Hoppa till innehållet

Utanförskap

Från Wikipedia

Utanförskap, utslagning och till viss del marginalisering innebär att en individ eller grupp befinner sig utanför och/eller känner sig utestängd från en gemenskap, exempelvis ett hem eller ett folk, arbetsliv, kulturliv eller samhällsliv. Utanförskap kan även avse ett land som står utanför en gemenskap (exempelvis EU).[1] Utvecklingsländer kan vara i ett tillstånd av ekonomiskt utanförskap från den globala ekonomin. Utanförskap från en social gemenskap, exempelvis kamratgrupp i och utanför skolan, kan övergå i mobbning.

Flera betydelser av socialt utanförskap

[redigera | redigera wikitext]

Socialt utanförskap eller social utslagning avser uteslutning från det etablerade samhället, med flera betydelser:

Alliansen började i valrörelsen 2006 att använda begreppet utanförskap specifikt om personer som står utanför arbetsmarknaden, och är "beroende" av ersättningssystem. De båda grupperna långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna beskrevs som kommunicerande kärl som människor ofta förflyttade sig emellan vid ändrad politik. Politiken skulle nu ha en arbetslinje med syfte att minska de båda gruppernas totala storlek, vilken man kallade för utanförskap. I valrörelsen 2006 angav moderatledaren Fredrik Reinfeldt siffran 1,5 miljoner på det "totala utanförskapet" och definierade det som "De som inte jobbar alls eller så mycket som de skulle vilja".[5] Finansminister Anders Borg satte 2007 en annan siffra på utanförskapet, och angav den till 1 063 220 personer, eller 19,1 % av befolkningen i arbetsför ålder i Sverige 2006. Denna siffra är egentligen ett mått som SCB brukar kalla andel "helårsekvivalenter i åldrarna 20–64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag", det vill säga hur stor del av befolkningen som försörjer sig på sjuk- och aktivitetsersättning (störst), a-kassa, sjukpenning, arbetsmarknadsåtgärder, samt ekonomiskt bistånd (minst). Se tabellen nedan.[2] Det Reinfeldt kallade det "totala utanförskapet" baseras på SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). Den siffran innefattar dessutom personer som är undersysselsatta (som har jobb men vill jobba mer) och latent arbetssökande (som önskar arbeta men inte har sökt jobb). Eftersom AKU:s siffra inte omräknar till helårsekvivalenter anger den högre siffror på antal arbetslösa, antal i arbetsmarknadsåtgärder och antal i sjuk- och aktivitetsersättning.[5]

Helårsekvivalenter

[redigera | redigera wikitext]

Följande tabell visar utanförskapet i Sverige, uttryckt som antalet helårsekvivalenter som har försörjts med sociala ersättningar och bidrag sedan 1990, och deras andel av befolkningen i åldrarna 20–64. Två personer som är sjukskrivna 50 % under ett år, eller två som är arbetslösa 6 månader, motsvarar således tillsammans en helårsekvivalent.[6]

År Andel av befolkningen
i arbetsför ålder %
Antal
helårsekvivalenter
1990 14,8 732 236
1991 16,4 816 587
1992 19,0 954 303
1993 22,0 1 112 473
1994 22,7 1 157 544
1995 22,2 1 138 715
1996 22,2 1 139 350
1997 21,9 1 123 599
1998 20,6 1 066 120
1999 19,9 1 030 282
2000 19,6 1 019 237
2001 19,3 1 008 701
2002 19,8 1 040 398
2003 19,6 1 037 802
2004 20,2 1 071 227
2005 20,0 1 063 766
2006 19,2 1 031 699
2007 17,0 918 221
2008 15,5 839 612
2009 16,1 878 231
2010 15,9 871 535
2011 14,6 808 899
2012 14,6 809 536
2013 15,0 838 861
2014 14,9 840 665
2015 14,8 837 790
2016 14,4 827 051
2017 14,0 807 949
2018 13,3 775 329
2019 12,7 745 272
2020 13,5 790 242
2021 13,3 784 018
2022 11,9 708 249

Begreppet utanförskap användes flitigt i debatten i valrörelsen inför riksdagsvalet 2006, först av moderater, senare av politiker av skild partifärg. Begreppet har i en debattartikel av nationalekonomen Bertil Holmlund beskrivits som problematiskt. Användningen av helårsekvivalenter för att mäta utanförskap kritiserades för att måttet endast inkluderar sådan arbetslöshet och långtidssjukdom som ger ekonomisk ersättning (så kallat bidragsberoende), vilket kan manipuleras politiskt genom att ändra ersättningssystemens kvalifikationskrav eller längden av a-kassans ersättningsperioder.[7] Kritiken avsåg också att i debatten kopplades begreppet på ett tendentiöst sätt till invandrare, kriminalitet och drogmissbruk. Den borgerliga alliansen etablerade en orsakskedja som såg ut på följande vis: arbetslös (och invandrare) – bidragsberoende – utanförskap – kriminellt beteende.[källa behövs]

Alliansregeringen menade att många hade lämnat utanförskap sedan regeringen tillträdde 2006 trots lågkonjunktur i Europa. Statistik från 2014 visade också att antal personer med sjukersättning och antal sjukskrivna hade minskat och nu stod till arbetsmarknadens förfogande, men sysselsättningsgraden hade inte ökat. Istället stod många tidigare sjuklediga i långtidsarbetslöshet och allt fler uppbar socialbidrag, och enligt prognoser 2014 förväntades fortsatt minskning av sysselsättningsgraden.[8][9] Oppositionen ifrågasatte begreppet helårsekvivalenter (som regeringen använde fram till 2010) som mått på utanförskap, och kritiserade även Alliansen för att ha använt flera alternativa definitioner på utanförskap.[10][11]

Ofta används utanförskap som förklaringsmodell till att unga svenskar radikaliseras och ansluter sig till Islamiska staten, men studier utomlands visar att även ungdomar ifrån välbärgade familjer kan lockas av våldsamma salafistiska budskap.[12]