Alexander Hamilton
- Politikern född 1855, se Alexander Hamilton (politiker)
Alexander Hamilton, född 11 januari 1755 (eller samma datum 1757) i Nevis i Saint Kitts och Nevis (i dåvarande Brittiska Västindien), död 12 juli 1804 i New York i New York, var en amerikansk statsman.
Alexander Hamilton var son till en i Västindien bosatt medlem av den skotska ätten Hamilton. Han kom 1772 till New York för att bedriva studier och tog på kolonisternas sida livligt del först i den publicistiska fejden mellan Storbritannien och kolonierna, därefter som officer i nordamerikanska frihetskriget. Efter dess slut etablerade sig Hamilton som advokat i New York. Han gjorde sig snart gällande i det politiska livet och var 1782-83 medlem av konfederationsförsamlingen och verkade under intryck av de inre oroligheterna och det ekonomiska livets alla vanskligheter under "the critical period" bland annat genom publikationen The Federalist för ett stärkande av bandet mellan de nordamerikanska staterna. I författningskonventet 1787 av Hamilton en av de mest verksamma krafterna på federalisternas sida. Unionsförslaget tilltalade honom visserligen inte som alltför litet centralistiskt, men han anammade det av praktiska skäl samt verkade ivrigt för dess antagande. I agitationen härom blev han federalisternas allsmäktige ledare.[1]
1789 blev han unionens förste finansminister, och nedlade som sådan ett enormt arbete bland annat vid statsskuldens reglering, den unionella bankens grundläggning och det unionella skatteväsendets ordnande. Hamiltons strävan gick ut på att skapa ordnade och stabila förhållanden. En förutsättning för dessa var centralmaktens stärkande. Hur långt Hamilton i detta avseende ville gå är ovisst, men tanken på en kung torde inte ha varit honom helt främmande. Under alla omständigheter var han aristokrat och en representant för nordstaternas förmögnare befolkningslager. Att han främst tillvaratog dessas intressen i sin bank-, statsskulds- och penningpolitik är tydligt. Hans strävan att genom tullar bidra till en nordamerikansk industris framväxt visar i samma riktning. Gentemot Hamiltons politik gjorde sig på olika håll starkt missnöje gällande. Ledare för detta blev utrikesministern Thomas Jefferson, grundaren av Republikanska partiet. George Washington ställde sig dock på Hamiltons sida och denne förblev även efter sin avgång som finansminister 1795 Washingtons främste rådgivare och som sådan den kanske mest dominerande gestalten i unionens politiska liv.[1]
Under president John Adams minskades hans inflytande. Hamilton, som 1799-1800 var befälhavare över unionens trupper, önskade att gå i krig mot Spanien och Frankrike. Han stöddes här av sitt parti. Adams gick dock i en annan politisk riktning. Sedan republikanerna med Thomas Jefferson 1800 kommit till makten såg Hamilton med misstro på deras politik, av vilken han väntade sig ruin och anarki. Innan ännu utvecklingen vänt till en för republikanerna ofördelaktig riktning, omkom Hamilton, som bidade sin tid, i en duell med unionens vicepresident, den politiske äventyraren Aaron Burr, vars karriär han vid olika tillfällen lyckats hindra. Hamilton var vid sidan av sin politiske motståndare Jefferson den främsta politiske gestalten under USA:s först år, och den egentlige skaparen av den verkliga unionen mellan USA:s stater och en fast centralstat. I många avseenden föregrep han i sin utrikespolitik, i sina ekonomiska och statsrättsliga projekt den kommande utvecklingen i USA. Hans aristokratiska läggning gjorde honom emellertid till en annorlunda amerikansk politiker, och han kallats en av USA:s främst gestalter, samtidigt som han varit ett av landets mest "oamerikanska". Hans samlade skrifter utgavs av H. C. Lodge 1912 i 12 band.[1]
Hamiltons bild finns på de amerikanska 10-dollarsedlarna.
| Företrädare: (ingen) |
USA:s finansminister 1789–1795 |
Efterträdare: Oliver Wolcott, Jr. |
Noter[redigera]
- ^ [a b c] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 453-54.