Ravensbrück

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ruin av barack i kvinnolägret Ravensbrück. Foto 2005.

Ravensbrück var ett nazistiskt koncentrationsläger särskilt avsett för kvinnor, beläget utanför Neubrandenburg, 90 kilometer norr om Berlin. Idag ligger resterna av lägret i kommunen Fürstenberg an der Havel i Brandenburg.

Ravensbrück upprättades av SS 1938/39 och utvecklades till ett lägerkomplex med fabriker, verkstäder, ett mindre läger för män, ett ungdomsläger och ett stort antal satellitläger vid externa fabriker. Omkring 150 000 fångar registrerades under de sex åren lägret existerade, mellan 20 000 och 30 000 av dem avled av undernäring, sjukdomar eller genom att avrättas. Tusentals fångar sändes till sin död i andra läger.[1]

Lägrets historia[redigera | redigera wikitext]

Plan över KZ Ravensbrück 1944
Kvinnor i Ravensbrück skyfflar jord, 1939.
Betsie ten Boom (t.v.), holländsk kristen motståndkvinna dog i Ravensbrück 16 december 1944. Olga Benário Prestes (t.h.), tysk judinna och kommunist, gasades ihjäl i Bernburg 23 april 1942. Betsie ten Boom (t.v.), holländsk kristen motståndkvinna dog i Ravensbrück 16 december 1944. Olga Benário Prestes (t.h.), tysk judinna och kommunist, gasades ihjäl i Bernburg 23 april 1942.
Betsie ten Boom (t.v.), holländsk kristen motståndkvinna dog i Ravensbrück 16 december 1944. Olga Benário Prestes (t.h.), tysk judinna och kommunist, gasades ihjäl i Bernburg 23 april 1942.
Kvinnor samlas när Röda korset kommit till lägret i april 1945. De vita kryssen markerar att kvinnorna är fångar. Se not [2]

SS:s myndighet Inspektoratet för koncentrationslägren lät uppföra kvinnolägret Ravensbrück 1938. Som byggnadsarbetare användes fångar från koncentrationslägret Sachsenhausen. Under våren 1939 kom de första kvinnorna, överförda från koncentrationslägret Lichtenburg. Ravensbrück utvidgades sedan kontinuerligt: 1940 uppförde SS:s bolag Texled (Gesellschaft für Textil- und Lederverwertung mbH / Bolaget för textil- och läderbearbetning) en ”industrigård” med textilverkstäder, 1941 inrättades ett mindre läger för män och 1942 ungdomslägret Uckermark (Jugendschutzhaftlager Uckermark). Sommaren 1942 byggde elektronikföretaget Siemens & Halske en fabrik i anslutning till lägret. Samma år blev Ravensbrück även ett träningsläger för SS:s kvinnliga övervakningspersonal, så kallade Aufseherinnen. (Dessa kom sedan att tjänstgöra i andra läger, se exempelvis Herta Bothe). Ravensbrück bredde efterhand ut sig med ett stort antal mindre sattelitläger inrättade vid externa fabriker. I början av 1945 byggdes en provisorisk gaskammare bredvid de redan befintliga krematorierna. Lägret expanderade ända fram till 1945 med fler och fler baracker, och på grund av överbeläggning till och med tält.[3]

De största förändringarna, och försämringarna, av lägret började 1942 efter Tysklands misslyckade blixtkrig mot Sovjet och USA:s inträde i kriget. De tyska koncentrationslägren blev nu allt viktigare som leverantörer av arbetskraft till den växande rustningsindustrin. SS hyrde ut fångar som slavarbetare till privata och statliga företag som producerade vapen och krigsmaterial. Antalet fångar/slavarbetare ökade markant; till Ravensbrück deporterades tusentals kvinnor från ockuperade länder – Sovjet, Ukraina, Polen, Frankrike, Jugoslavien, Slovakien och Ungern. Antalet "Nebenlager" (satellitläger) ökade också. Huvudlägret Ravensbrück blev navet för ett nätverk med över 40 satellitläger där såväl arbetsdugliga och som för arbete obrukbara fångar skyfflades fram och tillbaka.[4]

Följden av denna expansion blev överbeläggning och brutalisering. I de överfulla barackerna försämrades de hygieniska förhållandena drastiskt – tyfus, difteri, tuberkulos och skabb spred sig. Matransonerna blev mindre, övervakningen vid arbetsplatserna utvecklades till ren terror, sjuka och orkeslösa fångar sändes att dö.[4][5] I början av 1945 fick Ravensbrück en egen gaskammare där mellan fem och sex tusen personer mördades under krigets sista månader.[3][4]

Strax före krigsslutet lyckades Internationella, Svenska och Danska Röda korset evakuera omkring 7 000 fångar, se Evakueringen av Ravensbrück. De återstående 20 000 fångarna evakuerades av tyskarna den 23 och 24 april 1945 och tvingades av SS till en Dödsmarsch mot nordväst, bort från de annalkande sovjetiska trupperna. När Röda Armén kom till lägret en vecka senare - den 30 april - fanns det 2 000 sjuka och döende fångar kvar i Ravensbrück.[1]

Lägrets fångar[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1939 och 1945 registrerades omkring 132 000 kvinnor och barn, 20 000 män och 1 000 flickor (från Uckermark) som fångar i Ravensbrück. Fångarna kom från 40 länder, bland dem fanns judar, romer och sinti. Nästan en tredjedel av kvinnorna, 40.000, kom från Polen. Omkring 25.000 var från Sovjet och 22.000 från Tyskland och Österrike. I lägret registrerades också omkring 9.000 ungerska judinnor och 8.000 kvinnor från Frankrike.[1][4]

I koncentrationslägren delades fångarna in i olika kategorier – ”politiska”, ”bibelforskare” (Jehovas vittnen), ”kriminella”, ”asociala”, ”zigenare”, ”judar” och i lägren för män även ”homosexuella”. Under de första åren var medlemmar i Jehovas vittnen den största fångkategorin i Ravensbrück. Sedan internerades många ”kriminella” och ”asociala”. Till de så kallade asociala hörde prostituerade och kvinnor som på olika sätt var socialt utsatta. År 1942 internerades judinnor från Tjeckien, Polen och Holland; få av dem överlevde året ut. Utländska gästarbetare och så kallade ”Ostarbeiter” från Sovjet och Ukraina som bedömdes som motsträviga internerades också. Politiska fångar från Polen utgjorde hela tiden en stor grupp i lägret men 1943 ökade antalet politiska fångar från andra ockuperade länder som Frankrike, Sovjet, Ukraina och Jugoslavien. En enorm massdeportation med 70.000 kvinnor anlände under 1944. De flesta av dem kom från Frankrike och Polen (efter Warszawaupproret), de övriga var judinnor från Ungern och Slovakien. Dessutom kom under 1944/45 kvinnor som deporterats från andra koncentrationsläger, framförallt från Auschwitz. Bland dem fanns en stor grupp romska kvinnor med barn.[4]

Tiotusentals av fångarna sköts till döds, gavs dödliga injektioner, avled till följd av svält och sjukdomar eller dödades vid medicinska experiment. Flertalet judinnor och åtskilliga ryskor miste livet i gaskammaren i en aktion under kodnamn 14f13.[6] Aktion 14f13 innebar att fångar sändes till sanatoriet i Bernburg där det fanns en gaskammare som tidigare används i det s.k. dödshjälpsprogrammet av handikappade och mentalt sjuka.[7]

Historiker bedömer att omkring 28 000 fångar mördades eller avled på grund av sjukdom och undernäring i Ravensbrück samt att tiotusentals sändes till sin död i andra läger.[8] Av de hundratals barn som föddes i Ravensbrück överlevde endast ett fåtal, de flesta avled redan efter ett par månader.[9]

Tvångsarbete[redigera | redigera wikitext]

Varje dag gick strängt övervakade kolonner med kvinnor ut genom lägerporten för att arbeta på närliggande gods eller verkstäder. Under de första åren tvingades även många arbeta med tunga anläggningsarbeten inom lägret. Anläggnings- och byggnadsarbeten övergick senare till männen när det lilla lägret för män inrättats.
Efter att SS:s bolag Texled byggt industrikomplexet med textilverkstäder avsattes flera tusen kvinnor att tvångsarbeta där. De arbetade i ett hårt drivet löpande-band-system där bland annat uniformer tillverkades. Kvinnorna ålades ett dagligt arbetspensum; de som inte lyckades uppfylla kvoten blev pryglade. Ett ännu mer krävande arbete påtvingades kvinnorna när Siemens & Haskel uppfört sin fabrik. Det mödosamma monterandet av finkänsliga elektronikdelar under långa tolvtimmarskift med SS-personal som övervakare blev för kvinnorna en olidlig plåga. Arbetsförhållanden vid satellitlägrens fabriker var lika outhärdliga.[4][5]

Kvinnor från Ravensbruck tvingades också arbeta på lägerbordeller. 1942/43 öppnade SS bordeller i några läger (bl.a. Buchenwald och Flossenbürg) för att uppmuntra och belöna manliga fångar.[3] Fångarna betalade 2 Mark till SS för varje bordellbesök.[10] Man uppskattar att flera hundra kvinnor från Ravensbrück sändes till dessa bordeller. Många av kvinnorna valde detta ”frivilligt” mot löftet att sedan bli frigivna. Det löftet infriades aldrig.[3]

Medicinska experiment[redigera | redigera wikitext]

Från och med 1942 började nazisterna utföra medicinska experiment i Ravensbrück. Under det första året utsattes 74 polskor och 12 kvinnor av annan nationalitet för experiment med syfte att framkalla infektion (gasbrand) liknande den tyska soldater kunde utsättas för i krigssituationer.[11] Man gjorde även experiment med transplantering av ben, vilket inbegrep amputationer på de utvalda fångarna. En av de ansvariga för de medicinska experimenten i Ravensbück var läkaren Herta Oberheuser.

1942 gav SS:s högste chef Heinrich Himmler professor Carl Clauberg i uppdrag att påbörja experiment med sterilisering på kvinnor och barn. Clauberg utförde sina experiment både i Auschwitz och i Ravensbrück. Dessa ingrepp drabbade framförallt romer.[3]

Kvinnornas egna handarbeten och texter[redigera | redigera wikitext]

För kvinnorna i lägret var det viktigt att försöka behålla en del av sin värdighet och känslan av att fortfarande vara en människa. Därför tillverkade de i smyg halsband, armband och andra personliga saker liksom små dockor och böcker. Dessa personliga ägodelar var av stor betydelse för kvinnorna och många av dem riskerade sina liv för att kunna behålla dem.[12]

I hemlighet ägnade sig kvinnorna även åt att skriva, undervisa och berätta historier för varandra. Den tyska litteraturhistorikern Constanze Jaiser har funnit en mängd dikter och texter där kvinnorna uttrycker sitt lidande, sina drömmar och minnen. De skrev och utbytte till och med olika matrecept.[13]

Minnesmuseet Ravensbrück[redigera | redigera wikitext]

Lägerporten och vaktbyggnader. Foto 2005

Det som återstår av koncentrationslägret är i dag ett minnesmuseum - Gedenkstätte Ravensbrück [14]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Gedenkstätte Ravensbrück(engelska)
  2. ^ Margarete Buber-Neumann skriver i sin bok Fånge hos Hitler och Stalin, sid 176: "SS saknade tyg för framställning av nya fångkläder. I stället körde man vagnslaster av rockar, kappor, klänningar, underkläder och skor, som tillhört de i öster ihjälgasade, till Ravensbrück. /…/ De mördades kläder sorterades, och under den första tiden klipptes korsen ut, och tyg av annan färg syddes fast under. Fångarna gick omkring som får försedda med kors för slakt. Dessa kors skulle försvåra flykten. Senare besparade man sig denna mera omständliga procedur och försåg kläderna med breda, vita kors av oljefärg.”
  3. ^ [a b c d e] Ravensbrück, ushmm.
  4. ^ [a b c d e f] Bernhard Strebel: Lagerkomplex des KZ Ravensbrück
  5. ^ [a b] Buber-Neuman, 1948, kapitel XVII -XXV.
  6. ^ Saidel, 2004 s. 20.
  7. ^ Euthanasia program, ushmm.
  8. ^ Stefan Hördler, 2008, s 247
  9. ^ Wanda Symonowicz, 1970, s 11
  10. ^ Eugen Kogon, 2002. s 171
  11. ^ Saidel 2004 s. 30
  12. ^ Kulturen i Lund: Att överleva - röster från Ravensbrück, webbutställning
  13. ^ Constanze Jaiser: Frauenlager Ravensbrück
  14. ^ Gedenkstätte Ravensbrück

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bedürftig, Friedemann (2008). Tredje riket från uppgång till fall: en uppslagsbok. Stockholm: Ersatz. sid. 308–309. ISBN 978-91-88858-32-0 
  • Margarete Buber-Neumann: Fånge hos Hitler och Stalin, översättning av Axel Werkström, Stockholm: Natur och kultur, 1948. (Buber-Neumann var internerad i Ravensbrück 1940-45)
  • Heinz Heger: Fångarna med rosa triangel., Författarbolaget 1972, ISBN 91 70544476
  • Stefan Hördler: Die Schlussphase des Konzentrationslagers Ravensbrück. Personalpolitik und Vernichtung. I den tyska tidskriften Zeitschrift für Geschichtswissenschaft 56 (2008)
  • Eugen Kogon: SS-staten, de tyska koncentrationslägrens system , Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek & Berghs Förlag, 2002. ISBN 91-974384-2-1
  • Rochelle G. Saidel: The Jewish Women of Ravensbrück Contentration Camp, University of Wisconsin Press, 2004. ISBN 978-0-299-19860-2
  • Gudrun Schwarz: Die nationalsozialistischen Lager, Fischer, Frankfurt am Main, 1996. ISBN 978-3596132157
  • Wanda Symonowicz (ed): Beyond human endurance, Interpress Publishers, Warszawa, Polen 1970

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]