Buchenwald

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För musikalbumet från 1981, se Buchenwald (musikalbum). För Buchenwald-barnen, se Buchenwald-barnen.
1945: Margaret Bourke-White i Buchenwald
Slavarbetare på Buchenwalds koncentrationsläger.
(Elie Wiesel är den sjunde från vänster på andra raden)
Senator Alben W. Barkley, medlem i undersökningskommittén för naziförbrytelser skapar sig själv en bild av situationen i Buchenwald, 24 april 1945.

Koordinater: 51°01′20″N 11°14′53″E / 51.0222°N 11.2480°Ö / 51.0222; 11.2480

Buchenwald var ett känt koncentrationslägerEttersberg, cirka 7 km nordväst om staden Weimar i den tyska delstaten Thüringen. Koncentrationslägret var ett av de största och upprättades av den tyska regeringen 1937. Under en period gjordes experiment med tyfusvaccin, vilket dödade i vart fall 154 personer. Martin Sommer, som var SS Hauptscharführer, var en av lägrets mest brutala vakter och lät korsfästa prästerna Otto Neururer och Mathias Spanlang för deras tro. Skogen utanför lägret blev känd som den sjungande skogen på grund av fångarnas skrik.

Under andra världskriget hölls här mer än 248 000 fångar. Sammanlagt 56 500 människor avrättades eller avled i lägret till följd av sjukdomar, undernäring, hårt arbete och nazimedicinska experiment. Det var tekniskt sett inte ett utrotningsläger, men i lägret dog 24 % av fångarna. Det låg flera fabriker på området som fångarna arbetade 12-timmarsskift i. Medicinska experiment utfördes på fångarna. Det fanns ingen gaskammare som i andra läger. Bland de döda fanns danska polismän, som tagits tillfånga av nazisterna. Även norska motståndsmän fördes hit. Folke Bernadotte försökte få dem fria.

Biograf och läsning[redigera | redigera wikitext]

I maj 1941 öppnades en biograf på Buchenwald. Inträdet till bion var till en början 30 pfennig per person, men sänktes senare till 20 pfennig. Det fanns också en viss, men högst begränsad, tillgång till böcker och tidningar i lägret. Bland de tillåtna tidningarna fanns Völkischer Beobachter, de lokala nazistbladen och tidningar från fångarnas hemkommuner.[1]

Befrielsen[redigera | redigera wikitext]

Lägret var det andra som befriades av amerikanska trupper, den 11 april 1945. Det fortsatte att användas fram till 1949 av den sovjetiska ockupationsmakten för förvaring av politiskt oliktänkande. Det var då känt som Специальный лагерь № 2, Specialläger nummer två. Under den perioden dog cirka 7 000 personer i lägret. Efter 1958 byggdes flera monument för att hedra de döda. Idag är stora delar av lägret rivet men tyska staten har etablerat ett så kallat Gedenkstätte och restaurerat lägret för eftervärldens behov av påminnelse. I den stora förvaltningsbyggnaden finns numera stora öppna arkiv och bibliotek, historiker och arkeologer har gjort några fångbaracker tillgängliga genom att använda material från flera baracker, i de enskilda cellerna för prominenta politiska fångar och krigsfångar, som till exempel tillfångatagna störtade piloter har minnesmärken satts upp över de enskilda som inte överlevde fångenskapen. Sjukhuset står kvar som ett närmast orubbat monument över den verksamhet som bedrevs i dessa lokaler: Transportbanan från inleverans av döda passerade experimentrummen och den centralt placerade obduktionssalen och avslutades vid en lastbrygga för utleverans av kvarlevorna, som fördes till kremeringsugnarna. För vård fördes fångarna till en särskild läkarmottagning, som också användes för att med nackskott avrätta den som trodde sig bli läkarundersökt. Lägerpersonal var då utklädd till vårdpersonal, som ställde upp fångar för att vägas och mätas; men på andra sidan väggen bakom längdmätaren stod en bödel och sköt ett dödande nackskott. Denna läkarmottagning ligger i nästan direkt anslutning till krematoriet.

Personal[redigera | redigera wikitext]

Kända fångar[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eugen Kogon, SS-staten, s. 173-174

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. Sid. 76–77. ISBN 978-91-88858-32-0 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]