Frankfurtskolan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Några ledande företrädare för Frankfurtskolan: Max Horkheimer längst fram till vänster på bild, till höger står Theodor Adorno. I bakgrunden till höger står Jürgen Habermas. Bild från Heidelberg år 1965.

Frankfurtskolan är en nymarxistisk skolbildning inom tvärvetenskaplig samhällsteori som växte fram vid Institutet för socialforskning (Institut für Sozialforschung) i Frankfurt från 1930.[1][2] Den kritiska teori som utvecklades inom Frankfurtskolan har haft stor påverkan inom bland annat filosofi och samhällsvetenskap, och utmärker sig genom att försöka förena marxistiska idéer med Freuds psykoanalys. Institutet för socialforskning stängdes en kort tid efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933, eftersom många av de som var verksamma vid institutet var av judisk härkomst och dessutom företrädde radikala politiska ståndpunkter.[1] Från 1934 till 1950 verkade därför många av Frankfurtskolans medlemmar i USA.

Under de första decennierna var Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse de tongivande personerna inom Frankfurtskolan.[1] Under efterkrigstiden, efter att Institutet för socialforskning återvänt till Frankfurt, var Jürgen Habermas, Oskar Negt, Alfred Schmidt och Albrecht Wellmer några av de ledande företrädarna. Frankfurtskolans idéer hade särskilt stark ställning under 1960- och 1970-talen i bland annat USA och Tyskland, och dess tankar anammades bland annat av de radikala studentrörelserna under denna tid.

Institutet för socialforskning (IfS) och de första åren[redigera | redigera wikitext]

Institutet för socialforskning grundades i Frankfurt am Main 1923 av nationalekonomen Felix Weil och var från grundandet kopplat till Johann Wolfgang Goethe-Universität. Vid grundandet var det ett institut med inriktning på socialismens och arbetarrörelsens teori och historia.[3] Felix Weil, som kom från en välbärgad tysk-judisk familj, ordnade finansieringen av institutet.[4] Som förste föreståndare för institutet utsågs austro-marxisten Carl Grünberg, men det var först när filosofen Max Horkheimer 1930 efterträdde Grünberg som föreståndare som institutet fick den inriktning som lade grunden för Frankfurtskolan. Horkheimer uttryckte detta som att "med grund i aktuella filosofiska frågeställningar organisera undersökningar där filosofer, sociologer, nationalekonomer, historiker och psykologer förenas i varaktig arbetsgemenskap."[4]

Genom tidskriften Zeitschrift für Sozialforschung, som utgavs från 1932, och god tillgång till forskningsfinansiering knöt institutet flera forskare till sig, som kom att utgöra den första generationen inom Frankfurtskolan. Bland dessa fanns Walter Benjamin, psykologen Erich Fromm, Leo Löwenthal, Franz Neumann, Friedrich Pollock och Karl Wittfogel.[1]

Efter det nazistiska maktövertagandet i början av 1933 och den kort därpå följande stängningen av institutet flyttade det via Genève och Paris till New York, där institutet från 1934 hade en hemvist vid Columbia University.[1] Några av de ledande medlemmarna, Horkheimer, Pollock och Adorno, flyttade dock vidare till Kalifornien 1940 respektive 1941.[4]

Kritisk teori[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kritisk teori

Frankfurtskolans kritiska teori utgick från Karl Marx idéer, men inte från den marxism-leninism eller ortodoxa "Moskva-marxism" så som den såg ut på 1920- och 1930-talen. Istället var utgångspunkten de tolkningar av Marx som framförts av Georg Lukács, och som var betydelsefulla i att skapa det som kom att kallas nymarxism och senare ibland västerländsk marxism. Detta gällde inte minst hans essäsamling Historia och klassmedvetande (Geschichte und Klassenbewußtsein) från 1923, där han framhöll marxismens rötter i klassisk tysk filosofi, inklusive Immanuel Kant och Friedrich Hegel.[1] Ett annat ingångsvärde i den kritiska teorin var att försöka förena marxistisk analys med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.

Företrädarna för den kritiska teorin såg sin teoribildning i motsatsförhållande till traditionell borgerlig och positivistisk teori.[1] Denna typ av traditionell samhällsteori ansågs nöja sig med att beskriva verkligheten som den var, och beskriva detta befintliga tillstånd som naturligt och nödvändigt. Den kritiska teorin utmärkte sig däremot genom att vara kritisk till den rådande ordningen, och fokuserade på möjligheten till förändring. Detta innebar ett aktivt ställningstagande för ett socialistiskt samhälle som företrädarna för Frankfurtskolan såg som som präglat av demokrati och med frigjorda samhällsmedborgare.[1] Detta synsätt framkom bland annat i Horkheimers skrift från 1937, Traditionelle und kritische Theorie.

Senare kom en mer pessimistisk hållning att prägla många av Frankfurtskolans tänkande. Ett exempel på det är Upplysningens dialektik (Dialektik der Aufklärung) som Horkheimer och Adorno gav ut 1947. Där menade de att de västerländska samhällena, både de socialistiska och borgerliga kapitalistiska, präglades av ett instrumentellt och teknokratiskt förnuftstänkande inställt på makt, behärskande och effektivitet, och som inte lämnade något utrymme för rent mänskliga värden.[1] Denna pessimism och kritiska syn på upplysningsfilosofins konsekvenser delades dock inte av alla inom Frankfurtskolan. Bland annat Marcuse företrädde även fortsättningsvis en mer aktivistisk filosofi.

Populärkulturen eller kulturindustrin blev också en del av den tidiga Frankfurtskolans analyser, där Horkheimer och Theodor Adorno hade en kritisk hållning. De menade att denna industri hade en passiviserande inverkan.[källa behövs]

Hela 1950-talet, då institutet åter etablerats i Frankfurt, var en produktiv period för Frankfurtskolan. De producerade exempelvis en inflytelserik studie om "den auktoritära karaktären".[källa behövs] Det var också under detta decennium, efter återkomsten till Frankfurt, som skolans andra generation kom fram. Den andra generationens mest inflytelserike tänkare och centralgestalt är Jürgen Habermas, och mycket av den andra generationen har ägnats åt kritik av andra etablerade vetenskaper.[1]

Sedan dess har en tredje generation tillkommit, där främst forskarna Ulrich Beck och Claus Offe kan nämnas.

Inflytande[redigera | redigera wikitext]

Frankfurtskolans kritiska teori har blivit en inflytelserik – om än kontroversiell – teori i den akademiska samhällsvetenskapliga diskussionen. Flera av skolans företrädare, i synnerhet Herbert Marcuse, fick stor betydelse för 1960-talets nya vänster.

Bland Frankfurtskolans kritiker har deras idéer från 1990-talet bland annat betecknats som kulturmarxism, och deras teorier har kommit att ses som ursprunget till idéer om politisk korrekthet. Detta synsätt har framför allt spridits av konservativa debattörer i USA, bland annat sådana kopplade till Free Congress Foundation. Den tidigaste kända skrift som gör kopplingen mellan Frankfurtskolan och politisk korrekthet är från tidigt 1990-tal och publicerades av det till LaRouche-rörelsen kopplade Schillerinstitutet.[5]

Personer verksamma inom Frankfurtskolan[redigera | redigera wikitext]

Första generationen[redigera | redigera wikitext]

Andra generationen[redigera | redigera wikitext]

Till andra generationen räknas de som studerat under Adorno:

Tredje generationen[redigera | redigera wikitext]

Till tredje generationen räknas de som studerat under Habermas och Wellmer:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Frankfurtskolan i Nationalencyklopedin, band 6 (1991)
  2. ^ "Frankfurt School" i Encyclopædia Britannica. Citerad från Encyclopædia Britannica Online, läst 2009-12-19
  3. ^ Institut für Sozialforschung: Institut, läst 2014-05-12 (tyska)
  4. ^ [a b c] Institut für Sozialforschung: Geschichte, läst 2014-05-12 (tyska)
  5. ^ The New Dark Age: Frankfurt School and 'Political Correctness i Fidelio, Winter 1992

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]