Ukraina

Ukraina Україна Ukrajina
Flagga Statsvapen
Valspråk: Volja, Zlahoda, Dobro (ukrainska för "Frihet, enighet, godhet")
Nationalsång: Sjtje ne vmerla Ukraini
Huvudstad (och största stad)		Kiev
Officiellt språk		ukrainska
Statsskick		republik
-	President	Viktor Janukovitj
-	Premiärminister	Mykola Azarov
Självständighet		från Sovjetunionen
-	Deklarerad	24 augusti, 1991
-	Erkänd	1 december, 1991
Area
-	Totalt	603 700 km2 (43:e)
-	Vatten (%)	försumbart
Befolkning
-	års uppskattning	45 778 500 (1 Januari 2011) (26:e)
-	Befolkningstäthet	75,8/km2 (92:a)
BNP (PPP)		2008 års beräkning
-	Totalt	$428 973 miljoner  (28:e)
-	Per capita	$9 308
HDI (2012)		0,740 (78:e)
Valuta		Hryvnja (UAH)
Tidszon		UTC +2
Nationalitetsmärke		UA
Landskod		UA
Landsnummer		380

Ukraina (ukrainska: Україна, Ukrajina) är ett land i Östeuropa med landgräns mot Rumänien, Moldavien, Ryssland, Polen, Slovakien, Ungern och Vitryssland. I söder har landet kust mot Svarta havet. Huvudstad är Kiev.

Ukraina är det till ytan näst största landet i Europa, efter Ryssland.

Etymologi

Namnet Ukraina började först användas på 1400-talet som en beteckning för området kring floden Dnipro. Under den tid Ukraina hade ställning som moskovitisk koloni kallades landet "Lillryssland" för att markera landets mindre värdighet gentemot Moskva. Peter den store ändrade för övrigt namn på sitt imperium från Moskvaimperiet till Ryska imperiet, för att genom renomésnyltning upphöja statsbildningen med artificiella historiska rötter till Kievriket. Ryska och ukrainska historiker är oense om huruvida nuvarande Ryssland kan anses ha sina historiska rötter i Kievriket.

Historia

Sarmaternas utbredningar cirka år 100.

Ukraina låg i Khazarernas rike mellan år 488 och 800.

Kievriket, 1054-1132.

Polsk-litauiska samväldet, 1387.

Arkeologer har funnit rester av en gammal civilisation av skyter i dagens Ukraina och Rumäniens kust mot Svarta havet. De ska ha levt här omkring 800 f.Kr.

Under Romarrikets tid stod större delen av Ukraina utanför riket då romerska rikets nordöstra gräns gick vid nuvarande Rumäniens nordgräns. Ukraina beboddes av sarmater (ett folkslag med huvudsakligen iranskt ursprung), och en del av sarmaternas rike kallades Skytien. Sarmaterna gick dock oftast över gränsen och krigade. Det spekuleras^{[källa behövs]} kring att kung Artur var en sarmatisk krigare och att man använde beteckningen "Sarmatiska krigarna från Öst" om honom och hans män.

Före Kievriket, mellan år 488 och 800, var större delen av dagens Ukraina behärskat av turkfolket khazarerna.

Kievriket uppstod först på 800-talet och kristnades år 988. Kievriket lades under 1200-talet i ruiner av de framstormande mongolerna. Riket delades då i tre delar: i väst mellan Litauen (som även hade dagens Vitryssland som maktbas) och Polen (som då dominerad västligaste Ukraina) och i öst av mongolerna. Till en början åtnjöt de ukrainska delarna religiös och politisk frihet. Efterhand började polska herremän lägga under sig ukrainska landområden och försöka tvinga befolkningen att övergå från den grekisk ortodoxa tron, som man haft sedan 988, till katolicismen.

Ukrainska kosackledare och andra betydelsefulla personer från Ukrainas militära historia från 1400-talet till 1900-talet.

På grund av den växande tatariska och osmanska aggressionen från Krim, riktad mot den ukrainska befolkningen, uppstod spontant beväpnade grupper, benämnda kosacker. Kosack betyder fri man, eller nomad, på turkiska språk. zaporogkosackerna är de mest kända. De ledde många uppror på 1600-talet och försvarade befolkningen mot såväl tatarer och turkar som polacker och andra angripare. De vann stort anseende för sin krigskonst i hela Europa.^{[källa behövs]} År 1648 inleddes ett nytt uppror som skakade Polen i grunden. Vid fördraget i Perejaslav år 1654 slöt man förbund med ryska tsaren Aleksej Michajlovitj i Moskva. Hetman Bohdan Chmelnytskyj ville undgå det polska förtrycket och valde då det grekisk-ortodoxa Moskva som bundsförvant. I rysk, och inte minst sovjetisk, historieskrivning talas ofta om att Ukraina och Ryssland i och med detta avtal återförenades, medan dagens ukrainska historieskrivning gör gällande att länderna inte hade varit förenade förut.

Under det stora nordiska kriget invaderade Sverige området, men den svenska armén, som tagit hjälp av kosackhetmanen Ivan Mazepa, besegrades år 1709 i slaget vid Poltava. Från slutet av 1700-talet, under Katarina II:s dagar, krossades kosackstaten fullständigt och Ukraina kom då helt under det ryska imperiet.

I juni år 1775 omringades zaporogkosackernas Sitj av Katarina II:s styrkor. I slaget blev kosacklägret jämnat med marken och kosackerna dödades eller fördes bort i fångenskap. Kosackernas ledare, kosjovyj Kalnysjevskyj, internerades i ett kloster i Solovky där han tillbringade 25 år i fångenskap, fram till sin död 1803.

Den jord kosackerna hade ägt delades ut till ryska adelsmän eller till utländska nybyggare av främst tysk börd men också av serbiskt, bulgariskt och ungerskt ursprung.

En grupp på 5 000 zaporogkosacker flydde över den turkiska gränsen, som då var belägen vid det nuvarande Moldavien. De stannade i staden Bilhorod (nuvarande Akerman) ovanför Dnestrs delta och sände därifrån en diplomatisk mission till den turkiske sultanen med en anhållan om att få bli turkiska undersåtar, något som beviljades dem. Sultanen lät dem bygga det Nya Sitj på ett antal öar i Donaudeltat. Nya Sitj växte snabbt och på bara ett år hade kosackhären ökat från 5 000 man till 7 000 man, tack vare flyktingar från Katarina den II:s Ryssland och från de polskstyrda delarna av de etniskt ukrainska områdena på floden Dneprs högra strand. Den ryska regeringen i Moskva ogillade utvecklingen och försökte stävja den genom att utlysa amnesti för flyktingarna och utöva diplomatiska påtryckningar på turkarna. Man lät också styrkor av ryska donkosacker (de så kallade Nekrasovkosackerna, som i början av 1700-talet bosatt sig bortom Donau) anfalla Nya Sitj.

Området, Prydnjistrovje, är även idag en konflikthärd. Den ryska regeringen under Putin har, i likhet med Katarina den II, uppmuntrat de separatistiska stämningarna hos områdets nuvarande delvis rysk-talande befolkning med krav på återförening med Ryssland. Området befolkades dock först inte av ryssar utan av ukrainska kosacker.^{[opålitlig källa?]}

Under ryska revolutionen bildades Folkrepubliken Ukraina den 17 mars 1917. Man upprättade arbetarråd (ukrainska: rada) efter socialistiskt mönster liknande de sovjeter som funnits i Ryssland sedan revolutionen 1905. Den centrala församlingen leddes av historikern Mychajlo Hrusjevskyj. Efter freden i Brest-Litovsk upplöste tyskarna den 29 april 1918 arbetarrådet. Den 22 januari 1918 deklarerades Ukrainas självständighet. I slutet av december 1918 invaderades Ukraina av bolsjevikiska styrkor, och Ukrainska SSR, som utropats året innan, blev en sovjetrepublik. Ukrainska SSR var en av de första republikerna som 1922 blev en del av Sovjetunionen. Den ukrainska huvudstaden var tidigare Charkiv men byttes 1934 ut mot Kiev.

Under vintern 1932-1933 dog mellan tre och tio miljoner människor av en svältkatastrof i Ukraina som fått namnet Holodomor. Ukrainska och västliga historiker anser att Stalin-regimen förorsakade en artificiellt iscensatt svält. Denna förorsakades genom att de sovjetiska myndigheterna krävde in säd, vete, mjöl, grönsaker och kreatur från bönderna enligt höga och fastlagda kvoter, utan hänsyn till missväxt och växlande skördar. Landsbygdsbefolkningen led svårt och kannibalism förekom. I städerna var svälten mindre omfattande – där var man i högre grad bolsjevikiskt russifierad – och fick ta del av den mat som myndigheterna beslagtog.

Andra, främst ryska historiker delar inte denna historieskrivning, utan anser att hungersnöden uppstod på grund av oredan i landet i samband med kollektiviseringen av lantbruket. En ukrainsk domstol har namngivit Josef Stalin som huvudskyldig till folkmord. Den 23 november 2008 hedrade Ukraina 75-årsminnet av Holodomor, med presidenten och premiärministern i spetsen. Flera minnesmärken har rests till minnet av de döda i Holodomor.

Andra världskriget

Under operation Barbarossas inledning 1941 öppnade Nazitysklands front eld mot Ukraina, där de sovjetiska styrkorna bjöd begränsat motstånd och under stor oordning retirerade österut. Läget förvärrades när grannlandet Rumänien förklarade Sovjetunionen krig och ockuperade viktiga hamnstäder i södra Ukraina. Bland annat ockuperades hamnstaden Odessa och området Transnistrien som hamnade under rumänsk kontroll, och där massakrer på judar följde.. De sista västliga delarna, vilka hört till bland annat Polen före andra världskriget, togs inte tillbaka av Röda armén förrän år 1944 under operation Bagration.

Modern tid

Ukrainska SSR fick medlemskap i FN 26 oktober 1945 och är således en av ursprungsmedlemmarna, även om det i realiteten enbart betydde att Sovjetunionen fick en extra plats. År 1986 inträffade ett stort reaktorhaveri i kärnkraftverket i Tjernobyl (se Tjernobylolyckan).

Efter Sovjetunionens fall 1991 blev Ukraina en självständig stat, trots att 71,48% av befolkningen i republiken röstade för att behålla unionen i en folkomröstning 17 mars 1991. Ukraina deklarerade sig som självständig och suverän stat 24 augusti 1991, vilket bekräftades av över 90 procent av landets befolkning vid en folkomröstning den 1 december 1991. Vid det följande årsskiftet upplöstes Sovjetunionen självt.

Ukrainas historia mellan 1992 och 2004 präglades av Leonid Kravtjuk och Leonid Kutjma.

I presidentvalet vintern 2004/2005 segrade den västvänlige Viktor Jusjtjenko över den ryssvänlige Viktor Janukovitj. Detta skedde efter en folklig resning av Jusjtjenko-anhängare i västra och norra Ukraina benämnd orangea revolutionen, sedan Janukovitj beskyllts för valfusk i det föregående valet. Orangea revolutionen har i sin tur beskyllts av Janukovitj-anhängare för att vara styrt från USA. Efter att Janukovitj fått starkt stöd i parlamentsvalet den 26 mars 2006 utsågs dock denne till premiärminister den 3 augusti samma år. Sedan en konstitutionell kris utvecklats mars-april 2007, i vilken president Jusjtjenko beordrade parlamentets upplösning, ett beslut som dock röstades ned i detsamma, enades Jusjtjenko och Janukovitj om att hålla nyval till parlamentet den 30 september 2007. Sedan 2010 är Mykola Azarov premärminister.

Den 30 mars 2012 förhandlade Ukraina om ett associeringsavtal med Europeiska unionen.

Geografi

Engelskspråkig karta över Ukraina med politisk indelning.

Ukraina är Europas näst största land, efter Ryssland. Det gränsar till Ryssland i öst, Vitryssland i norr samt Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien och Moldavien i väst. I söder har landet kust mot Svarta havet. I sydväst bildar Donaudeltat gräns mot Rumänien.

Det ukrainska landskapet är mestadels ett platt, fruktbart slättland och högland som delas upp av floder, så som Dnipro, Donets, Dnjistro och Buh, som rinner söderut och mynnar i Svarta havet eller det mindre Azovska havet i söder. Ukraina är ett bördigt land med svartjord och många floder, och är således en viktig jordbruksexportör för övriga Europa. Mot Vitryssland finns skogsmarker. De enda bergsområdena är Karpaterna i väst som når upp till 2 061 meter över havet vid dess topp (Hoverla), samt de mindre Jajlabergen på Krims sydkust mot Svarta havet i söder. Den viktigaste floden är Dnipro som rinner genom landet från norr till söder, där den mynnar i Svarta havet vid Cherson strax norr om Krimhalvön.

Ukraina har för det mesta ett tempererat kontinentalklimat, men snarare med medelhavsklimat längs Krims sydkust i söder. Nederbörden är ojämnt fördelad, med mest i väst och norr, och mindre i öst och sydöst. Vintertemperaturen varierar från kyligt vid Svarta havet till kallt i inlandet. Somrarna är varma över största delen av landet, men i regel med mer värme i syd.

Under Sovjettiden var Ukraina de höga kommunistledarnas semesterparadis; det är medelhavsklimat vid Svarta havet, om än vintrarna är kallare. Populära turistmål är Lviv, Kiev, Odesa och Krim med dess riviera. Ukraina kräver inte visum längre (från 1/1 2008) för turistbesök, vilket gör landet mer attraktivt för turister från Västeuropa.

Krim

Halvön Krim på kusten mot Svarta havet anses av Ryssland inte historiskt höra till Ukraina. Ukrainska historiker hävder att området erövrades redan år 988 från Bysans. När Ukraina hade kolonialiserats av Katarina II, erövrades Krim från det Osmanska riket. Krim blev 1954 en del av Ukrainska SSR enligt ett dekret från Sovjetunionens högsta sovjet, på grund av geografisk, ekonomisk och kulturell närhet till Ukraina. Överlåtelsen presenterades av sovjetledaren Nikita Chrusjtjov, som själv var från Ukraina, som en gåva till Ukraina på årsdagen 300 år efter fördraget i Perejaslav 1654 då kosackstaten begärde beskydd av den Moskovitiska Imperiet för att ungå förföljelserna från polska katoliker och herremän.

I Sevastopol på Krim hyr Ryssland mark för sin Svartahavsflotta, en bas som tidigare var sovjetisk. Förekomsten av en rysk militärbas på ukrainskt territorium är en källa till ständiga konflikter mellan ukrainarna och ryssarna.

Städer

Sevastopol.

Charkiv Cherson Dnipropetrovsk Donetsk Jalta Kiev Kirovohrad Kryvyj Rih

Luhansk Lviv Makijivka Mariupil Mykolajiv Odesa Poltava

Sevastopol Simferopol Sumy Tjerkasy Tjernihiv Vinnytsia Zaporizja Tjernobyl

Administrativ indelning

Ukraina är indelat i 25 oblast och en autonom republik. Oblasten är i sin tur uppdelade i rajoner.

Demografi

Sankt Mikaels katedral i Kiev.

Räknat efter folkmängd är Ukraina nummer sex i Europa med 46,71 miljoner invånare (beräknat juli 2006).

En ukrainsk minoritet som utgörs av cirka 300 000 personer bor i grannlandet Rumänien och befolkar huvudsakligen samhällen som ligger i norra Rumänien. Dock väljer flera ukrainare i Rumänien att själva kalla sig för "rumäner" i folkräkningarna. Ryssland har också en stor ukrainsk minoritet.

Ukraina har en rumänsk minoritet vilka främst bor i Bukovina (ett område som var en del av Rumänien men som efter andra världskriget kriget delades upp och i Bukovina förblev rumäner kvar, liksom i staden Tjernivtsi). Rumänerna i Bukovina är till antalet 180 000 rumänsktalande.

I västra Ukraina som hörde till Polen före andra världskriget bor 145 000 polacker.

Främst i östra Ukraina på östra sidan av floden Dnepr och vid den ryska gränsen bor 8 miljoner ryssar.

Romerna är en minoritet i Ukraina som enligt oberoende uppskattningar utgörs av cirka 400 000.

Befolkningen i Ukraina minskar med mellan 0,3 och 0,6 % per år, till följd av låg fertilitet, betydlig emigration, och hög dödlighet (alkoholism, HIV/AIDS, tuberkulos). Medellivslängden är låg, 62 år för män och 75 år för kvinnor. Även spädbarnsdödligheten är ovanligt hög jämfört med andra länder, vilket i kombination med den låga nativiteten kan leda till demografiska problem i framtiden. Mellan två och tre miljoner ukrainska medborgare arbetar som säsongsarbetare i Västeuropa och Ryssland. De skickar pengar hem till sina familjer i Ukraina och bidrar därmed till en betydlig ökning av köpkraften i landet.

De viktigaste städerna är Kiev (2,6 miljoner invånare 2005), Charkiv (1,4 miljoner 2004), Odesa (1,1 miljoner), Dnipropetrovsk (1 miljon) och Donetsk (969 700). Av befolkningen bodde år 2005 ungefär 68 % i städer.

De största etniska grupperna (enligt folkräkningen år 2001) är ukrainare (77,8 % av befolkningen) och ryssar (17,3 %); bland mindre grupper finns rumäner (0,8 %), vitryssar (0,6 %), krimtatarer (0,5 %), bulgarer (0,4 %), ungrare (0,3 %), polacker (0,3 %), judar (0,2 %), armenier (0,2 %), greker (0,2 %) och tatarer (0,2 %).

Officiellt språk är det östslaviska språket ukrainska, som är modersmål för 67,5% av befolkningen. Ryska är modersmål för 29,6% av befolkningen, och det är framför allt de östra och södra delarna av landet som är ryskspråkiga; bland mindre språk märks polska, vitryska, bulgariska, rumänska och grekiska. Surzjyk är den blandform av ukrainska och ryska som talas av en stor del av dagens ukrainska befolkning.

Religion

Majoriteten av ukrainarna tillhör någon av de tre ukrainska ortodoxa kyrkorna:

• Ukrainska autonoma ortodoxa kyrkan
• Ukrainska ortodoxa kyrkan (Kievpatriarkatet)
• Ukrainska självständiga ortodoxa kyrkan

Det finns även anhängare av andra ortodoxa kyrkor, som Ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet) och Rysk-ortodoxa gammalrituella kyrkan.

8 % av befolkningen, huvudsakligen hemmahörande i den västra (tidigare polskkontrollerade) delen av landet, är katoliker tillhörande Grekisk-katolska kyrkan (unitarerna), Romersk-katolska kyrkan eller Rutenska bysantinska katolska kyrkan i Karpaterna.

Drygt 2  procent av befolkningen är protestanter. Den största protestantiska kyrkan är Ukrainas evangeliska baptistunion, med över 150 000 medlemmar och omkring 3000 pastorer. Näst störst är pingstunionen Ukrainias kyrka för evangelisk tro med 110 000 medlemmar i över 1500 församlingar. [1] Men det finns även flera andra pingstgrupper och bibelskolor drivna av dem, som Lvivs teologiska seminarium och Kievs bibelinstitut. Den samlade pingströrelsen i Ukraina har över 300 000 medlemmar i över 3 000 lokala församlingar.

I Ukraina finns även kalvinister, lutheraner, metodister, sjundedagsadventister och mormoner.

1,7 % av befolkningen är sunnimuslimer, 300 000 av dem är krimtatarer.

Mindre grupper judar, buddhister och Hare Krishna-troende finns även i landet. Hasidismen är en gammal judisk riktning som har historiska rötter i 1700-talets Rutenien.

I Ukraina finns även en stor grupp ateister.

Politik

Ukrainas parlamentsbyggnad i Kiev.

Ukraina är en demokratisk republik där lagstiftande, utövande och dömande makt är åtskilda. Presidenten nominerar premiärministern men parlamentet (Verchovna Rada, "Stora rådet") stadfäster valet. Presidenten är folkvald och sitter på fem år. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 har den ukrainska politiken dominerats av omfattande statlig och byråkratisk kontroll. Maktdelningen mellan president och premiärminister har varit besvärlig och Ukraina har präglats av politiska gräl och kriser i flera år. Ukrainas parlamentariska läge är ofta instabilt, med återkommande regeringskriser.

En viktig om inte den viktigaste skiljelinjen i ukrainsk politik går mellan de östra och västra delarna av landet. I de ryskspråkiga områdena i öster är de ryskvänliga grupperna starka. De västvänliga och nationalistiska grupperna är starkare i väst.

Politiska partier och block

Ukraina har ett stort antal småpartier, vilka dock i stor utsträckning samarbetar i olika partiblock. I valet 2002 blev den nationaldemokratiska och liberala koalitionen Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock, lett av Viktor Jusjtjenko, det största blocket och bildade kärnan i oppositionen. Koalition består av tio mindre partier. Där finns liberaler och kristdemokrater, men även extrema nationalister. Julia Tymosjenkos block hör också hemma på den liberala sidan men är mer socialliberal och har en mindre national framtoning. Blocket leds av premiärminister Julia Tymosjenko som mera och mera framstod som Ukrainas reella ledare, efter de vidtagna begränsningarna i president Viktor Jusjtjenkos makt och hans vikande popularitet bland befolkningen.

Ukrainas största parti är Regionernas parti, ett ryssvänligt mitten-vänster-parti med största väljarstödet i de ryskspråkiga områdena i öst. Partiet leds av den nyvalte president och tidigare premiärminister Viktor Janukovytj. Regionernas parti stöds av Lytvynblocket, som består av Arbeterpartiet och Folkpartiet.

Den största partiet på vänsterkanten är Ukrainas kommunistiska parti som leds av Petro Symonenko. Partiet hade en stark ställning på 1990-talet; under 2000-talets början försvagades partiet men vid parlamentsvalet 2007 bröt partiet förlusttrenden. Man fick då över 1 miljon röster, 5,39 procent av rösterna. Till vänstern räknas också Ukrainas socialistparti som leds av Oleksandr Moroz. Partiet har samarbetat i många frågor med liberalerna och inträdde 2005 i Julia Tymosjenkos koalitonsregering. Partiet kom inte in i parlamentet vid senaste valet 2007.

Utrikespolitik

En stor utrikespolitisk fråga är Ukrainas förhållande till Ryssland. Relationerna mellan länderna har under länge tid varit spända. Den främsta tvistefrågan gäller flottbasen i Sevastopol på Krim, men under Viktor Jusjtjenkos presidentperiod var även gaskrisen bidragande till kyliga relationer mellan de två länderna. Ukrainas utrikespolitik under president Viktor Jusjtjenko syftade till att åstadkomma ett så nära samarbete med väst som möjligt. Ett medlemskap i Europeiska unionen är ett långsiktigt mål, redan i juni 1994 undertecknades ett partnerskaps- och samarbetsavtal med EU. Landet är medlem i världshandelsorganisationen WTO och före detta presidenten Jusjtjenko hade även planer på medlemskap i förvarsalliansen NATO, vilket dock var mer kontroversiellt på grund av mycket svagt folkligt stöd. Bland de västeuropeiska länderna har framförallt Tyskland täta förbindelser med Ukraina, inte minst på det ekonomiska området. USA uppfattas allmänt som Ukrainas viktigaste politiska samarbetspartner. Kontakterna mellan länderna är täta och Ukraina är efter Israel och Egypten det land som får mest bistånd från USA. Ukraina har också ett särskilt förhållande till Kanada som har den största kolonin av ukrainare utomlands, cirka 1,5 miljoner. Ukrainas förhållande till sina centraleuropeiska grannar är i allmänhet gott. Enda undantaget har varit Rumänien som har gjort anspråk på vissa sjöområden I Ukraina. Av ekonomiska skäl pågår det en utvidgning av samarbete med Turkiet och länderna kring Svarta havet och Iran.

I sitt installationstal som president 23 februari 2010 sade Viktor Janukovitj att han betraktar Ukraina som en europeisk alliansfri stat och att han vill att detta ska vara grunden för den ukrainska utrikespolitiken. Han sade att han vill se Ukraina "...som en bro mellan öst och väst och samtidigt en integrerad del av både Europa och det forna Sovjetunionen kommer Ukraina att välja en utrikespolitik som låter vårt land dra maximal nytta av jämställda och ömsesidigt gynnsamma relationer med Ryska federationen, EU, USA och andra länder som påverkar världslägets utveckling". Hans första utlandsresa som president gick till Bryssel, först därefter fortsätter han till Moskva.

Presidentvalet 2004

Presidentvalet i Ukraina ägde rum i november 2004. Valets huvudkandidater var den då sittande premiärminister Viktor Janukovytj och oppositionsledaren samt tidigare premiärminister Viktor Jusjtjenko. Presidentvalet hölls i en laddad atmosfär med anklagelser om valfusk. Jusjtjenko anser sig dessutom blivit utsatt för förgiftning.

När valresultaten offentliggjordes den 23 november stod Janukovytj som segare, men Jusjtjenko och hans anhängare, tillsammans med flera internationella valobservatörer, fördömde valet som riggat. Detta ledde till en allvarligare politisk kris, och utlöste den orangea revolutionen, den serie av demonstrationer och politiska händelser som ägde rum under november 2004 till januari 2005 som ett direkt efterspel till presidentvalen. I flera av norra och västra Ukrainas städer, främst i huvudstaden Kiev, var det omfattande protester med krav på omval. De ville se ett regimskifte från de som styrt landet sedan Sovjetunionens fall 1991, och krävde ökad demokrati och frihet samt större oberoende från Ryssland. I de östra och södra delarna av landet hade Janukovytj stöd av befolkningen, som där anordnade motdemonstrationer till förmån för Janukovytj. Efter utdragna demonstrationer genomfördes omval den 26 december där Jusjtjenko fick 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44 %. Jusjtjenko blev landets 3:e president den 23 januari 2005.

Efter de politiska omvälvningarna 2004 återkom förre premiärministern Viktor Janukovytj som ledare för oppositionen med sitt Regionernas parti, som hade varit en del av alliansen För ett enat Ukraina. Nyvalet till parlamentet 2005 vanns av Jusjtjenkos allians som utsåg Julia Timosjenko till premiärminister. Hon avskedades i september 2005 på grund av ”samarbetssvårigheter”. Bland annat hade hon anklagat kretsen runt presidenten för korruption.

Parlamentsvalet 26 mars 2006

I det ukrainska parlamentsvalet 26 mars 2006 fick Regionernas parti ledd av Jusjtjenko ärkerival Viktor Janukovytj drygt 30 % av rösterna ock tillsammans med ett antal småpartier majoritet sedan socialisterna bytt sida. Janukovytj utsågs till premiärminister den 3 augusti 2006. Presidenten och premiärministern var oeniga om det mesta och krisen förvärrades i slutet av april 2007. Janukovytj var premiärminister fram till valet 30 september 2007.

Parlamentsvalet 30 september 2007

I mars 2007 uppstod en konstitutionell kris när president Jusjtjenko upplöste parlamentet och avsåg att hålla nyval den 27 maj 2007. Detta föranledde stora demonstrationer i Kiev, både för och emot beslutet. I parlamentet hade dåvarande premiärministern Janukovytjs allierade majoriteten. Parlamentet kallade då till krismöte och röstade enhälligt ned presidentens beslut, varpå ärendet togs upp i Högsta domstolen. Läget blev akut när Jusjtjenko avsatte riksåklagaren Svjatoslav Piskun med ett dekret, varpå inrikesminister Vasyl Tsusjko satte in Berkutstyrkan för att skydda riksåklagaren och dennes kansli. Vasyl Tsusjko drabbades av en hjärtinfarkt, 30 maj efter att Jusjtjenko hade tillsatt en brottsutredning mot honom. Dagen efter påstod Tsusjko att han hade blivit förgiftad. Han sa sig veta vem som förgiftat honom och varför och att teorin skulle offentliggöras ifall han inte överlevde. Myndigheterna avfärdade uppgifterna som rykten.

Krisen fördjupades ytterligare då runt 2 000 man ur inrikesdepartementets trupper, som även hade stöttat Jusjtjenko under Orangea revolutionen 2004, försökte tåga mot Kiev inför ett krismöte mellan president Jusjtjenko och premiärminister Viktor Janukovytj. Detta skedde på order av befälhavaren Oleksandr Kichtenko, lojal med president Jusjtjenko. Inrikesdepartementets lojalitet var dock splittrad mellan konfliktens huvudpersoner; Jusjtjenko som tog befälet över departementets trupper med ett dekret, medan Janukovytj hade kontroll över polisen och specialstyrkan Berkut. Båda sidor gjorde försonliga uttalanden medan ledarna till sist möttes och efter långvariga förhandlingar kom fram till en kompromiss enligt vilken det blev nyval 30 september 2007. Resultatet av valet blev att Julia Tymosjenko tog över posten som premiärminister.

Parlamentets sammansättning efter valet 2007

• Regionernas parti (175 mandat)
• Julia Tymosjenkos block (156 mandat) (Fäderneslandsförbundet • Reform och ordning • Ukrainas socialdemokratiska parti)
• Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock (72 mandat) (Vårt Ukraina • Framåt Ukraina! • Ukrainas folkrörelse • Ukrainska folkpartiet • Ukrainska republikanska partiet "Samling" • Kristdemokratiska unionen • Europeiska partiet • PORA • Ukrainska nationalistkongressen • Moderlandets försvarsparti)
• Ukrainas kommunistiska parti (27 mandat)
• Lytvynblocket (20 mandat) (Ukrainska folkpartiet • Ukrainas arbetarparti)

Se också; Ministerlistan december 2007

Den parlamentariska krisen 2008

Bakgrunden till den parlamentariska krisen var kriget i Sydossetien. President Jusjtjenko tog omedelbart ställning för Georgien och sin nära allierade Micheil Saakasjvili. Premiärminister Julia Tymosjenkos parti Fäderneslandsförbundet, med en tidigare image av västvänlighet, stoppade en parlamentsresolution som var kritisk mot Ryssland. Den proryska oppositionen med Regionernas parti i spetsen har med stöd av Fäderneslandsförbundet även inskränkt presidentens maktbefogenheter. Vilket ledde till regeringskrisen då de två regerande blocken inte längre kunne sitta i samma regering. President Viktor Jusjtjenko beslutade att upplösa och utlysa nyval. Valdatum sattes till den 7 december 2008, men en domstol fryste beslutet efter ett överklagande från Julia Tymosjenkos sida. Enligt yrkandet hade presidenten inte rätt att upplösa parlamentet mindre än ett år efter dess tillträde. Efter domstolens besked lämnade president Viktor Jusjtjenkos parti, Vårt Ukraina, ett eget överklagande. Krisen fick sin lösning 9 december då de båda rivalerna president Viktor Jusjtjenkos Vårt Ukraina - Folkets självförvarsblock och premiärminister Julia Tymosjenkos block enades om att bilda en ny koalitionsregering. Narodna Partija, det ukrainska folkpartiet, ingick också i regeringen och dess ledare Volodymyr Lytvyn blev parlamentets talman.

Presidentvalet 2010

Den tidigare premiärminister Viktor Janukovitj vann valet. Han fick i andra valomgången 48,95 procent av rösterna mot 45,47 procent för premiärminister Julia Tymosjenko.

Det var de två förhandsfavoriterna som gick vidare till andra omgången. I opinionsmätningarna inför valet fick Janukovitj det största stödet, med kring 33 procent, och var i dessa mätningar ungefär femton procentenheter föra Tymosjenko. Bland av de 16 andra kandidaterna fick förre Swedbank-chefen Serhij Tihipko 13,05 % av rösterna övriga var långt efter bland andra parlamentets talman Volodymyr Lytvyn, hans företrädare Arsenij Jatsenjuk och kommunistledaren Petro Symonenko. Den sittande presidenent Viktor Jusjtjenko ställde upp för omval men hade inte en chans. Stödet för honom har sjunkit stadigt sedan den Orangea revolutionen och i alla opinionsmätningarna upp till valet fick han bara av bara av några få procent av väljarna och i valet fick han bara 5,45 % av rösterna.

Både Janukovitj och Tymosjenko anklagade varandra för valfusk bland annat genom att skjutsa folk till vallokalerna och "hjälpa" ovanligt många att rösta i sina hem. Den ukrainska valkommissionen och den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSEs valobservatörer på plats rapporterade att de inte hade belägg för att Janukovitj segrad med hjälp av valfusk. Det rapporterades en del fusk från några observatörer, men inte i en skala som verkade planerad från högsta ort eller som påverkade valresultatet. OSSE berömde dessutom valet som en "imponerande uppvisning i demokrati" och uppmanade landets politiska ledare att "lyssna till folkets dom" - så nära en uppmaning till Tymosjenko att erkänna sig besegrad som det går att komma. Nato, EU och USA var alla snabba att gratulera Janukovytj till segern, först ut bland EU-ledarna att gratulera Janukovytj var Frankrikes president Nicolas Sarkozy, som i fyra dagar efter valet kallade valet "en seger för den ukrainska demokratin". USA:s president Barack Obama lovordade samma dag valet i Ukraina och önskade Janukovytj framgång. Från Ryssland kom välgångsönskningarna redan två dagar efter valet. Trots detta vägrade Tymosjenko att erkänna sig besegrad. Hon tänkte inte avgå som premiärminister och vägrade att erkänna den nyvalda presidenten Janukovytj då hon anser att han ha lurat väljarna med vallöften om sociala reformer. Hon riskerade att skapa politiskt kaos i Ukraina. Så länge en politisk maktstrid rasade lär inte Internationella valutafonden betala ut nödvändiga lån till Ukraina. Det förväntades att Tymosjenko trots allt ville erkänna presidentvalet, det kom därför som en överraskning att hon en knapp vecka efter presidentvalet bröt tystnaden, och i ett tv-tal förklarade att hon inte accepterade det officiella valresultatet utan ville överklaga det i domstol. Parlamentet röstade ja till att Janukovytj kunde tillträda presidentposten, 238 parlamentsledamöter röstade ja till en tillträdesceremoni den 25 februari, förslaget krävde 226 röster för att gå igenom. Julia Tymosjenkos block röstade inte. Det kom därför som en överraskning att en ukrainsk domstol dagen efter, den 17 februari, tillfälligt upphävde valresultatet. Däremot tog domstolen inte ställning till om Janukovytj kunne tillträda presidentposten som planerad. I väntan på att domstolen skulle studera de uppgifter om valfusk som Tymosjenko lagt fram upphävdes valkommissionens officiella resultatbesked att Janukovytj vann i tre dagar. Vice ordförande för Regionernas parti Boris Kolesnikov uppgav att domstolarna hade betraktat 24 käromål av Julia Tymosjenkos block och gett avslag på dem alla. Hon hävdar fortfarande att valfusk förekom vid hundratals vallokaler och att den OSSE observatörer kan vittna om detta. Utländska observatörer anser att valet den 7 februari av allt att döma gick rätt till och OSSE:s företrädare har med kraft avfärdat Tymosjenkos påståenden. Tymosjenko har vägrat erkänna sig besegrad.

Janukovytj installation och försök till regeringsbildning

Janukovytj övertog presidentposten från Viktor Jusjtjenko 23 februari 2010. Tymosjenko var fortfarande premiärminister, men med en bräcklig majoritet i parlamentet. Efter flere veckors arbete lyckades det Janukovytj att skapa ett parlamentariskt underlag för att avsätta Tymosjenko. Parlamentet antog 3 mars en misstroendeförklaring mot Tymosjenko. Därmed tvingades hon och hennes regering avgå 4 mars. Förslaget om misstroendeförklaring lags fram av Janukovytjs parti Regionernas parti, 243 av de 450 parlamentsledamöterna röstade ja till förslaget. Tymosjenkos före detta vice premiärminister Oleksandr Turtjynov är nu expeditionsministär tills en ny regering kan bildas vilket sannolikt dra ut på tiden. Janukovytj parti Regionernas parti förhandlade med flera andra partier i parlamentet och fick stod av kommunisterna, Litvinblocket och flera avhoppare från Jusjtjenkos koalitionspartier. Därför har Janukovytj nu en majoritet bakom sig i parlamentet. Han namngav under förhandlingerna sina kandidater till premiärministerposten, och så tre personer som tänkbara: affärsmannen Serhij Tihipko, förre utrikesministern Arsenij Jatsenjuk och den ryskfödde förre finansministern Mykola Azarov som till sist blev den som utmämndes till premiärminister 11.mars. Av de tre är det bara Azarov som tillhör Regionernas parti. Både Tihipko och Arsenjuk ställde själva upp i presidentvalet men slogs ut i första omgången. Regionernas parti kommer nu att vara tvunget att regera i koalition Med enigheten mellan president och premiärminister finns nu förutsättninger för politisk stabilitet i landet. Hade Janukovytj blivit tvungen att utlysa nyval är det troligt att hans parti skulle ha tappat mark.

Ekonomi

Ukraina är ett medelinkomstland. Ukraina har ett bruttonationalprodukt 2007 på 390,6 miljarder USA-dollar. BNP per capita var 8 441 dollar år 2007. Omkring 3 procent av befolkningen var arbetslösa år 2007 men den siffran har nu stigit till drygt 10 procent (2009). På senare år har korruptionen samt brottsligheten minskat lavinartat.

Bortsett från jordbruket, som producerar spannmål, sockerbetor, solrosfrön, grönsaker, kött och mjölk, finns även rika naturtillgångar, däribland vatten, järn, mangan, titan, kvicksilver, svavel, kaliumkarbonat, kaolin och kalk. Bland industri märks produktion av kol, elkraft, maskiner, metaller, kemikalier och livsmedel (framför allt socker).

Under sovjettiden var Ukraina ett viktigt område, både industriellt och till jordbruket (Ukraina blev omnämnt som "Sovjets kornbod"). Sovjetmakten byggde upp industrin, särskilt vapenindustrin, men självständigheten innebar en svår omställning då flera företag gick under, bland annat då Ukraina inte längre hade tillgång till Sovjetunionens olja och inte hade samma ekonomiska förutsättningar att utveckla nya flygplan av märket Antonov. Motortillverkaren Motor Sich finns också i landet. Läget förbättrades en bit in på 1990-talet.

I dag är landet avhängigt Ryssland när det gäller energitillgångar, speciellt naturgas. Många strukturella reformer har gjort den ukrainska ekonomin sårbar för yttre påverkningar. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 infördes en marknadsstyrd prissättning av de flesta varor, samtidigt som regeringen lade fram flera lagförslag för privatisering av statliga företag. Omfattande motstånd mot dessa ändringar bland politikerna hindrade emellertid dessa förslag att bli genomförda. Detta ledde till att industriproduktionen 1999 var 40 % av vad den var 1991. En slapphänt pengapolitik ledde till att inflationen utvecklades till hyperinflation i slutet av 1993. År 2003 levde uppskattningsvis 29% av befolkningen i fattigdom och under existensminimum, vilket är cirka 700 svenska kronor per månad. I april 2007 var medellönen per månad i Ukraina 1224 hryvnja, vilket motsvarar ungefär 1675 svenska kronor. Mest tjänar man i Kiev där medellönen ligger på 2040 hryvnja, vilket motsvarar 2792 kronor, i övrigt är det i det östliga och till majoriteten rysktalande områden som har de högsta medellönerna. De lägsta medellönerna har den västliga delen av landet, och lägst i Ternopil oblast. Matpriserna är höga. De trånga levnadsvillkoren har gjort att 4-5 miljoner ukrainare har emigrerat.

Den före detta regeringen Jusjtjenko förpliktade sig att reducera antalet regeringskontor, göra lagstiftarprocessen mer strömlinjeformat, skapa en lagmässig miljö för entreprenörer samt vidta en omfattande skatteomläggning. Ändringer i mer politiskt följsamme områden som strukturändringar och privatisering av landområden fortsätter. Externa organisationer, med den internationella pengafonden i spetsen, har fordrat Ukraina att öka tempot i ändringsprocessen.

År 2000 visade bruttonationalprodukten en tillväxt i exporten på 6 %. Detta var den förste registrerade tillväxten sedan självständigheten 1991. Samtidigt växte industriproduktionen med 13 %. Denna växt fortsatte 2001, då BNP ökade med 9 % och industriproduktionen med över 14 %. TIllväxten understöddes av ökande optimism hos konsumenter och investorer.

I juli 2006 visade president Jusjtjenko siffror som visade att Ukrainas BNP vuxit med 9 % i jämförelse med juli 2005. Han sade också att befolkningens tillgångar ökat med cirka 20 %.

Under november 2008 blev Ukrainas ekonomi hårt drabbat av den globala finanskrisen. Den hårt trängta ekonomin blev akuta, i synnerhet landets banksystem, eftersom världsmarknadspriset på stål, landets främsta exportvara, har fallit samtidigt som kreditmarknaden hamnat i kris. Internationella valutafonden, IMF, beviljade då Ukraina ett lån på 16,4 miljarder dollar runt 127 miljarder kronor. Pengarna behövs för att stabilisera landets ekonomi och dess finanssektor som skakats av den globala finanskrisen. IMF hoppas att den tvååriga planen som upprättats tillsammans med Ukraina ska begränsa inflationen och rädda vacklande banker.

Ukraina ser ut att vara det land som kommit närmast avgrunden pga. av den globala finanskrisen. Produktionen av landets huvudsakliga exportprodukt, stål, kollapsade i november 2008 då den minskade med 48 procent. Industriproduktionen sjönk totalt i Ukraina med över 30 procent. Det är produktionsfall som väl kan mäta sig med utvecklingen under depressionen på 1930-talet. Och ingenting pekar på någon vändning uppåt. Ukrainas ekonomi som uppvisade en positiv tillväxt för fjolårets första tre kvartal har nu vänt nedåt i en hisnande fart. För de utländska banker, exempelvis Swedbank, som förvärvat lokala banker och expanderat sin utlåning i landet lär det bli svårt att undvika massiva kreditförluster. Ukrainas banksektor befinner sig på gränsen till totalt sammanbrott. Nio av landets banker administreras av centralbanken, och tiotusentals ukrainare kan inte ta ut sina sparpengar då bankerna ha frusit sparkonton sedan kunder har skyndat till bankerna för att försöka ta ut sina pengar och bankerna har slutat att växla valuta for privatpersoner. Ukrainas valuta hryvnjan har tappat kraftigt i värde under krisen. Bankkrisen hänger samman med att miljontals människor inte klarar av sina bolån, många av lånen är tagna i amerikanska dollar. Enligt Kievs internationella institut för sociologisk forskning har fyra miljoner ukrainare förlorat jobbet sedan krisen började. Mer än 40 procent har fått reducerad lön.

IMF:s lån överbryggar visserligen den värsta likviditetskrisen, men också ordinerat en besk ekonomisk medicin, bland annat en devalvering av hryvnjan, och tuffa budgetbegränsningar för att betala ut den andra tranchen. Ukrainarna har i stort förlorat förtroendet för sina politiker. Folk anser att de är skyldiga till att landet nu befinner sig i en djup ekonomisk kris. Det har redan varit stora demonstrationer i Kiev och enligt en undersökning från Kiev International Studies säger hälften av ukrainarna att de tänker delta i protestaktioner mot myndigheterna. Tymosjenko och Jusjtjenko skyller på varandra och bråkar om vem som har ansvaret för den ekonomiska krisen. Med den rådande politiska oredan i Ukraina ser det inte så hoppfullt ut.

Infrastruktur

Det totala vägnätet i Ukraina omfattar 273 700 kilometer, varav 170 000 kilometer klassas som nationella vägar. Biltätheten i Ukraina är ganska låg, men håller på att växa sig allt starkare. Ukraina kan från 2008 besökas av svenskar utan visum. Till skillnad från i Ryssland gäller svensk bilförsäkring i Ukraina.

Persontransporter görs fortfarande kollektivt av merparten. Järnvägsnätet har idag totalt 22 200 kilometer bana. Det är även järnvägen som är den viktigaste godstransportvägen. Ukraina har samma breda spårvidd som Ryssland och andra före detta sovjetstater. Tunnelbana finns i Charkiv, Dnipropetrovsk, Donetsk, Kiev, Kryvyj Rih och nya är planerad i Lviv och Zaporizjzja.

Rörledningar för olja och gas går från Ryssland via Ukraina till övriga Europa. Totalt finns det i Ukraina cirka 4 400 kilometer vattenvägar i form av floder och kanaler. Dnepr är den viktigaste vattenvägen för transport i landet. Det finns flera hamnar i landet, bland annat i Odessa, Sevastopol, Mykolajiv, Cherson, Kertj och Mariupil. Det finns även internationella flygplatser i Kiev, Simferopol och Odesa.

Internationella rankningar

Organisation	Undersökning	Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal	Index of Economic Freedom 2009	152 av 179
Reportrar utan gränser	Pressfrihetsindex 2010	131 av 178
Transparency International	Korruptionsindex 2010	134 av 178
United Nations Development Programme	Human Development Index 2012	78 av 186

Se även

• Ukrainsk konst
• Ukrainsk musik
• Ukrainska köket
• Ukrainsk arkitektur
• Ukrainas filmhistoria

Referenser

BBC:s arkiv: 1.Jones: The man who knew too much Holodomor Jones's scrawled diaries make shocking reading. This period in Ukrainian history from 1932 to 1933 became known as Holodomor, or 'death by hunger'. news.bbc.co.uk/local/cambridgeshire/hi/people_an.../8357028.stm

2.News - Europe - Ukraine tears down controversial statue . Last updated: 26 Nov 2009 The Holodomor has emerged as a contentious issue in Ukraine's relations with Russia. news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/8380433.stm

3. Today - Today - Today: Thursday 24 September 2009 0852 The great famine of 1932 and 1933 in Ukraine, known as the Holodomor, may have killed as many as 10 million people. news.bbc.co.uk/today/hi/today/newsid_8272000/8272076.stm

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Ukraina
  Bilder & media
• Ukrainas presidents webbplats (ukrainska, ryska, engelska)
• Ukrainas parlaments webbplats (ukrainska, engelska)
• Ukrainas regerings webbplats (ukrainska, ryska, engelska)