Kritisk teori

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Frankfurtskolans version av kritisk teori är en kritisk samhällsteori som utgår från Karl Marx (och i viss utsträckning Sigmund Freud). Det är särskilt den tidige Marx texter som tilldrar sig uppmärksamhet så som Parismanuskripten och Georg Lukács rekonstruktion av dessa. Begreppen reifikation och alienation är centrala. Den kritiska teorin menar att kunskap aldrig är neutral utan värdeladdad och ideologisk.

Frankfurtskolans kritiska teori definieras i opposition mot den traditionella teorin (borgerliga teorin). Max Horkheimer, som var en av de tidigare ledande företrädarna för den kritiska teorin och sedermera ledare för Institutet för socialforskning, skrev 1937 den programmatiska essän Traditionelle und Kritische Theorie (Traditionell och kritisk teori) som publicerades i institutets egen tidskrift Zeitschrift für Sozialforschung i vilken han beskrev hur den kritiska teorin skiljer sig från den traditionella vetenskapliga teorin. Den traditionella teorin reifierar (förtingligar) den sociala världen. Marknadslagar framställs som lika omöjliga att bryta som naturlagar. Traditionell teori bygger på arbetsdelning, en åtskillnad av fakta och värderingar och teori och praktik. Mot detta ställer sig den kritiska teorin; den är teleologisk och står i den revolutionära praxisens tjänst. Den kritiska teorin kom att utvecklas huvudsakligen av Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse fram till slutet av 1960-talet, därefter har den kritiska teorin till stor utvecklats av Jürgen Habermas som till stor del fokuserat på kommunikation genom teorin om kommunikativt handlande och diskursivitet.

En av de tidiga texterna som kom att spela stor roll för utvecklingen av den kritiska teorin var boken Upplysningens dialektik av Horkheimer och Adorno som utkom första gången 1944, men då under titeln Filosofiska fragment. Boken skrevs i det nazistiska Tyskland under andra världskriget, en tid präglad av det upplysta samhällets undergång, vilket kom att påverka författarnas syn på samhällets utveckling från upplysningen till en rationalitetens kollaps och återgång till ett mytologiskt inspirerat samhälle. Boken driver tesen att upplysningen inom sig bär fröet till sin egen undergång. I boken beskrivs också första gången kulturindustrin, som betecknar den masskultur som allt starkare präglade de kapitalistiska samhällena med syftet att passivisera befolkningen. Boken är en civilisationskritisk text som haft stor inverkan på synen på det moderna samhället under andra hälften av 1900-talet.