Konstruktivism (filosofi)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Konstruktivism avser inom filosofin en kunskapsteori som säger att kunskap konstrueras och således inte är någon avbild av verkligheten.

Riktningar[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika riktningar inom konstruktivism. Den mest konsekventa riktningen är den radikala konstruktivism med Ernst von Glasersfeld som företrädare. Utgångshypotes är att allt som iakttas av ”verkligheten” står i relation till människan som iakttar. Det får som konsekvens att varje människa konstruerar sin verklighet, subjektivt orienterad och på eget ansvar. Följaktligen finns det lika många verklighetsbilder som det finns människor. Förnimmelsen och förståelsen ger inga trogna avbildningar av omvärlden, snarare konstruktioner, vars utfall kan variera allt efter erfarenheter, kunskaper och normer. Den individuellt konstruerade erfarenhetsgrundade verkligheten kan – och måste – människor prova ut på grundval av dess ”viability”. von Glasersfeld har infört begreppet ”viability” i diskursen och betecknar med detta att en väg är gångbar, om det fungerar eller är lämpligt, så länge det inte uppstår några konflikter eller hinder. Det är alltså människor som bestämmer sanningskriterier i en ömsesidig process som resulterar i intersubjektiva överenskommelser. Här finns det en skarp avgränsning till relativismen, ty dessa överenskommelser med sina regler och normer bestämmer vad vi ska forska om, vad vi behöver av vår kunskap, vad som är nyttigt osv. Hur det sker beror på de sociala systemen vi befinner oss i. Konstruktivismen pekar till exempel på möjligheten till förändring och frigörande från olika typer av hegemoniskt sanktionerade könsidentiteter eftersom inget är ”naturligt” givet.

En av de främsta företrädarena för den epistemologiska konstruktivismen var Roland Barthes, och den kom att spela en avgörande roll för semiotiken. Från filosofin övergick den till sociologin, där strömningen kallas social konstruktivism. Gemensamt för dessa är att anse att allmänbegrepp och värden är konstruktioner, det vill säga att sådant som "kvinna", "man", "god", "rätt", "kärlek" och "makt" är skapade idéer som saknar reell betydelse, jämför värdenihilism. Konstruktivisterna fokuserade på processerna när meningen skapas. Enligt Friedrich von Hayek grundas själva vetenskapen sociologi på en konstruktivism, se nedan.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Två framstående kritiker av konstruktivismen är Karl Popper och Friedrich von Hayek. Popper har skrivit om konstruktivism i The Logic of Scientific Discovery och The Open Society and Its Enemies. Hayek härleder konstruktivismen i Det stora misstaget till rationalismen och ytterst till Rousseaus Du Contrat Social och menar att Rousseaus idé om folkviljan är fiktiv, alltså en konstruktion, och att idén om frihet kan tolkas som att människan ska övergå till ett samhälle styrt av djuriska instinkter. Rousseau gav med sina idéer förnuftsargument till att göra uppror mot traditionen och kulturen. Hayek menar att konstruktivism är mest framträdande hos socialister, och att ämnet sociologi ”nästan skulle kunna kallas en socialistisk vetenskap”, men har även uppsnappats av liberaler. Konstruktivismen är ett missbruk av förnuftet, anser Hayek, och leder till att mänskliga institutioner feltolkas och missbedöms. Att omskapa en etik bevisad av förnuftet som Auguste Comte föreslår, eller omskapa ett samhälle eller människan som den sociala ingenjörskonsten, avvisar Hayek: Moral och kultur behöver inte rättfärdigas på annat sätt än att se dem som tradition. Till konstruktivism för således Hayek även rättspositivism.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]