Chuck Berry

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Chuck Berry
Chuck Berry51.JPG
Chuck Berry 1987
Födelsenamn Charles Edward Anderson Berry
Född 18 oktober 1926 (88 år)
St. Louis, Missouri, USA
Bakgrund USA
Genre(r) Rock'n'roll
Instrument Sång, gitarr
År som aktiv 1955 -
Skivbolag Chess Records, Mercury Records, Atco Records
Webbplats Officiell webbplats
Chuck Berry, You can't catch me, 1956.

Chuck Berry, eg. Charles Edward Anderson Berry, född 18 oktober 1926 i St. Louis, Missouri, är en amerikansk sångare, gitarrist och låtskrivare, en av förgrundsfigurerna inom den tidiga rock'n'rollen.

Chuck Berrys musik har uppskattats av generationer, och många betydande musiker och musikgrupper som The Beatles, Rolling Stones och AC/DC har tagit starkt intryck av hans musik. Låtar som "Maybellene", "Sweet Little Sixteen", "Johnny B. Goode", "Memphis, Tennessee", och "No Particular Place to Go" kom att bli några av de mest kända rock 'n' roll-låtarna under 1900-talet och de har blivit den integrerade amerikanska ungdoms- och populärkulturens "nationalsånger". 1986 tillhörde han den första omgången artister att väljas in i Rock and Roll Hall of Fame.[1]

Berry var den som uppfann den berömda "duckwalken" vilken många artister inklusive AC/DC:s Angus Young tagit efter.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Chuck Berry föddes som det tredje barnet i en stor familj i St. Louis. Han intresserade sig tidigt för bluesmusik, men var en bred musiker som kunde spela det som efterfrågades. I sin tidiga karriär spelade han ofta låtar som Nat King Cole gjort. Men han kom också underfund med att publiken ville ha lite vildare låtar också, särskilt hillbilly-musik efterfrågades. Hans vilda scenframträdande kombinerat med egna tolkningar av kända sånger gjorde honom mycket populär.

Berry var nu sugen på att börja spela in skivor. Han reste till Chicago, Illinois där han stötte ihop med idolen Muddy Waters som efter en kort konversation "fixade" in honom till skivbolaget Chess. 1955 spelade han in sin första låt, "Maybellene". Låten gavs ut och nådde en respektabel plats på listorna. Låten var betydligt mer framgångsrik som inspirationskälla för andra artister.

"Maybellene" följdes snart upp av betydligt mer framgångsrika rock'n'roll-låtar som "School Days", "Roll Over Beethoven", "Johnny B. Goode", "Rock and Roll Music", "Sweet Little Sixteen", "Carol", "Little Queene" med flera. Berry blev en stor sensation och turnerade ständigt landet runt.

Chuck Berry i Brunnsparken, Örebro 18 juli 2007.

Ett bakslag kom då det visade sig att en fjortonårig flicka från Mexiko, Janice Escalante, han skaffat jobb åt på en av sina klubbar samtidigt prostituerade sig. Berry blev åtalad för att ha transporterat en minderårig in i staten för sexuella ändamål. Han dömdes till 5 års fängelse men satt inne endast åren 1961-1963. När han väl släpptes satte han igång med att skriva låtar igen. År 1964 upptäckte han att bandet Beach Boys kopierat låten "Sweet Little Sixteen" och förvandlat den till "Surfin' USA". Beach Boys hade skrivit texten själva, men de hade tagit melodin från Berry-låten. När Berry hotade med stämning gick Beach Boys med på att ge Berry det mesta av intäkterna från låten samt ange honom som låtskrivare.

"Nadine (Is It You)" blev Berrys första hit efter fängelsevistelsen. Den följdes upp av klassiker som "No Particular Place to Go", "You Never Can Tell" och "Promised Land". Han blev också mer populär i Storbritannien och Europa än han tidigare varit då stora artister inom the british invasion gjort covers på hans låtar. "You Never Can Tell" kom dock att bli Berrys sista stora hit på ett tag. Mellan 1965 och 1972 var det tyst kring Berry. Han fortsatte ge ut skivor men fick inga hits. Han bytte också skivbolag till Mercury mellan 1967 och 1969. Efter det gick han tillbaka till Chess Records igen. 1972 fick han dock sin första (och enda) singeletta i USA med en live-version på låten "My Ding-A-Ling". Han fortsatte spela in nytt material fram till 1979.

Ytterligare fängelsevistelse följde på skattefiffel 1979. Sedan dess har Berry varit mer eller mindre aktiv i "oldies"-turnerande och andra projekt. Hans självbiografi Chuck Berry: the autobiography utkom 1987 (i svensk översättning av Hans Berggren som Chuck Berry: självbiografin, Alfabeta, 1988).

I juli 2007 följde han med Status Quo på deras turné genom Sverige (Järvsö, Ulriksdals slott, Örebro, Båstad, Kalmar och Hässleholm).

I filmen Cadillac Records från år 2008 spelas han av Mos Def.

Berry framträder numera på en restaurang i Saint Louis en onsdag i månaden.[2]

2014 tilldelas Chuck Berry Polarpriset tillsammans med operaregissören Peter Sellars.[3]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

PR-foto av Chuck Berry.

LP-utgivningar på skivbolaget Chess:

Utgivningar på Mercury:

Covers[redigera | redigera wikitext]

Chuck Berry 1972.

Chuck Berry har som sagt influerat många andra band och artister, och det har varit väldigt populärt att göra covers på hans låtar.

Här är en lista över några som gjort Chuck Berry-covers:

  • E.L.O - Roll Over Beethoven
  • Johnny Winter - Johnny B. Goode
  • AC/DC - Schooldays, Johnny B. Goode
  • Beach Boys - Rock N Roll Music, Schooldays
  • The Beatles - Roll Over Beethoven, Rock N Roll Music, mfl
  • Elvis Presley - Johnny B. Goode
  • Jimi Hendrix - Johnny B. Goode
  • Peter Tosh - Johnny B. Goode
  • Judas Priest - Johnny B. Goode
  • Tommy Roe - Brown-Eyed Handsome Man
  • George Thorogood - No Particual Place To Go
  • Elton John - Johnny B. Goode
  • Eddie Meduza - Roll Over Beethoven, Sweet Little Rock 'n Roller, Little Queenie
  • Rolling Stones - Come On, Carol, You Can't Catch Me, Around And Around, Bye Bye Johnny, Little Queenie, I'm Talking About You, Beautiful Delilah, Don't Lie To Me, Roll Over Beethoven, Reelin' & Rockin', Sweet Little Sixteen, Memphis, Sweet Little Rock And Roller, Back In The USA, Let It Rock
  • MC5 - Back In The USA
  • The Playtones - Roll Over Beethoven

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rock and Roll Hall of Fame – Chuck Berry
  2. ^ Blueberry Hill, program
  3. ^ ”De tilldelas årets Polarpris”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/kultur-noje/musik/de-tilldelas-arets-polarpris/. Läst 8 maj 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]