Aktion T4

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Genom ett dekret daterat den 1 september 1939 befullmäktigade Adolf Hitler riksledaren Philipp Bouhler och läkaren Karl Brandt med att genomföra programmet för barmhärtighetsdödande.
Minnesmärke för offren för Aktion T4, vid Tiergartenstrasse 4 i Berlin.
I källaren till slottet Sonnenstein mördades 13 720 psykiskt handikappade människor samt minst 1 031 fångar från koncentrationsläger.
Gaskammare i Hadamar.

Aktion T4 var Nazitysklands så kallade eutanasiprogram som initierades av Adolf Hitler den 1 september 1939.[1] Efter protester från allmänheten och de kyrkliga samfunden avbröts Aktion T4 i augusti 1941,[2] men fortsatte dock inofficiellt till andra världskrigets slut 1945 under kodbeteckningen Aktion 14f13.[3] Inom ramen för Aktion T4 mördades personer – män, kvinnor och barn – med psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar eller som av någon annan anledning inte bedömdes vara ”livsvärdiga”. Massmordet kallades Aktion T4 efter adressen till huvudkontoret för organisationen Gemeinnützige Stiftung für Heil- und Anstaltspflege, Tiergartenstrasse 4 i Berlin. Under den officiella fasen 1939–1941 beräknas drygt 70 000 personer ha dödats,[4] medan den sammanlagda siffran avseende hela perioden från 1939 till 1945 är cirka 200 000.[5]

Mordverksamheten ägde rum på sex ”eutanasianstalter” (NS-Tötungsanstalt) runtom i Tredje riket: Grafeneck, Brandenburg, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar. Morden begicks genom överdosering av läkemedel, giftinjektioner och senare även med gas i gaskammare. En av dem som utvecklade gasningstekniken var Christian Wirth, som senare implementerade sina erfarenheter i förintelselägren Bełżec, Sobibór och Treblinka i Generalguvernementet i samband med Operation Reinhard. Philipp Bouhler och Viktor Brack samt läkarna Leonardo Conti, Karl Brandt, Werner Heyde och Paul Nitsche var några av de ansvariga för Aktion T4.

De första gasningarna[redigera | redigera wikitext]

I januari 1940 genomfördes ett gasningsexperiment på anstalten i Brandenburg. Wirth hade tillsammans med kemisten August Becker installerat en gaskammare på 3 x 5 meter, kamouflerad som ett duschrum. Närvarande vid experimentet var, förutom Wirth, bland andra Brandt, Bouhler, Conti, Brack och kemisten Albert Widmann. Omkring 15–20 manliga patienter stängdes in i gaskammaren och Widmann släppte på kolmonoxid från gascylindrar. Inom några minuter var samtliga patienter döda. Några av liken utvaldes för obduktion, medan de övriga omedelbart kremerades.[6][7]

Lista över anstalter[redigera | redigera wikitext]

Namn Ort SS-läkare Period
Grafeneck Gomadingen Horst Schumann
Ernst Baumhard
Günther Hennecke
20 januari 1940 – 13 december 1940
Brandenburg Brandenburg an der Havel Irmfried Eberl
Aquilin Ullrich
Heinrich Bunke
januari 1940 – oktober 1940
Hartheim Alkoven Rudolf Lonauer
Georg Renno
6 maj 1940 – 11 december 1944
Sonnenstein Pirna Horst Schumann
Curt Schmalenbach
Klaus Endruweit
Kurt Borm
juni 1940 – september 1942
Bernburg Bernburg Irmfried Eberl
Heinrich Bunke
21 november 1940 – 30 juli 1943
Hadamar Hadamar Ernst Baumhard
Friedrich Berner
Curt Schmalenbach
Adolf Wahlmann
Günther Hennecke
Bodo Gorgaß
januari 1941 – 31 juli 1942

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. Sid. 190–192. ISBN 0-434-01227-0 
  2. ^ Lifton, Robert Jay (1986) (på engelska). The Nazi Doctors: Medical Killing and the Psychology of Genocide. London: Macmillan. Sid. 95. ISBN 0-333-43262-2 
  3. ^ Lifton, sid. 96.
  4. ^ Browning, sid. 191.
  5. ^ Horst von Buttlar (1 oktober 2003). ”Nazi-"Euthanasie": Forscher öffnen Inventar des Schreckens”. Spiegel Online. Arkiverad från originalet den 19 mars 2012. http://www.webcitation.org/66Hcw6Nj0. Läst 17 oktober 2010. 
  6. ^ Longerich, Peter (2010) (på engelska). Holocaust: The Nazi Persecution and Murder of the Jews. Oxford: Oxford University Press. Sid. 139. ISBN 978-0-19-280436-5 
  7. ^ Friedlander, Henry (1995) (på engelska). The Origins of Nazi Genocide: From Euthanasia to the Final Solution. Chapel Hill, North Carolina: University of North Carolina Press. Sid. 88. ISBN 0-8078-2208-6 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]