Kaktusväxter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kaktusväxter
Krusbärspelarkaktus (Pachycereus pringlei)
Krusbärspelarkaktus (Pachycereus pringlei)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Nejlikordningen
Caryophyllales
Familj Kaktusväxter
Cactaceae
Vetenskapligt namn
§ Cactaceae
Auktor Juss., 4 aug 1789
Släkten

[1] [2]

Aztek-kaktussläktet (Aztekium)
Bergkaktussläktet (Oreocereus)
Bladkaktussläktet (Epiphyllum)
Bladkaktushybrider (×Disophyllum med flera)
Blåbärskaktussläktet (Myrtillocactus)
Brokkaktussläktet (Thelocactus)
Cylinderopuntiasläktet (Cylindropuntia)
Dimkaktussläktet (Pygmaeocereus)
Djävulstungesläktet (Ferocactus)
Fladdermuskaktussläktet (Weberocereus)
Geohintoniakaktussläktet (Geohintonia)
Giftkaktussläktet (Lophophora)
Gubbhuvudssläktet (Cephalocereus)
Guldtaggskaktussläktet (Bergerocactus)
Hatiorasläktet (Hatiora)
Igelkottskaktussläktet (Echinocactus)
Klockkaktussläktet (Corryocactus)
Klotkaktussläktet (Gymnocalycium)
Knappkaktussläktet (Epithelantha)
Kopalkaktussläktet (Strombocactus)
Kranskaktussläktet (Rebutia)
Krusbärspelarkaktussläktet(Pachycereus)
Kägelkaktussläktet (Echinocereus)
Ledkaktussläktet (Tephrocactus)
Lilleputtkaktussläktet (Blossfeldia)
Lövopuntiasläktet (Brasiliopuntia)
Melonkaktussläktet (Melocactus)
Myrkottskaktussläktet (Ariocarpus)
Nattkaktussläktet (Selenicereus)
Nattklotkaktussläktet (Discocactus)
Opuntiasläktet (Opuntia)
Orgelkaktussläktet (Stenocereus)
Pelarkaktussläktet (Cereus)
Pendelkaktussläktet (Rhipsalis)
Pitahayasläktet (Hylocereus)
Prickkaktussläktet (Astrophytum)
Pysslingkaktussläktet (Frailea)
Randkaktussläktet (Copiapoa)
Rävsvanskaktussläktet (Denmoza)
Rörkaktussläktet (Cleistocactus)
Saguarokaktussläktet (Carnegeia)
Skrynkelkaktussläktet (Stenocactus)
Skårkaktussläktet (Coryphantha)
Småkaktussläktet (Turbinicarpus)
Snårpelarkaktussläktet (Acanthocereus)
Solkaktussläktet (Disocactus)
Stjärnkaktussläktet (Harrisia)
Sydkaktussläktet (Parodia)
Sylopuntiasläktet (Austrocylindropuntia)
Tallkottskaktussläktet (Obregonia)
Toppkaktussläktet (Matucana)
Trattkaktussläktet (Eriosyce)
Trädkaktussläktet (Pereskia)
Tuvkaktussläktet (Mila)
Tuvopuntiasläktet (Maihueniopsis)
Ullkaktussläktet (Espostoa)
Sjöborrekaktussläktet (Echinopsis)
Ulltofskaktussläktet (Eulychnia)
Vårtkaktussläktet (Mammillaria)
Se även lista över kaktusarnas släkten
Hitta fler artiklar om växter med

Kaktusväxter[2] (Cactaceae) är en suckulent växtfamilj, vanligtvis taggiga, fröväxter som mer formellt även benämns kaktusar eller kaktéer. Det finns mellan 1500 och 2000 olika arter av kaktusväxter, även om det direkta antalet varierar beroende på vem som tillfrågas. Vissa fältstudier av dessa växter är mycket svåra, vilket beror på att de är svårtillgängliga samt växer i ogästvänlig terräng. International Cactaceae Systematics Group gör allt för att samordna dessa studier samt strävar efter att få en gemensam klassificering av denna familj.[1]

Egenskaper och växtsätt[redigera | redigera wikitext]

Alla kaktusliknande växter med taggar behöver inte vara kaktusar och anledningen till att de ser ut på samma sätt är att de växer i samma miljö. Exempel på en sådan växt är Euphorbia trigona eller High chaparral som den även kallas. En liten kudde gör hela skillnaden, det är den som skiljer en kaktus från en annan suckulent växt. Kaktusen har sina taggar samlade på små kuddar, så kallade areoler. Även blommor och nya skott utvecklas ur areolerna.

Taggarna på kaktusar ger skydd mot betande djur och skugga mot solen, men samlar också upp den fukt som morgondagg och annan väta kan ge i torra ökenlandskap. Fukten droppar sedan från taggarnas spetsar och rätt ner till rötterna. Taggarna kan se ut på många olika sätt. Djävulstungan (Ferocactus latispinus) har åtskilliga centimeterlånga taggar färgade i rött eller svart, opuntior har små hullingförsedda borst (glochider). Hos andra arter kan taggarna ha omvandlats till långt silvervitt hår. Hur de ser ut beror på vilket klimat som råder på växtplatsen. Extrema förhållanden ger extrema växter.

En kaktus är ofta veckad i längsgående åsar, vilket ökar möjligheten för växten att svälla om det är god tillgång på vatten och att krympa ihop vid svår torka. Kaktusen lagrar alltid vatten i stammen, som kan ha olika former. Vanligast är pelarformer, som till exempel cereus-arter och saguarokaktus (Carnegiea gigantea) och de runda som hos svärmorskudde (Echinocactus grusonii). Flertalet kaktusar som växer epifytiskt har stammar som är tillplattade och faktiskt ser ut som blad. Rent generellt så kommer de högresta stamkaktusarna från ökenlandskap, medan de kaktusar som har platta, bladliknande stammar kommer från skogar med fuktigt klimat. Ökenväxande kaktusar har möjlighet att stänga till sina porer för att minska avdunstningen vid långvarig torka. Deras rotsystem slutar leta efter vatten, de stannar helt enkelt av i tillväxten. Epifytiska kaktusar utvecklar ofta luftrötter. De djungelväxande kaktusarnas stammar är brett tillplattade för att kunna absorbera så mycket ljus som möjligt.

De flesta kaktusar saknar i regel blad, förutom en del i exempelvis släktet Pereskia, och blommorna är ofta väldoftande, färggranna och har många hylleblad. De kan vara vita, gröngula, gula, orange, röda, vinröda, lila eller rosa. Rent blå pigment förekommer endast hos arten Disocactus amazonicus. Blommorna pollineras med hjälp av djur och insekter, till exempel fladdermöss och bin, som är på jakt efter blommans nektar. När blomman pollinerats bildas frukter med frön i som sedan äts upp av olika djur som på så sätt sprider fröerna. Kaktusen kommer ursprungligen från Amerikas varmare delar.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Kaktusfamiljen utvecklades till en del av världens flora för cirka 30 till 40 miljoner år sedan. Dess utveckling skedde endast i Amerika (tidigare kallat Den nya världen) och var helt isolerade från Afrika, Europa och Asien (Den gamla världen). Den mest unikt evolutionära egenskap som kaktusarna utvecklade, i ett sätt att anpassa sig till alla klimatskilnader, var areoler. Relativt sent, historiskt sett, har kaktusar tagit sig över Atlanten. Korallkaktus (Rhipsalis baccifera) förekommer, förutom i tropiska Amerika, även i Afrika, på Madagaskar, Seychellerna, Mauritius, Réunion och Sri Lanka.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Till Europa kom de första kaktusarna och suckulenterna med de stora expeditioner som hade till uppgift att hitta nya handelsvägar till och från Indien under slutet av 1400-talet. Vasco da Gama fann haworthior i Sydafrikas Kapland, och i Calcutta hittade han törlar. Christopher Columbus har fått äran av att vara den första som tog en kaktus till Europa. Från Västindien tog han med sig både melonkaktusar och opuntior. Växterna presenterade han för Spaniens drottning Isabella.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet kaktus kommer från grekiskans káktos som syftar på en tistelart. Namnet överfördes till latin som cactus. I denna form använder Plinius ordet för att nämna kronärtskockan. I den moderna betydelsen finns exempel på engelska Cactus från 1607. Ordet är känt i Sverige sedan 1786.

Klassificering [1][redigera | redigera wikitext]

Många forskare har ett gemensamt mål gällande alla levande organismer, såsom växter och djur, och det är att dela in dem i olika grupper så att de alla får en plats i systematiken. Alla arter ska få varsitt taxon. Det stora problemet är att de flesta forskare måste bli någorlunda överens om att alla arter är innordnade på rätt plats. Kaktusar är dessutom svårare att studera än andra växter då de oftast växer på ogästvänliga platser som dessutom är svårtillgängliga. Över 15 000 vetenskapliga namn har blivit publicerade, gällande kaktusar, men de flesta av dem gäller inte längre. Hybrider och annan problematik har ställt till det då kaktusar skall klassificeras. Ny modern teknik tar hjälp av DNA, vilket gör att många arter har blivit avskrivna och andra fått nytt släkte. En hel del släkten har dessutom slagits samman.

Ytterligare indelning i underfamiljer och tribus finns i familjen kaktusväxter.

Etnobotanik[1][redigera | redigera wikitext]

Frukter av fikonkaktus (Opuntia ficus-indica)

Människans användande av kaktusen som föda, redskap, material och annat genom historien sträcker sig långt tillbaka i tiden. För cirka 40 000 år sedan migrerade människan från Asien till det västra halvklotet, och de möttes av helt andra växter och djur mot vad de var vana vid. När dessa människor, eller dess avkommor, senare flyttade allt mer österut, och därmed även söderut, så kom de till mer ogästvänliga områden. Där kom de för första gången i kontakt med kaktusar, och förmodligen fann de efter en viss tids erfarenhet att det gick att använda dem på olika sätt. De lärde sig att vissa kaktusar till och med är ätbara, åtminstone dess frukter. Men kaktusen har även under mycket lång tid haft en stor betydelse inom religiösa ritualer samt som medicinalväxt.

Det finns även ett musikinstrument tillverkat av kaktus, nämligen en regnpinne.

Bevarande av kaktusarter[1][redigera | redigera wikitext]

Många kaktusar har onekligen påverkats av människan framfart, dels på grund av ekonomisk vinning vid insamling, men även på grund av byggnation av vägar, städer och dammar. I vissa fall har hela populationer av vissa arter helt utrotats. Alla arter i kaktusfamiljen är idag skyddade av CITES och får inte transporteras mellan länder utan tillstånd (dock inom EU).

Odling[redigera | redigera wikitext]

Bockhornskaktus (Astrophytum capricorne), 5mm hög, två dagar efter att fröet grott och sex dagar efter sådd.

Många kaktusar och andra suckulenter är mycket lämpliga som krukväxter, antingen på soliga fönsterbräden, eller för en del mera skuggälskande arter, i fönster mot norr. Emellertid, då plantorna bara får ljus på en sida, vilket ju trots allt är ganska onaturligt, lönar det sig att vända dem 180° en eller två gånger i veckan. Naturligtvis kommer de inte i normala bostadsmiljöer att växa under samma varma förhållanden som är vanligt i ett växthus eller ett orangeri, så vattenbehovet blir mindre. Å andra sidan kommer det troligen att under vintern vara varmare än i växthuset och därför kräver de lite vatten då för att inte skrumpna ihop helt. Många av de äkta kaktusar blommar inte om de inte får vila under vintermånaderna i tillräckligt låg temperatur, men denna högre vintertemperatur kan vara fördelaktig för andra suckulenta växter. Om odlaren inte har fönsterbräden som räcker till så finns det speciell blombelysning att köpa, där all slags växtlighet odlas.

Jord[redigera | redigera wikitext]

Även om en kaktusodlare kan köpa plastpåsar fyllda med kompostjord ämnad för kaktusar, är det inte alltid att rekommendera. Sådana färdiga jordblandningar är ganska opålitliga. I regel betalar det sig att köpa ingredienserna och blanda själv. Det blir också mycket billigare i längden. En del böcker ger intryck av att kraven på jord skiljer sig från ett släkte till ett annat. Det stämmer inte. De allra flesta kaktusarter växer bra i samma blandning.

En mycket välförmultnad lövjord, av bok- eller eklöv eller en blandning av de två, utgör ena halvan av en idealisk, enkel jordblandning. Den andra är vältvättad, grov sand som inte blir hård när den torkar. Så kallad akvariesand är ett alternativ. Om en blandning med lika delar lövjord och sand används, kommer plantorna att växa utomordentligt bra. En bra sållad lera, det vill säga en som inte blir hård när den torkar, kan blandas i, men det är inte nödvändigt.

Alternativet till lövjorden är torv. Det finns många slags torv och det är inte alltid de är lämpliga att använda till kaktusar, av följande skäl. Under normala växthusförhållanden ska de flesta kaktusar lämnas torra under vintersäsongen och en jordblandning med fel sorts torv i kan vara väldigt svår att få fuktig igen när plantorna vattnas första gången på våren. Torv av starr har egenskaper som mycket liknar en välförmultnad lövjord. Om torv används krävs det dessutom en viss tillförsel av näring, eftersom näringsvärdet i torven är mycket mindre än i lövjorden. De grundläggande ingredienserna för att göra sin egen blandning finns hos de företag som specialiserat sig på trädgårdsredskap, fröer och gödningsmedel.

Odlingskärl[redigera | redigera wikitext]

Det är ytterst viktigt att odla kaktusar i krukor som har dräneringshål, annars är det väldigt lätt att växterna får för mycket vatten. Detta är anledningen till att plantor i flaskor, glaskulor och skålar med mera, måste vattnas med stor noggrannhet och försiktighet. Numera finns det mycket fler plastkrukor än lerkrukor i handeln, av den anledningen att plastkrukor är mycket billigare, både att tillverka och transportera. Men det finns också nackdelar med plastkrukor. En del blir mycket sköra efter ett år eller två i växthus. De flesta av de mer lättodlade kaktusarna och andra suckulenter växer lika bra i plast- som i lerkrukor, men det finns några av de arter som växer mycket långsamt som växer bättre i lerkrukor. En lerkruka är porös, så vatten försvinner, inte bara genom dräneringshålet i botten och genom avdunstning från jordytan, utan också genom den porösa leran i krukan. Hos en plastkruka är det senare omöjligt. Det kan vara denna faktor som gör att en långsamt växande planta överlever i stället för att ruttna.

Bevattning[redigera | redigera wikitext]

Kaktusar i den botaniska trädgården i Singapore.

Den svåraste biten av allt är just bevattning av kaktusar och egentligen kan endast erfarenhet ge svar på detta, det vill säga att prova sig fram. Under normala växthusförhållanden med plantor odlade i en bra jordblandning och i lerkrukor kräver de flesta plantor vatten var 7:e till 10:e dag vår och höst samt var 4:e till 5:e dag under sommaren. Om plantorna odlas i plastkrukor ökas uppehållen mellan vattningarna med två dagar. Under växtperioden är det bäst att vattna plantorna precis när jordblandningen är nästan alldeles torr. Vid tvekan, vänta med vattningen ytterligare en dag eller två. Om krukorna står på ett träbord, eller en liknande slät yta, är det dags att vattna när inget vatten synts på denna släta yta, under en dag. Det bästa och egentligen det enda sättet att vattna dessa växter på, är att duscha ovanifrån, antingen med hjälp av en stril på trädgårdsslangen eller på vattenkannan. Det första är att föredra då vattentrycket är högre, och detta hjälper till att hålla dem rena. Tanken att det aldrig får komma vatten på växtkroppen hos dessa plantor i odling är alldeles fel. Det enda tänkbara undantaget från detta råd är att i områden med mycket hårt vatten kan det uppstå vita kalkavlagringar, inte bara på krukorna och jorden utan också på plantorna. I sådana fall är det en god idé att skaffa en avhärdningsanordning, en annan är att samla friskt regnvatten och använda en elektrisk pump för att kunna duscha plantorna med tillräckligt högt tryck.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] The Cactus Family, Edward F.AndersonISBN 0-88192-498-9
  2. ^ [a b] SKUD - Svensk kulturväxt databas

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Anderson, Edward F (2001) (på eng). The cactus family. Portland, Or.: Timber Press. Libris 6243496. ISBN 0-88192-498-9 
  • Kattermann, Fred; Hunt David, Taylor Nigel P. (1994) (på eng). Eriosyce (Cactaceae): the genus revised and amplified. Succulent plant research ; 1. Richmond: David Hunt. Libris 7077040. ISBN 0-9517234-2-1 (pbk) 
  • Taylor, Nigel P.; Zappi Daniela C. (2004) (på eng). Cacti of Eastern Brazil. Richmond: Royal Botanic Gardens. ISBN 1842460560 
  • Charles, Graham (2009) (på eng). Gymnocalycium in Habitat and Culture. Graham Charles. ISBN 0956220606 
  • Schumann Karl, Gürke Max, red (1900-1905) (på ger). Blühende Kakteen = (Iconographia Cactacearum). Bd 1. Neudamm: J. Neumann. Libris 8573124 
  • Britton, Nathaniel Lord; Rose Joseph Nelson (19nn) (på eng). The Cactaceae: descriptions and illustrations of plants of the Cactus family. New York: Dover puiblications. Libris 11825495. ISBN 0-486-21191-6 (vol. I-II) 
  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Kaktusväxter.
  • Wikispecies-logo.svg Wikispecies har information om Cactaceae.