledde till en intensiv debatt. Några av de utpekade proletärdiktarna – exempelvis Ragnar Jändel, Ivan Oljelund och Harry Blomberg – identifierade sig inte alls med beteckningen. Andra – däribland Hedenvind-Eriksson och Koch – accepterade den emellertid.[3] Nu blev begreppet proletärdiktning definitivt etablerat.

Under mellankrigstiden tog författare ur arbetarklassen allt större plats i den svenska litteraturen.[4] Åren kring 1930 kom arbetarlitteraturens definitiva genombrott i Sverige. En viktig händelse var publiceringen 1929 av antologin 5 Unga. Den innehöll avantgardistisk, modernistisk poesi av fem unga författare som alla var autodidakter: Harry Martinson, Gustav Sandgren, Erik Asklund, Josef Kjellgren och Artur Lundkvist. En annan viktig händelse under genombrottsfasen var publiceringen 1933 av tre romaner av författare med bakgrund i statarklassen: Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord, Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd samt Jan Fridegårds En natt i juli.

Under 1930-talet publicerade en rad arbetarförfattare mer eller mindre självbiografiska romaner om att växa upp i arbetarklassen under seklets början. Utöver Lo-Johanssons Godnatt, jord är de viktigaste exemplen Moa Martinsons trilogi om Mia: (Mor gifter sig (1936), Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939)), Eyvind Johnsons Romanen om Olof (fyra delar, 1934–1937), samt Harry Martinsons Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). Sedan dess har den proletära uppväxtskildringen varit en central genre i Svensk arbetarlitteratur.

Genom Folket i Bilds folkbokserie, som började utges 1941, kunde arbetarförfattares verk spridas i billiga utgåvor genom bokombud på arbetsplatser. Några av de förattare som fick störst spriding på detta sätt var Moa Martinson och Jan Fridegård.[5]

Efter andra världskriget förnyades arbetarlitteraturen av författare som skrev om klassamhällets förvandlingar i samband med den moderna industrins och välfärdssamhällets framväxt. Stig Sjödins diktsamling Sotfragment (1949) handlar om människorna i och omkring ett järnverk. Folke Fridell var en före detta textilarbetare som i romaner som Död mans hand (1946) och Syndfull skapelse (1948) skildrade arbetaren i det automatiserade industrisamhället och kritiserade arbetarrörelsen för att ha get upp kampen för ett demokratiskt arbetsliv. Han utnämndes till "arbetardiktens förnyare" då han var den förste som på allvar införlivade det moderna fabriksarbetet i den svenska litteraturen.[6] På 1950-talet debuterade även Kurt Salomonson, som i sina romaner – bland annat Grottorna (1956) – ger en mörk bild av arbetarklassens ställning i folkhemmet.

På 1960- och 1970-talet fick arbetarlitteraturen ett uppsving i samband med att det blåste vänstervindar i samhället. Dels ökade intresset för äldre arbetarlitteratur, del framträdde en ny generation arbetarförfattare, med namn som Aino Trosell, Torgny Karnstedt, Jan Fogelbäck och Kjell Johansson.[5] De nya författarna skrev litteratur av olika slag, från dokumentärskildringar till romaner. Poesin företräddes främst av Stig Sjödin.[7]

Även om arbetarlitteraturen i Sverige åtminstone sedan 1930-talet utgjort en viktig och erkänd strömning i nationallitteraturen har den också hela tiden funnits och utvecklats i andra sammanhang, inte minst inom arbetarrörelsen. Särskilt viktig har fackförbundspressen varit. I tidningar som Kommunalarbetaren, Skogsindustriarbetaren och Metallarbetaren har arbetarlitteraturen getts stort utrymme, åtminstone fram till 1980-talet.[8] En författare som Stig Sjödin har exempelvis varit minst lika aktiv där som på bokmarknaden.[7]

I början av 2000-talet inleddes en ny våg av svensk arbetarlitteratur, och denna litteratur är idag en bredare och mer varierad strömning än någonsin tidigare.[9] Genremässigt spänner den samtida arbetarlitteraturen över allt från avantgardistisk poesi till tecknade serier. Viktiga företrädare är Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Johan Jönson, Jenny Wrangborg, Daria Bogdanska, Tommy Sundvall, Pelle Sunvisson, Emil Boss, David Ericsson och Sara Beischer.

Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 för att uppmuntra och inspirera till författarskap som utgår från arbete och vardagsliv, och har idag blivit en viktig plattform för arbetarlitteraturen, inte minst genom tidskriften Klass. Flera litterära priser, som Ivar Lo-priset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Moa-priset och Stig Sjödinpriset, delas årligen ut till moderna företrädare för den arbetarlitterära traditionen.

På senare år har arbetarlitteraturen ådragit sig allt mer intresse inom den litteraturvetenskapliga forskningen, inte minst inom Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning (NordArb), som anordnar vetenskapliga konferenser och ger ut forskningsantologier.

Internationella relationer

[redigera | redigera wikitext]

Den svenska arbetarlitteraturen skiljer sig framförallt från den i andra länder genom att den har en starkare ställning i den nationella litteraturen. Dock har den i stor utsträckning påverkats av litteratur från andra länder. Många av de självbiografiska uppväxtskildringarna från 1930-talet har exempelvis inspirerats av Maxim Gorkijs Mina universitet, eller Jack Londons Martin Eden. Även dansken Marin Andersen Nexø har haft stort inflytande på den svenska arbetarlitteraturen.[10]

Svenska arbetarförfattare

[redigera | redigera wikitext]
Författarna Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund spelar schack.

A

B

C

D

E

F

G

H

J

K

L

M

N

O

P

R

S

T

V

W

Y

Å

Ö

Finlandssvenska arbetarförfattare

[redigera | redigera wikitext]

Arbetarförfattare i andra länder

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ↑ Nilsson, Magnus (2017). ”Var är "entrén till de egentliga arbetarförfattarnas rike"?”. i Christine Hamm, Ingrid Nestås Mathisen & Anemari Neple. Hva er arbeiderlitteratur?. Bergen: Alvheim & Eide. sid. 125–131
  2. ↑ Nilsson, Magnus (2023). Writing Class: Precarious Labour in Contemporary Swedish Literature. Malmö: Malmö University Press/Kriterium. sid. 133–134. doi:https://doi.org/10.60156/kriterium.73
  3. ↑ Stenkvist, Jan (1985). Proletärskalden: Exemplet Ragnar Jändel. Stockholm: Gidlunds
  4. ↑ Thorsell, Lennart (1957). ”Den svenska parnassens »demokratisering» och de folkliga bildningsvägarna”. Samlaren (Svenska litteratursällskapet).
  5. 1 2 Nilsson, Magnus (2006). Arbetarlitteratur. sid. 81–86
  6. ↑ Furuland, Lars (1989). ”Automationen och människovärdet”. Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare. Bonniers. sid. 143-145. ISBN 91-34-50865-1
  7. 1 2 Nilsson, Magnus (2021). Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Stockholm: Verbal
  8. ↑ Nilsson, Magnus (2025). ”Ordinary People and Literary Pirouettes: Working-Class Literature in the Swedish Municipal Workers’ Trade-Union Magazine Until 1970”. i Michael Sanders, Magnus Nilsson och Wiktor Marcek. Transnational Working-Class Literatures: Canons and Connections in the Nineteenth and Twentieth Centuries. sid. 326
  9. ↑ Magnus Nilsson (2021). ”Den nya vågen av svensk arbetarlitteratur”. Arbejderhistorie: tidsskrift for historie, kultur og politik (1): sid. 56–75.
  10. ↑ Mattson, Per-Olof (2017). Martin Andersen Nexø: Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär. Lund: Ellerströms förlag

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Arbetarlitteratur&oldid=59325203”