Automatkarbin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Amerikansk automatkarbin av typen M16
Sovjetisk AK-47

Automatkarbin (militär förkortning: Ak) är ett automatvapen av gevärstyp som idag utgör infanteristens huvudbeväpning i de flesta av världens arméer. Automatkarbinen kännetecknas av att vara mer kompakt än traditionella gevär (se karbin) och av att kunna avge automateld. Den första automatkarbinen anses vara StG-44, ett tyskt vapen från andra världskriget. Den svenska definitionen av automatkarbin skiljer sig från den engelska assault rifle då man i svensk terminologi inte skiljer på vapen med mellanklasspatroner och vapen som G3 med kraftigare patroner. De mest kända och spridda automatkarbinerna är den ryska AK-47 Kalasjnikov (överlägset vanligast med 100 miljoner vapen av alla varianter tillverkade) och den amerikanska M16 (cirka 8 miljoner tillverkade). Både AK47 och M16A1 användes under Vietnamkriget.

I Finland används benämningen stormgevär i tradition med tyskans (Sturmgewehr) och engelskans assault rifle

Historik[redigera | redigera wikitext]

Införandet av röksvagt krut under den senare delen av 1800-talet förändrade eldstridens natur. Röksvagt krut var tre gånger kraftigare än det tidigare svartkrutet och eldhandvapnens räckvidd ökade således med en motsvarande ökning av rekyl och högre smällar. Det röksvaga krutet gjorde också att sikten blev klarare på slagfältet då det inte utvecklade den rök som svartkrut producerade. Tillsammans med andra utvecklingar som gevärsmagasin, kulsprutor och högexplosiva artillerigranater gjorde detta att det förutvarande sättet att kriga med täta formationer inte fungerade längre. Under första världskriget var standardgeväret långt, dels för att öka räckvidden och dels för att ge en fördel i bajonettfäktning. De nya vapnen och frånvaron av svartkrutsrök gjorde att det blev svårt för kavalleri och infanteri att komma inom närstridshåll och den klassiska stormningen försvann definitivt från slagfältet. Kavalleriet nullifierades under kriget av artilleriet och kulsprutor (till skillnad från infanterister kan kavallerister inte kasta sig i skydd vid beskjutning) vilket eliminerade det traditionella sättet att med snabba framryckningar exploatera luckor i de fientliga linjerna (stridsvagnen tog senare över den rollen). Istället för formationsstrider utvecklades ett sätt att anfalla med små grupper som eliminerade stötpunkter och bredda väg för huvudanfallet, den så kallade infiltrationstekniken. Eldstrider under första världskriget utspelade sig i regel på kortare avstånd än den effektiva räckvidden för repetergevären som var standardbeväpningen, detta innebar att skytten utsattes för den kraftiga rekylen utan någon egentlig fördel i utbyte. Kulsprutepistolen (helautomatiska vapen med pistolammuntion) introducerades under första världskriget som ett alternativ för strid på korta håll i skyttegravarna, och var lyckad men hade för kort räckvidd för att vara ett bra allroundvapen. Repetergeväret fortsatte som standard.

Under mellankrigstiden försökte man på sina håll smälta erfarenheterna från första världskriget. John C. Garand, som designade automatgeväret M1 Garand under denna tid, ritade först ett vapen med en patron som låg mellan geväret och pistolen i kraftighet (mellanklasspatron). Denna idé skrotades då man i USA inte ville byta patron av ekonomiska skäl eftersom man hade stora lager av .30-06 Springfield sedan kriget och M1-geväret fick istället denna kaliber. I Tyskland arbetade man med ett automatvapen i mellanklass under beteckningen "maskinkarbin". Arbetet avbröts dock då andra världskriget bröt ut i september 1939.

De tyska stridserfarenheterna under andra världskriget gav vid handen att den typiska eldstriden utspelade sig på 200-300 meters håll och vinnaren i regel var den med störst eldkraft (det vill säga den som kunde avfyra mest patroner snabbast). Det tyska repetergeväret karabiner 98k, vars eldhastighet var begränsad då man måste göra en mantelrörelse för varje skott var därför dåligt lämpat för att vinna strider på korta håll mot exempelvis sovjetiskt infanteri som ofta var beväpnat med kulsprutepistoler (effektiv räckvidd cirka 100 meter). Lösningen blev att man tog upp maskinkarbinprogrammet igen. Det färdiga vapnet togs i bruk 1944 som Sturmgewehr 44 ("stormgevär", varav engelskans assault rifle kommer) var den första masstillverkade automatkarbinen med mellanklasspatron. Den gjordes till standardbeväpning i den tyska krigsmakten men tillverkades i allt för få exemplar och för sent för att ersätta karabiner 98k. Ammunitionen var 7,92 x 33 mm Kurz, en nerkortad variant av standardpatronen 7,92 x 57 mm Mauser.

När de studerade sina stridserfarenhter efter andra världskriget kom britterna fram till samma slutsats som tyskarna. Man tog fram ett vapen och en tillhörande mellanklasspatron men dessa antogs inte då militäralliansen Nato som standard antog 7.62x51mm NATO som var i samma kraftiga klass som de tidigare .30-06 Springfield/.303 British istället (7.62x51mm NATO var lika kraftig men var något kortare då man använde modernare drivmedel). Efter kriget ledde USA utvecklingen i västvärlden till automatkarbiner i samma grova kaliber som de tidigare automat- och repetergevären (.30-06 Springfield/.303 British och så vidare). Detta ledde till automatkarbiner som M14, FAL och tyska G3 (AK4 är en tidig variant av H&K G3A3) som inte lämpade sig lika väl som vapen i mellanklassen för automateld. På det amerikanska standardgeväret M14 stängde man i regel av automateldsfunktionen då det visade sig att vapnet var mycket svårt att kontrollera under automateld. Även i USA visste man att mellanklasspatronen var överlägsen efter att ha studerat miljontals stridsrapporter från första och andra världskriget och det då pågående Koreakriget. Förespråkare för den kraftigare ammunitionen vann dock den politiska striden och man införde 7.62x51mm (det är något kontraintuitivt att en klenare ammunition är bättre i strid).

I Sovjetunionen införde man kort efter kriget den stilbildande AK-47, en automatkarbin i mellanklass med ammunitionen 7,62x39mm (nerkortad variant av 7,62x54mmR, den tidigare standardammunitonen). Stridserfarenheter från Vietnamkriget, där den amerikanska M14 och den sovjetiska AK-47 möttes i strid demonstrerade definitivt mellanklasspatronens överlägsenhet. Parallellt med M14 hade man i USA arbetat med ett vapen i mellanklassen, AR-15, vilken infördes under kriget under beteckningen M16. Den var lättare än AK-47 och använde en ännu klenare ammunition, 5.56x45mm NATO, vilken kompenserade för sina mindre dimensioner med en högre utgångshastighet (detta koncept kallas i engelskan small caliber, high velocity eller SCHV). Den amerikanske infanteristen hade nu den fördelen att han kunde bära med sig mer ammunition än sin motståndare och skjuta automateld snabbare med mindre rekyl. 5.56x45mm NATO blev Natos standardammunition och västvärlden antog automatkarbiner i denna kaliber. Sovjetunionen följde efter SCHV-konceptet med sin egen AK-74 i 5,45 x 39 mm, 1974.

Automatkarbiner[redigera | redigera wikitext]

Typen automatkarbin 4 var det viktigaste eldhandvapnet vid svenska militärförband fram till dess att Försvarsmakten antog automatkarbin 5 som huvudbeväpning. Anledningen till vapenbytet var främst den lättare ammunitionen som AK 5 var kamrad för samt att man anpassade sig efter Natos byte av standardammunition från 7.62x51mm NATO till 5.56x45mm NATO. Ak 5 är också smidigare att ta med sig i olika former av trupptransportfordon med många soldater i ett trångt utrymme. Finlands försvarsmakts standardautomatkarbin är 7,62 stormgevär 62 (baserad på den sovjetiska AK-47) i kalibern 7,62x39mm, en grövre ammunition än 5.56x45mm NATO men fortfarande i mellanklass.

Hemvärnets standardbeväpning är fortfarande Automatkarbin 4.

Tillverkare[redigera | redigera wikitext]