Kejsarörn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kejsarörn
Status i världen: Sårbar[1]
Impeagle.JPG
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Släkte Aquila
Art Kejsarörn
A. heliaca
Vetenskapligt namn
§ Aquila heliaca
Auktor Savigny, 1809
Utbredning
Utbredningsområde:Orange - häckningsområdeBlått - övervintringsområde
Utbredningsområde:
Orange - häckningsområde
Blått - övervintringsområde
Synonymer
Aquila heliacea heliacea
Hitta fler artiklar om fåglar med

Kejsarörn (Aquila heliaca) är en av Europas största rovfåglar. Den liknar kungsörnen men är något mindre och som alla örnar förs den till familjen Accipitridae.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Detaljbild av en kejsarörn.

Den beskrevs taxonomiskt först 1809 av Marie Jules César Savigny. Ibland kategoriseras spansk kejsarörn som underarter till kejsarörn, A. h. adalberti, men numera behandlas de oftast som två arter[2] på grund av tydliga skillnader i morfologi,[3] ekologi,[4] och molekylär karaktäristik.[5][6]

Kejsarörnen är en flyttfågel som häckar i södra Östeuropa, Västasien och Centralasien. Den övervintrar i Afrika, på Arabiska halvön, i Indien och Kina. I Europa är den utrotningshotad, och lokalt har den försvunnit från stora delar av sitt utbredningsområde i exempelvis Ungern och Österrike och den är lokalt utdöd i exempelvis Pakistan.

I Sverige har den bara observerats ett fåtal gånger.

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Den adulta kejsarörnen mäter 72-83 cm, har ett vingspann på 190-210 cm och honan är något större än hanen. Den är huvudsakligen svartbrun men är mycket ljust gulbrun på hjässan och nacken, och den har tydliga vita fläckar på skulderfjädrarna. Stjärten är grå med ett brett mörkt ändband. Den skiljs från adult kungsörn genom att vara mörkare men ha ljusare vingovansida och ljusare hjässa och nacken. Kungsörnens undre vingtäckare är ljusare vilket skapar ett vingband på vingundersidan och den saknar även de vita fläckarna på skuldrorna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Subadult kejsarörn i flykten. Förmodligen 4-5K.

Kejsarörnen föredrar öppen mark med mindre skogsområden och till skillnad från andra örnar av sin storlek förekommer den generellt inte i bergsområden, större skogar eller på trädlösa stäpper.

Kejsarörnen bygger sitt bo i ett ensamt träd, så att det har en god överblick över omgivningen. Boet byggs av grenar och fodras med gräs och fjädrar. Honan lägger 2-3 ägg i mars-april och dessa ruvas i 45 dagar. Det är inte ovanligt att endast en unge lämnar boet levande.

Födan utgörs huvudsakligen av gnagare, främst sislar, men även fågel, räv och mård.

Status[redigera | redigera wikitext]

Kejsarörnen är utrotningshotad och listad som sårbar (VU) av IUCN. Den globala populationen är liten, och studier tyder på att denna minskning kommer att fortsätta, främst på grund av att kvalitén på habitaten försämras eller att de helt försvinner. Andra hot utgörs av jakt, boplundring, födominskning och att de krockar med kraftledningar. Det enda område i Europa där arten ökar är kring den Pannoniska slätten i de bergsområdet i norra Ungern och södra Slovakien. Det häckar ungefär 70–80 par i Ungern.

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Kejsardömet Österrike-Ungern valde en gång i tiden kejsarörnen som sitt heraldiska djur.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2008 Aquila heliaca. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 24 november 2010.
  2. ^ Sangster, George; Knox, Alan G.; Helbig, Andreas J. & Parkin, David T. (2002): Taxonomic recommendations for European birds. Ibis 144(1): 153–159. doi:10.1046/j.0019-1019.2001.00026.x PDF fulltext
  3. ^ Cramp, S. & Simmons, K. E. L. (1980) Birds of the Western Palearctic, Vol. 2. Oxford University Press, Oxford.
  4. ^ Meyburg, B. U. (1994): [210 & 211: Imperial Eagles]. In: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (editors): Handbook of Birds of the World, Volume 2: New World Vultures to Guineafowl: 194-195, plate 20. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-15-6
  5. ^ Padilla, J. A.; Martinez-Trancón, M.; Rabasco, A. & Fernández-García, J. L. (1999): The karyotype of the Iberian imperial eagle (Aquila adalberti) analyzed by classical and DNA replication banding. Cytogenetics and Cell Genetics 84: 61–66. doi:10.1159/000015216 (HTML abstract)
  6. ^ Seibold, I.; Helbig, A. J.; Meyburg, B. U.; Negro, J. J. & Wink, M. (1996): Genetic differentiation and molecular phylogeny of European Aquila eagles (Aves: Falconiformes) according to cytochrome-b nucleotide sequences. In: Meyburg, B. U. & Chancellor, R. D. (eds): Eagle Studies: 1–15. Berlin: World Working Group on Birds of Prey.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]