Ekoxe

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ekoxe
En ekoxehane på en trädstam
En ekoxehane på en trädstam
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Skalbaggar
Coleoptera
Familj Ekoxbaggar
Lucanidae
Släkte Lucanus
Art Ekoxe
L. cervus
Vetenskapligt namn
§ Lucanus cervus
Auktor Linné, 1758
En ekoxehona
En ekoxehona
Hitta fler artiklar om djur med
Lucanus cervus

Ekoxe (Lucanus cervus) är en skalbagge som tillhör familjen ekoxbaggar. Den är Europas största skalbaggeart och påträffas främst i anslutning till gamla ekar.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Ekoxens storlek i kombination med dess mycket karakteristiska utseende, mörkbrun till brunsvart med robust kroppsbyggnad, gör arten lätt att känna igen. Speciellt hanarna är med sina stora överkäkar omöjliga att förväxla med skalbaggshanar av någon annan art. En hane kan, medräknat de stora överkäkarna, uppnå en kroppslängd av cirka 8,5 centimeter. Honan är ungefär hälften så stor (omkring 4 centimeter) och har mycket mindre överkäkar. Larven är cirka tio cm lång. Larven förpuppas en bit ner i marken i en kokong nästan lika stor som ett hönsägg.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Ekoxen är en palearktisk art som förekommer i södra, centrala och delar av norra Europa. Utbredningsområdet sträcker sig från norra Spanien och delar av Portugal i väst till i östra Ryssland i öst. Den sydligaste populationerna finns i Turkiet och de nordligaste i Skandinavien.[1] Den förekommer också i Storbritannien, dock endast i söder och främst i sydost. I Wales förekommer en mycket fragmenterad population. I Europa är den bara lokalt vanlig, framförallt i Tyskland, med undantag för högre liggande områden. Längs kanterna av utbredningsområdet är populationerna fragmenterade. I norr utgörs gränsen för utbredningsområdet av vintertemperarturen som gör att larven inte kan utvecklas.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ekoxen finns främst i ekskog i Skåne och Blekinge, östra Småland och Östergötland upp till Mälaren. Den finns också på Öland.[källa behövs]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Det tar cirka fem år för larven att utvecklas, men som fullvuxen lever ekoxen bara några veckor, från midsommar och framåt. Imagostadiet inleds i mitten av juni och ekoxarna kan då ses flyga i skymningen högt uppe i trädkronorna, med kroppen i 45 graders vinkel[2]. Svärmningen äger rum ljumma kvällar runt midsommar. Hanen dör efter parningen och honan dör efter äggläggningen i slutet på sommaren.

Larven lever främst i stubbar (som kan bli helt uppätna) och döda rotdelar av ek, men även i sågspånsved av bland annat björk, bok och hassel. Som fullvuxen livnär den sig på sav från gamla ekar.

De stora överkäkarna används när hanarna konkurrerar om honorna i parningstider, genom att två hanar mäter sina krafter tills den svagare hanen ger upp. Den starkare hanen visar upp sig för honan och därefter sker parningen.

Skalbaggen gynnas av värme och solbelysta ekar. Ett naturligt hot utgörs av vildsvin som gärna äter larverna.

Ekoxen och människan[redigera | redigera wikitext]

Hot och status[redigera | redigera wikitext]

Ekoxen missgynnas av att ekbestånd trängs undan av mer konkurrenskraftiga trädslag. Den omfattas av EU:s habitatdirektiv, bilaga 2, och skyddas genom Natura 2000.

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är ekoxen fridlyst. Ekoxen var upptagen som nära hotad (missgynnad) på 2005 års rödlistning över hotade arter.[3] I 2010 års rödlista anges arten inte längre som hotad i landet som helhet.[4]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Ekoxen är Blekinges landskapsdjur.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Artnamnet cervus är latin för hjort. Hannarnas stora överkäkar kan påminna om hjortens horn. Ett annat, mindre vanligt namn för ekoxe i svenska språket är just hjortbagge[5]Gotland säger man honnbagge[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hans Huijbrechts (2002). Het vliegend hert - een bureaustudie. http://www.repository.naturalis.nl/document/46539. 
  2. ^ "Ekoxe". Länsstyrelsen Blekinge län. Läst 2012-01-29.
  3. ^ ArtDatatabankens faktablad (pdf)
  4. ^ Artdatabankens rödlista 2010
  5. ^ "Hjort". SAOB. Läst 2012-01-29.
  6. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon. Gleerups, Lund 1863…1867 / faksimilutgåva, Malmö 1962 [1]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Landin, B.-O. 1957. Coleoptera. Svensk Insektfaunan 9. Lamellicornia: 38.
  • Törnqvist, L. 1999. Projekt Ekoxe 1998. Blekinges Natur, årsbok 108–119.
  • SkogsEko 2011:2. Skogsstyrelsen.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]