Stoicism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antikens filosofi
Sanzio 01 Plato Aristotle.jpg
Epikurism
Gnosticism
Nyplatonism
Platonism
Skepticism
Sofism
Stoicism
Denna artikel är en del i Wikipedias serie om

Socrates Pio-Clementino Inv314.jpg
Byst föreställande filosofen Sokrates
(cirka 469-399 f .Kr.) i Vatikanmuseerna, Rom.

 
Liv
"Det enda som jag vet är att jag ingenting vet"
Social broms  · Sokrates rättegång  · Sokrates försvarstal
Uppkallade koncept
Sokratisk dialog  · Sokratisk metod · Sokratisk utfrågning  · Sokratisk ironi  · Sokratisk paradox  · Sokratiskt problem
Lärjungar
Platon  · Xenophon  · Antisthenes  · Aristippos
Relaterade ämnen
Megarianer  · Kyniker  · Kyrenaiker  · Platonism  · Stoicism  · Molnen

Stoicism, från grekiskans stoa poikile (’pelarhall’), en filosofisk riktning i det antika Grekland med filosofer som Zenon från Kition, Kleanthes, Krysippos samt romarna Cicero, Seneca, Marcus Aurelius och Epiktetos med flera.

Stoikerna organiserade sig i Aten omkring år 310 f.Kr., då man beskrev världen som sammansatt enligt reglerna i den formaliserade logiken, fysiken och naturetiken. Stoicismen kan härledas till cynismen, en tidigare filosofisk skola i Grekland. Man hyllade logos som den högsta principen i det att logos sågs som den princip eller överordnade naturlag, som mekaniskt styrde allt skeende i världen.

I modern tid är den stoiska etiken med sina sedliga ideal mest känd.

Zenon från Kition

Stoicismens faser[redigera | redigera wikitext]

Riktningen brukar delas in i tre faser:

Sedligt ideal[redigera | redigera wikitext]

Stoikerna ansåg att människan måste motstå de impulser som ges av drifterna i form av kärlek, lust, hat, fruktan, smärta och så vidare. Det objektivt goda ansåg man ligga i sinnestillståndet, i vishet och återhållsamhet. Apati (från gr. απάθεια, apatheia, ung. "ingen sinnesrörelse") var därför i det gamla Grekland det sedliga idealet för både cyniker och stoiker.