Ekoxe
| Ekoxe | |
En ekoxehane på en trädstam
|
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djurriket Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Klass | Insekter Insecta |
| Ordning | Skalbaggar Coleoptera |
| Familj | Ekoxbaggar Lucanidae |
| Släkte | Lucanus |
| Art | Ekoxe |
| Vetenskapligt namn | |
| § Lucanus cervus | |
| Auktor | Linné, 1758 |
En ekoxehona
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Ekoxe (Lucanus cervus) är en skalbagge som tillhör familjen ekoxbaggar. Den är Europas största skalbaggeart och påträffas främst i anslutning till gamla ekar.
Innehåll |
[redigera] Kännetecken
Ekoxens storlek i kombination med dess mycket karakteristiska utseende, mörkbrun till brunsvart med robust kroppsbyggnad, gör arten lätt att känna igen. Speciellt hanarna är med sina stora överkäkar omöjliga att förväxla med skalbaggshanar av någon annan art. En hane kan, medräknat de stora överkäkarna, uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 centimeter. Honan är ungefär hälften så stor (omkring 4 centimeter) och har mycket mindre överkäkar. Larven är cirka tio cm lång. Larven förpuppas en bit ner i marken i en kokong nästan lika stor som ett hönsägg.
[redigera] Levnadssätt
Det tar cirka fem år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever ekoxen bara några veckor, från midsommar och framåt. Imagostadiet inleds i mitten av juni och ekoxarna kan då ses flyga i skymningen högt uppe i trädkronorna, med kroppen i 45 graders vinkel[1]. Svärmningen äger rum ljumma kvällar runt midsommar. Hanen dör efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren.
Larven lever främst i stubbar (som kan bli helt uppätna) och döda rotdelar av ek, men även i sågspånsved av bland annat björk, bok och hassel. Som fullvuxen livnär den sig på sav från gamla ekar.
De stora överkäkarna används när hanarna konkurrerar om honorna i parningstider, genom att två hanar mäter sina krafter tills den svagare hanen ger upp. Den starkare hanen visar upp sig för honan och därefter sker parningen.
Skalbaggen gynnas av värme och solbelysta ekar.
[redigera] Förekomst
Utbredningen i Sverige omfattar främst Blekinge, Kalmar kommun och Östergötland.
[redigera] Hot
En naturlig fiende utgörs av vildsvin, som är förtjusta i larverna. För övrigt missgynnas ekoxen av att ekbestånd trängs undan av mer konkurrenskraftiga trädslag.
[redigera] Status
Ekoxen omfattas av EU:s habitatdirektiv, bilaga 2, och skyddas genom Natura 2000.
I Sverige är ekoxen fridlyst. Den finns främst i ekskog i Skåne och Blekinge, östra Småland och Östergötland upp till Mälaren. Den finns också på Öland. Arten är Blekinges landskapsdjur.
Ekoxen var upptagen som nära hotad (missgynnad) på 2005 års rödlistning över hotade arter.[2] I 2010 års rödlista anges arten inte längre som hotad i landet som helhet.[3]
[redigera] Namn
Artnamnet cervus är latin för hjort. Hannarnas stora överkäkar kan påminna om hjortens horn. Ett annat, mindre vanligt namn för ekoxe i svenska språket är just hjortbagge[4]
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ "Ekoxe". Länsstyrelsen Blekinge län. Läst 2012-01-29.
- ^ ArtDatatabankens faktablad (pdf)
- ^ Artdatabankens rödlista 2010
- ^ "Hjort". SAOB. Läst 2012-01-29.
[redigera] Tryckta källor
- Landin, B.-O. 1957. Coleoptera. Svensk Insektfaunan 9. Lamellicornia: 38.
- Törnqvist, L. 1999. Projekt Ekoxe 1998. Blekinges Natur, årsbok 108–119.
- SkogsEko 2011:2. Skogsstyrelsen.
[redigera] Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Ekoxe
