Anton Nilson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra personer med samma namn, se Anton Nilsson.
Anton Nilson som ung.

Anton Nilson, folkbokförd Nilsson, född 11 november 1887 i Norra Sandby i Hässleholm, död 16 augusti 1989 i Enskede, var en svensk socialist och agitator som bland annat deltog i det så kallade Amaltheadådet natten mellan den 11 och 12 juli 1908. Han var en av de sista och den längst överlevande att dömas till döden (genom giljotinering) i Sverige.

Ungdomsåren[redigera | redigera wikitext]

Två händelser 1905 påverkade Nilson i radikal riktning: dels dödsskjutningen i Sankt Petersburg, då hundratals demonstranter, anförda av prästen Georgij Gapon, sköts i hjäl av militär, dels verkstadsstrejken i Sverige. Nilson anslöt sig till rörelsen Ungsocialisterna och engagerade sig för nedrustning genom att distribuera flygblad vid regementen i Skåne bland annat tillsammans med Per Albin Hansson. [1] 1906 började Nilson som byggnadsarbetare i Malmö.[2]

Amaltheadådet[redigera | redigera wikitext]

Anton Nilson vid arresteringen efter attentatet.

Sommaren 1908 strejkade hamnarbetarna i Malmö för bättre arbetsvillkor. Polis och militär kallades in för att upprätthålla ordningen samtidigt som arbetsgivarna kallade in brittiska strejkbrytare vilket ledde till ännu större spänningar. Arbetarna tog det som en stor provokation.

De brittiska strejkbrytarna bodde tillfälligt på skeppet Amalthea. På natten mellan den 11 juni och 12 juni rodde Anton Nilson, medlem i Ungsocialisterna, ut och satte en bomb på Amaltheas skrov. Bomben sprängdes vilket resulterade i att den brittiske strejkbrytaren Walter Close dog, samtidigt som 23 skadades.

Anton Nilson dömdes till döden och hans två medhjälpare Algot Rosberg och Alfred Stern, som precis som Anton var unga och arbetslösa medlemmar i Ungsocialisterna, dömdes till livstids straffarbete för dådet. Nilson benådades dock och fick straffet omvandlat till livstids straffarbete. Till en början var den folkliga opinionen och arbetarrörelsen starkt emot bombdådet. Opinionen vände dock i takt med att arbetarrörelsen växte sig starkare i Sverige. En massiv kampanj för att fria de dömda startades. Kampanjen fick stort internationellt genomslag och hundratals möten om de fängslade hölls bland annat i USA med Joe Hill i spetsen. I Sverige samlades 130 000 namn in för att frige ungsocialisterna. Namnlistan lämnades in till högsta domstolen.

Ett större fritagningsförsök skedde också 1 maj 1917 då över 10 000 arbetare tågade till det fängelse i Härnösand, en stad som då hade ca 8 000 invånare, där Anton Nilson satt fängslad. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor och med order om att hellre skjuta Nilson än att låta honom fritas, var utposterade längs fängelsemuren. Det hela slutade med att demonstranterna fick ge upp och demonstrationen upplöstes.

Till slut, i oktober 1917 beordrade den nytillträdda regeringen Edén-Branting att Anton Nilson skulle släppas, vilket var det första beslut som den nytillträdda koalitionsregeringen med socialdemokrater och liberaler fattade. Detta beslut dämpade till viss del den sociala oro som hotade att brisera vid tidpunkten.

Med stöd av bankiren Olof Aschberg kunde Nilson förverkliga sin dröm om att flyga; Aschberg köpte en plats för Nilson vid Ljungbyheds flygskola, där han genomgick en civil flygförarutbildning på ett Albatrossflygplan av Nils Kindberg.

Ryska inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Anton Nilson i början av 1930-talet.

Efter att han medverkat vid ett möte i Malmö Folkets Park och hört Angelica Balabanoff berätta om kampen i Ryssland bestämde han sig för att delta i kriget. Balabanova ordnade ett visum till Petrograd, men Nilson kunde inte erhålla något utresetillstånd från Sverige eftersom han vägrat värnplikt. Han kontaktade då personligen krigsministern Erik Nilson, varefter hans utresetillstånd kom en vecka senare. 1918 infann han sig, efter en kort utbildning i ryska, i staden Gatjina för att tillträda en tjänst i Röda Armén som spaningsflygare. Under de strider som tog fart mellan Estland och Sovjetryssland förflyttades han till Torosina utanför Pskov. På sin flygchefs rekommendation blev han medlem i RKP (det allryska kommunistpartiet). Han nådde kaptens grad och var under en period tillförordnad chef för sin flygspanavdelning. För sina tjänster blev han bland annat belönad av Lev Trotskij med en skinnjacka som han dock inte kunde ta emot personligen eftersom han vid Trotskijs besök befann sig i tjänstgöring. Nilson hann däremot under sin tid i Ryssland träffa Lenin och skaka hand med Stalin.

År 1921, mitt under oroligheterna i revolutionen och inbördeskriget hjälpte han delar av Nobel-familjen att lämna Baku sedan de själva misslyckats med att lämna landet.

Senare, när stalinismen växte sig starkare, flyttade Anton Nilson 1926 tillbaka till Sverige. Nilson såg Stalin som en förrädare till revolutionen och arbetarklassen och hävdade att han endast gjort Sovjetunionen till en polisstat som fängslade och förtryckte de verkliga socialisterna.[3]

Senare verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Anton Nilsons grav, utsmyckad i samband med 100-årsdagen av Amaltheasprängningen.

I Sverige blev Anton Nilson 1931 medlem i Socialistiska partiet för att sedan, som många andra, lämna det för Vänstersocialistiska partiet när Socialistiska partiet tog ställning för Tyskland i andra världskriget. Nilson anslöt sig senare till Socialdemokraterna för att stanna kvar där i resten av sitt liv. Han var dock något sovjetvänlig, även om han hade kvar den starka kritiken mot det auktoritära systemet.

Anton Nilson blev 101 år gammal och var aktiv in i det sista, bland annat med att berätta för yngre generationer om händelser i sitt växlingsrika liv. Anton Nilsson var också hedersmedlem i Offensiv, den trotskistiska vänstern inom socialdemokratin, och motsatte sig uteslutningarna av Offensiv-medlemmar på slutet av 1980-talet.

I populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

Film[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Anton Nilson "Amaltheamannen" talar. Malmö: Kulturfören. Spartacus. 1987. Libris 701076 
  • Nilson, Anton (1962). Dömd till döden för Amalthea.. Bonniers folkbibliotek, 99-0133706-2. Stockholm: Bonnier. Libris 709700 
  • Björklund, Carl Johan (1958). Dömda till döden: Amaltheadramat. Stockholm: Tiden. Libris 681527 
  • Från Amalthea till ryska revolutionen. Stockholm: Pogo press. 1980. Libris 7639446. ISBN 91-7386-051-4 
  • Fängelseminnen. Stockholm: Axel Holmströms förl. 1918. Libris 1656503 
  • Ur mitt liv. [Johanneshov]: [Förf.]. 1971-1982. Libris 375759 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ *Gyllenhaal, Lars (2006). ”Den förste terroristen”. Populär Historia 2006:5,: sid. 38-42 : ill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/den-forste-terroristen/.  Libris 10290804
  2. ^ Anton Nilsson (Nilson). Nationalencyklopedin, läst 2014-01-18
  3. ^ Nilson, Anton; Haste, Hans (1980). Från Amalthea till ryska revolutionen. Stockholm: Pogo press. sid. 295. Libris 7639446. ISBN 91-7386-051-4 (inb.) 
  4. ^ Anton NilsonSvensk Filmdatabas

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]