Karl X Gustavs ryska krig

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl X Gustavs ryska krig
Del av Nordiska krigen
Ägde rum Juli 1656 – 21 Juni 1661
Plats Till större delen i Livland och Finland
Resultat Status quo ante bellum
Stridande
Sweden-Flag-1562.svg Sverige Herb Moskovia-2 (Alex K).svg Ryssland
Befälhavare/ledare
Sweden-Flag-1562.svg Gustav Adolf Lewenhaupt,
Sweden-Flag-1562.svg Magnus Gabriel De la Gardie,
Sweden-Flag-1562.svg Gustav Evertsson Horn
Herb Moskovia-2 (Alex K).svg Aleksej Michajlovitj,
Herb Moskovia-2 (Alex K).svg Matvey Sheremetev
Styrka
Finland: 2,230 år 1656
I Slutet av kriget 25,000 Svenska Soldater.
42 000- 45 000 [1]
Förluster
13 000 svenska soldater döda [2] 5,000 - 14,000 [3] [4]
Stormaktstiden
Sveriges historia 1611–1718

Föregås av äldre vasatiden

Gustav II Adolf 1611–1632

Kristina 1632–54

Karl X Gustav 1654–60

Karl XI 1660–97

Karl XII 1697–1718


Fortsättning: Frihetstiden

Karl X Gustavs ryska krig kallas kriget mellan Ryssland och Sverige 1656–1661. Kriget inleddes av Ryssland, när Sverige var djupt involverat i Karl X Gustavs polska krig, och slutade utan territoriella förändringar. Stridigheterna upphörde 1658 men kriget slutade formellt med Freden i Kardis 1661, då Karl XI regerade i Sverige.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sedan Freden i Stolbova 1617 hade det rått fred mellan Sverige och Ryssland. Den svenske kungen ville undvika konflikt med Ryssland då han var upptagen med huvudfienderna Polen och Danmark.[5] Den ryske tsaren Aleksej hade sedan sitt trontillträde haft som ambition att expandera Rysslands gränser och uppmuntrades dessutom till att anfalla Sverige av den tysk-romerske kejsaren, Holland och Danmark.[5]

Kriget[redigera | redigera wikitext]

Kriget inleds sommaren 1656. Ryssarna går in Livland med två kolonner. Den norra styrkan, på 12 000 - 15 000 man, belägrar staden Dorpat (nuvarande Tartu) medan den södra större styrkan, under befäl av tsaren själv, först tar gränsfästningen Kokenhusen (nuvarande Koknese) och hugger ner hela dess besättning innan den fortsätter mot Riga. I Ingermanland och Finland går ryska styrkor in på bägge sidor om Ladoga och inleder belägringar av Kexholm och Nöteborg samt erövrar staden Nyen. De ryska framgångarna på Karelska näset öppnar floden Neva för den ryska flottan och ryska fartyg går ut i Finska viken.[5]

Vid Riga lyckas inte den ryske tsaren, trots stor övermakt, att inta staden. Tvärtom lider den ryska armén stora förluster och svenskarna lyckas även under hösten förstärka staden med 16 kompanier fotfolk och stora mängder krut. Den 5 oktober hävs belägringen med minimala svenska förluster. I Dorpat tvingas den lilla svenska styrkan på cirka 500 man att kapitulera den 12 oktober. Fästet är nyckeln till kommunikationen mellan hamnstaden Reval i Estland (nuvarande Tallinn) och Riga och lämnar det inre av Livland öppet för ryska härjningar.[5]

En svensk flottstyrka med 19 större och mindre skepp under amiral Gustav Wrangel förhindrade vidare ryska operationer i Finska viken och i slutet av 1656 häver ryssarna belägringarna av Kexholm och Nöteborg. I november samma år sluter emellertid Ryssland och Polen fördrag mot Sverige och förhindrar på så vis en svensk fred med Ryssland. Dessutom drabbas den svenska armén av pesten.[5]

Under 1657 lider den svenska hären i Livland svårt av pesten. Samtidigt gör pesthotet att Sveriges fiender inte fullt ut vågar utnyttja svenskarnas svaghet. Den 8 juli äger ett slag rum vid Walk som slutar i en svensk seger. Ryssarna förlorar cirka 1 500 man, inklusive befälhavaren Matvej Sjeremetjev. I september gör svenskarna ett försök att tvinga Ryssland till fred genom att en styrka under Magnus Gabriel De la Gardie går mot den ryska fästningen Gdov. Operationen misslyckas och är nära att sluta i katastrof när de retirerande svenskarna anfalls av överlägsna ryska förband.[5]

Den svenske befälhavaren i Finland, Gustav Evertsson Horn, härjar under året runt Ladoga och förstör ryska upplagsplatser. Ett svenskt försök att ta det ryska huvudlägret vid Lava misslyckades. Likaså misslyckades ett ryskt anfall mot Kexholm.[5]

I oktober 1657 går en armé från Litauen, som lyder under Polen, in i Livland. Svenskarna är in starka nog att möta litauerna som snart ockuperar större delen av den livländska landsbygden. Huvuddelen av de litauiska styrkorna drar sig dock ganska snart tillbaka från Livland men man lämna en styrka på 2100 man som blockerar Riga. Vid midnatt den 6 januari 1658 gör den svenske befälhavaren Simon Grundel Helmfelt ett stort utfall från Riga. De litauiska blockadstyrkorna lider ett totalt nederlag och blockaden av Riga hävs. I slutet av januari har alla litauiska förband lämnat svenskt område.[5]

Under våren 1658 belägrar ryssarna Narva men drar sig tillbaka när svenskarna går dem till mötes. Freden i Roskilde i februari samma år gör att Sverige nu kan vända sina styrkor från Danmark mot Ryssland. Detta gör den ryske tsaren mer benägen att sluta fred med Sverige. Den 17 maj sluts en vapenvila och det beslutas om fredsförhandlingar.[5]

Freden[redigera | redigera wikitext]

Ett stilleståndsavtal på tre år tecknas den 20 december 1658 i byn Valiesar söder om Narva. I stilleståndsavtalet bestäms att Ryssland tillsvidare ska behålla sina erövringar. Först den 21 juni 1661 tecknas en slutgiltig fred på godset Kardis i Lais socken i Estland. Där avtalas att Ryssland ska återställa samtliga erövrade områden till Sverige och därmed blev resultatet i det stora hela en återgång till de gränser som fastställts vid Stolbova 1617.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Олег Курбатов, «Рижский поход царя Алексея Михайловича 1656 г.: Проблемы и перспективы исследования»
  2. ^ R.Fagerlund «Kriget i Ostersjoprovinserna 1655-1661»
  3. ^ Isacson, Claes Göran (2002). Karl X Gustavs krig . Historiska media. ISBN 9189442571.
  4. ^ Svenskt militärhistoriskt bibliotek : "Karl X Gustavs ryska krig 1656-1661"
  5. ^ [a b c d e f g h i] Sundberg, Ulf. Svenska krig 1521-1814. Lund. sid. 221-227. ISBN 91-89080-14-9